Kapitel 9 + svar på frågor!
Kategori: Allmänt
Fråga två: har skrivit det redan, och skriver det igen. det finns en facebook-sida att gilla som heter likadant som novellen, där uppdataterar vi så fort nytt kapitel har kommit ut! men om ni nu inte skulle ha facebook, ha möjlighet att gilla sidan, så får man tyvärr hålla koll själv! :)
_____________________________________________________________________________________________
Tess verkade inte ens märka att hon stött till mig, och fortsatte därför att prata med Mimmi som satt vid en bänk snett bakom oss. Mitt hjärta slog nog i 200 km/h och jag kunde höra inuti mitt huvud hur det bankade i bröstet på mig. Jag trodde ett tag att mobilen skulle glida ur händerna på mig, p.g.a. handsvetten som kom fram när jag spänt väntade på svar. Efter några sekunder vibrerade mobilen i mina händer. Hjärtat gick från 200 km/h till det dubbla, och jag tog några djupa andetag. Jag låste upp mobilen och med ett skakigt finger, tryckte jag fram Ulriks konversation. Med mitt hjärta fast i halsen, kollade jag ner mot sms:et. ”Vad pratar du om? Det har jag aldrig sagt” Hjärtat återgick till där det ska vara och jag pustade ut. Jag som trodde det skulle stå något ännu värre. Jag markerade i skriv-rutan och funderade några sekunder. ”Du sa ju att det inte kändes rätt…” Jag kollade på mobil-klockan och såg att lektionen var slut om bara några minuter, sen var det lunch och då skulle jag slippa höra Tess tjat om sin hunger. Mobilen slocknade sekunden innan den vibrerade igen. Hjärtat ökade takten och jag låste återigen upp mobilen och hans sms laddade. ”Ja, det sa jag. Men jag syftade på att det inte kändes rätt riktigt än. Vi känner knappt varandra och har träffats, vadå? Två gånger? Men det verkade som om ingen av oss var riktigt redo, det var helt enkelt för tidigt” Hjärtat rusade som aldrig förr i min kropp och fjärilarna i min mage flög också runt som aldrig förr.
- Då så, dags att plocka ihop och gå och få i oss lite mat!
Jag tittade upp mot lärarinnan som stod med händerna ihop och log mot hela klassen. Alla reste sig upp och stolar tjöt emot golvet. Alla försvann snabbt mot matsalen och jag gick lugnt och stilla ut ifrån klassrummet med ett stort leende på läpparna. Tess nästan sprang till matsalen, med Mimmi joggandes efter sig. Jag såg Lina komma ut från sitt klassrum, med hela hennes klass bakom sig. Sist ut kom Jonathan och mitt leende försvann.
- Jonathan!
Min röst lät över hela uppehållsrummet och den lät väldigt sur. Han och hans så kallade kompisar stannade upp. Jonathan sökte mig med blicken och när våra blickar möttes, vände han sig mot sitt lilla gäng och sa någonting till dem. Jag gick med bestämda steg mot honom och hans gäng sprang mot matsalen. Han satte armarna i kors över bröstet och lutade sig mot skåpen som var bakom honom.
- Vad vill du?
- Vad jag vill? Du verkar vara skit förbannad på mig, men jag har ingen aning om varför? Skulle du kunna vara snäll och uppdatera mig?
Hans blick åkte runt i rummet, han vägrade tydligen kolla på mig. Hans tunna blonda hår hängde lite över ögonen och resten var under den svarta ”NY-kepsen”. Jag granskade honom från topp till tå medan jag väntade på svar. Jag harklade mig och han vände sig mot mig. Hans blick var hård, precis som hans spända ansikte.
- Jag är inte ”skit förbannad” på dig, sa han och lyfte händerna för att markera ”skit förbannad” med fingrarna. Var det allt jag fick? Nu satte jag armarna i kors över bröstet och stampade irriterat med ena foten i golvet. En kille i hans klass stack in huvudet i dörren och sa att Jonathan skulle komma innan maten tog slut.
