staymunthernovell.blogg.se

Kapitel 21

Kategori: Allmänt

I'm not the one to blame, it's you. Or is it me?
 
Fortfarande Ulriks perspektiv:

 

- Vad snackar du om? Och vad gör du här?

- SPELA INTE DUM DIN JÄVLA IDIOT!

Okej, om farsan hör detta kommer han undra vad som pågår. Bäst att ta detta utomhus… Jag puttade försiktigt ut Lina från huset och stannade framför henne utanför. Hon gick runt i cirklar, mumlade massa saker och tillslut stannade hon framför mig igen. Hon höjde handen för att drämma till mig i ansiktet, men jag lyckades få tag om hennes handled precis innan slaget skulle inträffa.

- Vet du vad som kommer hända nu? Vet du hur jäkla ledsen Alice är?!

- För vad? Vad har jag gjort? Det är ju hennes fel att vi är med på SE&HÖR!

- Jag snackar inte om nån jävla tidning! Jag pratar om vad du gjort mot henne!

- Jag har inte gjort nåt mot henne!

- Nähä, det har du inte? Det som hände i Grekland då? Det som gjorde henne gravid?!

Jag stirrade mållöst på henne. Fick ett lätt slag emot bröstet och kunde inte tänka normalt. Hon måste skämta, hon måste skämta, hon måste skämta! Jag menar… jag är bara arton och hon är bara sexton… hon kan inte vara gravid. Det är omöjligt. Fast å andra sidan så kanske det förklarar att… den var sönder efteråt…? Men nej, detta är inte sant. Jag drömmer en hemsk mardröm. Alice sitter hemma och tittar på tv och mår toppen, snart kommer vi träffas igen och allt kommer vara som vanligt. Ja, precis så kommer det vara.

- Förstår du vad det innebär?!

- Du ljuger… mumlade jag.

- Ulrik, du ska för fan bli farsa!

Okej, när jag hör det sådär så inser jag faktiskt allvaret. Jag kan inte bli farsa, inte nu. Inte förens om flera år. Inte mitt i karriären. Inte när jag är 18. Och hon är bara 16… Jag kan knappt ta ansvar över mig själv, hur ska jag kunna ta hand om ett barn? Nej, detta går inte.

- Vi använde ju skydd…

- Alice berättade att du såg orolig ut precis efter, är det nåt du döljer för henne?

- Döljer jag nåt? Hon är antagligen gravid och skickar dig för att säga det?!

 

Alice's perspektiv

 

Jag låg på min säng och stirrade upp i taket, armarna vilade på min mage. Jag hade slutat gråta för någon timme sen, söndergråten. Jag rörde sakta fingrarna på magen. Är detta verkligen sant? Jag menar, jag har spytt ett antal gånger, min mens har inte kommit och den borde ha gjort det för flera dagar sen, jag har ont i magen och vill varken äta eller sova ungefär. Jag ligger mest här och stirrar upp i taket och funderar. Om jag nu är gravid… vad händer härnäst? Massa möten på ungdomsmottagningen. Massa läkarbesök. Massa bråk med Ulrik. Men den största frågan är: vad ska jag… vi göra med barnet? Jag är på tok för ung för att skaffa barn, Ulrik har knappt tid för mig, så barnet kommer ju inte få en så bra relation med sin pappa isåfall. Jag slog till mig själv i pannan, jag är ju inte klok. Klart jag inte kan ha barn nu. Patetiskt.

Jag reste mig upp från sängen för att gå till köket, någonting borde jag försöka äta. Jag rättade till min bruna, långa, mysiga tröja och lämnade mitt rum. På väggen intill köket hängde bebisbilder på mig och Lina och det fick mig att bli tårögd. Jag tittade länge på bilderna och började tänka att om ett år kanske det är mitt barn som hänger där på väggen… Rätt som det var knackade det på dörren och eftersom jag var ensam hemma, så var jag enda personen som kunde öppna. Det är väl någon liten tjej som vill sälja Majblommor, det är väl den tiden på året nu. Jag försökte torka bort tårarna men orkade knappt bry mig. Jag tryckte ner handtaget, klistrade på ett leende och var redo att se en liten flicka. Mitt hjärta knep till då jag såg Ulrik. Han såg arg ut men så fort han såg mig, slappnade han av. Jag började genast gråta på nytt. Bröt ihop totalt mitt framför ögonen på honom. Jag gömde ansiktet i händerna och bara grät. Ulrik omfamnade mig snabbt och strök mig tröstande på ryggen.

- Varför sa du inget? viskade han. Jag kramade honom länge innan jag släppte in honom. Jag ställde mig mot diskbänken i köket med ryggen mot dörröppningen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig, men jag visste att så fort jag skulle se hans ansikte skulle jag förlora det igen.

- Hur kan du veta…? viskade jag när jag insett att han var inne i köket.

- Lina åkte hem till mig, jag trodde du skickade henne?

Jag vände mig sakta om och såg att han stod en meter bakom mig, tittade på mig med händerna i fickorna. Vi fick ögonkontakt för ett par sekunder och jag tittade bort för att han skulle slippa se mig tårögd. Jag skakade på huvudet.

- Men varför har du inte sagt någonting? Jag åkte hit för att ge dig värsta utskällningen, men klarar det inte när du är sån här.

- Hur då? Förkrossad? Förvirrad? Rädd? Mitt liv är förstört…

- Det är inte bara ditt liv det där… barnet… förstör. Har du inte ens tänkt på mig? På min karriär? Fan Alice, jag kan inte bli farsa…

Han slog sig ner med en suck på en stol och tittade ut genom fönstret.

- Är du verkligen så dum att du tror att jag inte ens tänkt på dig? Bara för att du är kändis så blir det värre för dig? Jag är bara sexton år, går i nian och är nervös inför vilket gymnasium jag kommit in på, det är jag som är gravid, det är min kropp som förstörs av detta. Och vet du vems fel det är? Ditt! skrek jag med tårfyllda ögon. Han tittade mot mig med ett stelt ansiktsuttryck.

- Hur kan det vara mitt fel? mumlade han surt. Du är väl lika delaktig i detta som jag? Han höjde nu rösten.

- Båda var där när det hände, det är ju knappast mitt fel då eller? fortsatte han och reste sig upp från stolen och gick mot mig, han stannade en bit framför mig och stirrade in i mina ögon.

- Då kan du väl förklara varför du plötsligt blev så frånvarande efteråt? Huh?

Han flyttade bort blicken och vände ryggen till. Efter en stunds tystnad så mumlade han någonting för sig själv.

- Va?

- Jag tror den gick sönder, okej? röt han och vände sig snabbt mot mig.

 

Vi pratade otroligt länge om detta, och sedan beslöt vi oss för att gå till närmaste affär för att köpa ett graviditetstest. Vi gick under tystnad och Ulrik lämnade gubbkepsen hos mig för att bli mindre igenkänd. Även om jag inte tror folk hade brytt sig mycket om de såg att det var han. När vi kom tillbaka till mitt hus var vi fortfarande ensamma hemma, vilket var tur. Men ändå gick vi till övervåningen fall att någon skulle komma hem. Ulrik gick in till mitt rum och jag gick långsamt till badrummet. Tänk om det visar positivt, tänk om jag faktiskt är gravid? Men jag hann inte göra testet innan jag for ut genom badrumsdörren igen och sprang in till mitt rum. Ulrik tittade förvånat upp och jag kunde inte rå för att le.

- Vad? frågade han en aning ointressant.

- Jag behöver inte göra testet!

Han la sin mobil på mig säng, reste sig upp och gick fram till mig.

- Vad säger du? Klart du måste göra testet! Vi måste vara på den säkra sidan!

- Räcker det inte med att jag fått min mens alltså? frågade jag glatt. Han fortsatte titta på mig som om jag var en idiot.

- Jag är inte gravid! skrek jag uppspelt. Nu förstod han och öppnade armarna, jag slängde mig runt hans hals och kände hur han pustade ut lättat.

- Tack gode gud!

Vi kramades länge, båda var så sjukt glada. Men ändå försvann mitt glada humör desto längre vi höll om varandra. Jag kunde inte släppa tanken av att ha en mini-Ulrik som springer runt mina ben och kallar mig för mamma och har Ulriks vackra ansikte och hans ögonfärg. Men Ulrik märkte det inte och gav mig en långsam kyss.

 

Jag och Lina tävlade ner för trappan och vi nästan kastade oss ner vid matbordet. Ingen av oss hade ätit sen skolan och mamma hade gjort sin så underbart goda lasagne. Vi la snabbt upp mat på våra tallrikar och båda tog en stor tugga samtidigt, och började direkt andas som en drake och behövde vatten fort. Mamma och pappa satt tysta bredvid varandra och verkade distraherade av någonting, men jag och Lina åt med god aptit.

- Vi måste prata med er, sa mamma långsamt. Jag och Lina tittade först på varandra och sedan mot våra föräldrar.

- Vi har beslutat oss för att skiljas.

Jag tappade bokstavligen min gaffel och strax därpå gjorde Lina detsamma. Vi vände snabbt blicken mot varandra och jag märkte att Lina - precis som jag - var helt tårögd.

- Jag har hittat en lägenhet inne i stan. Ni kommer tyvärr att få dela rum, det var det enda jag hade råd med just nu. Flytten sker nu till helgen och jag och er mamma har kommit fram till att ni får vara varannan vecka hos oss, varje fredag byter ni.

Jag var mållös. Kunde inte prata, kunde inte tänka klart. Visste inte vad jag skulle svara. Jag trodde allt var bra mellan dem, lite bråk bara… det är väl normalt?

- Snälla, säg någonting. Vad tycker ni?

- Vad vi tycker? Att det suger! skrek Lina och rusade från matbordet. Mamma och pappa flyttade ledsamt blickarna mot mig. Utan att säga någonting, reste jag mig också från bordet och gick långsamt därifrån. Jag stängde min dörr efter mig och tog fram mobilen, behövde prata med Ulrik. Det gick några signaler innan jag hörde hans röst. Åh, hans underbara röst. Den där klara, men ändå hesa rösten, med göteborgskdialekten som jag bara älskade. 

- Hej!

- Hej…

- Alice, har det hänt något?

- Mina föräldrar ska skiljas.

 

Jag stod och tittade ner på mina flyttlådor. Jag skulle såklart lämna några saker kvar hos mamma, men ändå behövde jag minst lika mycket saker hos pappa, i den nya lägenheten som jag nu skulle flytta till. Vi frågade varför pappa - och vi - skulle flytta ut så fort, och fick svaret att de inte tålde att bo tillsammans längre. Så under hela lördagen sa inte mamma och pappa ett enda ord till varandra, pappa sov på soffan hela natten och de åt frukost olika tider. Det kommer bli väldigt annorlunda att bo på två ställen i fortsättningen. Bara sådär liksom. Jag har bott i samma hus sen jag föddes och nu ska jag flytta ifrån det till att bara bo i det varannan vecka.

Några flyttgubbar kom in i mitt rum och frågade om lådorna var klara att bäras ut i lastbilen. Jag nickade sakta och vände mig sedan mot fönstret. Jag såg hur pappa och flyttgubbarna bar in lådor och möbler i lastbilen som stod utanför vårt hus. Jag hörde genom väggen hur Lina vankade frustrerat fram och tillbaka på sitt rum, hörde hur hon svor hela tiden och jag antar att hon nästan slängde ner alla saker i lådor. Hon ville verkligen inte flytta in till stan. Bo i en trång lägenhet där hon tvingas dela rum med mig. Visst, vi är jätte tajta, men lite privatliv måste man väl få ha. Tänk om jag bjuder hem Ulrik till pappa liksom och hon kommer inklampades på rummet, snacka om pinsamt.

- Hur känns det?

Jag vände mig om och såg mamma stå i dörröppningen in till mitt rum.

- Skumt… Konstigt…

- Jag kommer sakna att inte ha er hemma hela tiden.

Jag gick mot henne och kramade om henne länge. Hon strök mitt hår och pussade mig lätt på hjässan.

- Ni klarar detta. Ni är inte särskilt långt borta. Sen kommer ni ju alltid hem varannan vecka.

- Hem… mumlade jag dystert.

Jag hörde hur Lina smällde upp sin dörr och klampade till badrummet. Hon rev ner massa saker i handfatet och lät det ligga där. Hon fortsatte bara till sitt rum med händerna fulla med hennes saker från badrummet, jag kunde se ilskan i hennes ögon när hon passerade mitt rum.

- Mamma! skrek hon från sitt rum. Mamma släppte mig, suckade och gick vidare till Linas rum. Jag gick bort till min säng och satte mig. På nåt sätt kändes det som om det var sista gången jag skulle se mitt rum, som om jag skulle flytta härifrån för gott. Men jag är tillbaka här om en vecka igen.

Jag och Lina satt kvar i bilen medan flyttgubbarna bar in möblerna och lådorna in i höghuset. Pappa stod vid dörröppningen och berättade för alla vart allt skulle, vilken lägenhet osv. Vi skulle bo på tredje våningen tydligen.

- Vafan gör vi här egentligen? muttrade Lina surt med armarna i kors samtidigt som hon tittade ut genom bilrutan på pappa. Jag suckade. Nytt hem, ny start… på sätt och vis. Efter någon timme hade Lina somnade med huvudet emot bilrutan och jag emot hennes axel. Båda vaknade med ett ryck då pappa öppnade bildörren vid mig och sa ”nu får ni vakna och kolla in ert nya hem!” Vi satt kvar i ett par minuter innan vi följde pappa upp för trapporna. Vi mötte ett par flyttgubbar i trapporna som tydligen var klara och tillslut kom vi fram till vår lägenhet, dörren stod öppen och ännu ett gäng flyttgubbar lämnade lägenheten. En simpel hall med klädhängare på vänster sida. Ett kök direkt till vänster, pappas sovrum mittemot. Vägg i vägg med pappas sovrum var mitt och Linas, mittemot det ett hyffsat stort vardagsrum och längst in bort, i slutet av hallen var det ett badrum.  Mycket vitt, inga färger. Balkong vid vardagsrummet också, ingen stor men den duger, utsikt mot en lekplats på framsidan av huset. Alla möbler stod på plats, bara massa lådor och kartonger överallt. Jag och Lina gick in i vårt nya rum, stängde dörren efter oss och satte oss mittemot varandra på våra sängar.

- Lina, är det dumt att… jag nästan önskat att jag var gravid…?

- Alice! Du är väl ändå inte så dum att du önska du var gravid? Förstår du inte konsekvenserna?

- Jo, men tänk att ha en mini-Ulrik som…

- Chilla, ni har typ precis blivit tillsammans, vad som helst kan hända. Lugna ner er lite alltså.

Vi släppte ämnet och började packa upp våra saker istället.

 

Måndag morgon, jag och Lina satt på bussen mot skolan. Detta är första gången vi åker buss till skolan och det kändes väldigt konstigt måste jag medge. Men nu satt vi i alla fall här med en massa andra människor från skolan, kände dock ingen. Lina kände en hel del så jag satt mest i bakgrunden tills vi var framme. Jag skyndade mig till mitt skåp och när jag vridit om nyckeln, ramlade en liten papperslapp ner på golvet. Jag plockade upp den och läste ”Vi måste prata / J

_____________________________________________________________

Låt: It's not over

Kom ihåg att detta "utspelar" sig våren 2012 och inte 2013 :)

Kapitel 20

Kategori: Allmänt

När orden inte räcker till 
 
 

De kommande dagarna var allmänt mysiga. Vi gick omkring på Greklands gator och gjorde allt som typiska turister gör. Ulrik hade sett något i en affär och han bad mig vänta utanför, och det hade jag gjort också. Efter en stund hade han kommit ut från affären och hade smugit sig på mig bakifrån och samtidigt som han lyfte på mitt hår med en hand så pussade han mig på nacken. Jag vände mig om och kollade in i hans underbara ögon, han kan inte komma från vår jord… Ingen vanlig människa kan vara perfekt som han är, det måste vara omöjligt. Han räckte plötsligt fram ett litet svart kuvert med något tjockt inuti. Jag kollade på det i någon sekund innan jag kollade upp och mötte frågande Ulriks ögon, de skimrade medan solen sakta gled ner för att kunna lysa upp en annan del av jordklotet.

- Nå?

Vadå?

Det är till dig vet du va?

Han flinade retsamt men det ömma i hans blick var fortfarande kvar.

- Va?

Jag kunde inte hitta något som tidigare fanns i mitt huvud, men mitt hjärta bankade, hade han köpt något? ÅT MIG?!

- Haha, öppna det bara.

Han log och räckte över det, när jag inte reagerade sa han:

Jag ska inte öppna det, jag köpte det till dig så ta det nu.

Jag tog emot det sakta och öppnade det försiktigt. Där i låg ett svart pärlarmband med små silver berlocker och två kedjor på det. Jag tittade på det länge och kunde inte hitta ord, han hade verkligen köpt ett armband till mig. Ett jättefint dessutom.

Det är verkligen... Jätte fint!

Jag sträckte mig och gav honom en puss på munnen, jag skulle vilja säga så mycket mer om att jag skulle använda det varje dag och att det var det finaste jag nånsin fått men det kändes som orden inte räckte till.

- Vad bra, ta på dig det!

Han log nöjt, jag vände mig så Ulrik bara såg profilen av mig och jag kollade undrande på armbandet, tänk om det skulle gå sönder? Men i ögonvrån såg jag hur Ulrik började tvivla så jag blundade och drog ner det över min hand tills det hamnade runt min handled, det var någon sorts bredare uttöjnings tråd så den skulle inte gå sönder men nu stod jag här och stirrade förtrollat på det. Jag kände mig bortskämt som inte sagt något om det och jag ville så gärna men orden stannade i halsen på mig, Ulrik kollade på mig och jag vände mig mot honom igen och kysste honom.

 

Jag slog klarvaket upp ögonen, bara några centimeter från mig låg Ulrik med ett avslappnat ansiktsuttryck. Och vet ni vad min första tanke blir? ”Jag vet att du sover, känner värmen från din hud. Bara lukten gör mig svag, men jag, vågar inte väcka dig nu” Känner ni igen det?

Kent – Utan dina andetag. Ulrik drog armen för ögonen och kollade sedan trött på mig.

- Är du hungrig?

Haha god morgon på dig med, sa jag och pussade på hans panna.

En stund senare satt vi på sängen och åt frukost som room service hade kommit upp med till oss, jag hade fått hoppa upp och dragit på mig ett par shorts och ett linne, vilket jag fick leta efter ett tag, när de knackade på dörren eftersom det kanske gick någon minut bara och då hade man ju legat och myst med Ulrik den stunden. Ulrik hade fått gå och öppna eftersom han bara dragit på sig det närmaste paret byxor och en t-shirt han hittat och jag hade väl typ gjort likadant. En äldre kvinna hade vandrat in och Ulrik hade sagt att hon bara kunde ställa det på sängen, då var jag i gång med att sätta upp håret i en bulle. Kvinnan kollade på mig som om hon sett ett spöke när hon kom in i rummet, hon la snabbt ner en bricka med bröd och massa godsaker på, på sängen. Sedan nästan sprang hon ut. Ulrik hade stängt dörren efter henne och först nu när han kom in i rummet så reagerade han likadant.

Vad är det du stirrar på?!

Han kollade generat ner i golvet men sa ingenting. Han gick och satte sig och det gjorde jag med. Efter en stund märkte jag vad det var, de shortsen jag tagit på mig var väldigt korta och visade väldigt mycket, troligtvis hade jag råkat få med något av Linas par shorts. För säkerhets skull så kollade jag så linnet var mitt och det var det så. Ulrik la plötsligt ifrån sig sin halv ätna macka och kollade på mig, vad var det i hans blick? Led han?

Detta är väldigt pinsamt...

Jag kollade frågande på honom, han la huvudet på sned, snörpte munnen och kollade menande på min kropp.  Sedan kollade han upp på mig med valpögon. Jag satt där i några sekunder och kollade på honom med mackan i handen, efter en stund bestämde jag mig för att lägga ner mackan och le mot honom. Han gav ifrån sig något konstigt ljud och puttade ner brickan med allt bröd på golvet, när brickan slått i marken borde nästan hela hotellet hört det men tillfället var så förtrollande så jag ville inte (jag kunde rättare sagt inte) bry mig om den. Han drog mig över sig och ganska snart så var det dags för andra gången.

 

Precis innan jag skulle börja dra av hans tröja så ringde Ulriks telefon, han sträckte sig frustrerat efter den och suckade.

Vad är det?

Jag måste ta det, det är Johan...

Jaha, men gör det då.

Jag fejkade mitt leende rejält när han log mot mig, sedan reste han sig, pussade mig på pannan, gick iväg och svarade.

 

ULRIKS PERSPEKTIV

 

Chocken satt fortfarande kvar, Johan sa att det var kris och jag måste verkligen hem NU, första planet som gick skulle vi ta. Jag vet inte varför men på något sätt så var jag riktigt förbannad på henne, var hon verkligen tvungen att göra såhär? Jag gick tyst och letade efter henne. Så såg jag henne, så otroligt vacker, så… Fullbordad? Ändå var jag så fruktansvärt arg på henne. Armbandet jag köpt åt henne blänkte i solen, håret hon missat att få upp i bullen fladdrade i den svaga brisen som kom från havet och hennes kropp... Det var som en ängel som tappat bort sig och kommit fram till mig. Ändå var jag så fruktansvärt arg så jag fick kontrollera rösten.

Alice, packa, nu.

Sedan vände jag mig om och gick in på hotell rummet och började packa mina saker.

 

ALICE’S PERSPEKTIV

 

Och så satt vi här på planet, vi hade åkt i cirka 15 minuter och jag mådde så sjukt illa men vågade inte visa det eftersom Ulrik var så sur. Bredvid mig på den tredje stolen låg en spy påse och jag undrade om jag skulle vara tvungen att använda den sedan. Jag sneglade på honom i ögonvrån, han satt och stirrade ut ur flygplansfönstret. Jag kurade ihop mig och försökte förjäves glömma bort illamåendet.

Vill du byta plats? Ulriks röst var liten, hes men fortfarande irriterad och det förstod jag verkligen varför, jag tvekade i några sekunder innan jag nickade. Jag satte mig vid fönstret men istället för att ta platsen bredvid mig så tog Ulrik stolen längst bort från mig, han flyttade på spypåsen och satte sig. Jag började gråta tyst, var jag verkligen tvungen att förstöra allt?

 

ULRIKS PERSPEKTIV

Jag kollade på bilderna igen, SE&HÖR hade bilder på oss och allt. Alice är verkligen jätte snygg på bilderna de tagit, som alltid, även om jag är sur på henne så kunde jag inte hjälpa att jag tyckte så, det hade jag förstått nu. ”ULRIK MUNTHER PÅ ÖVNINGSSMEKMÅNAD MED NYA FLICKVÄNNEN!” och en bild från flygplatsen och sedan ett kort på där vi bodde, det brände i kroppen av ilska. Jag kollade på henne i ögonvrån, var det rätt av mig att vara så arg på henne? Jag var ju trotsallt lika delaktig i allting... Jag tänker för mycket... Måste fokusera på att komma hem och komma iväg till Johan så fort som möjligt.

 

ALICE’S PERSPEKTIV

Jag kom in genom dörren och kollade i smyg ut på vägen, Kjell och Ulrik åkte därifrån. Det hade varit en riktigt pinsam tystnad i bilen på väg hem från Arlanda.

Jag gick ut i vardagsrummet där mamma, pappa och Lina satt. De kollade chockat på mig när jag gick in i rummet.

