staymunthernovell.blogg.se

 

 

Jag hörde ett par fotsteg och kollade upp, där stod Lina. Perfekt, mitt glada humör försvann genast och jag kollade surt upp på henne där hon stod och flinade mot mig.

- Tack för det där.

Hon skrattade till innan hon sade:

- Inga kyssar förrän på 3:dje dejten är en regel som inte får brytas.

Hon flinade retsamt mot mig innan hon gick upp för trappan. Jag väntade tills jag hade hört hennes dörr smällas igen innan jag reste mig upp och tog av mina skor. Jackan var snart också av och jag gick upp i trappan. Då hörde jag något bakom mig och i ren reflex vände jag mig helt om för att kolla på vem som var bakom mig.

- Hej Bellis!

Sade jag med bäbis röst, gick ner några steg för trappan och tog upp henne. Hon jamade mjukt och jag bestämde mig för att ta med henne upp på rummet.

Jag stängde dörren med en smäll och släppte ner Bella på golvet men där stannade hon inte länge. 1, 2, 3 steg och ett hopp, sedan var hon uppe på min säng där hon sedan rullade ihop sig. Jag gick och startade datorn och kollade sedan på Bella, det såg mysigt ut så jag tog med mig datorn och satte mig bredvid henne på sängen. Jag kom att tänka på hur Lina stört mig och Ulrik och jag blev osäker på om jag kanske skulle skicka ett sms och kanske be om förlåtelse. Efter någon sekunds tänkande fiskade jag upp mobilen ur min jeans-ficka och började fundera på hur jag skulle formulera rätt min ursäkt till Ulrik. ”Alltså förlåt för det som hände förut, du vet ju hur systrar är… Eller det kanske du inte gör…” Jag suddade ut och började om: ”Haha, förlåt för min syster förut hon är lite speciell” Nä, det lät bara himla konstigt ”Förlåt jag vet inte vad jag ska säga men förlåt för det..” Det där lät desperat, tillslut nöjde jag mig med ett enkelt: ”Förlåt” datorn startades och jag klickade upp internet. Det tog en stund innan internet dök upp på skärmen, facebook var min startsida så allt jag behövde göra var att logga in. Det tog förstås också en stund och då passade jag på att kolla mobilen – Inget nytt meddelande. Jag suckade och lutade huvudet bakåt, efter någon sekund kollade jag åter på datorn. Jag hade 1 ny händelse. ”Oj, vad poppis jag känner mig nu. Undrar vilket spel jag har fått en inbjudan till nu?” Tänkte jag ironiskt medan jag klickade på iconen för att se. ”Jonathan Andersson har gjort ett inlägg på din tidslinje” Mitt hjärta stannade till och jag stirrade på skärmen som om den vore ett spöke. Var detta sant? Jag klickade på det för att se vad han hade lagt ut. Jonathan? Vad var detta? Frågorna svämmade över inuti mitt huvud och mobilen plingade. ”Varför säger du förlåt?” Innan jag hann svara dök en bild upp på min skärm, jag blinkade några gånger och kunde knappt tro vad det var jag kollade på. Jag satt där och stirrade på mitt och Ulriks bakhuvud när vi hade stått i kön för att köpa godis och en biljett till bion. Jonathan hade även skrivit något om den: ”Vem är killen?” Jag var nu tvungen att själv komma över chocken jag hade för att sedan be Ulrik ringa mig (för att jag bara hade fria sms och mina pengar var annars slut) för att berätta vad som hänt för honom.”Ring mig” bara någon sekund efter jag skickat iväg sms:et ljöd ringsignalen från min mobil.

- Hej...

- Hej, varför låter du så nedstämd för?

Ulriks röst hjälpte lite emot min chock.

- Det har hänt en sak nu…

Ulrik väntade en liten stund innan han sade:

- Ska du berätta eller förväntar du dig att jag ska läsa dina tankar?

Han skrattade lågt.

- Jo... En kille på min skola såg oss på bion.

Jag hörde hur Ulrik drog efter andan.

- Han tog även ett kort och… Lade ut det på facebook…

Ulrik suckade tungt.

- Och han undrar vem du är.

- Men då så, säg att jag är en bra vän ifall att han såg killen-som-lägger-armen-runt-tjejens-ryggstöds-skämtet och att jag heter Adam.

Sade han glatt och han verkade lättad. Jag kunde inte låta bli att skratta lite.

- Varför just Adam?

- Därför då ljuger du inte.

- Nu förstår jag absolut ingenting.

- Jag sade att jag hette Adam i en intervju för ett tag sedan.

- Jaha...

- Något mer?

- Nää…

Det var tomt i mitt huvud, det enda jag kunde tänka på var hur nära vi var på att kyssas. Just det ja! Kyssen! Lina! Det var ju det jag skulle sms:a om först, jag måste be om förl..

- Men då kan vi väl höras någon annan dag? Jag ska repa en liten stund innan jag drar mig.

Han lät glad.

- Ehm… Jo...