- Jag måste dra.
Han puttade undan mig en bit för att komma fram.
- Varför är du så himla sur på mig? ropade jag efter honom. Han vände sig om och stirrade surt på mig. Han slog ut med armarna som en dramatisk gest.
- Du kan väl fråga din vän Adam?
Han vände sig om och försvann ut i matsalen. Jag stirrade länge på dörröppningen och försökte samla ihop tankarna. Mobilen i min hand vibrerade och jag lyfte den mot mitt ansikte. ”Ulrik”. Just det! Jag öppnade det nya sms:et och läste snabbt ”Eller har jag fel? Du kanske var redo?”
Gud ja. Enda sen jag insåg att jag var kär i honom, är allt jag velat är att kyssa honom, att känna hans läppar emot mina, att känna att avståndet mellan oss inte är så långt som det känns. Men hur skulle jag kunna säga det utan att verka för desperat? ”Jag tror det. I alla fall i stunden, då kändes det liksom som pricken över i” Jag chansade och tryckte på skicka. Lät det alldeles för konstigt? Det hoppas jag inte. Med långsamma steg gick jag in i matsalen, rädd att möta Jonathan, rädd att avslöja min inre lycka.
Under sista lektionen hade jag helt glömt bort Ulrik, att kolla om jag fått sms ifrån honom. Under lunchen hade jag inte haft chansen att göra det, med tanke på att mina två nyfikna kompisar inte skulle låta mig göra det, och Lina och hennes kompisar satt vid bordet bredvid, då kanske Lina skulle avslöjat mig. Sen hade vi idrott, då hade jag inte heller chansen att kolla mobilen. Så sista lektionen var min chans, och jag tog den. Herregud, tre missade sms ifrån honom. Första: ”Aha, men varför sa du inget för?” Andra: ”Nu känns det som om jag är den som borde be om förlåtelse” Och sista: ”Jag hoppas inte jag sårade dina känslor eller någonting nu” Sen hade jag även missat ett samtal från mamma. Henne får jag ringa efter lektionen, men Ulriks sms kan jag svara på nu. ”Nej då, ingen större skada skedd. Är i skolan, därför har jag inte kunnat svara” Bara någon sekund gick ”Vaddå? Jag är i studion, men jag pratar med dig ändå ;) ” Jag kunde inte rå för att le för mig själv.
Med sakta steg gick jag mot skåpet, min stora rädsla nu var att möta Jonathan där. Nu hade jag ingenting att komma med, vad skulle jag säga? Jag förstod inte varför han var sur. Om det har med Ulrik att göra, förstår jag verkligen inte varför han är sur. Ulrik är ju bara en kompis, för tillfället i alla fall. Okej, nu ska jag kanske inte ha några för höga förhoppningar. Bara någon meter ifrån dörren in till skåpen, öppnades den och ut kom Jonathan med en mopedhjälm under ena armen och en mindre variant av en sport-bag över andra axeln. Han slängde en blick mot mitt håll och kollade bort igen. Jag stannade upp utanför dörren och följde honom med blicken när han gick mot cykel och moped parkeringen. När han åkt iväg, kom Lina skuttandes mot mig och undrade varför jag inte hämtat grejerna i mitt skåp.
- Har mamma ringt dig? Blev mitt svar på hennes fråga.
- Nä, hur så? Har hon ringt dig?
Jag nickade, öppnade dörren och gick med henne hack i häl till mitt skåp. Jag drog av hårsnodden runt handleden, låste upp skåpet och la sedan ner nyckeln i väskan, bland några böcker och andra onödiga saker. Jag drog ner jackan från kroken i skåpet och vi gick ut. Jag fiskade upp mobilen ifrån fickan och såg att jag hade ett nytt sms ifrån Ulrik. Istället för att klicka fram hans sms, klickade jag fram mammas nummer. Det gick ett par signaler innan jag hörde hennes trötta röst.