Men hej, är du redan hemma?

Jag började känna mig illamående igen, som på flygplanet. Jag sprang in på toaletten och spydde upp den halva mackan jag ätit tidigare. Någon tog tag i mitt hår när jag låg och hulkade över toalettsitsen. Parfymen var bekant, Linas favorit parfym.

Jag såg bilderna i tidningen, sa hon när jag hade lugnat mig. Vill du prata om det?

Så låg vi här på golvet i vår gamla ”trädkoja” utan väggar och tak, inte ens ett staket runt det fanns. Jag bara pratade och pratade och någon gång ibland mm:ade Lina men nu började jag närma mig slutet och jag hade inte berättat om det där som hände och om jag ska vara ärlig så visste jag inte om jag skulle erkänna det för henne, men hade jag inte berättat så hade jag brutit mot tvillingkoden.

Och sen kom jag hem... Jag bet mig i läppen, jag ville verkligen inte prata om vad som hade hänt i Grekland.

Vad är det du inte berättar?

Inget…

Du, jag känner dig syrran, kom igen.. Du vet ju att du kan berätta allt för mig?

Okej ehm.. Första dagen i Grekland så.. Vi… Vi…

Vad är det?? Lina hade spärrat upp ögonen och kollade oroligt på mig.

Vi förlorade… Kontrollen..

MEN VAFAN?!

Jag vände mig om så jag slapp se henne när hon blev så arg.

 

En stund senare när hon hade lugnat sig så började hon fråga massa.

Okej, hade ni skydd?

Ja..

Och du är säker på att den inte gick sönder?

Det krampade i magen på mig. En flash back på Ulrik när han gick in på badrummet och hans frånvarande och oroliga ansiktsuttryck när vi stod på balkongen. Plötsligt började jag undra varför min mens inte kommit. Det fick inte vara så.. Nä, det var inte möjligt..

 

 

ULRIKS PERSPEKTIV

 

Tre knackningar på dörren.
- Ulrik, kan du öppna?!
- Visst!

Egentligen så var jag inte så himla fräsch eftersom jag inte hunnit duscha än och så hade jag mjukisbyxor på mig och ett linne. Men vad gör man inte för sin farsa som betalat för tågbiljett till och från Stockholm igår, några reportrar hade frågat om bilderna och jag hade sagt att jag inte visste något om de. Som tur var, hade de inte märkt den naturliga, svaga solbrännan jag lyckats dra på mig och gått uttråkade där ifrån. Okej, framme vid dörren. Tar tag i handtaget och drar upp den med ett fejkat leende på läpparna. Leendet sjunker ner och där står jag som en gapande fisk. Vad gör hon här?
- HUR FAN STÅR DU UT MED DIG SJÄLV?!
Orden var så hårda så man nästan kunde tro att jag skulle få blåmärken av de.
- HUR TROR DU ATT JAG SKA KUNNA ACCEPTERA VAD DU GJORT?!

_________________________________________________________________

Låt: När orden inte räcker till

Vi ber så hemskt mycket om ursäkt!! Jag trodde uppdateringen skulle bli bättre nu när båda har dator att skriva på, men tyvärr inte... Men jag har skrivit klart nästa kapitel så det lovar jag att det slänger jag upp om ett par dagar. Båda har dessutom tyvärr tröttnat på novellen, men vi kommer såklart skriva klart den! Det är nu allt börjar hända, så vi ska verkligen försöka uppdatera så ofta vi kan! :)

Kapitel 19

Kategori: Allmänt

We shared a moment that will last till the end
 
 

Nu hade jag packat klart, ledighet hade jag skaffat och väntade spänt på att Ulrik skulle hämta upp mig. Han har fortfarande inte berättat vart vi ska, bara att jag skulle packa ganska tunna kläder, så antagligen ska vi lämna Sverige… med flygplan och jag har aldrig flugit förut. Snacka om att jag är nervös. Den infon jag har fått ifrån Ulrik var att vi skulle vara borta i en vecka, han betalar allt utom flygbiljetten och att det kommer bli en upplevelse. Det kunde egentligen betyda vad som helst. Och orsaken till att han betalar är för att hans kompis egentligen skulle åkt med, men hans kompis backa ur i sista stund, så jag blev en reserv. Fast Ulrik var väldigt tydlig med att jag inte alls var reserv, utan att han ville ha med mig. Ställa allt till rätta igen efter vad som hände på festen, visa att han faktiskt bryr sig om vårt förhållande. Mamma var ju inte så glad över att han tar med mig någonstans och varken jag eller hon vet vart, men efter att jag bett (bokstavligen) på mina bara knän så lyckades jag övertala henne. Ringklockan fick mig att vakna till och öppna dörren, ett leende spred sig över mitt ansikte, precis som hans.

 

Jag studerade flygplan efter flygplan som landade och lyfte. Stod och stirrade ut genom fönstret med armarna i kors. Nerverna tog kål på mig, jag behövde annat att tänka på… något som distraherar mig så jag inte bangar ur och lämnar flygplatsen i panik. Jag kände hur någon, antagligen Ulrik, virade armarna kring min midja.

- Nervös? viskade han i mitt öra och ställde sig bredvid mig.

- Du anar inte…

- Allt kommer gå bra. Han la händerna vid mina höfter och drog mig närmare.

- Jag är här och jag ska ingenstans.

Jag log och lutade mig mot honom. Våra läppar möttes men han drog sig ur efter ett par sekunder.

- Inte här. Vill inte riskera att någon ser…

Jag nickade, klart jag förstod hur han tänkte.

- Nu är det dags att stiga på planet emot…

Ulrik satte snabbt händerna mot mina öron så jag inte hörde resten av utropet. Han flinade retsamt mot mig, han vet att jag är nyfiken och gör det bara jobbigare nu. Tillslut släppte han, tog vårt handbagage och vi gick in i flygplanet.

 

Flygplanet började röra sig bort mot startbanan och jag började hyperventilera, inte kraftigt men började få svårt att få luft och paniken steg ju längre bort planet kom från flygplatsen.

- Du.

Ulrik tog min hand och jag vände mig emot honom med skräckslagna ögon.

- Andas. Det kommer gå bra.

Jag drog ett djupt andetag och kämpade för att prata normalt.

- Tänk om vi störtar?!

- Det kommer vi inte göra. Men jag är här och jag tänker sitta här tills vi landat. Men om någonting skulle mot förmodan hända, så vill jag att du ska veta att jag ä…

- Ursäkta mig, herrn. Jag måste be er att sätta fast säkerhetsbältet nu, avbröt en flygvärdinna.

- Då så mina damer och herrar. Nu lyfter vi snart mot varma och härliga Grekland. Resan tar cirka 3 timmar, för tillfället är det 23 grader i Grekland och knappt någon vind. Flygvärdinnorna kommer att visa nödutgångarna och andra viktiga saker fall att vi skulle behöva det under resan. Jag heter Magnus och jag önskar er en trevlig resa.

- Grekland?! Ska vi till Grekland?!

- Överraskning… sa Ulrik och suckade.

 

Ulrik slängde sig rakt på sängen så fort han ställt ifrån sig väskan på rummet. Jag gick runt i hotellrumet och tittade med stora ögon. Faktiskt första gången jag är på ett ”riktigt” hotell, ett hotell utomlands i alla fall. Ett litet och simpelt badrum, en liten diskbänk precis vid ingången till hotellrummet och sen ett lagom stort rum med en dubbelsäng i mitten. Glasdörrar ut mot en liten balkong som jag gick till. Jag tittade ner mot poolområdena och såg en massa glada barn, sedan horisonten med turkost vatten en bit ifrån hotellet, en massa vita hus med turkosa detaljer.

- Ulrik, detta är fantastiskt!

Jag skuttade bort till sängkanten där han nu satt och kramade honom.

- Ska vi gå och bada direkt? frågade han en aning taggat.

- Ja!

Jag öppnade min resväska, letade fram första bästa bikinin och började gå mot badrummet.

- Vart ska du?

- Byta om.

- Varför kan du inte byta om här inne?

- För du är här, svarade jag och flinade retsamt mot honom.

Jag låste badrumsdörren bakom mig och började byta om. Jag tittade på min spegelbild länge. Jag suckade, vågar jag verkligen visa mig såhär? Fy, jag vill inte att han ska döma min kropp, hemsk tanke. Tillslut tog jag mod till mig och precis när jag skulle öppna badrumsdörren hörde jag att Ulrik pratade med någon. Jag tryckte örat mot dörren för att lyssna, ville inte störa honom ju.

- Alltså Emmie, du kan inte ringa nu. Jag är utomlands… med Alice. Jo jag vet. Mm. Jag gillar dig också, men jag vill inte förlora Alice och det vet du. Ah… men vi kanske kan träffas när jag kommer hem istället? Mm, det låter bra. Men du, jag kan inte prata mer nu. Alice är klar när som helst och… ja precis. Okej, vi hörs.

Sen blev han tyst. Jag blev förvirrad. Han gillar alltså Emmie, men har sagt till mig att det bara är en kompis… ljuger han för mig? Jag låste argt upp dörren och utan att kolla på honom, tog jag en handduk från min resväska och lämnade rummet.

- Alice?

Hörde jag Ulrik ropa efter mig innan dörren stängdes.

Jag tog en solstol vid poolen och satte mig där på min handduk. Det var ganska tomt runt den här poolen, det fanns en mindre pool lite längre bort där alla barnfamiljer var. Jag vände mig mot hotellet för att se om Ulrik var på ingång, vilket han var. Påklädd och allt, han bara tittade på mig med ett leende på läpparna, som om ingenting hade hänt.

- Där är du ju! Varför väntade du inte på mig?

- Kände för att gå själv, svarade jag utan att titta på honom. Jag sneglade dock mot honom försiktigt och såg att han hade badbyxor på sig och ett slappt vitt linne, så han var tydligen redo att bada ändå. Jag vände bort blicken då han plötsligt kollade på mig.

- Är du sur?

Jag reste mig upp från solstolen och gick fram till poolen.

- Alice?

Jag såg att hans skugga närmade sig mig och jag hade lust att slå till någon, jag var så himla arg. Han har ljugit för mig hela tiden!

- Jag vet inte, du kan väl fråga Emmie! utbrast jag och vände mig snabbt mot honom. Han var närmare mig än jag trodde och när han tog ännu ett steg mot mig, gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag tog tag i Ulrik och puttade honom mot poolen. Jag hörde hur han landade i vattnet och därmed tog jag min handduk och kollade snabbt mot honom. Han dök upp vid vattenytan och slängde utan sitt blöta hår. Han öppnade munnen för att säga något, men jag började springa till hotellrummet och jag kollade inte bak någon gång. Jag stängde dörren efter mig och la mig på sängen och tittade upp i taket. Jag la armarna under huvudet och funderade. Gjorde jag verkligen rätt att putta i honom i poolen med kläderna på sådär? Jag nickade för mig själv, jag gjorde helt klart rätt. Han har ljugit för mig så han förtjänade det. Jag hörde hur hotellrumsdörren öppnades hastigt och smälldes igen direkt efter. Jag flyttade blicken mot sängkanten istället och såg att Ulrik stod där och blängde på mig. Linnet hade blivit genomskinligt för att det var så blött och det droppade vatten från hela han.

- Din orsak? frågade han surt. Jag svarade inte. Han borde vara smart nog att lista ut det.

- Aaaaaaha, nu förstår jag. Du hörde att jag pratade med Emmie… sa han lågt, inte lika surt. Det lät mer som om han skämdes.

- Lång tid det tog för dig att inse det, svarade jag kaxigt. Jag tittade återigen upp i taket, hade inget mer att säga. Plötsligt kröp han smidigt upp på sängen och fram till mig.

- Du vet att jag gillar dig mycket mer än jag gillar Emmie. Det fanns ju en orsak till att jag och hon gjorde slut, mumlade han emot min hals när han lagt sig över mig. Han kysste mig på halsen och vandrade med läpparna ner mot mina nyckelben.

- Du är blöt… mumlade jag emot hans axel.

- Ditt fel.

Han kysste mig nu passionerat och länge och la händerna bak på min rygg och tryckte mig emot honom. Jag la armarna vid hans hals och flätade in mina fingrar i hans hår. Han drog ett djupt andetag och kysste mig ivrigt igen. Det droppade vatten från hans hår ner på mig och hans blöta kläder gjorde mig också blöt. Jag flyttade händerna och letade efter slutet av hans linne och när jag hittade det, började jag dra det uppåt. Han drog bort sina läppar så jag kunde få över linnet över hans huvud. Jag slängde linnet på golvet och kysste honom. Han började söka med fingrarna efter mitt spänne på bikiniöverdelen och det kittlades faktiskt lite när han drog fingrarna långsamt över min rygg. Han stannade med händerna när han funnit spännet och han drog bort läpparna från mina och tittade frågande på mig. Aha, han ville veta om det var okej eller inte, så jag nickade. Mitt sura humör hade försvunnit så fort vi kysstes. Det gick verkligen inte att vara sur på honom. Han smekte mitt lår med ena handen och andra grep tag om min midja. Han kysste mig hårt på halsen igen och jag drog djupa andetag. Han stannade plötsligt upp och tittade upp mot mig.

- Ska vi… loosa kontrollen tillsammans? frågade han andfått. Mina mungipor ryckte till i ett litet leende. Han tolkade det som ett ja och kysste mig passionerat på munnen igen, sedan min kind och vandrade längre ner på halsen igen. Han kysste mig krävande på halsen och vi båda andades snabbare och tyngre. Snart var det dags, tillfället som jag visste skulle vara jätte överväldigande och vackert på något konstigt sätt (vad jag fått höra iallafall från de som varit med om det tidigare), snälla låt det inte göra alldeles för ont!

 

Knäpptyst, allt som hörde var hur vi båda hämtade andan, fortfarande andfådda. Jag tittade upp i taket och höll armarna runt mig så täcket skulle hålla sig på plats. Öm var jag, över hela kroppen faktiskt. Den är nog inte van med att så mycket saker händer på en gång antar jag. Men någonting säger mig att det inte blir sista gången för min kropp heller så bäst att vänja sig. Jag hörde hur Ulrik harklade sig, han tänkte nog säga någonting. Men jag fortsatte kolla upp i taket.

- Du och jag under täcket baby… sjöng han. Jag vände mig mot honom och han började skratta. Förstörde stunden totalt. Jag drog bort kudden jag hade under huvudet och slog till honom och försökte att inte skratta åt honom. Han lutade sig mot mig och kysste mig snabbt innan han reste sig från sängen. Han försvann in i badrummet och jag tog på mig mina bikini igen. Sen drog jag på mig ett par randiga shorts och sedan en grå tröja med  luva på, satte upp håret och gick ut på balkongen. Ulrik kramade om mig ömt bakifrån och ställde sig sedan bredvid mig och lutade armarna emot räcket. Han såg frånvarande ut, orolig. Han stirrade bara ut mot havet.

- Är något fel? frågade jag försiktigt. Han skakade på huvudet och vände ansiktet mot mig. Han log och studerade mitt ansikte länge. Hans ögon såg förtvivlade ut, varför vet jag inte. Kanske gjorde jag någonting fel…

- Ska vi gå och bada i havet? frågade han. Jag nickade och tittade på honom. Han hade tagit på sig badbyxorna igen men linnet var fortfarande blött från hans lilla dopp i poolen. Han drog handen genom håret och gick in i lägenheten igen. Det är någonting han inte berättar för mig… undra vad?

 

Jag låg på mage och studerade Ulriks profil. Han såg så lugn ut, andades sakta och hade stängda ögon. Om vi inte hade pratat för några sekunder sedan, så skulle jag trott att han hade somnat. Men nej, det är inte så värst troligt. Jag la på först på rygg och satte mig sedan upp. Jag drog ur hårsnodden som höll mitt hår uppe, satte den runt handleden och reste mig upp. Jag ställde mig med benen på varsin sida om Ulrik och gjorde så han fick skugga i ansiktet. Han kisade mot mig och frågade vad jag ville.

- Bada!

- Du låter som ett litet barn nu ska du veta, skrattade han och reste sig upp. Han böjde sig ner och lyfte snabbt upp mig och gick mot vattnet.

 

Dagen efter

- Alice, skynda dig! Bussen går snart! klagade Ulrik från hallen.

- Jaja!

Jag slängde i allt nödvändigt i en väska, drog på mig mina solglasögon och gick till honom. Vi lämnade rummet och bussen väntade tåligt på oss när vi kom utanför dörrarna på hotellet. Bussturen tog bara några ynka minuter innan vi var framme vid hamnen. Alla gäster från hotellet gick på ett långt led mot båten och nu var vi på väg. Dagens planer var att åka till en annan strand, där skulle Ulrik tvinga upp mig på berget och hoppa tydligen, lycka till säger jag bara! Efter cirka en kvart var vi framme vid stranden och bergen. Efter ytterligare några minuter, hade Ulrik tvingat med mig upp på bergen. Det var faktiskt inte så högt, men jag stod långt in på berget medan Ulrik tittade när andra hoppade.  

- Kom! sa Ulrik taggat och sträckte fram handen mot mig. Jag skakade på huvudet. Han gick mot mig och tvingade nu fram mig till kanten. Okej, glöm det jag sa. Det var visst högt.

- Vi hoppar tillsammans? frågade han och höll fram sin hand framför mig. Jag backade tveksamt.

- Tråkmåns!

Ulrik tog plötsligt sats och kastade sig ut från klippan. Mitt hjärta knep till och jag tog snabbt ett steg fram mot kanten. Jag såg hur han föll längre och längre ner och sen såg jag hur han försvann under vattnet. Jag slappnade inte av förens jag såg hur han kom upp från vattnet och slängde undan håret.

- Hoppa! Det är jätte kul! ropade han till mig.

- Väntar du där nere? ropade jag tillbaka.

- Ja! Hoppa nu!

Jag backade några steg och funderade några sekunder. Skulle jag hoppa eller inte? Äsch, ibland måste man övervinna sin rädsla. Jag tog sats och kastade mig ut i luften. Åh vilken adrenalinkick jag fick! Blodet bara rusade igenom kroppen och fick nästan känslan av att jag flög. Jag hamnade under vattnet och innan jag ens hade börjat simma uppåt, så hade Ulrik dykt ner under vattnet och greppat tag om min midja och hjälpt mig upp.

- Fan vad stolt jag blir över dig! sa han nöjt. Vi simmade tillbaka till stranden och solade lite innan vi skulle åka tillbaka till hotellet.

Vi stannade mitt ute i vattnet och guiderna frågade om någon ville ta ett dopp. Jag, Ulrik och några andra ungdomar ville det. Alla äldre ville vila, så båten kastade i sitt ankare och vi gick upp på båten för att bada. De andra ungdomarna hoppade i först och simmade undan en bit. Ulrik skulle visa sina ”skills” så han gjorde en bakåtvolt rakt ner i vattnet.

- Vad cool du är då!

- Bara för att du inte kan göra nåt sånt själv! retades han från vattnet.

- Jaså?

Jag vände ryggen till honom, tog tag i räcket och kastade mig bakåt. Jag lyckades göra en bakåtvolt innan jag träffade vattenytan. Ulrik såg imponerad ut när jag dök upp från vattenytan.

- Min flickvän kan ju! Du åker skateboard, vågar hoppa från klippor och kan göra bakåtvolter… är du säker att du inte är en kille?

Jag skvätte vatten på honom innan jag simmade bort till honom, la benen runt hans mage under vattnet, armarna runt hans hals och kysste honom.

 

Vi satt ensamma på stranden och solen hade börjat gå ner. Vi hade precis varit på en restaurang och ätit så nu kollade vi på solnedgången innan vi skulle gå tillbaka till hotellet.

- Allt är perfekt nu, suckade jag lyckligt och kramade honom.

- Kom, vi känner på vattnet.

Han släpade med mig till vattenbrynet och vi doppade våra fötter. Jag sparkade vatten på honom och han gav mig genast en lekfull blick. Han sprang mot mig, la armarna runt mig och snurrade mig flera varv innan han satte ner mig på marken igen. Han kysste mig och sedan begav vi oss mot hotellet efter en helt underbar dag.

___________________________________________

Låt: You're beautiful

 

Nu har Amanda äntligen fått en ny dator, så nu blir det förhoppningsvis bättre uppdatering! Glöm inte hålla utkik på facebook sidan som heter likadant som bloggen! Kram på er!

Kapitel 18

Kategori: Allmänt

If this is over, if this is the end
 

Jag kollade på sms:et en lång stund, skulle jag svara? Ytterligare några sekunder gick sedan klickade jag bort sms:et och låste mobilen. Det här var inte lätt att förlåta.

 

Återigen satt jag på tåget hem, från Ljungskile denna gång. Det kändes som om jag hade ett stort hål där mitt hjärta egentligen skulle sitta och jag var tom inombords, såhär liten och vek hade jag aldrig varit innan. Tåget stannade och ett par steg på och satte sig snett framför mig. Killen var ganska lång och hade mörkblont, medellångt hår och en grå mössa, en orange halsduk, mörkröda byxor och en mörkblå långärmad tröja. Tjejen hade kort, blont hår och var kanske 10 cm kortare än killen, hade en lila kofta och ett par svarta nylonstrumpbyxor. De verkade trivas med varandra, jag klarade inte av att kolla på dem. För många minnen.

 

Tåget (ja, det är dumt att ta ett tåg från Ljungskile till Uddevalla eftersom det tar nästan bara 20 minuter, men det gick ingen buss fort nog så döm mig inte) stannade på Uddevalla tågstation och jag klev av tillsammans med paret, som tur var gick de in på centralens (det är ett kafé bara en liten bit från tågstationen) och jag fortsatte mot närmsta busskur.

 

Jag låste upp och klev in genom dörren, ingen var hemma, skönt för jag skulle troligtvis ha blivit riktigt förbannad på dem. Speciellt om Lina hade hållit på att tjata om Ulrik. Då hade jag antagligen slagit till henne.

 

Mobilen hade dött på tåget och när jag startade den så hade jag 7 sms och 5 missade samtal. Två sms var från min mamma som undrade varför jag kommit hem till min moster och gråtit och sedan sovit där istället för hos Ulrik. Såklart hade min moster berättat det för mamma…

Mamma hade också undrat vart jag var och när jag kommer hem. Ett samtal var även från mamma, resten var från Ulrik. Jag orkade inte ens kolla dem, såg början av alla istället. Han skrev i alla sms att han var orolig, undrade vart jag var osv.

 

Dagarna gick och meddelande efter meddelande kom varje dag från Ulrik, skolan rullade på och Jonathan var konstig, jobbig och ovanligt mycket på mig, han var som en svans. Massa frågor om ”Adam” och varför jag haft så bråttom hemma hos Mimmi när vi bakat tårta, och varför jag blev så nere så fort han nämnt ”Adam”. Visst, han var fruktansvärt söt hela tiden, men trots det så hade Ulrik mer personlighet. Det värkte i hjärtat och saknaden var nästan outhärdlig så stor som den var.

 

Tisdag, 1 timmes lektioner till klockan 15.00, knappt några raster. Tredje lektionen var tyska och vi hade vikarie som bara satt och kollade på oss när vi rände runt. Jonathan satte sig bredvid mig och kollade en stund på mig innan han började prata om ”Adam” igen. Jag lade mitt huvud i mina händer och suckade högt. Att han inte kunde släppa det! Märker han inte att jag inte vill prata om det? Efter en stund så öppnades en dörr och sedan stängdes den igen och tjejerna som satt i hörnet längst ner i klassrummet, de ”snygga, populära och tuffa” tjejerna, tystnade och om dem gör det så är det något seriöst som hänt. Jag kollade upp och såg..

