staymunthernovell.blogg.se

 

 

 

 

Timmarna gick, inget svar. Jag kollade mobilen var 5:te minut efter ett svar från honom, startade om mobilen, klickade in på konversationen, suckade och lade ifrån mig den igen. Ytterligare någon timme gick och jag höll på i samma mönster, tills mamma ropade nerifrån att maten var klar. Jag väntade i cirka 5 minuter efter att jag hört Linas dörr öppnas och stängas igen, samt dunsarna efter hennes fötter när hon gick ner för trappan. Sedan gick jag ner, jag visste att om man var först ner fick man det stora ”nöjet” att hjälpa till med dukningen och jag hade inte lust att ha onödigt småprat med mina föräldrar just nu.

 

Stämningen under maten var lättsam som tur var för mig, jag var ju inte den som syntes i familjen om man säger så. Vid såna här tillfällen var det en lättnad att min syster hade fått den rollen, då hon satt och pratade om sin dag och det som hänt under den. En mjuk duns hördes och jag kollade på stolen bredvid mig, innan hade den varit tom, men där satt nu Bella som satt och kollade nöjt på mig med hennes stora, blå ögon. Bella var vår katt av rasen Birma, hon brukade vara den som höll mig sällskap när jag var ledsen (när inte Lina kunde eller orkade) och sova i min säng på natten. Jag klappade henne lite smått på huvudet innan jag fortsatte äta.

 

När jag ätit färdigt och ställt bort min tallrik gick jag upp på rummet igen med Bella hack i häl. Jag stängde dörren, gick till mitt skrivbord, tog mobilen och lade mig på mage på sängen. Bella hoppade upp och lade sig bredvid mig där hon efter bara några sekunder låg och slumrade. Jag skrattade tyst åt henne och låste sedan upp mobilen. ETT NYTT SMS!!! Jag klickade snabbt upp det men såg till min besvikenhet att det bara var Tess ”Hej =) ” Jag orkade inte svara så jag bara klickade bort det, slängde bort mobilen och begravde ansiktet i min kudde. Det gjorde ont att han dissade mig så som han gjorde, varför gjorde han det? Vad var det han gjorde? Träffade han en annan tjej?? Jag visste att jag alltid föreställde mig det värsta, men man kunde ju aldrig veta säkert. Varför grubblade jag på detta? Efter en stund märkte jag att kudden började bli blöt, jag hade gråtit. Gråtit över en kille som jag inte borde gråta över, gråtit över en kille som 1000: tals andra tjejer redan gråtit över, gråtit över en kille som jag träffat endast en gång… Varför? Jag visste varför, det tog emot att erkänna det men jag är precis som alla andra tonårs tjejer. Jag hade blivit kär på sättet som så många andra kunde bli, jag hade fallit för en blond musiker från Göteborg på cirka 1 sekund… Jag var kär i Ulrik Munther…

 

Natten gick och om jag måste erkänna så var det inte precis världens bästa natt, massa deprimerande tankar och gråtande. När jag och Lina anlände till skolan var jag sjukt trött och max hade jag sovit någon timme. Tess och Mimmi verkade ha sovit bra, då de studsade runt som vanligt. Jag brukade vara rätt duktig på att dölja hur jag mådde och det verkade jag kunna göra nu också. Jag gick runt och log ett fejkat leende när jag egentligen storgrät på insidan. Två lektioner hade gått och jag stod inne vid mitt skåp, vi hade håltimme och jag tog så mycket tid på mig som jag kunde för att kunna sluta le i en stund och kunna vara så miserabel som jag egentligen var. Jag suckade tungt och lät hållningen och leendet sjunka. Där stod jag, ledsen som aldrig förut bara för att en kille inte svarat på mitt sms. Något patetiskt faktiskt och det fick mig att må ännu värre. Plötsligt harklade sig någon bakom mig. Jag ryckte till och vände mig snabbt om, där stod Jonathan och kollade oroligt på mig. Jag hade varit så inne i mina egna tankar så jag inte hade hört honom komma. Jag kollade runt om men såg inte hans kompis någonstans.

- Ehh.. Jag kom hit ensam om du undrar.

Han log lite osäkert mot mig.

- Jaha…
När jag märkte hur ynklig min röst var så harklade jag mig och kollade bort.

- Du har inte verkat så glad idag.

Jag vände mig chockat mot honom och kollade in i hans varma, chokladbruna ögon och kände hur det började pirra i knäna igen. Hade han märkt det? Han måste ju bry sig om mig om han märker det.  Jag vände mig mot skåpet och ställde rätt några böcker. Det dröjde en stund innan jag kom på att jag skulle svara också.

- Okej, fast det har jag varit.

