staymunthernovell.blogg.se

 

 

 

Jonathan kollade bekymrat på mig. Var det nu jag skulle bli orolig? För det var jag.

- Varför han?

- Vadå varför han?

- Varför han och inte mig?

- Va?

Jonatan ryckte till och kliade sig nervöst i nacken, han kollade ner i marken en stund och sedan kollade han upp och mötte min blick. Han kollade desperat på mig och jag kände hur osäkerheten steg mer och mer, kunde man drunkna i osäkerheten?

- Nej men… På bion typ…

Då såg jag mammas bil, på någon sekund stod jag upp och Jonathan kollade chockat på mig.

- Vi kan prata mer om det någon annan gång, ses!

Jag småsprang bort till bilen, öppnade dörren, satte mig, stängde dörren och spände fast bältet medan mamma började köra. När vi åkte förbi Jonathan tog jag upp min mobil (som egentligen var död men det kunde ju inte han se) och fokuserade på att stirra rakt ner i den svarta displayen, jag kände hur jag egentligen ville kolla ut genom fönstret, ut på Jonathan men jag höll kvar blicken på displayen tills vi var på säkert avstånd från honom. Varför skulle det där med killar vara så komplicerat? Ulrik hade ju till och med backat bort ifrån mig… Och vad var det Jonathan sa och varför hade han sagt så som han gjorde? Inget pinsamt eller konstigt hade ju hänt? eller?

 

Veckorna rullade iallafall på och jag höll kontakten med Ulrik samtidigt som jag försökte undvika Jonathan så gott det gick, varför? Ska jag vara ärlig så viste jag inte varför, jag bara kände på mig att jag inte skulle tycka det var nödvändigt att prata med honom eftersom då skulle säkert det ämnet som vi haft uppe sist gång komma upp igen och jag fattade ju faktiskt ingenting sedan sist så varför lägga någon energi på det? Men tillbaka till det jag skulle säga: Nu var det ju dags för den efterlängtade skolresan så nu satt jag här, bredvid Tess som satt och ivrigt pladdrade på med Mimmi som satt på sätet framför oss i bussen. Jag suckade och stack ner handen i väskan för att hitta mitt headset, det tog en stund men till sist så hittade jag det, drog upp det, kopplade i det i mobilen och startade någon random låt. Jag satt en stund och funderade på vad det var för låt sedan hörde jag rösten. Det var Ulriks låt ju! Jag ansträngde mig för att kunna lyssna på texten ”I’m a fool, I’m a fool, I’m a fool for you” ojdå… Lite fel låtval kanske? Jag låste upp mobilen och bytte snabbt låt. Den nya verkade inte handla om sånt så den dög, jag satte mig tillrätta och stirrade ut genom fönstret på min högra sida för att kunna komma till min egna värld och slippa höra allt onödigt skvaller som bubblade ur munnen på Tess som satt på min vänstra sida.

 

Någon timme hade gått och nu satt Tess och petade på min axel.

- Vi är framme.

Sa hon och log.

- Äntligen.

Jag sträckte på mig och gäspade, Tess fnittrade och tog tag i sin väska innan on reste sig upp och gick igenom gången. Den långa tröjan fladdrade runt benen då hon gick, tröjan som jag gett henne i julklapp hade nu lite senare blivit en favorit om jag inte tänkte fel, ungefär 1-2 gånger i veckan hade hon på sig den. Nu reste jag mig också upp och gick ut ur bussen och ut i vackra Göteborg.

 

Lärarna hade egentligen ingen koll på oss, killarna bara sprang runt och tjejerna satt och tog egobilder med deras mobiler så man såg någon bit av Göteborg bakom de. Jag, Tess och Mimmi var inte såna, visst vi var ju inte ur töntiga som hela tiden höll oss till lärarna men vi var åtminstone tysta ibland.

 

Efter några stopp på olika ”se-värdigheter” så fick vi några timmar fritt i Göteborg, efter 10 minuter var jag, Tess och Mimmi vilse.

- Vad fan ska vi göra?

Mimmi kollade uppgivet på mig och Tess.

- Jag är säker på att vi varit här förut.

Tess kollade sig omkring

- Få inte panik nu, sa jag lugnt.

- Hur tror du vi ska undvika att få panik när vi är vilse i Göteborg? Varför låter de små uddevallabor som inte ens kan sin egen stad gå fritt i Göteborg?!

Mimmi kollade upprört på mig, hon var den som brukade bryta ihop först av oss.