- Vad i helvete gör han här?!

Jonathan fräste fram det till mig och jag kunde inte tro mina ögon.

 

Det hade gått 1 timme sedan Ulrik dragit med mig ut ur klassrummet och ut på torget (det är som ett uppehållsrum med biljardbord, kiosk och bänkar) och det var nog första gången det var helt tomt där. Vi hade satt oss på en bänk och jag hade förklarat varför jag ignorerat honom de senaste dagarna och han förklarade att han uppenbarligen hade fått för mycket att dricka och att han inte mindes någonting från den kvällen. Men hans kompisar hade berättat att ingenting mer än kyssen hade hänt. Ulrik hade däckat strax efter att jag stuckit och innan Emmie skulle fått för sig att typ våldta honom så hade hans kompisar dragit med honom därifrån. Det hade slutat med att vi suttit och skrattat åt nästan ingenting istället för att bråka eller något liknande, kändes bra att det ändå löste sig hyffsat bra. Nu återstod bara en fråga för mig.

- Såååå…  Hur är det nu då? Med… oss menar jag…

Med det sagt kollade jag ner i golvet, försökte hålla tillbaka mina ”ifall-att-han-gör-slut-med-mig-tårar” och jag kände hur hans blick grävde sig in i mig och till sist var jag tvungen att möta hans blick. En kyss, sen drog han sakta bort sitt ansikte från mitt och kollade mig ömt in i ögonen.

- Så, hoppas jag?

Jag log och pussade honom ömt på munnen.

- Det tycker jag.

Han log till svars innan han ryckte till och kollade uppspelt på mig. Jag kollade frågande på honom.

- Du… Du kanske ska ta och skaffa ledighet i en vecka ifrån skolan…

- Ska vi någonstans?

Han log busigt till svars.

- Vart vi ska kommer du nog märka när det är dags.

Jag pussade honom snabbt på munnen och log, nu var det äntligen bra igen. Ulriks mobil plingade plötsligt till och han fiskade upp den från fickan på jeansen. Jag vred huvudet lite för att se mig omkring, inte ofta jag är i denna del av skolan faktiskt. Jag fick plötsligt syn på Jonathan som stod vid dörröppningen in mot tyskan. Han hade sett. Han hade sett mig och Ulrik, tillsammans… kyssas… Nu kommer han sprida det och allt blir bara skit. Jag öppnade munnen för att säga att jag kan förklara, men han bara skakade på huvudet och blängde surt på mig, sekunden därpå stängde han dörren och han var borta.

- Är något fel? frågade Ulrik och smekte lätt min kind. Jag vände mig mot honom och klämde fram ett leende.

- Nej, inget är fel. Inte nu när du är här.

Han log till svars och lutade sig fram och pussade mig lätt på munnen. Okej, Jonathan vet antagligen att jag och Ulrik är tillsammans och inom kort vet nog hela skolan det också… men strunta i det nu, det får jag lösa då.

_______________________

Låt: One Last Time

Kapitel 17

Kategori: Allmänt

Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din
 
 

Jag vaknade, men ville inte öppna ögonen. Inte riktigt än. Jag drog efter ett djupt andetag, fick plötsligt ett litet leende på läpparna och öppnade ögonen. Solen lös försiktigt in genom Ulriks persienner och träffade golvet bredvid sängen. Jag sträckte lite lätt på mig och vred huvudet. Mitt leende försvann då jag såg att han inte låg där. Jag kravlade mig upp på mina armbågar och tittade runt i rummet, tomt. Jag vred mig ännu en gång mot den tomma kudden bredvid mig och såg att det låg en lapp där, och en ros.

Hoppas du sovit bra. Och förlåt sötnos för att jag antagligen inte är där när du vaknar, men jag hade helt glömt bort att jag hade en spelning idag på förmiddagen och den var naturligtvis inte i Göteborg, så jag kommer nog inte hem idag, jätte ledsen för det! Verkligen, jag ville bara legat kvar med dig i sängen hela dagen, skulle verkligen behövt det! Hoppas du förlåter mig, du är bäst. Puss, Ulrik.”

Mitt leende sjönk ju längre ner på lappen jag läste. Jag förstår helt att han glömt, det händer även de bästa att de glömmer saker. Men jag hade verkligen hoppats att vi skulle få en dag tillsammans, bara jag och han. Men tydligen får det vänta. Jag reste mig sakta ur sängen och bytte om. Tanken hade redan slagit mig, var hans familj hemma? Hoppas inte det, för förstår ni hur pinsamt det hade blivit isåfall? Och jag som är ganska blyg också, det skulle inte alls blivit bra. Jag packade ner alla mina saker, tog rosen i handen, slängde en sista titt på Ulriks så mycket välkomnande sovrum och gick tyst ner för trappan. Jag förstod snabbt att det inte var någon hemma, var alldeles för tyst för det. Jag försökte trots det att ta på mig skorna så lågt som möjligt, tog sedan jackan och tryckte ner handtaget och gick mot närmaste busshållplats.

 

Jag klev av bussen och gick mot mitt tåg som redan stod och väntade. Jag betalade med mitt busskort och satte mig intill ett fönster på tåget. Jag letade upp mitt headset i väskan och kopplade in de i mobilen. Jag valde ”Fool”, bara för att det nu mera var min pojkvän som sjöng. Jag kunde inte låta bli. Jag såg att tåget började rulla och jag lämnade återigen Göteborg och Ulrik. Jag saknade honom redan, var det möjligt? Skulle jag chansa att skicka ett sms till honom eller vänta tills han hör av sig? Äsch, vad kan hända?

Hej, är du framme vid din spelning? Puss, saknar dig redan.

Det tog bara ett par sekunder innan min mobil vibrerade, men det var inget sms. Jag kopplade ur headsetet och svarade med ett leende på läpparna.

- Hej.

- Hallå! Hur är läget?

- Jodå, lite trött. Själv?

- Utmattad. Vet du hur tidigt jag åkte i morse?

- Nej, men jag såg din lapp.

Han skrattade till nervöst.

- Kändes jätte fånigt att lämna ett lapp så, men du var så söt när du sov så jag kunde inte rå för att väcka dig.

Jag log och jag vet att jag inte alls är söt när jag sover, men jag tänker inte tjafsa om det nu.

- Fick du någon frukost? För farsan var väl fortfarande hemma när du vaknade?

- Nej… Varken frukost eller att din pappa var hemma…

Ulrik började säga någonting men blev avbruten av röster i bakgrunden. Någon frågade vem Ulrik pratade med.

- Äh… jag pratar med min… flickvän… sa Ulrik dämpat. Jag hörde hur någon sa ”men Ulrik, du vet att du inte kan ha flickvän, inte nu” och ”även om du är kär så vet du att du inte kan ha flickvän, det är för riskabelt”. Nu kände jag mig jätte dum.

- Jag har en fråga.

Ulriks plötsliga röst i luren fick mig att rycka till. Han verkade ignorera killarna i bakgrunden.

- En polare ska ha fest nästa helg och jag tänkte fråga om du har lust att hänga med? Det blir nog en rätt så lugn fest.

Jag funderade lite.

- Får jag följa med då?

- Det struntar jag i. Du kan inte vara så tillbakadragen hela tiden. Släpp loss ibland!

- Jag är inte tillbakadragen, jag kan bevisa det… på festen! sa jag självsäkert. Han känner mig tydligen inte på djupet än. Han skrattade.

- Du kan inte vara så lätt övertalande heller!

- Förlåt då, herr perfekt, muttrade jag.

- Jag är långt ifrån perfekt. Men hänger du med? Festen är i Ljungkile och om jag inte minns helt fel så ligger det rätt nära Uddevalla va?

- Ja, min moster bor där.

- Men då så! Och så åker vi hem till mig efteråt och sover där?

- Så du tar förgivet att jag ska sova över hos dig varje gång vi träffas?

- Ähm… nej men jag tänkte bara…

- Sötnos, jag skämtar med dig.

Jag hörde hur han andades ut.

- Men jag måste dra nu tyvärr, men jag ringer dig så fort jag har tid, okej?

- Okej, det låter bra.

- Gött, vi hörs då! Puss.

 

Jag studerade min spegelbild och la huvudet på sned. Vad var det som fick Ulrik att upptäcka mig? Vad fick honom att falla för mig? Jag är väl inget märkvärdigt. Brunt, hår som ibland är platt och ibland lockigt, eget liv, och det gick en bit ner över bröstet, blåagråa ögon med en liten grå nyans med mörka ögonfransar som fick ögonen att se stora ut. Min lilla smala kropp och bleka hud, små rosa läppar som alltid såg torra ut. En rad av normalt raka tänder, lite fräknar som gick som en rad över näsan, min lilla näsa som lutar sig som en skidbacke som min mamma brukar säga. Inga märkvärdiga former som får mina kläder att sitta tajt. Personlighet äger jag knappt. Jag är en sån där tyst och blyg tjej, men inte när jag är övertrött. Då kan jag vara lite vild så att säga. Och när jag är sur, så är jag verkligen sur. När jag är ledsen, är jag verkligen ledsen. Varför gillar Ulrik just mig?

- Alice! Ulrik är här!

Jag log automatiskt åt min spegelbild, eller åt tanken av att Ulrik är här. Jag tog min mobil och sprang ner.

- Hej! sa jag glatt och ställde mig framför honom. Jag kollade runt om någon annan var där, och när kusten var klar så la jag en hand vid hans nacke och drog honom mot mig. Jag kysste honom försiktigt på munnen för att se om han kysste mig tillbaka, vilket han definitivt gjorde. Han la armarna vid min midja och drog mig intill sig. Jag drog bort läpparna och han lutade sin panna emot min.

- Hej… viskade han.

 

- Där ska vi vara.

Ulrik pekade ut genom bilrutan när hans pappa stannade bilen. Jag tittade ut och såg ett rött hus. Jag tittade sedan ut genom bilrutan bakom Ulrik.

 - Vilken utsikt! utbrast jag glatt.

Vi klev ur bilen och när jag började gå mot huset, kände jag plötsligt ett par armar runt min mage. Ulrik lyfte upp mig och började backa.

- Vad gör du? frågade jag och började skratta åt hans löjliga beteende. Han skrattade mot min nacke och jag rös till. Han släppte ner mig på marken och vände mig. Jag log åt utsikten. Vattnet, solen, husen på andra sidan vattnet och bron. Så himla fint. Ulrik la armen runt mina axlar och jag la mina runt hans mage.

- Du är bäst, sa jag och log.

Han pussade mig på sidan om huvudet och drog med mig till huset. Festen var i full gång när vi kom in. Ulrik tog av sig sina skor, sin mössa och skjortan, varför han tog av sig skjortan visste jag inte. Han tyckte väl att det var varm. Men han hade såklart en vit t-shirt under skjortan. Ulrik tog min hand och gick in, vi hälsade på ett antal personer på vägen och tillslut kom vi fram till Ulriks kompisar. Han presenterade mig stolt som sin flickvän och höll om mig hela tiden. Jag fick syn på en blond tjej som gick mot oss, jag visste inte vad hon hette men jag kände igen henne så väl.

- Ulrik!

- Tjena Emmie!

Tjejen och Ulrik kramade om varandra och hon tittade på mig, inte vänligt dock. Mer ”vem är du?”.

- Emmie, du minns väl Alice? frågade Ulrik och la en hand på min rygg. Hon nickade.

- Såklart jag gör.

Då slog det mig, det var den blonda tjejen från Ulrik middag med sina kompisar, tjejen som hade två killar.

- Hej, Emmie. Ulriks ex.

Hon sträckte fram en hand mot mig och jag stirrade på henne. Ulriks förra flickvän?!

- Hej, Alice. Ulriks flickvän.

Hennes ögon blev smala, avundsjuk kanske?

 

Någon timma senare när jag och Ulrik satt i en soffa och pratade med någon kompis till Ulrik, så såg jag plötsligt hur Emmie gick mot oss. Hon la armarna runt Ulriks hals och kramade alltså om honom bakifrån. Han verkade knappt bry sig men hon fick det att se ut som om det var hennes pojkvän. Hon släppte honom sen och tryckte sig ner emellan mig och Ulrik. Ulrik tittade på mig och sedan på Emmie. Han borde ju ha sagt ifrån, men tydligen inte. Han sträckte sig efter sin ölflaska och tog en klunk.

- Åh! Jag får!

Emmie ryckte Ulriks flaska ifrån honom och tog en klunk, som om hon behövde mer. Ulrik skrattade åt henne och jag tyckte inte alls att det var roligt. Jag vet att jag inte borde vara svartsjuk, men tjejen som satt bredvid mig är Ulriks gamla flickvän. Jag vet ju inte hur länge de var tillsammans eller någonting, han hade inte berättat det. Men det kanske var därför han rynkade på näsan då jag nämnde henne när vi låg och pratade på hans rum efter middagen. Ulrik tog tillbaka sin flaska och drack lite till innan han ställde ifrån sig den. Emmie tog hans händer och reste sig från soffan.

- Kom, vi dansar!

Han vände ansiktet mot mig. Men innan jag visste ordet av det, så var han borta. Jag småpratade lite med en tjej som satt i soffan mitt emot, hennes kille hade också dragit ut på dansgolvet. Och Ulrik påstod att det skulle bli en lugn fest. Ulrik kom joggandes tillbaka till soffan och jag sken upp. Skulle han be mig dansa kanske? Han log mot mig och tog sin ölflaska. Sen försvann han igen, bara sådär.

- Alice!

Jag vände mig om och såg en rödhårig tjej stå där bredvid mig.

- Vera, hej!

Hon böjde sig ner och kramade mig, vilket gjorde mig förvånad. Hon satte sig bredvid mig i soffan och vi satt och pratade en låååång stund.

 

En ostabil kille slog sig ner bredvid mig på soffan, Ulrik var fortfarande och dansade med Emmie. Vera himlade med ögonen då hon såg killen. Han höll en flaska mot mig.

- Ska du ha? mumlade han.

Jag skakade på huvudet.

- Jag får inte. Jag är bara sexton.

Han tryckte flaskan emot mig.

- Kom igen!

Jag ville inte, men kände mig nästan tvungen när han bokstavligen tryckte den mot min kind. Jag tog flaskan och tittade ner i hålet på flaskan. Jag höll den under näsan för att lukta, det lukta då inte gott. Jag visste inte ens vad det var. Osäkert satte jag flaskan emot mina läppar och började vinkla den uppåt. Vilken sekund som helst skulle den äckliga drickan ta över min mun. Precis när vätskan nådde mina läppar, rycktes flaskan ur mina händer. Jag tittade upp och såg att Ulrik stirrade på mig.

- Vafan håller du på med?!

Han tog ett hårt grepp om mina handleder och drog hastigt upp mig från soffan. Han tog ett stadigt grepp om min haka och gjorde så våra ansikten bara var ett par centimeter ifrån varandras.

- Lova mig att inte dricka någonting ikväll.

- Jag lovar.

Jag kände hans andedräkt, den luktade jätte mycket öl. Han var då inte helt nykter. Han kysste mig snabbt och drog med mig till dansgolvet, antagligen för att kunna hålla koll på mig.

 

När jag kom tillbaka från toaletten, var inte Ulrik kvar där han lovat att stanna. Paniken grep tag om mig när jag inte hittade honom. Jag trängde mig förbi massa okända människor och stannade när jag fick syn på honom, eller hans rygg. Intill en vägg, en blond tjej in mot väggen. Jag såg hur hans händer var vid tjejens midja, under tröjan. Tjejen grejade med hans nackhår och sedan såg jag att det var Emmie. Jag tappade andan när jag såg att dem kysstes. Han lindade armarna runt hennes midja och kramade om henne samtidigt som han kysste henne, om och om igen. Jag fick bara inte luft. Ögonen blev tårfyllda och jag gjorde det jag alltid gör när jag inte klarar av en situation, går därifrån. Jag sprang till hallen, tog på mig mina skor och öppnade dörren. Jag såg hur regnet föll ner mot marken, men ändå sprang jag ut på gatan. Jag började gråta när jag kommit bort från huset en bit. Hur dum kunde man bli? Att tro att en kille som Ulrik kunde vara tillsammans med en tjej som jag? En svensk flickidol och en liten tjej från en liten stad? Det är inte logiskt. Tårarna rann ner för mina kinder och jag fortsatte springa, även om jag knappt fick luft. Mörkret började ta över himlen och regnet fortsatte ösa ner. Typiskt april väder. Jag stannade vid en gatulykta och sjönk ner på trottoaren. Bilden på Ulrik och Emmie hade fastnat framför mina ögon och vad jag än gjorde kunde jag inte få bort den. Han kysste sin förra flickvän, precis när jag och han blivit tillsammans. Så mycket betydde jag för honom alltså. Så mycket ville han egentligen vara tillsammans med mig. Jag har varit så dum. Såklart han inte gillade mig på riktigt, en tråkig tjej kan inte tävla mot en social och glad tjej. Vi har inte ens varit tillsammans i en vecka och jag ångrar mig redan. Jag önskar nästan att jag druckit den där drickan killen i soffan försökte få i mig, för att visa Ulrik att jag inte är så tråkig som jag verkar vara i hans ögon. Han gav mig knappt en chans. Jag hörde ett gäng killar komma emot dig, pratandes och skrattandes. Jag tittade snabbt åt deras håll och såg att det var Ulriks kompisar. Såklart. Jag reste mig snabbt upp från marken och sprang iväg. Enda idén i mitt huvud var att springa hem till min moster och det gjorde jag. Hoppas verkligen att hon är hemma. Det tog några minuter innan jag hitta hem till henne och desperat knackade jag snabbt på dörren, eller snarare bankade.

- Alice, är det du? frågade hon när hon öppnade dörren.

- Ja, kan jag få komma in?

- Ja, självklart gumman!

 

Morgonen därpå vaknade jag upp på soffan hemma hos min moster, fast det tog några sekunder innan jag förstod vart jag befann mig. Ni kanske har haft den känslan någon gång? Ni vaknar och har ingen aning om vart ni är? Oftast händer det för mig när jag vaknar på ett ställe jag nästan aldrig vaknat på förr, och detta var nog första gången jag sov hos min moster. Jag hittade en lapp på soffbordet bredvid mig och läste att min moster hade åkt för att göra lite ärenden. Då var jag alltså ensam hemma hos henne, bäst att inte stanna för länge! Och alla mina saker är såklart hemma hos Ulrik och jag hade ingen lust att åka dit som ni kanske förstår. Plötsligt vibrerade min mobil och jag såg att det var ett meddelande ifrån Ulrik, när man talar om trollen? Jag tvekade, skulle jag våga läsa det eller inte? Tänk om han har skrivit att han ångrar att han blev tillsammans med mig, tänk om han ger mig en bra anledning för vad som hände igår? Skulle jag våga läsa det? Sakta tryckte jag fram det och vågade efter ett par sekunder titta.

Alice, vart är du? Jag är orolig. Ring mig när du ser detta, snälla.

_______________________

Låt: Du får inte

Samma visa ännu en gång, dålig uppdatering. Har varit så sjukt mycket i skolan den senaste tiden och tyvärr vet jag inte när nästa kapitel kommer, det är Amandas tur och vad jag vet så har hon ännu inte fått någon ny dator. Men kapitel 18 kommer så småning om, och ni vill väl inte missa vad som händer härnäst...?
Kram // Sandra

Kapitel 16

Kategori: Allmänt

I'm yours to keep
 
 

Ulriks kropp tätt mot min och vi andades i takt, djupa andetag. Kroppen spratt till då han flyttade ner sina händer, långsamt ner på min rumpa. Var det dumt att tycka om när han gjorde så? Var det något fel på mig eftersom jag faktiskt tyckte om det? Jag hade aldrig kunnat tänka mig själv med den här helt otroligt snygga killen och tonårsidolen, det var sjukt att detta var sanningen. Mina armar flyttades, nej puttades mot Ulriks mage från där de så bekvämt vilade mot hans revben. Vad var det som puttade på mig? Jag öppnade ögonen lite försiktigt och var tvungen att kväva fnisset när jag såg att det var han som puttade med hjälp av armarna. Jag blundade igen och flyttade lydigt ner mina händer på hans mage och kunde inte låta bli att känna lite, seriöst… Såklart var det en perfekt mage, han måste ju ha några brister? Var han en ängel? Jo, det kan man nästan tro att han var. Han drog försiktigt bort mig från hörnet, - och kysste mig fortfarande passionerat – ledde mig baklänges innan han försiktigt lade ner mig i sängen. Våra läppar lossnade från varandras och vi öppnade ögonen och kollade ömt på varandra. Han log, andfått men pojkaktigt, en aning exhalterat? Kan man säga så? I alla fall så verkade han vilja fortsätta kyssa mig – det är ett gott tecken. Han lade sig bredvid mig på sidan och kysste mig först ömt som för att kolla om jag skulle backa undan, men det borde han ju veta nu. Att jag såklart inte ville något annat. Bara efter någon sekund kom tempot och passionen tillbaka, han lirkade in armen under mig och gjorde så att jag lutade mig neråt och kysste honom medan han lade sig på rygg och sträckte sig efter mitt ben, nu hade jag ingen aning om vad han ville göra. Han fick tag om mitt ben och lade det över hans midja. När han ryckte mer i mig så backade jag undan.

- Vad är det?

Han kollade oroligt på mig innan han fortsatte:

- Känns det fel?

- Nej, nej, nej! Verkligen inte! Du sänder bara ut så konstiga signaler.

- Va?

Han kollade förvånat på mig.

- Vad vill du att jag ska göra?

Jag skrattade tyst efter så att det inte skulle låta tyket.

- Inget…

Vad var det där om då? Han kollade bort från mig. Efter någon minut fick jag nog, han kunde ju inte kolla bort, då skulle jag ju inte få se hur fullkomligt perfekt han var. Jag flyttade med hjälp av pekfingret hans ansikte mot mitt och kysste hans läppar hårt och krävande.

 

Och respons fick jag, efter en stunds koll om det var okej var hans händer på mig igen. Han lade sig över mig och började treva efter kanten på mitt linne. När han väl fått tag i det drog han sakta upp det. Han kysste mig snabbare, mer intensivt ju högre upp som linnet kom, med ena handen svepandes över mig. Men ovanför magen tog det stopp, jag slutade kyssa honom och så fort jag slutade så slutade han med och han drog ner linnet igen.

- Förlåt…

Han kollade förvånat på mig.

- Är det inte jag som ska säga förlåt?

Nu var det min tur att kolla förvånat på honom.

- Jo du vet, för att jag… Loosade det…

Vi båda log åt den vackra svengelskan han använt.

 

Kvällen kom och vi hade hunnit kolla på 2 filmer, mer än så kunde inte Ulrik kolla på utan att springa femtioelva varv fram och tillbaka till Göteborg – sa han i alla fall. Att han var fullt allvarlig var i alla fall svårt att tro.

- Ulrik!

Det var Kjell som ropade på honom, och Ulrik pussade mig lätt på pannan innan han gick ut genom dörren för att prata med Kjell, och lämnade mig ensam. Även om de verkade prata ovanligt lågt så hörde jag ändå en del av deras konversation.

- Är ni ihop nu då?

- Ja, det är vi.

- Så hon sover med dig?

- Jo..

Jag hörde tre lätta dunsar mot något och antog att det var Kjell som klappat Ulrik på ryggen. Sedan kom en till synes munter (Ja, jag var ju bara tvungen) Ulrik in i rummet och kollade leende på mig innan han sträckte på sig och gäspade stort.