- Hallå?
- Hej mamma, du hade ringt?
- Åh, hej Alice.
Hennes röst lät inte som den brukade, nu lät den sorgsen och väldigt deprimerande att höra på. Ingen glädje alls.
- Ville du något speciellt?
- Ja. Tänkte bara hälsa att det står mat i kylen hemma.
- Men jag trodde du och pappa var hemma nu?
Hon blev tyst och det verkade som om hon funderade på vad hon skulle svara.
- Jo, egentligen skulle vi det. Men pappa fick, eh… ett akut möte på jobbet och jag… är ute och går.
Jag kollade konstigt på Lina. Det var något som inte stämde. Lina mimade att jag skulle sätta på högtalare, och eftersom det bara var jag och hon i närheten, gjorde jag det.
- Ett akut möte, när han jobbar som restaurang-chef?
En tung suck hördes från andra änden av telefonen och jag och Lina kollade undrade på varandra.
- Vi pratar mer när vi kommer hem, okej?
Varken jag eller Lina hann säga någonting innan samtalet avbröts.
- Vad var det där om?
Jag la ner mobilen i fickan och svarade på Linas fråga:
- Jag har ingen aning, men det är någonting som inte står rätt till.
- De kanske har ordnat ett överrasknings-kalas åt oss!
- Varför skulle dem göra det?
- Våran födelsedag!
- Lina…vi fyllde år för två månader sen.
Min kära tvillingsyster må vara en av mina bästa vänner, men hon är nog den trögaste av alla jag känner.
Vi möttes av en sprallig Bella när vi kom innanför dörren. Lina slängde av sig väskan och jackan på golvet och skorna sparkade hon av sig och sprang mot badrummet. Jag satte mig på huk och klappade Bella med ena handen, medan jag knöt upp skorna med andra. Jag sparkade iväg ena skon och den andra smällde in i dörren bakom mig. Rätt smidigt om jag måste erkänna det själv. Jag ställde skorna in mot väggen när jag hämtat dem och gick in i köket med Bella strax efter mig. Hon strök sig mot mina ben när jag öppnade kylskåpet och tog fram två mat-lådor. Den ena innehöll pasta och den andra köttfärssås. Jag ställde in den ena lådan efter den andra i mikron och värmde maten åt mig och Lina. Det kändes tomt utan våra föräldrar hemma. Jag tog upp mobilen ur fickan medan jag väntade på att mikron skulle tjuta i hela köket. Ulriks sms väntade på att bli öppnat, och jag öppnade det. ”Har du slutat än? Jag fick rast i en timme nu och är på prathumör” Jag log. ”Japp, slutade för 20 minuter sen!” Mikrons ljud fick mig att hoppa till och jag öppnade den för att slippa höra samma ljud om en minut igen. Jag ställde fram lådorna på bordet och dukade fram resten. Undra om Lina hade svimmat på badrummet. Jaja, mer mat till mig! Mobilen vibrerade på bordet när jag la upp mat på min tallrik. När jag gjort det, och läst sms:et ökade mitt hjärtas takt igen. ”Bra, då ringer jag!” Jag var inte alls redo att prata med honom efter det vi sms:ade om. Tänk om han nämner det? Tänk om han säger NU att han inte vill ses längre. Panik-attacken startade och jag reste mig upp från köks-stolen. Jag gick fram och tillbaka i köket och bara väntade på att mobilen skulle börja vibrera på bordet. Jag hörde hur badrumsdörren öppnades och Lina kom in precis i rättan tid. Mobilen började vibrera och jag tog snabbt upp den.
- Oh, jag ser att Ulrik ringer! retades Lina och försökte ta mobilen ifrån mig.
- Lägg av!
Jag sprang in i vardagsrummet och öppnade altandörren. Jag tvekade en sekund, men svarade sedan.
- Hej!