- Men då så, vi hörs!

- Jo, det gör vi…

Vi lade på men jag höll fortfarande i mobilen, skulle jag sms:a om det med Lina i stället? Jo, det skulle jag, men inte än, jag var tvungen att kommentera bilden på mig och… ”Adam” Jag antar att jag var något besviken över att jag inte kunde skriva att det var Ulrik som jag hade varit på bio med men jag förstod ju att det kunde sätta hela hans karriär på spel. ”Adam, go kille, jätte bra kompis från götet!” Blev mitt svar, avslappnat och rakt på sak. Påminde om något Ulrik eller Kjell kunde ha sagt men jag tänkte inte mer på det nu. Nu skulle jag skicka sms:et till Ulrik. ”Jo, jag glömde… Förlåt för det med min syster förut…” jag hade varit tvungen att skriva om det minst tusen gånger innan jag nöjde mig. Bara några sekunder efter jag skickat det ljöd sms-signalen. ”Haha det ska du inte säga förlåt för, det kändes ändå inte rätt” vänta, va?! Skulle det kännas fel att kyssa mig? Han kanske inte gillade mig ändå? Ångesten tog över allt mer och mer medan sekunderna gick. Vad skulle jag svara? Jag var både sur och ledsen på samma gång och resultatet blev att jag inte kunde tänka klart. Han ville ju gå på bio med mig och han betalade ju… Men det kunde ju kompisar också göra väl? Men jag ville ju inte bara vara en kompis till honom. JAG ville ju kyssa HONOM men på sms:et stod det att han inte ville kyssa mig. Jag lade mig ner och kollade upp i taket. Skulle jag sms:a tillbaka? Det måste jag ju, men vad? Det kändes som att väckarklockan på mitt nattduksbord tickade högre och högre. Sekunderna gick och blev till minuter som blev till timmar, kanske inte timmar men en timme i alla fall. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och hjärnan började bli disig sen måste jag ha somnat.

 

*BOOM!* dörren smälldes upp och där stod Lina. Jag kollade mig yrvaket omkring.

- ALICE! GÅ UPP FÖR FAN! DU ÄR SEN!

Jag hade tydligen somnat igår och lyckats försova mig idag, toppen. Jag hoppade upp och kollade panikslaget på min spegelbild, jag hade samma kläder som jag haft igår, var blek, hade en dregel-rand från mungipan och ner på kinden, håret var rufsigt och mascaran var runt ögonen så det såg ut som att jag hade sotat de. Oh vad kul detta skulle bli. Jag började i ren desperation torka bort mascaran med fingertopparna, då jag märkte hur Lina stod och fnissade, jag vände mig om och där stod hon i mjukisbyxor, ett linne och den välkända morgonfrisyren.

- Stå inte där och skratta, gör dig i ordning också snabbar vi oss till skolan!

- Du vet att klockan är 7 och det är söndag va?

Lina försökte hålla tillbaka ett garv då jag stannade upp och insåg att det fortfarande var helg men lyckades inte så bra.

- SERIÖST LINA! DET VAR INTE KUL!

Jag försökte låta arg men jag lät som en tjurig liten 5:åring i stället. Lina slutade efter en liten stund och kollade på mig.

- Nu ska jag sova, och så kan du gå till skolan eftersom du längtade SÅ mycket till den.

Lina flinade busigt och gick ut ur mitt sovrum och jag smällde igen dörren efter henne. Hon visste verkligen hur man retades. Jag tog av mig kläderna från dagen innan och tog på mig en t-shirt och ett par shorts, sminket åkte av och sen gick jag och lade mig i sängen. Men så fort jag stängde ögonen så dök Ulrik upp innanför ögonlocken, jag hade inte hunnit sms:a tillbaka igår innan jag somnade, men vad skulle jag svara på hans diss egentligen? Jag hade ju en anledning till att vara ledsen och arg, eller hade jag? Jag hade ju troligtvis bara blivit ännu en av den stora skaran tjejer som föll för Ulrik. Då slog det mig att HAN kanske hade sms:at IGEN. På en sekund så stod jag upp bredvid min säng och kollade runt efter mobilen. DÄR på sängen i fotändan låg den, jag slängde mig efter den och klickade på den runda knappen. Jag väntade med spänning på att displayen skulle lysa. Inget hade hänt, inte ens på Facebook. Jag lade besviket ifrån mig mobilen på nattduksbordet och lade mig tillrätta med huvudet på kudden. Vem var JAG som trodde att Ulrik, självaste Ulrik Munther skulle gilla MIG?

 

Söndagen hade rullat på som vanligt och nu gick jag här igen, med Lina på min högra sida i kylan på väg mot skolan. Visst det var vår men nätterna var ändå kyliga och det gjorde så att även morgonarna var kalla. På skolgården på nedre delen av skolan lekte småbarnen innan de skulle gå in och ha lektion, deras största bekymmer var om de blev fångade i en lek, släppte in en boll i deras mål, eller att huvudet på deras finaste docka som de tagit med sig hemifrån trillat av. Men de kommer ha samma bekymmer som jag i framtiden, de kanske inte skulle hamna i PRECIS det läget som jag var i, att de blev kära i Ulrik men han inte ville kyssa de för att han inte var kär i dem. Eller jo, det kunde ju hända om man beskrev det så men… Ni förstår ju vad jag menar med det.