- Jag är ganska trött, är du?

- Ja.

Fast ganska nervös, vad skulle gälla att sova i nu? Han tog av sig byxorna och jag tog av mig byxorna men lät linnet vara på. Han tog av sig tröjan och efteråt kollade han oförstående på mig.

- Du vet att jag inte bits va?

Han väntade i några sekunder innan han fortsatte.

- Jag kommer inte äta upp dig… Hoppas jag.

Han flinade lurigt mot mig och jag skrattade som svar.

- Jo, men det vet jag väl.

- Ja, då kan du väl ta av dig linnet också? Inte för att låta pervers alltså… Det känns bara så konstigt när du har linne och jag bara har…

Han sneglade generat ner på sina kalsonger. Jag kunde inte hålla mig för skratt, han stod och kollade på mig medan jag skrattade. En stund stod han och kollade, men tröttnade snabbt och gick till mig och drog av mig linnet, då slutade jag skratta och kollade osäkert på honom.

- Vad nu? Jag har kontroll och inget kommer hända…

Han ställde sig bakom mig och pussade ömt min hals.

- Såvida… inte du vill..

Jag log och kröp ner i hans säng. För tidigt tyckte jag personligen, men han verkade släppa det.

 

Han sov med armarna runt mig, tryckte sig intill mig och det nästan droppade av svett från oss båda. Han andades sakta, avslappnat, tungt mot min nacke och jag kunde inte låta bli att le, så här kunde jag tänka mig att få sova varje natt, tätt intill personen som är fullkomligt perfekt och fulländad. Jag drog ett djupt andetag och stängde ögonen. Jag var definitivt den lyckligaste tjejen på planeten. The luckiest girl on the planet…

 

 

Personligt meddelande till alla läsare.

 

Det är sjukt svårt att pussla ihop ett kapitel på cirka 2 timmar för mig, särskilt när man ska till skolan morgonen efter natten då man ”arbetat” med novellen, men jag hoppas att ni förstår och Sandra såg vad jag skrev eftersom jag är ganska övertrött efter en natt med skrivkramp och ont i halsen (nödvändig info, jag vet ;) ) Tack för att ni stöttar, det betyder så otroligt mycket! En stor PUSS! :3

// Amanda

______________________

Låt: Fall for you

Dålig uppdatering som ni redan vet, ska försöka bättra på det! Och eftersom kapitlet var så sjukt sent ute, så orkade jag inte leta efter mer bilder, det får duga med en! håll koll på facebooksidan --> staymunthernovell.blogg.se
där uppdaterar vi alltid när vi lägger upp ett nytt kapitel!
ha det bäst! // Sandra & Amanda

Kapitel 15

Kategori: Allmänt

A rainy sunday evening, I confess my crime to you
 
 
 
 

Nu var klockan halv elva på söndags ”morgonen” och det var bara några timmar sen jag låg och sov i Ulriks säng. Jag klev av bussen och gick till det blåa huset jag hade varit i miljontals gånger tidigare. Jag ringde på och började leka med mitt egna hår medan jag väntade på att dörren skulle öppnas. Mimmi sköt upp dörren och log stort när hon såg mig.

- Hej!

Jag besvarade snabbt hennes kram och paniken ökade när hon höll fast mig för att lukta på mig. Jag kände själv att jag luktade annorlunda. Jag luktade Ulrik.

- Ny parfym? frågade hon och släppte taget om mig. Hon log lurigt mot mig, och jag såg hennes blick. Hon hade något på gång, något som jag antagligen inte skulle gilla. Jag rynkade pannan.

- Vad har du nu gjort? frågade jag uppgivet.

Hon fortsatte le lurigt mot mig och visade med armen att jag skulle kliva in. Jag började ta av mig skorna och när jag tittade upp var Mimmi borta. Jag suckade, nu skulle jag få leta upp henne också. Men jag antog att hon var i köket, eftersom det var därför jag kom hit. Tess fyller år nu i veckan, så jag och Mimmi ska baka en tårta till henne och överraska henne, men Mimmi skulle antagligen försäga sig, som hon alltid gör.

Jag gick genom hallen och fortsatte in mot köket, men tvärnitade i dörröppningen. Mimmi slog sig ner vid köksbordet, bredvid… Jonathan. Hon tittade upp och log lurigt mot mig. Jag visste att jag inte skulle gilla det. Hon hade bjudit över Jonathan för att hjälpa till med tårtan, jag var inte så dum så att jag inte förstod det. Tess var ju trotsallt hans kusin, så han kan väl få hjälpa till om han känner för det. Jonathan tittade upp från sin mobil och mötte min blick. Han log, men jag log inte tillbaka. För mycket tankar i mitt huvud. Senast jag pratade med honom, slutade det ju inte direkt bra. Eller det slutade väl bra, bara lite jobbigt. Han började snacka om när han hade sett mig och Ulrik på bion, men då kom mamma. Sen dess har vi faktiskt inte pratat, så jag vet fortfarande inte vad han ville komma fram till.

 

Nu satt vi där vid Mimmis köksbord och försökte göra en så snygg tårta som möjligt. Detta var vårt andra försök, första tårtan lyckades Mimmi tappa på golvet vilket var väldigt klantigt men samtidigt väldigt roligt. Men för tillfället var det bara jag och Jonathan i köket. Mimmi skulle göra något ”viktigt” på sitt rum, och sen hade hon bara lämnat oss där i köket. Jonathan satt och tryckte ut grädde uppepå tårtan, gjorde små blommor runt hela tårtan. Sen höjde han saken med grädde och tryckte ut grädde i sin mun.

- Men usch vad äckligt! utbrast jag.

Han flinade mot mig med munnen full av grädde, med stängd mun såklart. Sen återgick han till att göra blommor. Det blev tyst mellan oss igen och jag trummade lite med fingrarna på bordskanten.

- Jag måste berätta en sak.

Mitt hjärta slog volter i mitt bröst och jag visste inte vad jag skulle svara. Satt där som värsta idioten och tittade på tårtan. Jag tittade försiktigt upp mot honom och han tog ett djupt andetag.

- Hur går det?

Mimmi skuttade glatt in i köket och jag tittade bort från Jonathan, likaså gjorde han ifrån mig. Jag råkade stöta till hans fot under bordet och drog senast bort fötterna så långt bort som möjligt, under min stol. Mimmi märkte av den stela stämningen i luften och drog efter andan.

- Nu tycker jag att vi förtjänar en paus!

Hon vände ryggen till och öppnade kylskåpet. Jag flyttade blicken försiktigt mot Jonathan och märkte att han redan kollade på mig, så jag tittade på Mimmis rygg igen. Hon tog fram en påse med Gifflar, bullar alltså. Hon la de i mitten av bordet och började äta.

- Jag gillar bullar.

Jag sträckte mig efter att ta en bulle och nickade.

- Jag vet.

Det blev tyst, tills Mimmi (såklart) började prata igen.

- På tal om bullar… Jonathan, visste du att Alice typ känner Ulrik Munther?

Jag stelnade till och Jonathan slängde snabbt en besviken blick mot mig. Det är kört.

- Vad har det med bullar att göra?

Jonathan tittade undrande på Mimmi.

- Jo, men du vet. Ulle Bulle. Men visst gör du det, Alice?

Båda vände sig mot mig och jag kände att jag blev varm och kinderna.

- Först Adam och nu Ulrik alltså…

Jag stirrade förvånat på Jonathan. Mimmi vände sig mot Jonathan och höjde häpet på ögonbrynen.

- Vem är Adam?

Åh, det kan inte bli värre nu!

- En killkompis bara, precis som Ulrik! utbrast jag, nästan skrikandes. Båda tittade förvånat på mig, det borde de göra. Jag är inte den som brukar skrika så. De släppte ämnet, som tur var och vi fortsatte med tårtan.

 

Min mobil vibrerade på köksbordet och jag tog genast upp den. ”Ulrik”. Mitt hjärta voltade och jag fick ett pirr i kroppen, inget vanligt ”jag-är-kär-pirr” utan mer ”orolig-att-jag-sårat-honom-pirr”. Jag tog ett djupt andetag, låste upp mobilen och klickade fram konversationen. Jag läste två gånger innan jag förstod vad han menade. ”Vart är du?” Jag tittade upp mot Mimmi och Jonathan, båda var fullt koncentrerade på tårtan så jag knappade in ett svar. ”I Uddevalla” det gick några sekunder innan mobilen vibrerade i mina händer igen. ”Ja, men varför? Vi måste prata” Mitt hjärta rusade i bröstkorgen och jag började skaka med benen. Jag slog nervöst med fingrarna på den nu låsta mobilskärmen. Innan jag ens hade hunnit fundera på vad jag skulle svara, vibrerade mobilen igen. ”Jag vaknade precis och jag saknade något. Dig. Så snälla, kom tillbaka till Göteborg?” Jag rynkade pannan mot skärmen. ”Nu? Idag?” Jag tittade upp mot Mimmi och Jonathan igen, Jonathan tittade snabbt åt mitt håll och sedan ner mot tårtan igen. ”Ja, du nämnde igår att du är ledig imorgon, om det stämmer kan du väl sova här idag också?” Var han seriös? Vill han att jag ska sova hos honom hela helgen? Lördag från söndag och nu söndag till måndag? Nytt sms. ”När går nästa tåg hit?” Stämningen mellan oss kändes lite skum, så jag kände för att skämta till det lite. ”Jag kommer bli pank” Någon stötte till mig på benet under bordet och jag tittade upp och såg att Mimmi stirrade på mig. Hon nickade diskret mot Jonathan och försökte förmedla ”vad har hänt?” med ögonen. Jag skakade dystert på huvudet och kände mobilen vibrera i mina händer igen. ”Jag kan betala om det är så. Men kom till Göteborg… snälla?” Jag kunde inte rå för att le, han ber mig att träffa honom igen, det kan jag ju inte tacka nej till!

- Jag måste gå!

Jag kastade mig ur orden och reste mig snabbt upp från stolen. Jag joggade ut till hallen, drog på mig mina röda converse och drog ner jacken från kroken. Jag vände mig om och hjärtat slog hårt när jag såg att Jonathan stod bara en halvmeter ifrån mig. Jag satte handen mot bröstet och drog några djupa andetag.

- Ska du träffa Adam?

Jag blev stum, backade ett steg och letade med handen bakom ryggen efter handtaget på dörren. Jag hittade det, tryckte ner det och öppnade dörren.

- Förlåt… mumlade jag innan jag stängde dörren efter mig.

 

Jag klev av tåget med hörlurar i öronen, håret flög med vinden och solen sken mig rakt i ansiktet, kändes som en musikvideo. Idag hade jag med mig en väska med saker, bestämde mig för att sova hos honom idag ändå. Fast å andra sidan, om han nu berättar att han bara vill vara vänner så blir det väldigt jobbigt. Fast ändå gick jag där med största möjliga leendet, för jag intalade mig om att det skulle sluta bra mellan oss nu. Vi hade bestämt möte vid bänken där vi åt glass, eftersom dit skulle jag åtminstone hitta.

Efter en stund närmade jag mig parken. Ju närmare jag kom, desto hastigare slog mitt hjärta. Jag skymtade bänken (och Ulrik) genom ett par träd och jag drog efter ett djupt andetag. Jag råkade skrapa i foten i gruset, onödigt högt och Ulrik tittade upp från sin mobil. Han log stort mot mig och reste sig upp från bänken. Han gick mot mig och jag saktade av någon anledning ner. Han vände snabbt huvudet bakåt och kollade sedan runt sig. Jag såg att han började öppna armarna när han kom närmare och jag förberedde mig på en kram. Men istället lutade han snabbt huvudet mot mitt, rörde snabbt, för snabbt för att jag skulle reagera, mina läppar med sina läppar, en snabb och enkel puss. Han hade armarna hårt runt mig och tittade mig i ögonen, leendet gick inte att missa. Utan att han sa något, vi hade inte ens sagt hej till varandra, släpade han bort mig till bänken och satte sig. Jag la väskan på marken och slog mig ner bredvid honom.

- Tack för att du tog dig hit… för jag måste verkligen säga en sak.

Hjärtat ökade takten och jag tittade upp mot honom. Han tittade på en som kom joggande mot oss med en hund bredvid. Mycket intressant måste jag erkänna… Plötsligt vände han huvudet mot mig och log, sen lutade han sig närmare. Hjärtat skenade iväg och jag stirrade bara på honom.

- Jag är…

Han drog ut på det, vilket var fruktansvärt jobbigt. Han tittade mig i ögonen och fortsatte:

- En…

- Kom till saken, avbröt jag, eller jag avbröt inte eftersom han själv slutade prata efter att ha dragit ut på ordet.

- Vampyr!

Det första jag tänkte på:

- ”Jag är en vampyr, jag suger och spyr”.

Han började skratta.

- Förlåt, det är bara det att jag har väldigt svårt för att vara seriös.

- Jag har märkt det.

Efter en stunds tystnad, var det min tur att säga något.

- Vad ville du prata om?

- Oss.

Jag drog efter andan och försökte att se så lugn ut som möjligt. På utsidan, såg jag förhoppningsvis relativt lugn ut, men på insidan skrek jag. Jag var så sjukt nervös över vad han skulle säga.

- Vet du en sak?

Han vände nu ansiktet mot mig, inget leende längre. Herregud, detta kommer inte sluta bra.

- Jag brukar inte tro på saker som kärlek vid första ögonkastet… Men du var tydligen ett undantag.

Jag andades ut och kunde inte rå för att le.

- Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet heller, men det var innan… Innan jag mötte dig.

Det blev tyst en stund. Nervositet hade släppt litegrann.

- Men frågan är ju om det är värt att chansa på. Jag menar, du bor i Uddevalla och jag i Göteborg. Och jag är bortrest en hel del som du kanske redan förstått. Så vi kanske inte komma kunna träffas så ofta som jag skulle vilja.

Nervositeten ökade då han fortsatte.

- Och jag har förstått att vissa fans inte gillar att jag… har flickvän. Så fort det kommer rykten om sånt så liksom lämnar de mig.

Jag blev tårögd, men jag vet inte varför. Jag borde inte känna såhär. Såklart jag inte hade någon chans med Ulrik, en utav Sveriges största artister för tillfället. Såklart han inte skulle kunna skaffa flickvän nu bara sådär. Jag tittade upp i himlen och såg att det drog in mörka moln över Göteborg. Jag kände hur Ulrik tog min hand, därför vred jag sakta huvudet mot hans. Hans ansiktsuttryck avslöjade att han blev chockad när han såg mitt ansikte. Attans, det syntes att jag var på väg att börja gråta.

- Alice, förstår du vad jag säger?

Jag drog bort min hand ifrån hans och nickade.

- Nej, jag tror inte du förstår. Jag säger att jag har gillat dig sen första stunden jag såg dig…

- Men att du inte vill ha något förhållande, jag förstår visst, avbröt jag.

Han satte snabbt händerna på mina axlar och hindrade mig från att resa mig upp från bänken.

- Lyssna på mig! Jag vill få detta att fungera, du anar inte. Men vi får inte glömma bort konsekvenserna. Om mina fans får reda på att du är min flickvän, några kommer nog… hata dig. Vissa riktigt hängivna fans kommer nog bli glada för vår skull, men du måste veta en sak. Just nu bryr jag mig inte om mina fans, du är viktigare just nu. Hör du det?

Jag blev rörd, kände mig speciell. Jag kastade mig runt hans hals och kramade om honom hårt.

- Vill du chansa? viskade han mot min axel.

- Ja, viskade jag tillbaka. Jag kände hur en vattendroppe slog ner i mitt huvud och jag släppte Ulrik för att titta upp i himlen. Det började regna, lagom typiskt?

- Ska vi dra hem till mig? frågade Ulrik och försökte tränga bort sitt skratt då regnet blev mer och mer. Trädet skyddade oss inte ett dugg, så vi blev genomvåta på bara ett par minuter. Vi reste oss upp från bänken, jag drog upp väskan från marken och började gå med snabba steg bredvid Ulrik.

- Den här vägen.

Ulrik la sin hand vid min höft och styrde mig åt rätt håll. Jag skymtade någon med blont hår bakom ett av träden, men hann aldrig se vem det var. Bara att det var en tjej, hon iakttog oss, det var jag säker på. Kanske ett utav Ulriks fans? Vi kom ut på gatan och Ulrik stannade plötsligt upp.

- Varför stannar vi? frågade jag och kunde knappt se honom för regnet. Det rann ner för mina kinder, som om jag grät, mitt hår var genomblött och kläderna ska vi inte ens prata om. Ulriks hår däremot var nog blötare än mitt, hans egna fel att skippa gubbkepsen.

- Jag måste testa detta.

Han tog tag i min hand och drog mig snabbt närmare. Jag krockade in i hans bröst och jag kände hans iskalla händer mot min hals. Jag tittade upp mot honom och så fort våra blickar möttes, tryckte han sina läppar mot mina. En mjuk men samtidigt intensiv kyss.

 

Jag hade precis tagit på mig ett par gråa mjukisbyxor, ett vitt linne och satt upp mitt blöta hår i en knut. Jag stod vid Ulriks skrivbord och studerade alla hans saker från fansen. Hittade några ramar med bilder i på en hylla på skrivbordet och sträckte mig efter en. En liten blond kille som spelade piano, trots det korta håret kunde jag inte missa att det var min… pojkvän som var på bilden. Hjärtat hoppade upp i min hals när Ulrik omfamnade mig bakifrån.

- Förlåt om jag skrämde dig, mumlade han emot min hals och tryckte sina läppar emot halsen. Han kanske är en vampyr trots allt?

- Skrämde mig?!

Jag slet mig ur hans grepp.

- Du gav mig en hjärtattack! utbrast jag när jag stod framför honom.

- Jag sa ju förlåt, sa han lågt och tog ett steg fram till mig. Hans hår var fortfarande blött från hans dusch och min kind blev alldeles blöt när han kramade om mig. Han luktade nyduschad och inte regn som jag luktade. Ni vet lukten av blöt asfalt? Så luktade jag, fast lukten hade försvunnit litegrann då jag bytte kläder. Jag vred mig ur hans grepp och ställde undan bilden jag fortfarande hade i händerna. Jag såg en utav hans gubbkepsar som låg på skrivbordet och tog upp den. Jag satte den på mitt huvud och satte armarna i kors.

- Nåt emot om att jag lånar den lite?

- Ja, faktiskt.

Han log busigt mot mig och tog snabbt ett steg mot mig. Jag sprang bort till andra sidan rummet och Ulrik var tätt bakom mig. Hans rum var ganska litet, så det tog inte lång tid innan jag var fast i ett hörn. Ulrik log brett mot mig då han stod framför mig.

- Vart ska du ta vägen nu då? Han var andfådd, precis som jag. Jag drog djupa andetag och såg bara hur han kom närmare. Han drog snabbt av mig gubbkepsen, kastade den bakom axeln och la händerna vid mina höfter. Han tryckte in mig mot väggen och gav mig en intensiv kyss.

____________________________

Låt: Fool

Kapitel 14

Kategori: Allmänt

Would you lie with me and just forget the world?
 
 
 
 

Mobilen vibrerade på nattduksbordet. Jag suckade djupt och sträckte mig efter den. ”Ulrik” jag klickade upp konversationen. ”Vaken?” Jag log lite smått åt det innan jag svarade ”Jadå” sedan lade jag ifrån mig mobilen, lade mig själv till rätta och blundade. Men bara efter ett par sekunder vibrerade mobilen igen. ”Blunda inte då!” Jag satte mig snabbt upp och kollade yrvaket runt mig, han kunde väl inte vara här någon stans? ”Nu antar jag att du är vaken, så vill du hänga med på en middag med mina polare?”  Jag funderade en stund. Att käka, med Ulrik och hans kompisar, det skulle kunna bli väldigt pinsamt men samtidigt kunde det bli bra. ”Men kommer inte jag bara vara i vägen då?” det tog några sekunder innan jag fick ett svar på det igen ”Nä I VÄGEN ska du inte vara, du ska sitta i en soffa eller på en stol.” Det tog en stund innan jag förstod vitsen ”Haha, där var du allt rolig!” jag log fortfarande när jag fick ett nytt svar. ”Så gör dig i ordning, ha på dig lila (helst klänning och sånna klackskor eller vad det nu heter)

Jag kommer ramla! :o” det var den första tanken som dök upp i mitt huvud. Jag ställde mig framför spegeln och fixade i ordning allt inför att jag skulle använda det. När jag tog upp mobilen hade jag fått ett nytt sms ”Jag stödjer dig, men gör dig i ordning nu och sedan kommer du hit så fort du är klar

 

Tåget skakade och jag kände mig ganska osäker där jag satt i klänning. Jag hade fått många konstiga blickar, både när jag var på väg till tågstationen, när jag väl var där och på tåget.

 

Tåget stannade och jag vacklade ut genom ”dörrarna” eller hur man nu ska beskriva de. Jag stannade kanske 10 cm från själva tåget och drog ner klänningen, så klart kollade jag efter Ulrik också. Någon sekund efter var det som folket skingrade sig och där stod han, iklädd i en lila skjorta och blåa byxor och UTAN gubbkepsen. Han gick mot mig och jag gick mot honom, men det skulle jag verkligen inte gjort… Kontroll över fötter var något jag saknade, alltså var det livsfarligt att placera mig i klackar och Lina visste ju det men ändå (hon hade fått välja vad jag skulle ha på mig) så hade hon tagit fram ett par jätte höga klackar – eller ja, jag tyckte att de var höga. I alla fall så snubblade jag över mina egna fötter, men jag ramlade kanske inte, jag vacklade bara till. Hela mitt ansikte blev rött på bara en sekund och jag ställde mig med händerna för ansiktet, kunde man bara inte få försvinna? Jag kände ett par armar runt min midja och Ulrik andades lugnt mot min hand som var för mitt ansikte.

- Det är olagligt att vara så snygg som du är..

Viskade han in i mitt öra efter några sekunder. Jag fnissade till innan jag lossade armarna från mitt ansikte och lade de runt hans hals istället. Skulle vi pussas nu, här i folkmassan eller skulle han bara sluta krama mig? Hans armar släppte mig och tätt efter släppte jag honom, vi var ju trotsallt inte ihop än, eller?

 

Vi hade gått en stund och jag hade fått någorlunda koll på vart jag skulle sätta fötterna. Plötsligt stannade Ulrik och jag fortsatte gå ett halvt steg innan jag liksom snubblade tillbaka till honom. Han skrattade till och helt plötsligt var vi bara någon centimeter från varandra, världen blev helt stilla och vi var i centrum. Var det bara jag eller kom hans läppar närmre?

- TJAAAAA ULLE!

Nu var vi cirka en meter ifrån varandra, jaha… Tack…

- Tjenare!

Ulrik log mot de och jag tvingade fram ett leende. På väg mot oss var (uppenbarligen) två par, sedan en tjej med två killar tätt bakom sig. Var det bara jag eller kollade tjejen med två killar bakom sig argt på mig?

 

En stund senare satt vi inne på restaurangen. Ulrik kollade i en meny som alla andra och det gjorde ju jag med men jag läste nog inte så mycket.

- Är du hungrig?

Ulrik kollade ömt på mig.

- Jo, det är jag väl..

- Du verkar inte så hungrig eller är du som jag och inte tycker maten verkar så god?

