Jag vaknade, men ville inte öppna ögonen. Inte riktigt än. Jag drog efter ett djupt andetag, fick plötsligt ett litet leende på läpparna och öppnade ögonen. Solen lös försiktigt in genom Ulriks persienner och träffade golvet bredvid sängen. Jag sträckte lite lätt på mig och vred huvudet. Mitt leende försvann då jag såg att han inte låg där. Jag kravlade mig upp på mina armbågar och tittade runt i rummet, tomt. Jag vred mig ännu en gång mot den tomma kudden bredvid mig och såg att det låg en lapp där, och en ros.
”Hoppas du sovit bra. Och förlåt sötnos för att jag antagligen inte är där när du vaknar, men jag hade helt glömt bort att jag hade en spelning idag på förmiddagen och den var naturligtvis inte i Göteborg, så jag kommer nog inte hem idag, jätte ledsen för det! Verkligen, jag ville bara legat kvar med dig i sängen hela dagen, skulle verkligen behövt det! Hoppas du förlåter mig, du är bäst. Puss, Ulrik.”
Mitt leende sjönk ju längre ner på lappen jag läste. Jag förstår helt att han glömt, det händer även de bästa att de glömmer saker. Men jag hade verkligen hoppats att vi skulle få en dag tillsammans, bara jag och han. Men tydligen får det vänta. Jag reste mig sakta ur sängen och bytte om. Tanken hade redan slagit mig, var hans familj hemma? Hoppas inte det, för förstår ni hur pinsamt det hade blivit isåfall? Och jag som är ganska blyg också, det skulle inte alls blivit bra. Jag packade ner alla mina saker, tog rosen i handen, slängde en sista titt på Ulriks så mycket välkomnande sovrum och gick tyst ner för trappan. Jag förstod snabbt att det inte var någon hemma, var alldeles för tyst för det. Jag försökte trots det att ta på mig skorna så lågt som möjligt, tog sedan jackan och tryckte ner handtaget och gick mot närmaste busshållplats.
Jag klev av bussen och gick mot mitt tåg som redan stod och väntade. Jag betalade med mitt busskort och satte mig intill ett fönster på tåget. Jag letade upp mitt headset i väskan och kopplade in de i mobilen. Jag valde ”Fool”, bara för att det nu mera var min pojkvän som sjöng. Jag kunde inte låta bli. Jag såg att tåget började rulla och jag lämnade återigen Göteborg och Ulrik. Jag saknade honom redan, var det möjligt? Skulle jag chansa att skicka ett sms till honom eller vänta tills han hör av sig? Äsch, vad kan hända?
”Hej, är du framme vid din spelning? Puss, saknar dig redan.”
Det tog bara ett par sekunder innan min mobil vibrerade, men det var inget sms. Jag kopplade ur headsetet och svarade med ett leende på läpparna.
- Hej.
- Hallå! Hur är läget?
- Jodå, lite trött. Själv?
- Utmattad. Vet du hur tidigt jag åkte i morse?
- Nej, men jag såg din lapp.
Han skrattade till nervöst.
- Kändes jätte fånigt att lämna ett lapp så, men du var så söt när du sov så jag kunde inte rå för att väcka dig.
Jag log och jag vet att jag inte alls är söt när jag sover, men jag tänker inte tjafsa om det nu.
- Fick du någon frukost? För farsan var väl fortfarande hemma när du vaknade?
- Nej… Varken frukost eller att din pappa var hemma…
Ulrik började säga någonting men blev avbruten av röster i bakgrunden. Någon frågade vem Ulrik pratade med.
- Äh… jag pratar med min… flickvän… sa Ulrik dämpat. Jag hörde hur någon sa ”men Ulrik, du vet att du inte kan ha flickvän, inte nu” och ”även om du är kär så vet du att du inte kan ha flickvän, det är för riskabelt”. Nu kände jag mig jätte dum.
- Jag har en fråga.
Ulriks plötsliga röst i luren fick mig att rycka till. Han verkade ignorera killarna i bakgrunden.
- En polare ska ha fest nästa helg och jag tänkte fråga om du har lust att hänga med? Det blir nog en rätt så lugn fest.
Jag funderade lite.
- Får jag följa med då?