 

På morgonen såg jag hur Jonathan satt i en soffa och skrattade högt, sedan mötte han min blick, det kändes som en kniv i mitt hjärta, men det var inte för att han kollade på mig (för en gångs skull) utan det var känslan han visade: HAT. Då kom läraren och jag reste mig upp men Jonathan höll kvar min blick enda tills jag gick runt en krök och han inte syntes längre, jag kände hur argheten blossade upp som en hungrig eld inom mig och jag räknade långsamt till 10 innan lugnet återvände.

 

Dagen gick och det var bara någon liten fråga om ”Adam” men det var inget som var så spännande så Tess och Mimmi nöjde sig med att han bara var en bra kompis. Vi gick förbi matsalen och Tess klagade över att hon var så ”jävla utsvulten” men det var bara denna lektionen och sen skulle vi ju få ha lunch. Jag såg på avstånd hur Jonathan gick ut från matte/NO klassrummet och var på väg mot oss. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick då han gick förbi oss men det var inte den vanliga blicken som jag brukade få, den som brukade vilja säga något till mig. Nej, det här var ett skitsurt blängande jag fick. Helt plötsligt hade jag vänt mig om och tagit tag i hans axel och vänt honom mot mig. Han stirrade chockat men stint in i mina ögon, även om han verkade skitsur så kände jag ändå hur knäna höll på att vika sig då jag kollade in i hans chokladbruna ögon.

- Vad är det?!

Precis efter jag sagt det märkte jag hur sur och upprörd jag lät.

- Vad tror du?

Han lät lugn men man hörde ändå att han var sur.

- Hallå? Alice?

Tess och Mimmi sade det i kör och sedan fortsatte de:

- Vi har en lektion nu.

- Tro inte att jag kommer låta dig vara ifred nu.

Jag vände mig om och gick och då började jag även tänka. Han kanske inte var sur på mig ändå? Tänk om jag fick värsta aggressions utbrottet på honom för något som inte ens hade med mig att göra? Vad hade jag gjort?! Men nu var jag tvungen att prata med honom sedan och jag visste inte ens om jag kunde göra det utan att falla ihop, smälta, DÖ av hans ögon.

I slutet av lektionen vibrerade det i min jeans ficka, jag fiskade diskret upp mobilen och kollade vad det var om. ”Ulrik” jag slutade andas för en sekund och bara stirrade på namnet, vad ville han nu? Säga att vi skulle sluta ses överhuvudtaget? Jag låste spänt upp mobilen och läste sms:et. ”Dog du eller? Inte hört av dig på 2 dagar nu, börjar bli lite orolig ;)” Jag andades ut, han hade inte sagt att vi skulle sluta ses i alla fall. ”Nej jag är inte död, jag har tänkt lite =) ” Det var sanning ju, inte hela men det var en del av den. ”På vaddå?” Sms:et kom nästan på en gång efter att jag svarat, utan smiley, i normala fall skulle jag blivit orolig, men Ulrik verkar inte gilla att skriva smileys så det var inte konstigt. ”På…” Mobilen väntade på att jag skulle skriva färdigt sms:et, skulle jag skriva vad jag tänkt på eller ljuga? Att ljuga var fult och det var bättre att vara ärlig. ”På det som nästan hände utanför min dörr...” Lärarinnan gick förbi mig, men eftersom jag var en favorit som aldrig gjorde något fel så gav hon mig bara ett leende och gick vidare till Sofia och hennes gäng för att få de att sluta fnittra. Mobilen vibrerade igen och jag låste upp den. ”Din åsikt om det då?” Jo... Vad skulle jag svara nu? Ärligheten före allt annat. ”Jo... Jag känner mig dum när jag skriver detta, men ärlighet går före allt annat eller hur?” Det dröjde bara någon sekund innan jag fick ett svar från honom ”Jo, vad vill du komma fram till?” Jo det är ju det… ”Jo… Det är en fråga...” Det dröjde någon sekund innan jag fått ett svar, han var aktiv idag... ”Du verkar dyster, men fråga på bara!” nu gäller det: ”Varför vill du inte kyssa mig?” Jag kollade på skicka-knappen, det var jobbigt att bara kolla på den. Tess som satt bredvid mig, rykte till och fingret var när displayen ”Skickas...” Ja… Hur ska detta gå nu då?

_____________________________

Bättre sent än aldrig! Förra gången när vi bad er kommentera fem gånger innan nästa kapitel kom ut, fick vi sju kommentarer tror jag det var...vi kör därför på 10 kommentarer denna gång innan kapitel nio kommer, så skriv på!