Jag kollade på honom i några sekunder och han nickade ner mot menyn och jag läste vad den första rätten var: paprika, tomat och basilika- stoppad bläckfisk. Jag ryckte till, om det började så, så kommer det inte bli mycket bättre. Jag kollade äcklat upp mot Ulrik och hela gänget små skrattade förutom tjejen som verkade (till skillnad från alla vanliga människor) ha 2 killar i stället för 1. Hon satt istället och stirrade argt på mig.

- Jag tycker att vi ska dela på en pizza då.

Ulrik log nöjt mot mig.

- Du är såå romantisk Ulrik!

En tjej med vinrött, kort hår och en lila/röd klänning och blek hy skrattade.

Ulrik rätade till kragen på skjortan och skrattade, sedan vände han sig mot mig och kollade frågande på mig.

- Vad säger du?

- Visst..

En kille kom och tog våra beställningar och direkt efter han gått så frågade tjejen med rött hår:

- Så.. Det är en fråga som vi vid detta bordet velat fråga er två.

Hon kollade först på Ulrik och sedan fastnade hennes blick på mig.

- Hur träffades ni?

Tjejen med två killar drog efter andan och jag såg bokstavligen hur hennes ögon blev svarta med en nyans av rött i. Hon var blond och hade en ljuslila, kort, tajt klänning och hon var ju snygg (NEJ, jag är hetero men jag har inget emot homosexualitet) men man kan ju se vilka som drar till sig killar och vilka som inte gör det. Ulrik verkade inte bry sig om henne utan skrattade generat.

- För ni är väl ihop?

Ulrik kliade sig i nacken och jag kollade ner på mina knän, rättade till klänningen.

- Åh..

Maten kom och vi började äta i tysthet. Sedan gick Ulrik och två av killarna på toaletten så kvar satt jag, tjejen med blont hår och en av hennes killar, den rödhåriga tjejen och det andra paret som hade suttit tysta hela tiden.

- Hur länge har du känt Ulrik nu då?

Den rödhåriga tjejen kollade på mig och jag tänkte efter lite.

- En och en halv månad typ.

Jag log blygt mot henne. Ulrik och de två andra killarna kom tillbaka.

- Vart träffades ni då?

- På en spelning i Uddevalla.

- Är du en så kallad ”munther” då?

Den rödhåriga tjejen kollade lite sammanbitet på mig och hela gänget stannade upp och kollade spänt på mig.

- Ehm.. Nä egentligen inte..

De ryckte till och stirrade förvirrat på mig.

- Men ni träffades på en spelning?

- Jo, men jag var bara där med några kompisar som är fans av honom, jag var liksom.. ehh.. sällskap typ…

- Hur la du märke till henne då Ulrik?

Nu var det en av killarna som var med blondie som ställde frågan. Ulrik skrattade hest och kollade på mig.

- Du kan ju berätta..

Han kvävde skrattet och jag kollade på honom, det var faktiskt inte kul… Eller jo, men ändå.. Blickarna vändes mot mig istället för Ulrik.

- Jo ehm.. Jag blev typ knuffad så staketet ramlade och jag… hängde liksom med…

Folk hade ganska kul åt det och jag kände något som tog tag i min hand. Jag kollade ner och såg Ulriks fingrar sammanflätade med mina.

 

Vi stod utanför restaurangen och kollade på varandra, de andra hade redan gått och jag stod och kollade tågtider. Ulrik kollade oroligt på mig, han ville egentligen inte att jag skulle åka tåg men det blev inte bättre av att tågen slutat gå och nästa gick kockan 8 imorgon. Ulrik tog upp mobilen och gjorde något med den.

 

Efter 15 minuter satt vi i Ulriks pappas bil, Kjell kollade misstänksamt på oss.

- Okej, ni är ju bara kompisar så du får sova på soffan, Alice.

Ulrik suckade tungt.

 

Direkt när vi kommit in på Ulriks rum gick Ulrik fram till sin garderob. Helt plötsligt kastade han en T-shirt på mig. Jag kollade frågande på honom.

- Jag tror att du är ganska liten i den tröjan så du behöver nog inte ha byxor under.

Kjell kom in och lade lakan, påslakan och två örngott på en soffa som Ulrik hade mot väggen. Ulrik gick och stängde dörren.

- Byt om lite snabbt nu, jag har två lillebröder här.

Han flinade och kollade på mig, det gick några sekunder och jag kollade menande på honom. Han vände sig om väldigt snabbt och jag bytte om. Jag kände en stark doft, Ulriks doft och jag log så fort tröjan var emot min hud. När jag var klar vände sig Ulrik om och kollade på mig från topp till tå.

- Hur lyckas du vara så snygg hela tiden?

Han gick mot mig och lade sina händer vid mina höfter, jag kollade generat ner i golvet. Ulrik nickade mot sängen och paniken grep tag om mig. Vad ville han nu? Han gick och lade sig på sängen och kollade på mig. Jag gick sakta till honom och lade mig bredvid på sängen.

- Du och Vera verkade komma bra överrens idag.

Jag var tyst en stund som tecken för att jag inte viste vem han pratade om.

- Du vet hon med rött hår?

- Aaaahaaaa! Men hon var ju snäll.. Vem var hon blonda tjejen?

Ulrik rynkade på näsan, sedan öppnades dörren, vi kollade dit. Där stod en liten blond kille med en plast action figur i händerna och tittade undrade på oss.

- Hej.

Ulrik kravlade sig upp halvt och lutade armbågarna mot sängen. Jag däremot satte mig upp och lutade mig mot väggen bakom mig.

- Detta är en av mina lillebröder Gustav, sa Ulrik och vände sig snabbt mot mig. Han vände huvudet snabbt mot killen i dörröppningen så hans hår flög.

- Jag skulle hälsa från pappa att det är läggdags nu.

Ulrik suckade tungt. Sedan dök Kjell upp bakom Gustav och han stirrade först chockat och sedan en aning surt på oss.

- Sa inte jag att Alice skulle sova på soffan? frågade han. Han slängde en blick mot soffan och satte armarna i kors.

- Du har ju inte ens bäddat än! utbrast han surt.

Ulrik suckade tungt och reste sig upp från sängen och traskade bort mot soffan. Gustav och Kjell lämnade rummet och det blev tyst. Han höll på ett bra tag med att försöka få i täcket i påslakanet, tillslut gick jag dit bort.

- Behöver du hjälp? frågade jag och försökte hålla undan skrattet.

- Absolut inte! Jag klarar att få i ett dumt täcke.

Jag började fnissa och drog täcket ur hans händer.

- Ta kuddarna istället.

 

Jag kröp ner i soffan, under duntäcket och lade mig till rätta. Trots det tjocka täcket, blev huden på mina bara ben alldeles knottriga. Ulrik hade precis släckt sin lampa vid sängen och rummet blev kolsvart och tyst. Så tyst att jag kunde höra Ulriks djupa andetag. Jag knöt mina händer över bröstet och stirrade upp i taket, i det svarta rummet. Jag funderade på om vi var tillsammans eller inte, om jag skulle våga fråga honom… Men hur frågar man? Jag kan ju knappast fråga ”får jag chans på dig?” som man gjorde när man var liten. Jag har aldrig haft en riktig pojkvän, så jag vet inte sånt här. Lina vet sånt, men hon är ju inte här. Och det tog ju ett tag för mig att övertala min mamma om att jag skulle få sova här. Hon hade tillslut gått med på det, men varnade mig: ”se till så ingenting händer bara”.

- Vad gör du?

Jag hörde plötsligt Ulriks hesa låga röst i mörkret. Jag sköt undan mina tankar och låg tyst, andades knappt.

- Va?

Han tände lampan vid sängen igen och det gula ljuset lös upp hela rummet. Jag vred mig en bit så jag kunde se honom.

- Kom hit, viskade han.

Han släckte lampan igen och jag låg kvar. Skulle jag eller inte? Han tände lampan igen och jag hörde hur han suckade.

- Men kom då!

Han lät nästan irriterad. Jag kastade av mig täcket och reste mig sakta upp från soffan och smög bort till hans säng. Hans säng var en lite bredare säng, fast ingen dubbelsäng precis, men om han nu ville att jag skulle sova bredvid honom så duger väl detta åt lilla mig. Jag stirrade ner på honom där han låg halvt under täcket och halvt utanför. Han hade ett vitt pösigt linne på sig och hans hår var jätte rufsigt (och gulligt). Jag vände mig snabbt om och gick tillbaka till soffan.

- Meeeeen…

Jag kunde inte låta bli att le åt hans suckning, böjde mig ner och drog upp täcket från soffan. Jag skuttade tyst bort till hans säng igen och han sken upp. Han flyttade sig in mot väggen och gjorde plats åt mig. Jag kröp ner intill honom och lade mitt täcke över mig och lade mig på rygg och slöt ögonen. Jag kände hur han andades mot min kind och jag rös till. Även om jag inte såg, så kände jag hur han stirrade på mig. Jag öppnade ögonen, vred ansiktet mot hans och upptäckte först då hur nära hans ansikte faktiskt var. Bara några centimeter ifrån mitt. Mina ögon hade vant sig vid mörkret i rummet nu och jag kunde nästan se hans klara ögon. Jag slöt ögonen igen, ansiktet mot hans denna gång. När det blev tyst igen, vred jag huvudet.

- God natt älskling.

Jag spärrade upp ögonen, och hoppades att han inte såg det. Sa han precis ”älskling”?! Hjärtat skenade iväg och jag blev helt varm i kroppen.

- När någon säger något sånt, vill man gärna höra något liknande tillbaka, retades han.

Okej, han förstörde stunden.

- Ehm… Eh…

Jag kom inte på något bra ord, så fortsatte bara ”ehm..” en lång stund. Tillslut suckade Ulrik.

- Äsch, strunt samma.

Jag kände plötsligt ett par mjuka läppar mot min kind och sedan minns jag ingenting mer.

 

Jag öppnade sakta ögonen och stirrade upp i taket. Vart är jag? Jag hörde andetag bredvid mig och vände mig om. Där låg han, han påminde nästan om en ängel. Han låg på sidan mot mig, våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandras. Jag stirrade först på hans slutna ögon och sedan på hans läppar. Jag ville luta mig mot honom och röra vid hans läppar, men var rädd för att väcka honom. Jag sträckte mig efter hans mobil som låg på nattduksbordet på andra sidan om mig för att kolla klockan. 06.37. Jag vände mig återigen mot Ulrik, höjde ena handen och flyttade undan en bit hår som låg för hans ansikte. Han rynkade enkelt på pannan och jag drog genast bort handen. Hans ansikte blev mjukt igen och han andades ut tungt. Först då kände jag hur hans arm vilade mot min mage, vilket var otroligt mysigt. Men trots det, flyttade jag försiktigt undan hans arm och smög mig ur sängen. Han vred sig in mot väggen och verkade inte vilja vakna. Jag smög bort mot soffan och hittade mina kläder liggandes på golvet bredvid. Jag bytte snabbt om, satte upp håret i en hästsvans och gick fram till hans skrivbord, som var fullt med färgglada gosedjur och massa papper. Gåvor från sina fans antar jag. Jag drog ljudlöst ut översta skrivbordslådan och insåg att min plan sprack. Jag hade tänkt skriva en lapp, men hans låda var tom och eftersom det var den enda lådan som fanns, så fick jag helt enkelt ge upp. Jag letade upp min mobil och kontrollerade att jag hade allt jag behövde. Jag höll hårt om hans tröja för att inte glömma kvar den hos honom, kände att jag behöver tvätta den åt honom. Jag gick fram till hans säng igen och lutade mig ner, han låg nu på rygg. Jag rörde lätt hans fingrar med mina fingertoppar och backade sedan undan från sängen. Jag lämnade huset och tog första bästa bussen mot centralstationen.

När tåget hem hade börjat rulla, lutade jag mig mot fönstret och tittade ut på morgonsolen som började stiga upp över Göteborg. Hade jag verkligen gjort rätt val att lämna honom?

__________________________

Låt: Chasing cars

Förlåt för den dåliga uppdateringen, men det är då inte lätt när ena åker utomlands och den andras dator kraschar! Men nu har jag tvingat den andra som skriver att skriva på löspapper hemma, eftersom hennes dator är fixad (och hel) i december igen.. så uppdateringen kommer vara kass ett tag, men gilla sidan på facebook (heter likadant som bloggen) där kommer det ALLTID ut när nytt kapitel finns, men nu ska jag börja på kapitel 15, så vi hörs! :)

 
 

Problem!

Kategori: Allmänt

Hejsan! Det är så att vi har stött på ett problem..Amanda skulle ju lagt ut kapitel 14 nu när jag var i Turkiet, och hon skrev klart det, men när hon skulle lägga upp det, krascha hennes dator! Den är död och går inte att komma in på.. Så jag får helt enkelt bjuda hem Amanda till mig..så kapitlet kommer såsmåningom! 
 
Kram från Sandra.

Kapitel 13

Kategori: Allmänt

Just kiss me slowly
 
 

Jag kan inte fatta att jag tappade bort dig säg vart är du nånstans, står o skriker ditt namn”

Norlie & KKV’s låt ”Där jag hänger min hatt” fick bli min göra-mig-i-ordning-låt för tillfället. Jag gjorde några små dansrörelser framför spegeln medan jag plattade mitt hår. Musiken dunkade i hela rummet, ingen skulle få förstöra mitt humör just nu. Jag hade tillochmed puttat ut Bella ifrån mitt rum, hon skulle bara förstört för mig. Nyduschad och sminkad, håret höll jag på med och påklädd var jag icke. Kläderna var super viktiga och fick därför vänta till sist.

 

Så fort vi hade slutat skratta i Göteborg, hade Mimmi och Tess kastat sig över mig med sina frågor. De frågade saker som ”hur känner du Ulrik?” ”Varför kramade han dig?” ”Varför har du inte sagt något?” Men jag svarade inte på deras frågor, jag hade tagit deras händer och dragit med dem in i Femman, lite shopping skulle vi hinna med innan vi skulle åka tillbaka till Uddevalla. Men att påstå att de glömde det kan jag absolut inte säga. Dem viskade hela tiden och så fort jag ville ha ett normalt samtal med någon av dem, så började dem ösa frågor över mig igen. Lönlöst.

 

Nu stängde jag av plattången och startade istället ”California King Bed” med Rihanna på datorn. Jag slängde en snabb blick mot mitt fönster. Solen sken, men det var knappast med än typ tio grader ute. Det var ju trots allt slutet av april bara. Jag sköt undan min spegel som var dörren på garderoben och letade fram något som skulle duga under dagen. Jeans och en stickad tröja kanske? Nä, det blir för varmt med stickat. Jeansen med hål fick det bli, och de slängde jag på sängen som var bakom mig. Tröja, tröja, tröja! Jag sköt spegeln åt andra hållet och kollade på galgarna som hängde där. En mysig skjorta kanske? Ja! Jag slet ut min röda skjorta och vände mig mot sängen. Detta får duga.

 

Jag skuttade ner för trappan och fortsatte skutta till hallen.

- Varför så munter?

Lina kom ut från arbetsrummet som ligger precis intill hallen, lutade sig mot dörröppningen med armarna i kors och flinade retsamt mot mig. Jag böjde mig ner och kämpade med att få på skorna. Det slutade med att jag satt på golvet och kollade upp mot Lina och himlade med ögonen. Då kände jag i golvet att mobilen bredvid mig vibrerade, jag slutade automatiskt med att knyta skon och öppnade mobilen.

Hos dig om några minuter”

Jag log stort åt displayen och la ifrån mig mobilen, måste knyta skorna fort som attan nu!

- Vad ska ni göra nu då?

Jag log stort samtidigt som jag sa:

- Skate:a!

Hon höjde på ögonbrynen som om jag sagt något fel.

- Skämtar du?

Jag sänkte istället mina ögonbryn och reste mig upp från golvet.

- Nej?

Jag borstade bort lite smuts ifrån mina kläder, tog upp min svarta jacka från golvet, la ner lite pengar och mobilen i fickan och gick ut. Ibland är det synd att jag bara har en skateboard, men bara för att Lina är så tjejig och inte gillar att åka skateboard köpte mamma och pappa bara en. Men jag håller på att spara pengar till en till, så förhoppningsvis har jag två till sommarn! Jag såg en röd liten SAAB stanna vid trottoaren framför mitt hus och ut kom han. Han sa något till kvinnan bakom ratten innan han smällde igen bildörren och stannade när han såg mig.

- Hallå! sa han glatt när jag gick mot honom.

- Hej! sa jag och innan jag hann reagera, stod jag tätt intill hans bröst med hans armar runt mig.

 

- Känns helt lönlöst att vi gymmade för några veckor sen om vi ändå bara ska äta godis!

Ulrik höll upp sin godispåse framför mig medan vi gick över vägen. Skateboarden under armen och godis i andra handen, bästa som finns. Jag vände mig mot honom och såg hans ansiktsuttryck som var en blandning mellan retsam och förvåning.  Jag knuffade till honom med axeln och log. Nu var vi framme vid den gamla skateparken som nästan ingen använde längre. Kommunen hade nog tagit bort mer än hälften, fanns två mindre ramper kvar och en lite högre. Några små hopp och räcken i mitten men annars var det rätt tomt. Stor åker bredvid och lite träd runt omkring, bilvägen syntes mellan träden tillochmed. Det finns även en stor gräsplan bredvid, så varför inte bygga en riktig skatepark där? Jaja. Jag la ner skateborden på asfalten, godiset bredvid, backade några steg och sprang upp för den högsta rampen och klättrade ”smidigt” upp.

- Kan jag få mitt godis?

Min bebisröst fick Ulrik att skratta. Jag sträckte ut armarna i luften och tog emot mitt älskade godis från ÖB.

- Hur tusan ska jag komma upp nu då?

- Gör som jag! Super enkelt.

Jag började genast äta på mitt godis och märkte knappt att han klättrade upp bredvid mig. Han stirrade ut mot gräsplanen och la sitt godis bredvid sig. Gubbkepsen var kvar i Göteborg, vilket jag var glad för, och han hade inga kängor på sig som han brukar. Nu var det mer… en tonårs-kille som satt bredvid mig om man säger så. Jeans, vitt linne och en mörk skjorta. Hur ska jag någonsin kunna berätta för honom hur jag känner? Jag kommer bara ställa till allting, förlora en vän och aldrig mer få se honom.

 

Hans skjorta låg nu på marken och han åkte runt på asfalten i mitten på min skateboard. Jag hade ingen aning om att han ens kunde åka, men det kunde han. Utan att ramla också! Håret och linnet fladdrade i vinden när han åkte och jag såg hans stora leende, han såg ut att riktigt njuta. Min mobil, som inte var på ljudlöst, började ringa. Ulrik vände huvudet bakåt mot mig, jag log och tog upp min mobil. ”Mimmi ringer” Jag klickade upptaget och la ifrån mig godiset. Ulrik närmade sig med skateboarden och stannade precis framför rampen. Han böjde sig ner och tog upp sin skjorta. Han drog smidigt på sig den och kollade på mig som satt där och bara stirrade på marken.

 

http://www.youtube.com/watch?v=diaHnF-zfEg

(lyssna på låten för att få bäst feeling, och om länken inte fungerar, låten heter "Cut" med Plumb.)

 

- Vad är det?

- Detta kommer låta ur löjligt, men jag vågar inte klättra ner. Jag brukar ofta ramla när jag ska ner.

Han satte armarna i kors och skrattade.

- Du skojar väl?

Jag bet mig i underläppen och skakade på huvudet, det var faktiskt sant. Jag är rätt klumpig om jag ska erkänna det själv. Han tog några kliv mot mig så han stod en bit upp på rampen, sen sträckte han händerna mot mig.

- Du vågar åka upp och ner för rampen, men klättra ner…

Jag tittade upp mot honom.

- Livsfarligt!! utbrast han.

- Ja! gnällde jag.

- Kom, jag tar emot dig.

Jag tvekade en sekund innan jag sakta flyttade mig närmare kanten. Jag kollade in i hans ögon, han menade det.

Alice! Skärp dig! Du litar på honom!” sa en röst i mitt huvud.

Jag flyttade fötterna längre ner och tog sakta hans händer. Han drog försiktigt i mig och jag nästan flög fram. Han backade snabbt och tog emot mig precis som han hade sagt. Jag hamnade i fallet med armarna runt hans hals och hans armar var i ett fast grepp runt mig. Han skrattade kort, precis som jag. Vi slutade skratta och tittade istället in i varandras ögon. Både jag och han log stort. Jag flyttade upp händerna en bit. Jag kunde inte låta bli! Jag drog sakta händerna genom hans blonda hår och hans leende blev större. Min blick fastnade på hans hår och jag märkte knappt att han kom närmare. Jag flyttade snabbt blicken mot hans ögon, självsäkra och glada. När jag såg att hans ögon började stängas, stängdes mina sakta automatiskt också. Jag kände plötsligt ett par mjuka läppar emot mina. Mina händer gled ner en bit och jag grävde in fingrar i hans nackhår. Pirr i knäna, pirr i magen, ja… pirr i hela kroppen. Känslan är helt obeskrivlig. Hans omfamning blev tajtare och jag trycktes emot honom. Han drog ljudlöst bort sina läppar, vred huvudet och kysste mig igen. Inte lika försiktigt, mer bestämt. Som om han visste vad han ville, vad han ville ha. Men jag visste vad jag ville ha. Jag grävde fingrarna längre in i hans hår och han flyttade sakta händerna och placerade de vid min hals. Han drog bort sina läppar och tog ett andetag innan jag kände hans läppar emot mina igen. Mönstret höll på så i någon minut. Med tanke på att jag är kortare än honom, så efter en stund ställde jag mig på tå för att kunna… jag vet inte, nå bättre. Jag knöt fast armarna runt hans hals och kunde inte låta bli att le. Jag kände att han också log. Den perfekta kyssen.

Åh nej, detta är inte sant. Både jag och Ulrik stelnade till när musik strömmade ur min bakficka på jeansen. Jag drog sakta bort mina läppar ifrån hans och tittade in i hans ögon. Han såg förvånad ut. Jag flyttade bort armarna ifrån honom och fiskade upp mobilen. ”Mimmi ringer”

- Seriöst…

Jag viskade fram ordet och tryckte upptaget.

- Något fel?

Jag kände hur han smekte mig på ryggen, som om han försökte trösta mig. Jag la ner mobilen och vände mig mot honom. Han log.

- Det var bara Mimmi, inget viktigt.

- Mimmi… var det en av tjejerna du var med i Göteborg?

Han flyttade undan sin arm och stoppade ner händerna i fickorna på jeansen. Jag nickade.

- Hon med det asiatiska utseendet typ.

Han nickade och det blev tyst. Jag tittade ner på mina fötter. Borde jag typ… kyssa honom igen? Borde jag säga någonting om det som precis hände? För det är väl inget som kompisar gör? Kysser varandra bara sådär? Inte senast jag kollade i alla fall.

 

Jag letade fram min nyckel medan vi gick mot mitt hus.

- Blir vi ensamma hemma hos dig nu?

- Japp. Min syster och mamma är hos mormor och morfar, pappa jobbar.

- Just det, du och din syster är läskigt lika, vet du det?

Jag vände mig snabbt mot honom och flinade retsamt samtidigt som jag låste upp dörren.

- Lina och jag är tvillingar.

Det tog några sekunder, sen slog han till sig själv i pannan.

- Åh, vad dum jag är!

- Nej då!

Jag stängde dörren efter honom och tog av mig skorna. Han försökte sträcka på sig för att se mer utav huset.  Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.

- Ta av dig, så visar jag dig runt.

Han vände sig mot mig och böjde ögonbrynen och flinade.

- Vill du att jag ska ta av mig?