- Det struntar jag i. Du kan inte vara så tillbakadragen hela tiden. Släpp loss ibland!
- Jag är inte tillbakadragen, jag kan bevisa det… på festen! sa jag självsäkert. Han känner mig tydligen inte på djupet än. Han skrattade.
- Du kan inte vara så lätt övertalande heller!
- Förlåt då, herr perfekt, muttrade jag.
- Jag är långt ifrån perfekt. Men hänger du med? Festen är i Ljungkile och om jag inte minns helt fel så ligger det rätt nära Uddevalla va?
- Ja, min moster bor där.
- Men då så! Och så åker vi hem till mig efteråt och sover där?
- Så du tar förgivet att jag ska sova över hos dig varje gång vi träffas?
- Ähm… nej men jag tänkte bara…
- Sötnos, jag skämtar med dig.
Jag hörde hur han andades ut.
- Men jag måste dra nu tyvärr, men jag ringer dig så fort jag har tid, okej?
- Okej, det låter bra.
- Gött, vi hörs då! Puss.
Jag studerade min spegelbild och la huvudet på sned. Vad var det som fick Ulrik att upptäcka mig? Vad fick honom att falla för mig? Jag är väl inget märkvärdigt. Brunt, hår som ibland är platt och ibland lockigt, eget liv, och det gick en bit ner över bröstet, blåagråa ögon med en liten grå nyans med mörka ögonfransar som fick ögonen att se stora ut. Min lilla smala kropp och bleka hud, små rosa läppar som alltid såg torra ut. En rad av normalt raka tänder, lite fräknar som gick som en rad över näsan, min lilla näsa som lutar sig som en skidbacke som min mamma brukar säga. Inga märkvärdiga former som får mina kläder att sitta tajt. Personlighet äger jag knappt. Jag är en sån där tyst och blyg tjej, men inte när jag är övertrött. Då kan jag vara lite vild så att säga. Och när jag är sur, så är jag verkligen sur. När jag är ledsen, är jag verkligen ledsen. Varför gillar Ulrik just mig?
- Alice! Ulrik är här!
Jag log automatiskt åt min spegelbild, eller åt tanken av att Ulrik är här. Jag tog min mobil och sprang ner.
- Hej! sa jag glatt och ställde mig framför honom. Jag kollade runt om någon annan var där, och när kusten var klar så la jag en hand vid hans nacke och drog honom mot mig. Jag kysste honom försiktigt på munnen för att se om han kysste mig tillbaka, vilket han definitivt gjorde. Han la armarna vid min midja och drog mig intill sig. Jag drog bort läpparna och han lutade sin panna emot min.
- Hej… viskade han.
- Där ska vi vara.
Ulrik pekade ut genom bilrutan när hans pappa stannade bilen. Jag tittade ut och såg ett rött hus. Jag tittade sedan ut genom bilrutan bakom Ulrik.
- Vilken utsikt! utbrast jag glatt.
Vi klev ur bilen och när jag började gå mot huset, kände jag plötsligt ett par armar runt min mage. Ulrik lyfte upp mig och började backa.
- Vad gör du? frågade jag och började skratta åt hans löjliga beteende. Han skrattade mot min nacke och jag rös till. Han släppte ner mig på marken och vände mig. Jag log åt utsikten. Vattnet, solen, husen på andra sidan vattnet och bron. Så himla fint. Ulrik la armen runt mina axlar och jag la mina runt hans mage.
- Du är bäst, sa jag och log.
Han pussade mig på sidan om huvudet och drog med mig till huset. Festen var i full gång när vi kom in. Ulrik tog av sig sina skor, sin mössa och skjortan, varför han tog av sig skjortan visste jag inte. Han tyckte väl att det var varm. Men han hade såklart en vit t-shirt under skjortan. Ulrik tog min hand och gick in, vi hälsade på ett antal personer på vägen och tillslut kom vi fram till Ulriks kompisar. Han presenterade mig stolt som sin flickvän och höll om mig hela tiden. Jag fick syn på en blond tjej som gick mot oss, jag visste inte vad hon hette men jag kände igen henne så väl.
- Ulrik!
- Tjena Emmie!
Tjejen och Ulrik kramade om varandra och hon tittade på mig, inte vänligt dock. Mer ”vem är du?”.
