Kapitel 15
Kategori: Allmänt
Nu var klockan halv elva på söndags ”morgonen” och det var bara några timmar sen jag låg och sov i Ulriks säng. Jag klev av bussen och gick till det blåa huset jag hade varit i miljontals gånger tidigare. Jag ringde på och började leka med mitt egna hår medan jag väntade på att dörren skulle öppnas. Mimmi sköt upp dörren och log stort när hon såg mig.
- Hej!
Jag besvarade snabbt hennes kram och paniken ökade när hon höll fast mig för att lukta på mig. Jag kände själv att jag luktade annorlunda. Jag luktade Ulrik.
- Ny parfym? frågade hon och släppte taget om mig. Hon log lurigt mot mig, och jag såg hennes blick. Hon hade något på gång, något som jag antagligen inte skulle gilla. Jag rynkade pannan.
- Vad har du nu gjort? frågade jag uppgivet.
Hon fortsatte le lurigt mot mig och visade med armen att jag skulle kliva in. Jag började ta av mig skorna och när jag tittade upp var Mimmi borta. Jag suckade, nu skulle jag få leta upp henne också. Men jag antog att hon var i köket, eftersom det var därför jag kom hit. Tess fyller år nu i veckan, så jag och Mimmi ska baka en tårta till henne och överraska henne, men Mimmi skulle antagligen försäga sig, som hon alltid gör.
Jag gick genom hallen och fortsatte in mot köket, men tvärnitade i dörröppningen. Mimmi slog sig ner vid köksbordet, bredvid… Jonathan. Hon tittade upp och log lurigt mot mig. Jag visste att jag inte skulle gilla det. Hon hade bjudit över Jonathan för att hjälpa till med tårtan, jag var inte så dum så att jag inte förstod det. Tess var ju trotsallt hans kusin, så han kan väl få hjälpa till om han känner för det. Jonathan tittade upp från sin mobil och mötte min blick. Han log, men jag log inte tillbaka. För mycket tankar i mitt huvud. Senast jag pratade med honom, slutade det ju inte direkt bra. Eller det slutade väl bra, bara lite jobbigt. Han började snacka om när han hade sett mig och Ulrik på bion, men då kom mamma. Sen dess har vi faktiskt inte pratat, så jag vet fortfarande inte vad han ville komma fram till.
Nu satt vi där vid Mimmis köksbord och försökte göra en så snygg tårta som möjligt. Detta var vårt andra försök, första tårtan lyckades Mimmi tappa på golvet vilket var väldigt klantigt men samtidigt väldigt roligt. Men för tillfället var det bara jag och Jonathan i köket. Mimmi skulle göra något ”viktigt” på sitt rum, och sen hade hon bara lämnat oss där i köket. Jonathan satt och tryckte ut grädde uppepå tårtan, gjorde små blommor runt hela tårtan. Sen höjde han saken med grädde och tryckte ut grädde i sin mun.
- Men usch vad äckligt! utbrast jag.
Han flinade mot mig med munnen full av grädde, med stängd mun såklart. Sen återgick han till att göra blommor. Det blev tyst mellan oss igen och jag trummade lite med fingrarna på bordskanten.
- Jag måste berätta en sak.
Mitt hjärta slog volter i mitt bröst och jag visste inte vad jag skulle svara. Satt där som värsta idioten och tittade på tårtan. Jag tittade försiktigt upp mot honom och han tog ett djupt andetag.
- Hur går det?
Mimmi skuttade glatt in i köket och jag tittade bort från Jonathan, likaså gjorde han ifrån mig. Jag råkade stöta till hans fot under bordet och drog senast bort fötterna så långt bort som möjligt, under min stol. Mimmi märkte av den stela stämningen i luften och drog efter andan.
- Nu tycker jag att vi förtjänar en paus!
Hon vände ryggen till och öppnade kylskåpet. Jag flyttade blicken försiktigt mot Jonathan och märkte att han redan kollade på mig, så jag tittade på Mimmis rygg igen. Hon tog fram en påse med Gifflar, bullar alltså. Hon la de i mitten av bordet och började äta.
- Jag gillar bullar.
Jag sträckte mig efter att ta en bulle och nickade.
- Jag vet.
Det blev tyst, tills Mimmi (såklart) började prata igen.
- På tal om bullar… Jonathan, visste du att Alice typ känner Ulrik Munther?
Jag stelnade till och Jonathan slängde snabbt en besviken blick mot mig. Det är kört.
- Vad har det med bullar att göra?
Jonathan tittade undrande på Mimmi.
- Jo, men du vet. Ulle Bulle. Men visst gör du det, Alice?
Båda vände sig mot mig och jag kände att jag blev varm och kinderna.
- Först Adam och nu Ulrik alltså…
Jag stirrade förvånat på Jonathan. Mimmi vände sig mot Jonathan och höjde häpet på ögonbrynen.
- Vem är Adam?
Åh, det kan inte bli värre nu!
- En killkompis bara, precis som Ulrik! utbrast jag, nästan skrikandes. Båda tittade förvånat på mig, det borde de göra. Jag är inte den som brukar skrika så. De släppte ämnet, som tur var och vi fortsatte med tårtan.