Jag kom på mig själv hur fel det lät, slog till honom med armarna och grimaserade. Han skrattade och fångade mina armar, tog ett hårt grepp om mina handleder och tittade mig djupt i ögonen. Jag stannade upp och blev förtrollad av hans blick. Jag skakade lätt på huvudet och min blick sjönk ner mot hans läppar. Då släppte han mig och började ta av sig sina skor. Jag flyttade mig en bit bort och gjorde samma sak.

 

Jag puttade upp dörren till mitt sovrum med en stor popcorn skål i händerna.

- Har du valt någon film?

Jag ställde ner skålen bredvid honom och satte mig sedan bredvid honom. Han höll upp ett DVD-fodral. Självklart, en skräckfilm. Jag pekade mot honom och kände mig jätte löjlig.

- Förvarning, jag kommer skrika.

Han skrattade och jag satte i filmen.  Jag la mig till rätta en bit ifrån honom, jag var för förvirrad för att lägga mig närmare honom.

Efter en bit in i filmen, blev jag så klart rädd, skrek och hoppade till.

- Du vet att jag bara är en halvmeter ifrån dig.

Jag flyttade undan fingrarna från ögonen och kollade på honom.

- Va?

- Ja, jag är här. Jag är inte farlig direkt.

Han la ut armen vid min nacke. Okej, han erbjuder mig att ligga nära honom, den chansen kan jag ju inte gå miste om. Han log sådär gulligt mot mig och försiktigt kröp jag närmare. Jag la mig liksom mot hans axel och han la sin arm runt mig. Så sjukt mysigt så jag vet inte vad. Kolsvart rum, mysa med Ulrik, kunde det bli bättre?

 

- Alice?

Jag öppnade sakta ögonen, och min första tanke var att allting bara hade varit en dröm, men sen såg jag att han låg där bredvid mig. Jag sträckte lite på mig och la automatiskt min ena arm på hans mage och kramade om honom, som en nallebjörn när man var mindre.

- Min morsa är här om några minuter.

Någon minut senare stod vi i hallen. Han höll på att ta på sig sina skor och jag tog upp mobilen och öppnade ytterdörren när han var klar. Jag låste upp mobilen, klockan var halv tolv. Tiden har bara flugit förbi. Sen såg jag att en anteckning eller något dök upp på skärmen. Jag stängde ytterdörren bakom mig och såg att Ulrik stannade framför mig.

- Men hallå… jag har inte skrivit någon anteckning?

Jag tittade snabbt upp mot Ulrik, han kollade på min mobil och sedan upp mot mig. Han såg typ… orolig ut. Jag tittade ner igen och skulle precis läsa då jag kände Ulriks kalla händer mot min hals. Han kysste mig snabbt på munnen innan jag hann läsa anteckningen. Där stod vi i några sekunder innan han drog bort läpparna. Han la sin kind emot min och viskade: ”Jag saknar dig redan

Sen gick han utan att säga något mer och satte sig i den röda SAAB: en. När bilen var borta, tittade jag ner mot mobilen och låste upp den och läste.

”The leaves were golden when I kissed your lips goodbye // Ulrik”

____________________________

Låt: Kiss me slowly

Amanda lägger förhoppningsvis upp sitt kapitel på torsdag, mitt (alltså kapitel 15) kommer lite senare.

Kapitel 12

Kategori: Allmänt

When I see your face, there's not a thing that I would change
 
 
 

Jonathan kollade bekymrat på mig. Var det nu jag skulle bli orolig? För det var jag.

- Varför han?

- Vadå varför han?

- Varför han och inte mig?

- Va?

Jonatan ryckte till och kliade sig nervöst i nacken, han kollade ner i marken en stund och sedan kollade han upp och mötte min blick. Han kollade desperat på mig och jag kände hur osäkerheten steg mer och mer, kunde man drunkna i osäkerheten?

- Nej men… På bion typ…

Då såg jag mammas bil, på någon sekund stod jag upp och Jonathan kollade chockat på mig.

- Vi kan prata mer om det någon annan gång, ses!

Jag småsprang bort till bilen, öppnade dörren, satte mig, stängde dörren och spände fast bältet medan mamma började köra. När vi åkte förbi Jonathan tog jag upp min mobil (som egentligen var död men det kunde ju inte han se) och fokuserade på att stirra rakt ner i den svarta displayen, jag kände hur jag egentligen ville kolla ut genom fönstret, ut på Jonathan men jag höll kvar blicken på displayen tills vi var på säkert avstånd från honom. Varför skulle det där med killar vara så komplicerat? Ulrik hade ju till och med backat bort ifrån mig… Och vad var det Jonathan sa och varför hade han sagt så som han gjorde? Inget pinsamt eller konstigt hade ju hänt? eller?

 

Veckorna rullade iallafall på och jag höll kontakten med Ulrik samtidigt som jag försökte undvika Jonathan så gott det gick, varför? Ska jag vara ärlig så viste jag inte varför, jag bara kände på mig att jag inte skulle tycka det var nödvändigt att prata med honom eftersom då skulle säkert det ämnet som vi haft uppe sist gång komma upp igen och jag fattade ju faktiskt ingenting sedan sist så varför lägga någon energi på det? Men tillbaka till det jag skulle säga: Nu var det ju dags för den efterlängtade skolresan så nu satt jag här, bredvid Tess som satt och ivrigt pladdrade på med Mimmi som satt på sätet framför oss i bussen. Jag suckade och stack ner handen i väskan för att hitta mitt headset, det tog en stund men till sist så hittade jag det, drog upp det, kopplade i det i mobilen och startade någon random låt. Jag satt en stund och funderade på vad det var för låt sedan hörde jag rösten. Det var Ulriks låt ju! Jag ansträngde mig för att kunna lyssna på texten ”I’m a fool, I’m a fool, I’m a fool for you” ojdå… Lite fel låtval kanske? Jag låste upp mobilen och bytte snabbt låt. Den nya verkade inte handla om sånt så den dög, jag satte mig tillrätta och stirrade ut genom fönstret på min högra sida för att kunna komma till min egna värld och slippa höra allt onödigt skvaller som bubblade ur munnen på Tess som satt på min vänstra sida.

 

Någon timme hade gått och nu satt Tess och petade på min axel.

- Vi är framme.

Sa hon och log.

- Äntligen.

Jag sträckte på mig och gäspade, Tess fnittrade och tog tag i sin väska innan on reste sig upp och gick igenom gången. Den långa tröjan fladdrade runt benen då hon gick, tröjan som jag gett henne i julklapp hade nu lite senare blivit en favorit om jag inte tänkte fel, ungefär 1-2 gånger i veckan hade hon på sig den. Nu reste jag mig också upp och gick ut ur bussen och ut i vackra Göteborg.

 

Lärarna hade egentligen ingen koll på oss, killarna bara sprang runt och tjejerna satt och tog egobilder med deras mobiler så man såg någon bit av Göteborg bakom de. Jag, Tess och Mimmi var inte såna, visst vi var ju inte ur töntiga som hela tiden höll oss till lärarna men vi var åtminstone tysta ibland.

 

Efter några stopp på olika ”se-värdigheter” så fick vi några timmar fritt i Göteborg, efter 10 minuter var jag, Tess och Mimmi vilse.

- Vad fan ska vi göra?

Mimmi kollade uppgivet på mig och Tess.

- Jag är säker på att vi varit här förut.

Tess kollade sig omkring

- Få inte panik nu, sa jag lugnt.

- Hur tror du vi ska undvika att få panik när vi är vilse i Göteborg? Varför låter de små uddevallabor som inte ens kan sin egen stad gå fritt i Göteborg?!

Mimmi kollade upprört på mig, hon var den som brukade bryta ihop först av oss.

- Det var ju faktiskt vi som ville gå runt själva i Göteborg.

Nu var både Tess och Mimmi tysta, de försökte komma på något att säga för att de skulle vinna argumentet. Men Tess gav upp efter en stund och sa:

- Vi måste ju kunna ringa någon väl?

- Men jag känner ju ingen här.

Mimmi gestikulerade med armarna för att klargöra att hon verkligen inte kände någon i Göteborg. Men det gjorde jag.

- Jag vet precis vem vi ska ringa.

En stund senare stod jag lutad mot en lyckstolpe och Tess och Mimmi satt ner på marken och kollade på allt folk, det började precis bli väldigt långtråkigt då Mimmis ögon blev stora som fälgar (googla på det om ni inte vet vad det är, det sitter i alla fall på bilens däck) Hon började slå på Tess arm, först lätt men sedan mer kraftfullt för varje slag. När Tess började klaga på henne så satt Mimmi där med fälg ögonen och hakan nere vid marken och stirrade rakt fram. Då slutade hon så och grep i stället hårt tag om Tess arm. Jag och Tess kollade först på varandra och skrattade lite åt Mimmi men vi var ju inte helt blinda, det var ju något som Mimmi kollade på. Tess kollade åt samma håll och snart reagerade hon likadant som Mimmi gjort. Fälg ögon, hakan vid marken och det våldsamma utbrottet. Jag tänkte efter lite, jag hade sett den reaktionen förut men från vadå? DÅ kom jag på det, jag vände mig åt hållet de kollade åt och såg Ulrik komma mott oss. Hans underbara leende fick solen att lysa starkare bara för att visa upp vilken snygg skapelse han var, okej kanske inte men ibland fick man lov att vara lite poetisk. När han kom fram till mig fick jag en stooor mysig kram.

- Viken tid det tog.

Log jag retsamt mot honom och han flinade tillbaka.

- Det är lite svårt när beskrivningen är ”Jo, vi står vid typ en lägenhet vid en väg med några bilar på och lite människor, och där borta är en taxi, där ser jag lite vatten bredvid gräset” Fast sen uppfattade jag inte det sista du sa.

- Ehm… jag är inte så bra på att förklara saker…

Sa jag och rodnade, tänkte tillbaka på när jag skulle beskriva hur det såg ut där jag var för honom och jag såg en gubbe med gubbkeps då hade jag nästan försagt mig.

- Nä, det är tur att du är söt!

Ulrik log ännu mer retsamt och rufsade sedan om i mitt hår.

- Vart skulle ni nu då?

Han kollade först ner på Mimmi och Tess som lyckats få till en relativt neutral och dessutom identisk min och sedan på mig.

- Femman tror jag.

Sa jag och han nickade. Mimmi och Tess reste sig upp och sedan gick vi, alla 4, tillsammans, något efter Ulrik eftersom vi inte kunde vägen, till femman.

 

När vi stod utanför så drog Ulrik upp ena ärmen på sin tröja och kollade klockan. Han drog efter andan när han såg hur mycket kockan var.

- Ja, nu måstejag verkligen skynda mig tillbaka till studion!

Han gav mig en stor kram, backade sedan undan lite och log mot Tess och Mimmi, sedan mig, då blev leendet ännu större och sedan vände han om och försvann i folkmassan.

Jag kollade efter honom även om det var omöjligt att se honom för allt folk, det var först när Mimmi suckade som jag kom tillbaka till verkligheten, jag vände mig om och kollade på henne och Tess, de såg ut som om de var de lyckligaste personerna i världen. Mimmi mötte sedan min blick, höll kvar den i 10 sekunder och sedan öppnade hon munnen och sa:

- Han vill jag ha som min Musse.

Då brast alla tre ut i skratt.

________________________________________

Låt: Just the way you are

Jag vet att detta kapitel egentligen skulle komma ut i torsdag, men det var så att Amandas dator dog då hon höll på att skriva kapitlet, så hon fick börja om på nytt gång på gång, så blev inte klart förens igår! Hoppas ni förstår och inte blir ledsna! Kapitel 13 kommer förhoppningsvis imorgon, om jag hinner skriva klart det.
Och jag (Sandra) åker bort nästa vecka, så kapitel 15 kommer inte då det ska, Amandas nästa kapitel, kapitel 14 kommer på torsdag, hon ska försöka fixa det iallafall! Ha de bra! :)

Psst, glöm inte att kommentera, gilla facebook-sidan och tipsa vänner!

Kapitel 11

Kategori: Allmänt

Bara lukten gör mig svag
 
 

Jag kunde inte låta bli att andas in hans doft, med tanke på att min näsa var intill hans hals. En ganska fräsch doft, luktade fruktansvärt gott! Går inte riktigt att beskriva. Han kramade mig plötsligt hårdare och släppte mig sedan. Han stod framför mig, max en halvmeter ifrån mig och log stort. Han stoppade ner händerna i sina fickor på jeansen och höjde axlarna.

- Med tanke på att vi har en timme på oss innan vi ska dra till gymmet, ska vi gå någon annan stans så länge?

Jag visste att om jag öppnade munnen och skulle försöka få fram ord, skulle jag börja stamma. Så för att undvika något så pinsamt, så valde jag att nicka som svar. Han log och vände ryggen till. Det tog några sekunder innan jag insåg att jag stod kvar. Jag joggade snabbt ikapp honom, och han hade inte ens märkt att jag varit borta.

- Hur mår du då?

Han vände sig mot mig, men eftersom han kunde se mina ögon hur lätt som helst, och jag hade ingen aning om vart hans ögon var med tanke på hans solglasögon, vände jag bort blicken.

- Jodå, jag mår väl bra, ljög jag. Jag hade ingen lust att berätta all drama som händer hemma, och jag kunde slå vad om att han inte skulle vilja höra det heller. Han verkade inte köpa min lögn.

- Är något fel? frågade han oroligt.

Jag vände mig mot honom och upptäckte att han redan kollade på mig. Jag fick solen i ögonen och kisade mot honom.

- Lite problem hemma bara.

Han svängde utan förvarning till vänster och korsade min väg, vilket fick mig att gå rakt in i honom. Han stannade upp snabbt och la handen vid min midja och styrde mig mot gatan vi tydligen skulle mot. Snacka om flashback jag fick nu, med hans hand mot min midja och hur han hjälpte mig att gå. Han pekade mot en kiosk som var en bit upp för gatan och släppte mig.

- Det var ju tråkigt. Vad som än har hänt, så är jag säker på att det löser sig! sa han uppmuntrande.

 

Jag sparkade lite på stenarna på grusvägen där vi gick, riktigt släpade fötterna efter mig. Solen rakt i ögonen, en glasstrut i handen och Ulrik bredvid mig. Vi hade inte så mycket att prata om, och automatiskt antog jag att det var mitt fel. Jag hade ställt till det mellan oss med mitt ”kyss-prat”. Det var liksom en jobbig tyst stämning mellan oss nu. Han harklade sig och jag kunde höra hur han tyst började sjunga på en låt. Jag vände mig mot honom och betraktade hans profil. En sval vindpust fick hans hår att lyfta en bit och jag försökte placera vilken låt det var han sjöng på.

- Vad sjunger du? frågade jag försiktigt.

Han tystnade och stannade upp vid en bänk. Han visade med handen att han föreslog att vi skulle sätta oss på bänken. Jag satte mig på bänken och han satte sig en bit ifrån mig.

- En Ted Gärdestad låt.

Han började sjunga igen, högre denna gång. Jag kände mycket väl igen den, men kunde inte komma på vilken det var. Han började sjunga ”lalalalala” och knuffade till mig med axeln. Då förstod jag att det var ”vilken härlig dag” och började automatiskt sjunga med. När både jag och han såg att folk stannade upp och kollade på oss, brast vi ut i skratt och människorna fortsatte gå. Jag kunde äntligen slappna av.

- Har inte du sjungit den på något TV program? frågade jag när vi slutat skratta.

- Jo, sjöng den i somras på Lotta på Liseberg, det var faktiskt otroligt roligt!

Då slog det mig.

- Just det! Mina bästa kompisar var där och kollade då, det är det enda dem tjatar om, det var deras första gång de såg dig live.

- Trogna fans och antagligen vänner? frågade han och log mot mig. Jag nickade och blickade ut över parken vi befann oss i.

- Nä, vad säger du? Ska vi dra oss mot gymmet nu?

Jag suckade.

- Kör till.

 

 

Jag stod i omklädningsrummet och öppnade skåpet jag hade hyrt. Jag kollade mig runt, knappt något folk här. Jag drog snabbt av mig min tröja och på med en mörkgrå t-shirt. Jag slängde in den andra tröjan i skåpet och letade efter shortsen jag hade packat ner. Jag fick lite panik när jag först inte hittade dem, men tillslut hittade jag de längst ner i väskan. Jag tog av mig jeansen och drog på mig de chock-rosa shortsen. Jag gillade verkligen inte att ha shorts på mig, speciellt inte efter vad jag fick höra när jag började sjuan för två år sedan. På idrotten hade jag haft shorts på mig och en kille i min klass hade frågat om jag hade anorexia bara för att jag var så smal. Jag hade tillochmed sprungit ifrån idrottslektionen och låst in mig på en toalett och börjat gråta. Under hela sjuan och halva åttan hade jag inte shorts på idrotten, men sen bytte han skola, så då kunde jag ha shorts på mig igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gillade det, men det får duga nu. Jag drog ur hårsnodden som redan satt i håret och gjorde en hästsvans istället. Jag låste skåpet och gick ut till den stora salen med träningsmaskinerna och där Ulrik redan var. Han satt ner på en av alla tusen maskiner och lyfte hantlar med händerna, för tillfället med vänster handen. Han märkte inte ens att jag gick mot honom. När jag satte mig i skräddarställning på golvet framför honom, DÅ märkte han mig.

- Det var på tiden! sa han ansträngande och la ifrån sig hanteln. Jag kollade på den, 2,5 kg. Bättre än vad jag kan i alla fall. Men för en artonårig kille kanske det var lite, vad vet jag om sånt? Jag studerade Ulrik i smyg. Ett vitt pösigt linne och gröna shorts som gick till knäna. Håret såg så rufs-vänligt ut att jag bara ville gräva in händerna i det. Men jag försökte tränga undan tänkarna då jag insåg att jag satt och stirrade på honom.

- Vad ska vi göra först?

Hans röst fick mig att rycka till, var inte alls beredd på att han skulle börja prata. Han stod framför mig med händerna vid midjan och tittade ner på lilla mig som satt på golvet.

- Jag… ehm… jag vet inte. Vad tycker du?

Han bet sig i underläppen och kisade upp i taket, tänkarmin.

- Jag vet! Kom! sa han plötsligt och sträckte händerna mot mig. Tveksamt sträckte jag mina händer emot hans och innan jag visste ordet av det, flög jag upp från golvet och stod nu bara någon decimeter ifrån honom. Jag kollade försiktigt upp mot honom och såg att han redan kollade på mig. Det kändes liksom som att tiden stannade. Vilket förstördes snabbt… En kvinna som skulle gå förbi, alltså bakom mig, råkade stöta till mig så jag bokstavligen ramlade in i Ulriks famn. Han skrattade sådär som bara han kan och hjälpte mig att hitta min balans igen. Han hade sin högra hand på min rygg och höll den andra rakt ut i luften och pekade mot en dörröppning.

- Efter dig.

Han gav mig en lätt knuff i ryggen och jag gick mot rummet han pekat mot. Jag stannade i dörröppningen när jag såg ett antal löpband. Han måste skämta med mig!

- Något fel? viskade Ulrik plötsligt i mitt öra. Hans kalla andedräkt mot min hals gav mig rysningar. Han knuffade mig återigen i ryggen, men jag stannade så fort jag flyttats ett steg.

- Jag tänker inte gå upp på den där, sa jag till honom och pekade på dödsmaskinen.

- Då tänker jag tvinga upp dig.

- Hur då?

Jag kände hur han la armarna runt min mage och mina fötter lyfte från marken. Detta händer inte, detta händer inte, det är bara en dröm. Ja, det är precis vad detta är, en dröm. Jag sparkade i luften och försökte bända loss hans armar. Han skrattade emot mitt huvud och släppte ner mig mitt på ett utav löpbanden.  Han klev upp på löpbandet bredvid mig och startade sitt. Han började jogga medan jag stod som fastfrusen på mitt. Musik spelades i rummet men Ulrik var ändå fullt koncentrerad på sitt. Låten som precis spelats, gick mot sitt slut och när nästa låt startade, startade jag även mitt löpband. Jag hade hört låten förr, det var jag bergssäker på. Jag måste ha hört den hemma hos Mimmi, detta var garanterat hennes musiksmak. Det var inte en utav Ulriks låtar, då borde han reagerat. Det var killar som sjöng. Jag ökade försiktigt tempot på mitt löpband och jag såg hur Ulrik vred på huvudet och log stolt när han såg att jag faktiskt sprang.

- Du kan ju! sa han andfått.

Jag log ett osäkert leende mot honom och riktade blicken rakt in i väggen framför mig. När refrängen på låten kom, blev jag plötsligt stel.

- ”It’s gotta be yooooooooou

 Det var den där pojkgruppen som Mimmi var totalt förälskad i. Vad heter de? No Direction, Low Directions, eller bara Directions?

- Är inte detta de där One Direction? frågade Ulrik plötsligt.

Så hette de! ONE Direction. Jag lyssnade på texten till låten och nickade.

- Tror det. Mimmi älskar de!

Han kollade frågande på mig och saktade ner sitt tempo.

- Min bästa vän, jag var på torp med henne och Tess.

- Jaha, då du ramlade? frågade han retsamt.

Jag himlade med ögonen och koncentrerade mig på texten. Jag såg i ögonvrån att Ulrik gick av sitt löpband och försvann. Hade han seriöst lämnat mig här? Jag såg nu i vänstra ögonvrån att han närmade sig mig med två vattenflaskor. Den enda drack han ur, den andra ställde han ner bredvid mig. Han gick bakom mitt löpband på väg mot sitt, men han stannade. Varför? Jag kände mig genast obekväm med att han stod bakom mig och kollade när jag joggade. Jag kände att jag andades snabbare än jag borde och kände hur paniken steg inom mig. Varför står han och betraktar mig bakifrån så?! Jag kände att jag snubblade på mina egna fötter och försökte ta tag i handtagen, men föll istället rakt ner på löpbandet. Jag åkte med det enda ner och slog i golvet precis framför Ulriks fötter. Jag öppnade ögonen och såg hur han skrattade åt mig. Vaaaaarför måste jag alltid skämma ut mig?

- Jaså, det räcker inte att falla för mig en gång?

Hans retsamma kommentar gjorde så att mina kinder hettade till. Han försökte hålla tillbaka skrattet och sträckte händer återigen mot mig.

- Det där var ditt fel.

- Hur kan det vara mitt fel?

- Ett, du tvingade upp mig där. Två, du gjorde mig nervös när du stannade bakom mig.

Jag tog hans händer och han drog smidigt upp mig från golvet.

- Förlåt, det var inte meningen att göra dig nervös.

Han böjde sig ner och tog upp vattenflaskan han ställt bredvid mig. Han sträckte den mot mig och tog upp sin vattenflaska som stod bredvid honom.

- Nästa tränings… mojäng ligger där, sa han och pekade mot ett annat rum.

Snälla, döda mig någon?

 

Jag satt helt utmattad på en bänk utanför gymmet och väntade på Ulrik. Jag hade verkligen ingen lust, eller ork, att duscha här helt offentligt. Jag ska ändå bara sitta på en buss hem nu, ingen bryr sig nog om jag luktar lite. Men om någon gör det, så får de väl göra det. Inte mitt problem. Eller egentligen är det faktiskt det, kanske jag ska be Ulrik vänta här ute medan jag går in igen och…

- Stör jag dina tankar?