- Emmie, du minns väl Alice? frågade Ulrik och la en hand på min rygg. Hon nickade.
- Såklart jag gör.
Då slog det mig, det var den blonda tjejen från Ulrik middag med sina kompisar, tjejen som hade två killar.
- Hej, Emmie. Ulriks ex.
Hon sträckte fram en hand mot mig och jag stirrade på henne. Ulriks förra flickvän?!
- Hej, Alice. Ulriks flickvän.
Hennes ögon blev smala, avundsjuk kanske?
Någon timma senare när jag och Ulrik satt i en soffa och pratade med någon kompis till Ulrik, så såg jag plötsligt hur Emmie gick mot oss. Hon la armarna runt Ulriks hals och kramade alltså om honom bakifrån. Han verkade knappt bry sig men hon fick det att se ut som om det var hennes pojkvän. Hon släppte honom sen och tryckte sig ner emellan mig och Ulrik. Ulrik tittade på mig och sedan på Emmie. Han borde ju ha sagt ifrån, men tydligen inte. Han sträckte sig efter sin ölflaska och tog en klunk.
- Åh! Jag får!
Emmie ryckte Ulriks flaska ifrån honom och tog en klunk, som om hon behövde mer. Ulrik skrattade åt henne och jag tyckte inte alls att det var roligt. Jag vet att jag inte borde vara svartsjuk, men tjejen som satt bredvid mig är Ulriks gamla flickvän. Jag vet ju inte hur länge de var tillsammans eller någonting, han hade inte berättat det. Men det kanske var därför han rynkade på näsan då jag nämnde henne när vi låg och pratade på hans rum efter middagen. Ulrik tog tillbaka sin flaska och drack lite till innan han ställde ifrån sig den. Emmie tog hans händer och reste sig från soffan.
- Kom, vi dansar!
Han vände ansiktet mot mig. Men innan jag visste ordet av det, så var han borta. Jag småpratade lite med en tjej som satt i soffan mitt emot, hennes kille hade också dragit ut på dansgolvet. Och Ulrik påstod att det skulle bli en lugn fest. Ulrik kom joggandes tillbaka till soffan och jag sken upp. Skulle han be mig dansa kanske? Han log mot mig och tog sin ölflaska. Sen försvann han igen, bara sådär.
- Alice!
Jag vände mig om och såg en rödhårig tjej stå där bredvid mig.
- Vera, hej!
Hon böjde sig ner och kramade mig, vilket gjorde mig förvånad. Hon satte sig bredvid mig i soffan och vi satt och pratade en låååång stund.
En ostabil kille slog sig ner bredvid mig på soffan, Ulrik var fortfarande och dansade med Emmie. Vera himlade med ögonen då hon såg killen. Han höll en flaska mot mig.
- Ska du ha? mumlade han.
Jag skakade på huvudet.
- Jag får inte. Jag är bara sexton.
Han tryckte flaskan emot mig.
- Kom igen!
Jag ville inte, men kände mig nästan tvungen när han bokstavligen tryckte den mot min kind. Jag tog flaskan och tittade ner i hålet på flaskan. Jag höll den under näsan för att lukta, det lukta då inte gott. Jag visste inte ens vad det var. Osäkert satte jag flaskan emot mina läppar och började vinkla den uppåt. Vilken sekund som helst skulle den äckliga drickan ta över min mun. Precis när vätskan nådde mina läppar, rycktes flaskan ur mina händer. Jag tittade upp och såg att Ulrik stirrade på mig.
- Vafan håller du på med?!
Han tog ett hårt grepp om mina handleder och drog hastigt upp mig från soffan. Han tog ett stadigt grepp om min haka och gjorde så våra ansikten bara var ett par centimeter ifrån varandras.
- Lova mig att inte dricka någonting ikväll.
- Jag lovar.
Jag kände hans andedräkt, den luktade jätte mycket öl. Han var då inte helt nykter. Han kysste mig snabbt och drog med mig till dansgolvet, antagligen för att kunna hålla koll på mig.