Jag försökte dölja min nervositet och försökte istället låta så glad som möjligt. Jag vandrade runt på altanen och bet mig osäkert i läppen.
- Hallå hallå! Vad gör du?
Han lät lika glad som alltid och jag hörde att han var ute och gick. Bilarna hördes i bakgrunden och han andades snabbare än vanligt, lät nästan ansträngande.
- Värmde precis mat som jag och min syster ska äta. Vad gör du själv?
- Mums, det låter gott! Får man komma eller? Har inte ätit något idag, förutom frukost!
Jag skrattade kort åt hans skämt.
- Självklart, det är bara att komma!
Hans skratt ekade i min mobil och jag trodde jag skulle svimma, jag visste inte ens att det fanns ett så vackert skratt.
- Naae, men jag är faktiskt på väg till Donken och ska käka onyttig mat nu! Jag får väl dra till gymmet någon dag nu i veckan och träna bort det.
- Du behöver inte träna, du ser bra ut precis som du är.
Sekunden efter jag avslutat min mening, ångrade jag mig verkligen. Han skrattade kort.
- Tack du! Du ser inte så dum ut du heller!
Jag trodde jag skulle smälta av hans ord.
- Det påminner mig…
Åh nej… nu kommer det med kyssen.
- Du har inte lust att hänga med mig till gymmet då? Vad sägs som onsdag eftermiddag, runt halv sex?
- Pttf, ska jag träna? Lycka till att få med mig dit säger jag bara!
- Jag är ju Batman, jag klarar allt!
Jag kunde verkligen höra hans självförtroende i hans röst. Fast man kanske måste ha mycket självförtroende när man jobbar som artist.
- Men ha ingen andra planer på onsdag då, så ska vi allt röra på fläsket lite!
Jag gick ner för trappan för att hämta ett glas med vatten och ett äpple, måste ha lite energi nu när jag pluggar inför de nationella proven. Lina gjorde det samma, hon satt faktiskt inne på mitt rum, i min säng och gjorde det. Vi brukade ofta plugga tillsammans, på något sätt pluggar jag bättre med sällskap. När jag kom till sista trappsteget, hörde jag mamma och pappas röster i köket. Jag hade inte ens märkt att någon av dem kommit hem. Jag smög till köksingången och ställde mig emot väggen för att tjuvlyssna.
- Vad har hänt med dig? Du lyssnar ju inte ens på mig!
Mamma skrek på pappa. Det här var första gången jag hörde dem bråka.
- För att det inte finns något att lyssna på! Du sitter ju bara och snackar strunt!
- Ursäkta mig? Påstår du att jag ljuger?!
- Ja!
Detta kändes fel. Det kändes fel att tjuvlyssna när dem bråkar. Försiktigt lämnade jag platsen där jag stod och smög upp för trappan.
- Du fick precis ett sms.
Lina kollade upp på mig och såg min chockade min.
- Vad har hänt?
Hon satte sig upp i sängen så att jag skulle få plats. Jag vände mig mot henne och sa med låg stämma:
- Mamma och pappa bråkar nere i köket.
- Är dem hemma?
Jag nickade.
Efter någon minut, stod både jag och Lina intryckta mot väggen och tjuvlyssnade. Jag vet, jag sa förut att detta kändes fel, men Lina lyckades på något sett övertala mig att gå ner igen. Ingen av oss förstod varför våra föräldrar bråkade, men vi hade insett att det var detta mamma försökte dölja för oss i telefon tidigare. Detta var nog inte första gången dem bråkade, de hade antagligen bråkat tidigare under dagen och båda hade lämnat huset.
- Vad bråkar de om? viskade Lina.
Jag vände mig mot henne och ryckte på axlarna. Sen såg jag hur Linas blick fastnade något bakom mig. Grälet ifrån köket hade tystnat och sakta vände jag mig om. Mamma och pappa stod med armarna i kors framför mig och kollade surt på oss.
- Tjuvlyssnar ni?