Jag ryckte till av hans röst bredvid mig. Jag vände mig mot honom och såg hans fuktiga hår. Självklart hade han duschat medan jag sitter här ute helt äcklig. Han hade sin sportbag över axeln och händerna återigen i fickorna på jeansen. Solen hade redan gått ner så han skippade solbrillorna nu, även gubbkepsen. Om jag ska vara ärlig så är han mycket snyggare utan. Men jag antar att det är hans grej, gubbkeps och blont hår. Jag reste mig upp från bänken och vi började gå gatan ner mot centralstationen. Gatubelysningen och strålkastarna på bilarna var det enda ljuset som fanns mitt i Göteborg. Jag andades ut ett djupt andetag, ungefär som att jag släppte ut alla mina tankar. Ett vitt moln skapades framför mig och jag satte armarna i kors.

- Fryser du?

Jag vände mig mot honom, vitt moln framför honom också. Jag rös till och nickade. Såklart att han inte frös, han hade ju en tjock jacka på sig, jag hade bara min gråa stora tjocktröja och ett par jeans. Han gick närmare mig och la plötsligt armen runt mina axlar. Jag log mot asfalten och blev helt varm inombords. Han rörde handen upp och ner mot min axel och la såsmåningom den andra handen vid min andra axel. Vi gick nu över sista övergångsstället innan vi kom fram till Nils Ericssons terminalen. Där min buss skulle gå ifrån. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men orkade inte bry mig. Ville bara hem nu, men ändå inte. Jag ville inte lämna Ulrik, vem vet… jag kanske inte träffar honom igen? När vi kom in släppte han taget om mig och vi letade reda på min buss. Bussen var redan här, så vi gick ut där den stod och väntade.

- Dåså.

Han ställde sig framför mig och kollade in i mina ögon. Nu vet han att jag är redo, förmodligen är han också redo. Redo att ta nästa steg, steget då våra läppar möts. Jag bet mig i underläppen och kunde inte låta bli att kolla på hans läppar. Jag såg i ögonvrån att busschauffören väntade på att jag skulle kliva på. Ulrik slog upp armarna som ett tecken på att jag skulle krama honom. Jag tog ett steg mot honom och la armarna runt hans mage. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och jag kände hur han lutade huvudet mot min axel då han omfamnade mig mjukt. Han släppte mig, men höll kvar i mig och kollade mig i ögonen. Jag får väl ta nästa steg då. Jag började sakta luta mig framåt, men då backade han undan. Mina armar åkte ifrån honom och han log mot mig. Märkte han inte?

- Men vi hörs väl, antar jag.

Han ryckte på axlarna och log ett stort leende och började backa mot dörren in igen.

- Jaha, bara sådär? sa jag lågt.

- Va?

Ville han att jag skulle upprepa det? Knappast.

- Ja, vi hörs.

Han log och höjde ena handen och vinkade innan han vände sig om och försvann. Jag stirrade på dörren som sakta åkte igen och klev sedan på bussen. När den rullat iväg en bit, kom vi till ett rödljus. Jag tittade besviket ut genom rutan. Jag trodde han skulle kyssa mig… han var väl också redo? Eller hade jag missförstått allt? Är vi bara… vänner? Plötsligt såg jag honom gå mot övergångsstället där bussen stod. Jag sken upp och rätade på mig. Jag vinkade ivrigt mot honom, men hans blick var djupt inne i hans mobil han höll på med. Bussen rullade sakta iväg och han tittade upp i sista sekund och hann inte se mig.

 

Jag satte mig i busskuren och försökte hålla värmen uppe. Om en kvart kommer mamma och hämtar mig, en kvart står jag väl ut i kylan. Mobilen var död för längesedan, mitt sista sms för idag blev till mamma, om när jag var framme och hon skulle komma. Jag kollade ut genom rutan på busskuren och såg att någon kom emot mig, eller emot busskuren där jag satt. Någon som var i min ålder, en kille definitivt. Han tittade upp från marken och saktade ner då han fick syn på mig.

- Alice?

Nej, det kan inte vara sant. Inte nu.

- Vad gör du här nu? Klockan är halv tio, du bor väl inte här inne i stan?

Självklart var det han. Jonathan gick in i busskuren och sjönk ner bredvid mig.

- Jag har varit… i Göteborg.

- Göteborg? Idag? Varför?

Jo, men du vet. Träffade min ”bästa-vän-Adam-som-inte-finns-utan-det-är-bara-Ulrik-Munther-som-jag-har-varit-och-gymmat-med”. Jag valde att inte svara, ingen lust att småprata om saker som inte han behöver veta.

- Har du tränat?

Jag spärrade upp ögonen. Åh nej, säg inte att jag stinker mycket! Jag blundade kort och vände mig mot honom. Han nickade mot min proppfulla väska som stod framför mig på marken.

- Aha. Ja, det har jag.

Båda tittade en stund ner i marken. Stel stämning.

- Du.

Jag tittade upp mot honom. Hans urgulliga mössa var det första jag såg, sen hans underbart bruna ögon. Jag väntade på att han skulle fortsätta.

- Det där med han Adam…

__________________________________

Låt: Utan dina andetag

Kapitel tolv kommer (förhoppningsvis) på torsdag! men håll utkik för mer info, om det blir någon ändring!

Glöm inte gilla facebook sidan som heter likadant som novellen!

(fick lite bildbrist, men hoppas det duger!)

Kapitel 10

Kategori: Allmänt

But I don't care what they say, I'm in love with you
 
 

Jag visste att detta skulle sluta illa, jag stod där som om jag aldrig sett mina föräldrar innan och hade glömt bort hur man öppnade munnen. Typiskt men nu skulle Lina få sköta snacket, det var trotsallt hennes idé. Hon gick ner några trappsteg som att markera att det var hennes fel och kollade på dem.

- Ehm… Jag tyckte att jag hörde en råtta i väggen, eller hur Alice?

Lina kollade bak på mig, likaså våra föräldrar. Jag nickade stumt mot de, Lina vände sig om och kollade på dem.

- Men vi har läxa tills imorgon så nu måste vi göra den.

Lina vände sig om och rusade upp för trappan, i farten ryckte hon tag i min ärm och drog med mig upp på övervåningen och in på hennes rum.

Hann du höra något?

Det var det första jag lyckades säga, jag satte mig ner på Linas säng medan hon gick fram och tillbaka på golvet, det gjorde mig inte precis lugnare.

- Nä, men detta känns verkligen inte bra…

Jag drog uppgivet efter andan, kollade ner i golvet på mina strumpor och kände obehaget i kroppen, nåt stod verkligen inte rätt till.

 

När kvällen kom så hade mamma flyttat ut täcke och kudde till soffan i vardagsrummet, när jag och Lina gick förbi kollade vi först på mammas bäddning och sedan oroligt på varandra, det här var verkligen inte bra. När vi skulle gå in på toaletten var det låst. Lina knackade på dörren.

- Vi måste borsta tänderna, får vi komma in?

Vi hörde några snyftningar, sedan låstes dörren upp och mamma kom ut därifrån, helt svullen runt de rödgråtna ögonen. Jag kollade oroligt på hennes ryggtavla medan jag och Lina gick in på toaletten, vad hade hänt i vårat annars så glada hem?

 

Morgonen därpå hade jag inte sovit något alls, jag hade tänkt, säkert mycket mer än vad som var nödvändigt men jag hade sett min mamma vara helt förstörd och det var nog första gången och DÅ brukade de flesta vara ganska oroliga. Jag fixade i ordning mig och sedan gick jag ut ur rummet och ner för att försöka få i mig lite frukost. När jag kom ner förbi vardagsrummet, självklart kollade jag in där men mamma syntes inte till. Hade jag drömt om igår? Jag gick in till mammas och pappas sovrum och öppnade dörren på glänt. Där låg pappa helt själv i den stora dubbelsängen, då gick jag till köket, mamma började alltid jobba senare än pappa och det oroade mig att hon nu var borta. Jag hörde steg på övervåningen och stannade till, lyssnade tyst på vem det kunde vara. Snart knakade det i trappan och jag vände mig om, där stod Lina.

- Varför så spänd?

Hon gnuggade sig trött i ögat, verkade glömt att hon hade mascara.

- Mamma är borta.

Lina tog bort handen från ögat, den föll mot hennes höft. Hon gick snabbt ner för trappan och gick före mig in i köket. Där var hon inte heller, paniken grep tag i mig, vart var min mamma? Då hörde vi ytterdörren öppnas och stängas, vi rusade ut i hallen och möttes av en mycket märkbart trött mamma.

- VART FAN HAR DU VARIT?!

Lina skrek, upprörd precis som jag men jag skrek ju så klart inte.

- Men Lina… Som du ser ut..

Sluddrade mamma trött fram.

- SVARA PÅ MIN JÄKLA FRÅGA!

Men Lina kollade sig ändå i hallspegeln, helt kolsvart under högra ögat. Hon drog upprört efter andan men verkade tänka att hon var tvungen att prata med sin mamma först.

- Jag har varit ute på en kvällspromenad men skynda er nu, ni måste till skolan ju.

Mamma log, trött och ledset men vi kunde inte protestera, det var ändå vår mamma som sade åt oss att göra som hon sade och gå till skolan. Lina nickade och sprang genast upp på rummet för att sminka om sig, jag själv kollade på medan min mamma tog av sig jacka och skor. Sliten var hon ju, det märktes tydligt. Mamma rätade upp sig från att tagit av sig sina skor och kollade på mig en stund.

- Ta det lugnt Alice, det löser sig, det gör det alltid.

Hon gick fram emot mig och gav mig en stor kram och jag kände hur klumpen i halsen bildades.

Jag älskar dig mamma...viskade jag tyst.

Jag älskar dig också Alice.

 

I skolan var det precis som vanligt, alla var glada och muntr… Ulrik ja… vad var det för dag idag? Tisdag… Imorgon gällde det att hoppa på tåget efter skolan och åka till Göteborg för att sedan ”gymma” med Ulrik. Klart att jag såg fram emot det men om sanningen skulle fram så var jag ju inte så sportslig av mig, stod helst och kollade på de andra medan de gjorde övningarna. Mimmi och Tess var ju anledningarna till varför jag ens var med men var det styrka vi skulle köra så orkade jag max 2 armhävningar om inte mindre. Mitt i mina tankar ställde sig någon framför mig, mina ögon som fastnat på en list några meter ifrån mig hade nu ett par ben i vägen. Jag kollade upp och där stod Jonathan, när han mötte min blick var det som en stöt gick rakt igenom mig, jag vet inte om han såg eller om jag verkligen gjorde det men jag ryckte till i alla fall.

Förstod du vad jag menade om det med Adam?

- Ehm…

Han lät arg men ledsen och tonarten han hade var det som fick mig att inte få fram ett ord, jag kollade bara mållöst på honom tills han suckade och sade:

Vad? Har du svalt din tunga? Ja eller nej? Så enkelt är det.

Ehm.. nej..

Tänkte väl det.

Sedan gick han, jag kollade på hans ryggtavla tills han försvunnit bakom ett hörn.

Han gillar dig, det är jag rätt säker på.

Mimmi kollade glatt på mig.

- Ja, ni är skitsöta tillsammans!

Fortsatte Tess. Om vi var söta eller inte tillsammans spelade ingen roll, det var kemin som räknades och jag var inte säker på om jag längre ville ”ha” Jonathan, nu fanns ju Ulrik där.

 

Dagen gick, de gånger jag såg Jonathan och han såg mig så kollade han åt ett annat håll. Tillslut var dagen slut och nu stod jag vid skåpet, tog ut väska, jacka och lade i läxor i väskan innan jag stängde igen skåpet med en smäll. Lina gick med mig hem och stämningen var ganska ansträngd, båda var spända på vad som väntade hemma.

 

Lina öppnade dörren försiktigt och vi gick in. Vi hittade både mamma och pappa i köket, på var sin sida av rummet. De kollade stint ner i sina kaffekoppar, stämningen var kall och jag kände obehaget stiga för var sekund som gick. Jag och Lina stod en stund i dörröppningen och kollade på de men ingen sade något så tillslut tog Lina tag runt min arm och drog tyst men försiktigt med mig upp.

- Det här kommer inte sluta bra...

Sade Lina lågt när vi satt mitt emot varandra på min säng. Tårarna brände innanför mina ögonlock och innan jag visste ordet av så rann de längs mina kinder Lina tecknade åt mig att sätta mig närmare henne. Jag satte mig tätt intill henne och hon slog armarna runt om mig och jag gjorde samma sak, där satt vi en stund och även om jag inte såg hennes ansikte så var jag säker på att hon också grät. Min dörr knarrade och någon trippade in och satte sig framför oss, jag kollade fram lite under håret och såg att det var mamma. Hon lade armarna runt oss och lutade sitt huvud mellan våra.

Vad som än händer, flickor... Så vill jag att ni ska veta att jag älskar er mer än allt annat i världen och det som händer just nu kan vara väldigt obehagligt men det som händer nu är nödvändigt.

Mammas röst gjorde att mina tårar bara forsade fram och jag drog häftigt under andan, det hackade till och snart hörde jag Lina göra samma sak. Varför var detta tvunget att hända?

 

Nästa morgon gick jag snabbt runt i huset och packade ner det som behövdes för att kunna åka till Göteborg, till Ulrik efter skolan. Onsdag, jag slutade vid 2 och skulle in till tågstationen direkt efter och åka till Göteborg. 15.07 skulle jag åka och komma dit ungefär 16.17. Lina kom ner efter en stund och sedan gick vi. Idag hade vi bråttom till skolan och kunde inte kolla efter mamma, jag hoppades att hon i alla fall var hemma.

 

Mycket sånt här har jag skrivit det senaste men: Dagen rullade på som vanligt. Jag tror att Jonathan var sjuk för jag såg honom inte någon gång under dagen. Men nu stod jag här igen, smällde igen skåpet och gick ut till busskuren utanför skolan och väntade på bussen som skulle ta mig in till tågstationen. Då kom bussen och det var dags att fippla fram busskortet.

 

Jag hoppade av en bit från tågstationen en bit ifrån en gaturestaurang och regions teatern, jag gick en bit och sen var jag framme. Precis utanför tågstationen låg pressbyrån, 150 kr fiskade jag upp ur fickan för tur och retur från Göteborg. Busskort – check! Kläder – check! Jag – check! Nu gällde det att inte missa tåget.

 

När jag klev upp för den lilla trappan stod jag där en stund vid busskorts apparaten, innan jag gav upp och satte mig i en stol. Tåget började åka och en fet gubbe i blått gick och kollade tågbiljetter och busskort. När han kom till mig var jag tvungen att fråga:

- Jo.. Ehm.. jag brukar liksom inte åka tåg så jag undrar om du kunde hjälpa mig med det?

Frågade jag blygt, mannen kollade på mig som om jag vore en idiot, suckade och tecknade med handen att följa efter honom tillbaka till apparaten.

Hans beskrivning var helt... Jag förstod absolut ingenting men när han fixat allt så tackade jag och så gick jag och satte mig. Tågresan gick segt, under resan satte sig en kille bredvid mig. Jag satt och kollade lite i smyg, rätt snygg var han. Lång, snygg frisyr, fint ansikte (vad jag kunde se då eftersom jag bara såg i profil) det fick mig att bli lite generad, att jag alltid skulle bli det när snygga killar var nära visste jag nog redan.

Hello!

Killen bredvid mig kollade plötsligt på mig. Var han inte svensk?

Ehm.. Hi..

Are you from Sweden?

De skogs gröna ögonen kollade nyfiket in i mina.

Y.. Yes…

Jag också.

Killen kollade elakt in i mina ögon och dem vänliga skogs gröna ögonen var borta (det vänliga i de alltså) nu var de bara retsamma och jag kände obehag. Jag himlade med ögonen som för att markera att han var en tönt men jag kände innerst inne att jag verkligen skämdes för det. Resten av tågresan var tyst och obehaglig, jag satt och kollade ut genom fönstret, spände fast blicken för att slippa möta killen som satt bredvid mig: s blick. Men till sist så var jag äntligen framme på centralstationen i Göteborg. Under tågresan hade jag och Ulrik kommit överens om att han skulle träffa mig på centralstationen och sen skulle vi till något ställe. Jag hade ingen aning om vart saker låg här i Göteborg, det var knappt att jag visste vart något fanns i ”min” stad, Uddevalla så jag förstod mig inte på de som kunde Göteborg eller Stockholm nästan utantill.

 

Så fort jag kom av tåget såg jag Ulrik, han hade på sig solglasögon och ingen gubbkeps. Han gick mot mig med ett leende på läpparna och jag kände hur det började pirra i knäna, efter det vi sms: at om, skulle jag ens våga prata något med honom? Var jag verkligen redo att träffa honom? Jag kände hur röd jag blev i ansiktet ju närmre han kom.

-          Hej!

Hälsade han glatt och kramade om mig. Mina armar skakade, varför var jag tvungen att vara så nervös?

_______________________

Låten: Bleeding love

Förlåt för usel uppdatering och jag skulle hälsa från Amanda att hon inte alls blev nöjd med detta kapitel. Men vi har kommit överens om en grej, vi har bestämt att det kommer komma ut två kapitel i veckan, någon gång varje torsdag och söndag, lite enklare för er att komma ihåg då! Antagligen kommer de upp efter klockan 15.00 och framåt på torsdagar, söndagar kan det komma upp lite när som helst! Hoppas det underlättar! :)

Kapitel 9 + svar på frågor!

Kategori: Allmänt

 
Fråga ett: självklart kan jag göra det i fortsättningen! tackar! visste du att det är två stycken som skriver den? :)

Fråga två: har skrivit det redan, och skriver det igen. det finns en facebook-sida att gilla som heter likadant som novellen, där uppdataterar vi så fort nytt kapitel har kommit ut! men om ni nu inte skulle ha facebook, ha möjlighet att gilla sidan, så får man tyvärr hålla koll själv! :)

_____________________________________________________________________________________________
 
If you love someone, you should not let it show

 
 

Tess verkade inte ens märka att hon stött till mig, och fortsatte därför att prata med Mimmi som satt vid en bänk snett bakom oss. Mitt hjärta slog nog i 200 km/h och jag kunde höra inuti mitt huvud hur det bankade i bröstet på mig. Jag trodde ett tag att mobilen skulle glida ur händerna på mig, p.g.a. handsvetten som kom fram när jag spänt väntade på svar. Efter några sekunder vibrerade mobilen i mina händer. Hjärtat gick från 200 km/h till det dubbla, och jag tog några djupa andetag. Jag låste upp mobilen och med ett skakigt finger, tryckte jag fram Ulriks konversation. Med mitt hjärta fast i halsen, kollade jag ner mot sms:et. ”Vad pratar du om? Det har jag aldrig sagt” Hjärtat återgick till där det ska vara och jag pustade ut. Jag som trodde det skulle stå något ännu värre. Jag markerade i skriv-rutan och funderade några sekunder. ”Du sa ju att det inte kändes rätt…” Jag kollade på mobil-klockan och såg att lektionen var slut om bara några minuter, sen var det lunch och då skulle jag slippa höra Tess tjat om sin hunger. Mobilen slocknade sekunden innan den vibrerade igen. Hjärtat ökade takten och jag låste återigen upp mobilen och hans sms laddade. ”Ja, det sa jag. Men jag syftade på att det inte kändes rätt riktigt än. Vi känner knappt varandra och har träffats, vadå? Två gånger? Men det verkade som om ingen av oss var riktigt redo, det var helt enkelt för tidigt” Hjärtat rusade som aldrig förr i min kropp och fjärilarna i min mage flög också runt som aldrig förr.

- Då så, dags att plocka ihop och gå och få i oss lite mat!

Jag tittade upp mot lärarinnan som stod med händerna ihop och log mot hela klassen. Alla reste sig upp och stolar tjöt emot golvet. Alla försvann snabbt mot matsalen och jag gick lugnt och stilla ut ifrån klassrummet med ett stort leende på läpparna. Tess nästan sprang till matsalen, med Mimmi joggandes efter sig. Jag såg Lina komma ut från sitt klassrum, med hela hennes klass bakom sig. Sist ut kom Jonathan och mitt leende försvann.

- Jonathan!

Min röst lät över hela uppehållsrummet och den lät väldigt sur. Han och hans så kallade kompisar stannade upp. Jonathan sökte mig med blicken och när våra blickar möttes, vände han sig mot sitt lilla gäng och sa någonting till dem. Jag gick med bestämda steg mot honom och hans gäng sprang mot matsalen. Han satte armarna i kors över bröstet och lutade sig mot skåpen som var bakom honom.

- Vad vill du?

- Vad jag vill? Du verkar vara skit förbannad på mig, men jag har ingen aning om varför? Skulle du kunna vara snäll och uppdatera mig?

Hans blick åkte runt i rummet, han vägrade tydligen kolla på mig. Hans tunna blonda hår hängde lite över ögonen och resten var under den svarta ”NY-kepsen”. Jag granskade honom från topp till tå medan jag väntade på svar. Jag harklade mig och han vände sig mot mig. Hans blick var hård, precis som hans spända ansikte.

- Jag är inte ”skit förbannad” på dig, sa han och lyfte händerna för att markera ”skit förbannad” med fingrarna. Var det allt jag fick? Nu satte jag armarna i kors över bröstet och stampade irriterat med ena foten i golvet. En kille i hans klass stack in huvudet i dörren och sa att Jonathan skulle komma innan maten tog slut.

- Jag måste dra.

Han puttade undan mig en bit för att komma fram.

- Varför är du så himla sur på mig? ropade jag efter honom.  Han vände sig om och stirrade surt på mig. Han slog ut med armarna som en dramatisk gest.

- Du kan väl fråga din vän Adam?

Han vände sig om och försvann ut i matsalen. Jag stirrade länge på dörröppningen och försökte samla ihop tankarna. Mobilen i min hand vibrerade och jag lyfte den mot mitt ansikte. ”Ulrik”. Just det! Jag öppnade det nya sms:et och läste snabbt ”Eller har jag fel? Du kanske var redo?

Gud ja. Enda sen jag insåg att jag var kär i honom, är allt jag velat är att kyssa honom, att känna hans läppar emot mina, att känna att avståndet mellan oss inte är så långt som det känns. Men hur skulle jag kunna säga det utan att verka för desperat? ”Jag tror det. I alla fall i stunden, då kändes det liksom som pricken över i” Jag chansade och tryckte på skicka. Lät det alldeles för konstigt? Det hoppas jag inte. Med långsamma steg gick jag in i matsalen, rädd att möta Jonathan, rädd att avslöja min inre lycka.

 

Under sista lektionen hade jag helt glömt bort Ulrik, att kolla om jag fått sms ifrån honom. Under lunchen hade jag inte haft chansen att göra det, med tanke på att mina två nyfikna kompisar inte skulle låta mig göra det, och Lina och hennes kompisar satt vid bordet bredvid, då kanske Lina skulle avslöjat mig. Sen hade vi idrott, då hade jag inte heller chansen att kolla mobilen. Så sista lektionen var min chans, och jag tog den. Herregud, tre missade sms ifrån honom. Första: ”Aha, men varför sa du inget för?” Andra: ”Nu känns det som om jag är den som borde be om förlåtelse” Och sista: ”Jag hoppas inte jag sårade dina känslor eller någonting nu” Sen hade jag även missat ett samtal från mamma. Henne får jag ringa efter lektionen, men Ulriks sms kan jag svara på nu. ”Nej då, ingen större skada skedd. Är i skolan, därför har jag inte kunnat svara” Bara någon sekund gick ”Vaddå? Jag är i studion, men jag pratar med dig ändå ;) ” Jag kunde inte rå för att le för mig själv.