När jag kom tillbaka från toaletten, var inte Ulrik kvar där han lovat att stanna. Paniken grep tag om mig när jag inte hittade honom. Jag trängde mig förbi massa okända människor och stannade när jag fick syn på honom, eller hans rygg. Intill en vägg, en blond tjej in mot väggen. Jag såg hur hans händer var vid tjejens midja, under tröjan. Tjejen grejade med hans nackhår och sedan såg jag att det var Emmie. Jag tappade andan när jag såg att dem kysstes. Han lindade armarna runt hennes midja och kramade om henne samtidigt som han kysste henne, om och om igen. Jag fick bara inte luft. Ögonen blev tårfyllda och jag gjorde det jag alltid gör när jag inte klarar av en situation, går därifrån. Jag sprang till hallen, tog på mig mina skor och öppnade dörren. Jag såg hur regnet föll ner mot marken, men ändå sprang jag ut på gatan. Jag började gråta när jag kommit bort från huset en bit. Hur dum kunde man bli? Att tro att en kille som Ulrik kunde vara tillsammans med en tjej som jag? En svensk flickidol och en liten tjej från en liten stad? Det är inte logiskt. Tårarna rann ner för mina kinder och jag fortsatte springa, även om jag knappt fick luft. Mörkret började ta över himlen och regnet fortsatte ösa ner. Typiskt april väder. Jag stannade vid en gatulykta och sjönk ner på trottoaren. Bilden på Ulrik och Emmie hade fastnat framför mina ögon och vad jag än gjorde kunde jag inte få bort den. Han kysste sin förra flickvän, precis när jag och han blivit tillsammans. Så mycket betydde jag för honom alltså. Så mycket ville han egentligen vara tillsammans med mig. Jag har varit så dum. Såklart han inte gillade mig på riktigt, en tråkig tjej kan inte tävla mot en social och glad tjej. Vi har inte ens varit tillsammans i en vecka och jag ångrar mig redan. Jag önskar nästan att jag druckit den där drickan killen i soffan försökte få i mig, för att visa Ulrik att jag inte är så tråkig som jag verkar vara i hans ögon. Han gav mig knappt en chans. Jag hörde ett gäng killar komma emot dig, pratandes och skrattandes. Jag tittade snabbt åt deras håll och såg att det var Ulriks kompisar. Såklart. Jag reste mig snabbt upp från marken och sprang iväg. Enda idén i mitt huvud var att springa hem till min moster och det gjorde jag. Hoppas verkligen att hon är hemma. Det tog några minuter innan jag hitta hem till henne och desperat knackade jag snabbt på dörren, eller snarare bankade.
- Alice, är det du? frågade hon när hon öppnade dörren.
- Ja, kan jag få komma in?
- Ja, självklart gumman!
Morgonen därpå vaknade jag upp på soffan hemma hos min moster, fast det tog några sekunder innan jag förstod vart jag befann mig. Ni kanske har haft den känslan någon gång? Ni vaknar och har ingen aning om vart ni är? Oftast händer det för mig när jag vaknar på ett ställe jag nästan aldrig vaknat på förr, och detta var nog första gången jag sov hos min moster. Jag hittade en lapp på soffbordet bredvid mig och läste att min moster hade åkt för att göra lite ärenden. Då var jag alltså ensam hemma hos henne, bäst att inte stanna för länge! Och alla mina saker är såklart hemma hos Ulrik och jag hade ingen lust att åka dit som ni kanske förstår. Plötsligt vibrerade min mobil och jag såg att det var ett meddelande ifrån Ulrik, när man talar om trollen? Jag tvekade, skulle jag våga läsa det eller inte? Tänk om han har skrivit att han ångrar att han blev tillsammans med mig, tänk om han ger mig en bra anledning för vad som hände igår? Skulle jag våga läsa det? Sakta tryckte jag fram det och vågade efter ett par sekunder titta.
”Alice, vart är du? Jag är orolig. Ring mig när du ser detta, snälla.”
_______________________
Låt: Du får inte
Samma visa ännu en gång, dålig uppdatering. Har varit så sjukt mycket i skolan den senaste tiden och tyvärr vet jag inte när nästa kapitel kommer, det är Amandas tur och vad jag vet så har hon ännu inte fått någon ny dator. Men kapitel 18 kommer så småning om, och ni vill väl inte missa vad som händer härnäst...?
Kram // Sandra