- Det var ju faktiskt vi som ville gå runt själva i Göteborg.

Nu var både Tess och Mimmi tysta, de försökte komma på något att säga för att de skulle vinna argumentet. Men Tess gav upp efter en stund och sa:

- Vi måste ju kunna ringa någon väl?

- Men jag känner ju ingen här.

Mimmi gestikulerade med armarna för att klargöra att hon verkligen inte kände någon i Göteborg. Men det gjorde jag.

- Jag vet precis vem vi ska ringa.

En stund senare stod jag lutad mot en lyckstolpe och Tess och Mimmi satt ner på marken och kollade på allt folk, det började precis bli väldigt långtråkigt då Mimmis ögon blev stora som fälgar (googla på det om ni inte vet vad det är, det sitter i alla fall på bilens däck) Hon började slå på Tess arm, först lätt men sedan mer kraftfullt för varje slag. När Tess började klaga på henne så satt Mimmi där med fälg ögonen och hakan nere vid marken och stirrade rakt fram. Då slutade hon så och grep i stället hårt tag om Tess arm. Jag och Tess kollade först på varandra och skrattade lite åt Mimmi men vi var ju inte helt blinda, det var ju något som Mimmi kollade på. Tess kollade åt samma håll och snart reagerade hon likadant som Mimmi gjort. Fälg ögon, hakan vid marken och det våldsamma utbrottet. Jag tänkte efter lite, jag hade sett den reaktionen förut men från vadå? DÅ kom jag på det, jag vände mig åt hållet de kollade åt och såg Ulrik komma mott oss. Hans underbara leende fick solen att lysa starkare bara för att visa upp vilken snygg skapelse han var, okej kanske inte men ibland fick man lov att vara lite poetisk. När han kom fram till mig fick jag en stooor mysig kram.

- Viken tid det tog.

Log jag retsamt mot honom och han flinade tillbaka.

- Det är lite svårt när beskrivningen är ”Jo, vi står vid typ en lägenhet vid en väg med några bilar på och lite människor, och där borta är en taxi, där ser jag lite vatten bredvid gräset” Fast sen uppfattade jag inte det sista du sa.

- Ehm… jag är inte så bra på att förklara saker…

Sa jag och rodnade, tänkte tillbaka på när jag skulle beskriva hur det såg ut där jag var för honom och jag såg en gubbe med gubbkeps då hade jag nästan försagt mig.

- Nä, det är tur att du är söt!

Ulrik log ännu mer retsamt och rufsade sedan om i mitt hår.

- Vart skulle ni nu då?

Han kollade först ner på Mimmi och Tess som lyckats få till en relativt neutral och dessutom identisk min och sedan på mig.

- Femman tror jag.

Sa jag och han nickade. Mimmi och Tess reste sig upp och sedan gick vi, alla 4, tillsammans, något efter Ulrik eftersom vi inte kunde vägen, till femman.

 

När vi stod utanför så drog Ulrik upp ena ärmen på sin tröja och kollade klockan. Han drog efter andan när han såg hur mycket kockan var.

- Ja, nu måstejag verkligen skynda mig tillbaka till studion!

Han gav mig en stor kram, backade sedan undan lite och log mot Tess och Mimmi, sedan mig, då blev leendet ännu större och sedan vände han om och försvann i folkmassan.

Jag kollade efter honom även om det var omöjligt att se honom för allt folk, det var först när Mimmi suckade som jag kom tillbaka till verkligheten, jag vände mig om och kollade på henne och Tess, de såg ut som om de var de lyckligaste personerna i världen. Mimmi mötte sedan min blick, höll kvar den i 10 sekunder och sedan öppnade hon munnen och sa:

- Han vill jag ha som min Musse.

Då brast alla tre ut i skratt.

________________________________________

Låt: Just the way you are

Jag vet att detta kapitel egentligen skulle komma ut i torsdag, men det var så att Amandas dator dog då hon höll på att skriva kapitlet, så hon fick börja om på nytt gång på gång, så blev inte klart förens igår! Hoppas ni förstår och inte blir ledsna! Kapitel 13 kommer förhoppningsvis imorgon, om jag hinner skriva klart det.
Och jag (Sandra) åker bort nästa vecka, så kapitel 15 kommer inte då det ska, Amandas nästa kapitel, kapitel 14 kommer på torsdag, hon ska försöka fixa det iallafall! Ha de bra! :)

Psst, glöm inte att kommentera, gilla facebook-sidan och tipsa vänner!