staymunthernovell.blogg.se

 

Jag kollade på sms:et en lång stund, skulle jag svara? Ytterligare några sekunder gick sedan klickade jag bort sms:et och låste mobilen. Det här var inte lätt att förlåta.

 

Återigen satt jag på tåget hem, från Ljungskile denna gång. Det kändes som om jag hade ett stort hål där mitt hjärta egentligen skulle sitta och jag var tom inombords, såhär liten och vek hade jag aldrig varit innan. Tåget stannade och ett par steg på och satte sig snett framför mig. Killen var ganska lång och hade mörkblont, medellångt hår och en grå mössa, en orange halsduk, mörkröda byxor och en mörkblå långärmad tröja. Tjejen hade kort, blont hår och var kanske 10 cm kortare än killen, hade en lila kofta och ett par svarta nylonstrumpbyxor. De verkade trivas med varandra, jag klarade inte av att kolla på dem. För många minnen.

 

Tåget (ja, det är dumt att ta ett tåg från Ljungskile till Uddevalla eftersom det tar nästan bara 20 minuter, men det gick ingen buss fort nog så döm mig inte) stannade på Uddevalla tågstation och jag klev av tillsammans med paret, som tur var gick de in på centralens (det är ett kafé bara en liten bit från tågstationen) och jag fortsatte mot närmsta busskur.

 

Jag låste upp och klev in genom dörren, ingen var hemma, skönt för jag skulle troligtvis ha blivit riktigt förbannad på dem. Speciellt om Lina hade hållit på att tjata om Ulrik. Då hade jag antagligen slagit till henne.

 

Mobilen hade dött på tåget och när jag startade den så hade jag 7 sms och 5 missade samtal. Två sms var från min mamma som undrade varför jag kommit hem till min moster och gråtit och sedan sovit där istället för hos Ulrik. Såklart hade min moster berättat det för mamma…

Mamma hade också undrat vart jag var och när jag kommer hem. Ett samtal var även från mamma, resten var från Ulrik. Jag orkade inte ens kolla dem, såg början av alla istället. Han skrev i alla sms att han var orolig, undrade vart jag var osv.

 

Dagarna gick och meddelande efter meddelande kom varje dag från Ulrik, skolan rullade på och Jonathan var konstig, jobbig och ovanligt mycket på mig, han var som en svans. Massa frågor om ”Adam” och varför jag haft så bråttom hemma hos Mimmi när vi bakat tårta, och varför jag blev så nere så fort han nämnt ”Adam”. Visst, han var fruktansvärt söt hela tiden, men trots det så hade Ulrik mer personlighet. Det värkte i hjärtat och saknaden var nästan outhärdlig så stor som den var.

 

Tisdag, 1 timmes lektioner till klockan 15.00, knappt några raster. Tredje lektionen var tyska och vi hade vikarie som bara satt och kollade på oss när vi rände runt. Jonathan satte sig bredvid mig och kollade en stund på mig innan han började prata om ”Adam” igen. Jag lade mitt huvud i mina händer och suckade högt. Att han inte kunde släppa det! Märker han inte att jag inte vill prata om det? Efter en stund så öppnades en dörr och sedan stängdes den igen och tjejerna som satt i hörnet längst ner i klassrummet, de ”snygga, populära och tuffa” tjejerna, tystnade och om dem gör det så är det något seriöst som hänt. Jag kollade upp och såg..

- Vad i helvete gör han här?!

Jonathan fräste fram det till mig och jag kunde inte tro mina ögon.

 

Det hade gått 1 timme sedan Ulrik dragit med mig ut ur klassrummet och ut på torget (det är som ett uppehållsrum med biljardbord, kiosk och bänkar) och det var nog första gången det var helt tomt där. Vi hade satt oss på en bänk och jag hade förklarat varför jag ignorerat honom de senaste dagarna och han förklarade att han uppenbarligen hade fått för mycket att dricka och att han inte mindes någonting från den kvällen. Men hans kompisar hade berättat att ingenting mer än kyssen hade hänt. Ulrik hade däckat strax efter att jag stuckit och innan Emmie skulle fått för sig att typ våldta honom så hade hans kompisar dragit med honom därifrån. Det hade slutat med att vi suttit och skrattat åt nästan ingenting istället för att bråka eller något liknande, kändes bra att det ändå löste sig hyffsat bra. Nu återstod bara en fråga för mig.

- Såååå…  Hur är det nu då? Med… oss menar jag…

Med det sagt kollade jag ner i golvet, försökte hålla tillbaka mina ”ifall-att-han-gör-slut-med-mig-tårar” och jag kände hur hans blick grävde sig in i mig och till sist var jag tvungen att möta hans blick. En kyss, sen drog han sakta bort sitt ansikte från mitt och kollade mig ömt in i ögonen.

- Så, hoppas jag?

Jag log och pussade honom ömt på munnen.

- Det tycker jag.

Han log till svars innan han ryckte till och kollade uppspelt på mig. Jag kollade frågande på honom.

- Du… Du kanske ska ta och skaffa ledighet i en vecka ifrån skolan…

- Ska vi någonstans?

Han log busigt till svars.

- Vart vi ska kommer du nog märka när det är dags.

Jag pussade honom snabbt på munnen och log, nu var det äntligen bra igen. Ulriks mobil plingade plötsligt till och han fiskade upp den från fickan på jeansen. Jag vred huvudet lite för att se mig omkring, inte ofta jag är i denna del av skolan faktiskt. Jag fick plötsligt syn på Jonathan som stod vid dörröppningen in mot tyskan. Han hade sett. Han hade sett mig och Ulrik, tillsammans… kyssas… Nu kommer han sprida det och allt blir bara skit. Jag öppnade munnen för att säga att jag kan förklara, men han bara skakade på huvudet och blängde surt på mig, sekunden därpå stängde han dörren och han var borta.

- Är något fel? frågade Ulrik och smekte lätt min kind. Jag vände mig mot honom och klämde fram ett leende.

- Nej, inget är fel. Inte nu när du är här.

Han log till svars och lutade sig fram och pussade mig lätt på munnen. Okej, Jonathan vet antagligen att jag och Ulrik är tillsammans och inom kort vet nog hela skolan det också… men strunta i det nu, det får jag lösa då.

_______________________

Låt: One Last Time