Sade jag så självsäkert som jag kunde innan jag fixade med de lösa papprena som låg i skåpet. Jonathan stod tyst bakom mig medan jag blev klar med papprena och började sortera pennor i storleks ordning, jag hade slut på idéer om vad jag skulle göra efter det så då skulle jag vara tvungen att gå. Jonathan var fortfarande tyst när jag var klar med pennorna, läskigt tyst. Han kanske hade gått igen? Jag stängde skåpet och vände mig om. Nej, där stod han. Han kollade misstänksamt på mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag råkade kolla in i hans ögon igen, det kändes som att jag skulle smälta och jag stod där i några sekunder innan jag kom på att jag borde gå så att det inte blir något konstigt läge – konstigare än vad det redan var.

- Jag ska gå till mina vänner nu… Trevligt att prata med dig.

Jag log ett tillgjort leende och kom på mig själv med att det jag sagt lät väldigt tantigt och jag hade liksom viskat fram det. ÅÅÅÅH vad pinsam jag var.. Jag gick snabbt ut genom dörren men bara någon sekund senare var Jonathan ifatt mig. Han lade sin hand på min axel och det pirrade till av hans beröring, han tryckte ner mig på en bänk som var alldeles bredvid oss och satte sig bredvid mig.

- Du vet att man blir orolig för dig va?

Jag var tvungen att kolla rakt fram, jag visste inte hur jag skulle reagera när han sade så. När jag inte svarade så fortsatte han.

- Du är duktig på att fejka saker men sånt märker man när han kollat på dig ett tag, man ser vad som är fake och vad som är riktigt då.

Vaddå kollat på mig ett tag? Hade HAN kollat på MIG?

- Typ som nu, du ryckte till och ögonen blev en aning större.

Jag vände mig mot honom men undvek ögonkontakt

- Likadant när du försöker le, man ser ditt leende men ögonen är ledsna.

Några sjuor kom ut ur dörren bredvid oss och jag vände mig om för att kolla på de. Det gick en stund och 7orna försvann neråt mot ÖoB.

- Så?

Jonathan lät något irriterad.

- Vaddå så?

Jag satte mig rakt fram och kollade ner i marken.

- Vad är du ledsen för?

-En sak.

Han suckade

-Lyssna, jag bryr mig om dig, kanske lite mer än vad jag borde göra… Så jag vill veta vad som är fel.

WAIT WHAT?!  Vad hade han nyss sagt?! Jag vände mig mot honom igen. Han såg något generad ut, hans kinder var nästan som Ulriks. VARFÖR TÄNKTE JAG PÅ DET? Han brydde sig om mig… Som Ulr… Vad höll jag på med?! Enkelt svar: Jag jämförde Ulrik och Jonathan, varför? Då vibrerade mobilen som låg i min jeans ficka.  Jonathan gav mig en frågande blick, jag vände bort huvudet och började tänka på ett svar.

Då öppnades en dörr lite längre bort som ledde in till matsalen. Tess sprang mot oss med Mimmi tätt efter sig.

- FÖRLÅT!!! DETTA ÄR SJUKT VIKTIGT OCH JAG MÅSTE VERKLIGEN PRATA MED DIG ALICE!!!!

Tess såg galen ut då hon sprang mot mig, men jag visste varför. Vi hade sagt för ett tag sedan att om någon av oss såg obekväm ut eller liknande när vi satt vid en kille, så skulle vi helt plötsligt behöva prata om något väldigt viktigt. Tess högg tag i min handled och drog upp mig från bänken.

- SORRY JONATHAN!!!

Tess skrek det och sedan sprang vi in i matsalen och lämnade en chockad Jonathan som hade rest sig och chockat kollat efter oss.

5 minuter bestod av frågor och sedan var det nog, då hade de redan fått reda på allt och de kunde gå vidare. Efter en stund hade jag kommit på att jag fått ett sms, jag fiskade upp mobilen och kollade vem som hade skrivigt. ”Ulrik” mitt hjärta hoppade över några slag, jag öppnade den och läste sms:et.

”FÖRLÅÅÅT! Jag var i studion hela kvällen och jag somnade innan jag hann kolla mobilen =( ”

All min oro i onödan, jag kände hur ett enormt leende tog upp hela mitt ansikte.

- Seriöst, jag vill verkligen veta vem du sms:ar med!

Jag kollade upp och in i Tess missnöjda ögon och sedan på Mimmi som log lurigt och sedan kollade något snett bakom mig. Jag vände mig om och där stod Jonathan. Jag ryckte till och började i ren desperathet gå därifrån.

 

Jag hade sms:at med Ulrik nästan hela dagen, och nästan längtat ihjäl mig efter honom. Nu låg jag här på min säng och kollade osäkert på displayen där jag skrivit ett sms men inte skickat än. Skulle jag våga skicka eller skulle jag inte? Nu eller aldrig, livet går ut på att ta risker. Okej, det kan inte gå mer än åt helvete, tänkte jag och klickade på skicka.