 

Med sakta steg gick jag mot skåpet, min stora rädsla nu var att möta Jonathan där. Nu hade jag ingenting att komma med, vad skulle jag säga? Jag förstod inte varför han var sur. Om det har med Ulrik att göra, förstår jag verkligen inte varför han är sur. Ulrik är ju bara en kompis, för tillfället i alla fall. Okej, nu ska jag kanske inte ha några för höga förhoppningar. Bara någon meter ifrån dörren in till skåpen, öppnades den och ut kom Jonathan med en mopedhjälm under ena armen och en mindre variant av en sport-bag över andra axeln. Han slängde en blick mot mitt håll och kollade bort igen. Jag stannade upp utanför dörren och följde honom med blicken när han gick mot cykel och moped parkeringen. När han åkt iväg, kom Lina skuttandes mot mig och undrade varför jag inte hämtat grejerna i mitt skåp.

- Har mamma ringt dig? Blev mitt svar på hennes fråga.

- Nä, hur så? Har hon ringt dig?

Jag nickade, öppnade dörren och gick med henne hack i häl till mitt skåp. Jag drog av hårsnodden runt handleden, låste upp skåpet och la sedan ner nyckeln i väskan, bland några böcker och andra onödiga saker. Jag drog ner jackan från kroken i skåpet och vi gick ut. Jag fiskade upp mobilen ifrån fickan och såg att jag hade ett nytt sms ifrån Ulrik. Istället för att klicka fram hans sms, klickade jag fram mammas nummer. Det gick ett par signaler innan jag hörde hennes trötta röst.

- Hallå?

- Hej mamma, du hade ringt?

- Åh, hej Alice.

Hennes röst lät inte som den brukade, nu lät den sorgsen och väldigt deprimerande att höra på. Ingen glädje alls.

- Ville du något speciellt?

- Ja. Tänkte bara hälsa att det står mat i kylen hemma.

- Men jag trodde du och pappa var hemma nu?

Hon blev tyst och det verkade som om hon funderade på vad hon skulle svara.

- Jo, egentligen skulle vi det. Men pappa fick, eh… ett akut möte på jobbet och jag… är ute och går.

Jag kollade konstigt på Lina. Det var något som inte stämde. Lina mimade att jag skulle sätta på högtalare, och eftersom det bara var jag och hon i närheten, gjorde jag det.

- Ett akut möte, när han jobbar som restaurang-chef?

 En tung suck hördes från andra änden av telefonen och jag och Lina kollade undrade på varandra.

- Vi pratar mer när vi kommer hem, okej?

Varken jag eller Lina hann säga någonting innan samtalet avbröts.

- Vad var det där om?

Jag la ner mobilen i fickan och svarade på Linas fråga:

- Jag har ingen aning, men det är någonting som inte står rätt till.

- De kanske har ordnat ett överrasknings-kalas åt oss!

- Varför skulle dem göra det?

- Våran födelsedag!

- Lina…vi fyllde år för två månader sen.

Min kära tvillingsyster må vara en av mina bästa vänner, men hon är nog den trögaste av alla jag känner.

 

Vi möttes av en sprallig Bella när vi kom innanför dörren. Lina slängde av sig väskan och jackan på golvet och skorna sparkade hon av sig och sprang mot badrummet. Jag satte mig på huk och klappade Bella med ena handen, medan jag knöt upp skorna med andra. Jag sparkade iväg ena skon och den andra smällde in i dörren bakom mig. Rätt smidigt om jag måste erkänna det själv. Jag ställde skorna in mot väggen när jag hämtat dem och gick in i köket med Bella strax efter mig. Hon strök sig mot mina ben när jag öppnade kylskåpet och tog fram två mat-lådor. Den ena innehöll pasta och den andra köttfärssås. Jag ställde in den ena lådan efter den andra i mikron och värmde maten åt mig och Lina. Det kändes tomt utan våra föräldrar hemma. Jag tog upp mobilen ur fickan medan jag väntade på att mikron skulle tjuta i hela köket. Ulriks sms väntade på att bli öppnat, och jag öppnade det. ”Har du slutat än? Jag fick rast i en timme nu och är på prathumör” Jag log. ”Japp, slutade för 20 minuter sen!” Mikrons ljud fick mig att hoppa till och jag öppnade den för att slippa höra samma ljud om en minut igen. Jag ställde fram lådorna på bordet och dukade fram resten. Undra om Lina hade svimmat på badrummet. Jaja, mer mat till mig! Mobilen vibrerade på bordet när jag la upp mat på min tallrik. När jag gjort det, och läst sms:et ökade mitt hjärtas takt igen. ”Bra, då ringer jag!” Jag var inte alls redo att prata med honom efter det vi sms:ade om. Tänk om han nämner det? Tänk om han säger NU att han inte vill ses längre. Panik-attacken startade och jag reste mig upp från köks-stolen. Jag gick fram och tillbaka i köket och bara väntade på att mobilen skulle börja vibrera på bordet. Jag hörde hur badrumsdörren öppnades och Lina kom in precis i rättan tid. Mobilen började vibrera och jag tog snabbt upp den.

- Oh, jag ser att Ulrik ringer! retades Lina och försökte ta mobilen ifrån mig.

- Lägg av!

Jag sprang in i vardagsrummet och öppnade altandörren. Jag tvekade en sekund, men svarade sedan.

- Hej!

Jag försökte dölja min nervositet och försökte istället låta så glad som möjligt. Jag vandrade runt på altanen och bet mig osäkert i läppen.

- Hallå hallå! Vad gör du?

Han lät lika glad som alltid och jag hörde att han var ute och gick. Bilarna hördes i bakgrunden och han andades snabbare än vanligt, lät nästan ansträngande.

- Värmde precis mat som jag och min syster ska äta. Vad gör du själv?

- Mums, det låter gott! Får man komma eller? Har inte ätit något idag, förutom frukost!

Jag skrattade kort åt hans skämt.

- Självklart, det är bara att komma!

Hans skratt ekade i min mobil och jag trodde jag skulle svimma, jag visste inte ens att det fanns ett så vackert skratt.

- Naae, men jag är faktiskt på väg till Donken och ska käka onyttig mat nu! Jag får väl dra till gymmet någon dag nu i veckan och träna bort det.

- Du behöver inte träna, du ser bra ut precis som du är.

Sekunden efter jag avslutat min mening, ångrade jag mig verkligen. Han skrattade kort.

- Tack du! Du ser inte så dum ut du heller!

Jag trodde jag skulle smälta av hans ord.

- Det påminner mig…

Åh nej… nu kommer det med kyssen.

- Du har inte lust att hänga med mig till gymmet då? Vad sägs som onsdag eftermiddag, runt halv sex?

- Pttf, ska jag träna? Lycka till att få med mig dit säger jag bara!

- Jag är ju Batman, jag klarar allt!

Jag kunde verkligen höra hans självförtroende i hans röst. Fast man kanske måste ha mycket självförtroende när man jobbar som artist.

- Men ha ingen andra planer på onsdag då, så ska vi allt röra på fläsket lite!

 

Jag gick ner för trappan för att hämta ett glas med vatten och ett äpple, måste ha lite energi nu när jag pluggar inför de nationella proven. Lina gjorde det samma, hon satt faktiskt inne på mitt rum, i min säng och gjorde det. Vi brukade ofta plugga tillsammans, på något sätt pluggar jag bättre med sällskap. När jag kom till sista trappsteget, hörde jag mamma och pappas röster i köket. Jag hade inte ens märkt att någon av dem kommit hem. Jag smög till köksingången och ställde mig emot väggen för att tjuvlyssna.

- Vad har hänt med dig? Du lyssnar ju inte ens på mig!

Mamma skrek på pappa. Det här var första gången jag hörde dem bråka.

- För att det inte finns något att lyssna på! Du sitter ju bara och snackar strunt!

- Ursäkta mig? Påstår du att jag ljuger?!

- Ja!

Detta kändes fel. Det kändes fel att tjuvlyssna när dem bråkar. Försiktigt lämnade jag platsen där jag stod och smög upp för trappan.

- Du fick precis ett sms.

Lina kollade upp på mig och såg min chockade min.

- Vad har hänt?

Hon satte sig upp i sängen så att jag skulle få plats. Jag vände mig mot henne och sa med låg stämma:

- Mamma och pappa bråkar nere i köket.

- Är dem hemma?

Jag nickade.

 

Efter någon minut, stod både jag och Lina intryckta mot väggen och tjuvlyssnade. Jag vet, jag sa förut att detta kändes fel, men Lina lyckades på något sett övertala mig att gå ner igen. Ingen av oss förstod varför våra föräldrar bråkade, men vi hade insett att det var detta mamma försökte dölja för oss i telefon tidigare. Detta var nog inte första gången dem bråkade, de hade antagligen bråkat tidigare under dagen och båda hade lämnat huset.

- Vad bråkar de om? viskade Lina.

Jag vände mig mot henne och ryckte på axlarna. Sen såg jag hur Linas blick fastnade något bakom mig. Grälet ifrån köket hade tystnat och sakta vände jag mig om. Mamma och pappa stod med armarna i kors framför mig och kollade surt på oss.

- Tjuvlyssnar ni?
_____________________________________________________
Låten: Stay - Erik Hassle
 
Kommentera gärna, vi blir vääääldigt glada då! :)

Kapitel 8

Kategori: Allmänt

But you don’t like me, you just like the chase
 
 

Jag hörde ett par fotsteg och kollade upp, där stod Lina. Perfekt, mitt glada humör försvann genast och jag kollade surt upp på henne där hon stod och flinade mot mig.

- Tack för det där.

Hon skrattade till innan hon sade:

- Inga kyssar förrän på 3:dje dejten är en regel som inte får brytas.

Hon flinade retsamt mot mig innan hon gick upp för trappan. Jag väntade tills jag hade hört hennes dörr smällas igen innan jag reste mig upp och tog av mina skor. Jackan var snart också av och jag gick upp i trappan. Då hörde jag något bakom mig och i ren reflex vände jag mig helt om för att kolla på vem som var bakom mig.

Hej Bellis!

Sade jag med bäbis röst, gick ner några steg för trappan och tog upp henne. Hon jamade mjukt och jag bestämde mig för att ta med henne upp på rummet.

Jag stängde dörren med en smäll och släppte ner Bella på golvet men där stannade hon inte länge. 1, 2, 3 steg och ett hopp, sedan var hon uppe på min säng där hon sedan rullade ihop sig. Jag gick och startade datorn och kollade sedan på Bella, det såg mysigt ut så jag tog med mig datorn och satte mig bredvid henne på sängen. Jag kom att tänka på hur Lina stört mig och Ulrik och jag blev osäker på om jag kanske skulle skicka ett sms och kanske be om förlåtelse. Efter någon sekunds tänkande fiskade jag upp mobilen ur min jeans-ficka och började fundera på hur jag skulle formulera rätt min ursäkt till Ulrik. ”Alltså förlåt för det som hände förut, du vet ju hur systrar är… Eller det kanske du inte gör…” Jag suddade ut och började om: ”Haha, förlåt för min syster förut hon är lite speciell” Nä, det lät bara himla konstigt ”Förlåt jag vet inte vad jag ska säga men förlåt för det..” Det där lät desperat, tillslut nöjde jag mig med ett enkelt: ”Förlåt” datorn startades och jag klickade upp internet. Det tog en stund innan internet dök upp på skärmen, facebook var min startsida så allt jag behövde göra var att logga in. Det tog förstås också en stund och då passade jag på att kolla mobilen – Inget nytt meddelande. Jag suckade och lutade huvudet bakåt, efter någon sekund kollade jag åter på datorn. Jag hade 1 ny händelse. ”Oj, vad poppis jag känner mig nu. Undrar vilket spel jag har fått en inbjudan till nu?” Tänkte jag ironiskt medan jag klickade på iconen för att se. ”Jonathan Andersson har gjort ett inlägg på din tidslinje” Mitt hjärta stannade till och jag stirrade på skärmen som om den vore ett spöke. Var detta sant? Jag klickade på det för att se vad han hade lagt ut. Jonathan? Vad var detta? Frågorna svämmade över inuti mitt huvud och mobilen plingade. ”Varför säger du förlåt?” Innan jag hann svara dök en bild upp på min skärm, jag blinkade några gånger och kunde knappt tro vad det var jag kollade på. Jag satt där och stirrade på mitt och Ulriks bakhuvud när vi hade stått i kön för att köpa godis och en biljett till bion. Jonathan hade även skrivit något om den: ”Vem är killen?” Jag var nu tvungen att själv komma över chocken jag hade för att sedan be Ulrik ringa mig (för att jag bara hade fria sms och mina pengar var annars slut) för att berätta vad som hänt för honom.”Ring mig” bara någon sekund efter jag skickat iväg sms:et ljöd ringsignalen från min mobil.

- Hej...

Hej, varför låter du så nedstämd för?

Ulriks röst hjälpte lite emot min chock.

- Det har hänt en sak nu…

Ulrik väntade en liten stund innan han sade:

- Ska du berätta eller förväntar du dig att jag ska läsa dina tankar?

Han skrattade lågt.

Jo... En kille på min skola såg oss på bion.

Jag hörde hur Ulrik drog efter andan.

Han tog även ett kort och… Lade ut det på facebook…

Ulrik suckade tungt.

Och han undrar vem du är.

Men då så, säg att jag är en bra vän ifall att han såg killen-som-lägger-armen-runt-tjejens-ryggstöds-skämtet och att jag heter Adam.

Sade han glatt och han verkade lättad. Jag kunde inte låta bli att skratta lite.

Varför just Adam?

Därför då ljuger du inte.

Nu förstår jag absolut ingenting.

Jag sade att jag hette Adam i en intervju för ett tag sedan.

Jaha...

Något mer?

- Nää…

Det var tomt i mitt huvud, det enda jag kunde tänka på var hur nära vi var på att kyssas. Just det ja! Kyssen! Lina! Det var ju det jag skulle sms:a om först, jag måste be om förl..

Men då kan vi väl höras någon annan dag? Jag ska repa en liten stund innan jag drar mig.

Han lät glad.

- Ehm… Jo...

Men då så, vi hörs!

Jo, det gör vi…

Vi lade på men jag höll fortfarande i mobilen, skulle jag sms:a om det med Lina i stället? Jo, det skulle jag, men inte än, jag var tvungen att kommentera bilden på mig och… ”Adam” Jag antar att jag var något besviken över att jag inte kunde skriva att det var Ulrik som jag hade varit på bio med men jag förstod ju att det kunde sätta hela hans karriär på spel. ”Adam, go kille, jätte bra kompis från götet!” Blev mitt svar, avslappnat och rakt på sak. Påminde om något Ulrik eller Kjell kunde ha sagt men jag tänkte inte mer på det nu. Nu skulle jag skicka sms:et till Ulrik. ”Jo, jag glömde… Förlåt för det med min syster förut…” jag hade varit tvungen att skriva om det minst tusen gånger innan jag nöjde mig. Bara några sekunder efter jag skickat det ljöd sms-signalen. ”Haha det ska du inte säga förlåt för, det kändes ändå inte rätt” vänta, va?! Skulle det kännas fel att kyssa mig? Han kanske inte gillade mig ändå? Ångesten tog över allt mer och mer medan sekunderna gick. Vad skulle jag svara? Jag var både sur och ledsen på samma gång och resultatet blev att jag inte kunde tänka klart. Han ville ju gå på bio med mig och han betalade ju… Men det kunde ju kompisar också göra väl? Men jag ville ju inte bara vara en kompis till honom. JAG ville ju kyssa HONOM men på sms:et stod det att han inte ville kyssa mig. Jag lade mig ner och kollade upp i taket. Skulle jag sms:a tillbaka? Det måste jag ju, men vad? Det kändes som att väckarklockan på mitt nattduksbord tickade högre och högre. Sekunderna gick och blev till minuter som blev till timmar, kanske inte timmar men en timme i alla fall. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och hjärnan började bli disig sen måste jag ha somnat.

 

*BOOM!* dörren smälldes upp och där stod Lina. Jag kollade mig yrvaket omkring.

- ALICE! GÅ UPP FÖR FAN! DU ÄR SEN!

Jag hade tydligen somnat igår och lyckats försova mig idag, toppen. Jag hoppade upp och kollade panikslaget på min spegelbild, jag hade samma kläder som jag haft igår, var blek, hade en dregel-rand från mungipan och ner på kinden, håret var rufsigt och mascaran var runt ögonen så det såg ut som att jag hade sotat de. Oh vad kul detta skulle bli. Jag började i ren desperation torka bort mascaran med fingertopparna, då jag märkte hur Lina stod och fnissade, jag vände mig om och där stod hon i mjukisbyxor, ett linne och den välkända morgonfrisyren.

Stå inte där och skratta, gör dig i ordning också snabbar vi oss till skolan!

Du vet att klockan är 7 och det är söndag va?

Lina försökte hålla tillbaka ett garv då jag stannade upp och insåg att det fortfarande var helg men lyckades inte så bra.

SERIÖST LINA! DET VAR INTE KUL!

Jag försökte låta arg men jag lät som en tjurig liten 5:åring i stället. Lina slutade efter en liten stund och kollade på mig.

Nu ska jag sova, och så kan du gå till skolan eftersom du längtade SÅ mycket till den.

Lina flinade busigt och gick ut ur mitt sovrum och jag smällde igen dörren efter henne. Hon visste verkligen hur man retades. Jag tog av mig kläderna från dagen innan och tog på mig en t-shirt och ett par shorts, sminket åkte av och sen gick jag och lade mig i sängen. Men så fort jag stängde ögonen så dök Ulrik upp innanför ögonlocken, jag hade inte hunnit sms:a tillbaka igår innan jag somnade, men vad skulle jag svara på hans diss egentligen? Jag hade ju en anledning till att vara ledsen och arg, eller hade jag? Jag hade ju troligtvis bara blivit ännu en av den stora skaran tjejer som föll för Ulrik. Då slog det mig att HAN kanske hade sms:at IGEN. På en sekund så stod jag upp bredvid min säng och kollade runt efter mobilen. DÄR på sängen i fotändan låg den, jag slängde mig efter den och klickade på den runda knappen. Jag väntade med spänning på att displayen skulle lysa. Inget hade hänt, inte ens på Facebook. Jag lade besviket ifrån mig mobilen på nattduksbordet och lade mig tillrätta med huvudet på kudden. Vem var JAG som trodde att Ulrik, självaste Ulrik Munther skulle gilla MIG?

 

Söndagen hade rullat på som vanligt och nu gick jag här igen, med Lina på min högra sida i kylan på väg mot skolan. Visst det var vår men nätterna var ändå kyliga och det gjorde så att även morgonarna var kalla. På skolgården på nedre delen av skolan lekte småbarnen innan de skulle gå in och ha lektion, deras största bekymmer var om de blev fångade i en lek, släppte in en boll i deras mål, eller att huvudet på deras finaste docka som de tagit med sig hemifrån trillat av. Men de kommer ha samma bekymmer som jag i framtiden, de kanske inte skulle hamna i PRECIS det läget som jag var i, att de blev kära i Ulrik men han inte ville kyssa de för att han inte var kär i dem. Eller jo, det kunde ju hända om man beskrev det så men… Ni förstår ju vad jag menar med det.

 

På morgonen såg jag hur Jonathan satt i en soffa och skrattade högt, sedan mötte han min blick, det kändes som en kniv i mitt hjärta, men det var inte för att han kollade på mig (för en gångs skull) utan det var känslan han visade: HAT. Då kom läraren och jag reste mig upp men Jonathan höll kvar min blick enda tills jag gick runt en krök och han inte syntes längre, jag kände hur argheten blossade upp som en hungrig eld inom mig och jag räknade långsamt till 10 innan lugnet återvände.

 

Dagen gick och det var bara någon liten fråga om ”Adam” men det var inget som var så spännande så Tess och Mimmi nöjde sig med att han bara var en bra kompis. Vi gick förbi matsalen och Tess klagade över att hon var så ”jävla utsvulten” men det var bara denna lektionen och sen skulle vi ju få ha lunch. Jag såg på avstånd hur Jonathan gick ut från matte/NO klassrummet och var på väg mot oss. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick då han gick förbi oss men det var inte den vanliga blicken som jag brukade få, den som brukade vilja säga något till mig. Nej, det här var ett skitsurt blängande jag fick. Helt plötsligt hade jag vänt mig om och tagit tag i hans axel och vänt honom mot mig. Han stirrade chockat men stint in i mina ögon, även om han verkade skitsur så kände jag ändå hur knäna höll på att vika sig då jag kollade in i hans chokladbruna ögon.

Vad är det?!

Precis efter jag sagt det märkte jag hur sur och upprörd jag lät.

Vad tror du?

Han lät lugn men man hörde ändå att han var sur.

- Hallå? Alice?

Tess och Mimmi sade det i kör och sedan fortsatte de:

- Vi har en lektion nu.

Tro inte att jag kommer låta dig vara ifred nu.

Jag vände mig om och gick och då började jag även tänka. Han kanske inte var sur på mig ändå? Tänk om jag fick värsta aggressions utbrottet på honom för något som inte ens hade med mig att göra? Vad hade jag gjort?! Men nu var jag tvungen att prata med honom sedan och jag visste inte ens om jag kunde göra det utan att falla ihop, smälta, DÖ av hans ögon.

I slutet av lektionen vibrerade det i min jeans ficka, jag fiskade diskret upp mobilen och kollade vad det var om. ”Ulrik” jag slutade andas för en sekund och bara stirrade på namnet, vad ville han nu? Säga att vi skulle sluta ses överhuvudtaget? Jag låste spänt upp mobilen och läste sms:et. ”Dog du eller? Inte hört av dig på 2 dagar nu, börjar bli lite orolig ;)” Jag andades ut, han hade inte sagt att vi skulle sluta ses i alla fall. ”Nej jag är inte död, jag har tänkt lite =) ” Det var sanning ju, inte hela men det var en del av den. ”På vaddå?” Sms:et kom nästan på en gång efter att jag svarat, utan smiley, i normala fall skulle jag blivit orolig, men Ulrik verkar inte gilla att skriva smileys så det var inte konstigt. ”På…” Mobilen väntade på att jag skulle skriva färdigt sms:et, skulle jag skriva vad jag tänkt på eller ljuga? Att ljuga var fult och det var bättre att vara ärlig. ”På det som nästan hände utanför min dörr...” Lärarinnan gick förbi mig, men eftersom jag var en favorit som aldrig gjorde något fel så gav hon mig bara ett leende och gick vidare till Sofia och hennes gäng för att få de att sluta fnittra. Mobilen vibrerade igen och jag låste upp den. ”Din åsikt om det då?” Jo... Vad skulle jag svara nu? Ärligheten före allt annat. ”Jo... Jag känner mig dum när jag skriver detta, men ärlighet går före allt annat eller hur?” Det dröjde bara någon sekund innan jag fick ett svar från honom ”Jo, vad vill du komma fram till?” Jo det är ju det… ”Jo… Det är en fråga...” Det dröjde någon sekund innan jag fått ett svar, han var aktiv idag... ”Du verkar dyster, men fråga på bara!” nu gäller det: ”Varför vill du inte kyssa mig?” Jag kollade på skicka-knappen, det var jobbigt att bara kolla på den. Tess som satt bredvid mig, rykte till och fingret var när displayen ”Skickas...” Ja… Hur ska detta gå nu då?

_____________________________

Bättre sent än aldrig! Förra gången när vi bad er kommentera fem gånger innan nästa kapitel kom ut, fick vi sju kommentarer tror jag det var...vi kör därför på 10 kommentarer denna gång innan kapitel nio kommer, så skriv på!