Min mobil vibrerade på köksbordet och jag tog genast upp den. ”Ulrik”. Mitt hjärta voltade och jag fick ett pirr i kroppen, inget vanligt ”jag-är-kär-pirr” utan mer ”orolig-att-jag-sårat-honom-pirr”. Jag tog ett djupt andetag, låste upp mobilen och klickade fram konversationen. Jag läste två gånger innan jag förstod vad han menade. ”Vart är du?” Jag tittade upp mot Mimmi och Jonathan, båda var fullt koncentrerade på tårtan så jag knappade in ett svar. ”I Uddevalla” det gick några sekunder innan mobilen vibrerade i mina händer igen. ”Ja, men varför? Vi måste prata” Mitt hjärta rusade i bröstkorgen och jag började skaka med benen. Jag slog nervöst med fingrarna på den nu låsta mobilskärmen. Innan jag ens hade hunnit fundera på vad jag skulle svara, vibrerade mobilen igen. ”Jag vaknade precis och jag saknade något. Dig. Så snälla, kom tillbaka till Göteborg?” Jag rynkade pannan mot skärmen. ”Nu? Idag?” Jag tittade upp mot Mimmi och Jonathan igen, Jonathan tittade snabbt åt mitt håll och sedan ner mot tårtan igen. ”Ja, du nämnde igår att du är ledig imorgon, om det stämmer kan du väl sova här idag också?” Var han seriös? Vill han att jag ska sova hos honom hela helgen? Lördag från söndag och nu söndag till måndag? Nytt sms. ”När går nästa tåg hit?” Stämningen mellan oss kändes lite skum, så jag kände för att skämta till det lite. ”Jag kommer bli pank” Någon stötte till mig på benet under bordet och jag tittade upp och såg att Mimmi stirrade på mig. Hon nickade diskret mot Jonathan och försökte förmedla ”vad har hänt?” med ögonen. Jag skakade dystert på huvudet och kände mobilen vibrera i mina händer igen. ”Jag kan betala om det är så. Men kom till Göteborg… snälla?” Jag kunde inte rå för att le, han ber mig att träffa honom igen, det kan jag ju inte tacka nej till!
- Jag måste gå!
Jag kastade mig ur orden och reste mig snabbt upp från stolen. Jag joggade ut till hallen, drog på mig mina röda converse och drog ner jacken från kroken. Jag vände mig om och hjärtat slog hårt när jag såg att Jonathan stod bara en halvmeter ifrån mig. Jag satte handen mot bröstet och drog några djupa andetag.
- Ska du träffa Adam?
Jag blev stum, backade ett steg och letade med handen bakom ryggen efter handtaget på dörren. Jag hittade det, tryckte ner det och öppnade dörren.
- Förlåt… mumlade jag innan jag stängde dörren efter mig.
Jag klev av tåget med hörlurar i öronen, håret flög med vinden och solen sken mig rakt i ansiktet, kändes som en musikvideo. Idag hade jag med mig en väska med saker, bestämde mig för att sova hos honom idag ändå. Fast å andra sidan, om han nu berättar att han bara vill vara vänner så blir det väldigt jobbigt. Fast ändå gick jag där med största möjliga leendet, för jag intalade mig om att det skulle sluta bra mellan oss nu. Vi hade bestämt möte vid bänken där vi åt glass, eftersom dit skulle jag åtminstone hitta.
Efter en stund närmade jag mig parken. Ju närmare jag kom, desto hastigare slog mitt hjärta. Jag skymtade bänken (och Ulrik) genom ett par träd och jag drog efter ett djupt andetag. Jag råkade skrapa i foten i gruset, onödigt högt och Ulrik tittade upp från sin mobil. Han log stort mot mig och reste sig upp från bänken. Han gick mot mig och jag saktade av någon anledning ner. Han vände snabbt huvudet bakåt och kollade sedan runt sig. Jag såg att han började öppna armarna när han kom närmare och jag förberedde mig på en kram. Men istället lutade han snabbt huvudet mot mitt, rörde snabbt, för snabbt för att jag skulle reagera, mina läppar med sina läppar, en snabb och enkel puss. Han hade armarna hårt runt mig och tittade mig i ögonen, leendet gick inte att missa. Utan att han sa något, vi hade inte ens sagt hej till varandra, släpade han bort mig till bänken och satte sig. Jag la väskan på marken och slog mig ner bredvid honom.
- Tack för att du tog dig hit… för jag måste verkligen säga en sak.
Hjärtat ökade takten och jag tittade upp mot honom. Han tittade på en som kom joggande mot oss med en hund bredvid. Mycket intressant måste jag erkänna… Plötsligt vände han huvudet mot mig och log, sen lutade han sig närmare. Hjärtat skenade iväg och jag stirrade bara på honom.
- Jag är…
Han drog ut på det, vilket var fruktansvärt jobbigt. Han tittade mig i ögonen och fortsatte:
- En…
- Kom till saken, avbröt jag, eller jag avbröt inte eftersom han själv slutade prata efter att ha dragit ut på ordet.
- Vampyr!
Det första jag tänkte på:
- ”Jag är en vampyr, jag suger och spyr”.
Han började skratta.
- Förlåt, det är bara det att jag har väldigt svårt för att vara seriös.
- Jag har märkt det.
Efter en stunds tystnad, var det min tur att säga något.
- Vad ville du prata om?
- Oss.
Jag drog efter andan och försökte att se så lugn ut som möjligt. På utsidan, såg jag förhoppningsvis relativt lugn ut, men på insidan skrek jag. Jag var så sjukt nervös över vad han skulle säga.
- Vet du en sak?
Han vände nu ansiktet mot mig, inget leende längre. Herregud, detta kommer inte sluta bra.
- Jag brukar inte tro på saker som kärlek vid första ögonkastet… Men du var tydligen ett undantag.
Jag andades ut och kunde inte rå för att le.
- Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet heller, men det var innan… Innan jag mötte dig.
Det blev tyst en stund. Nervositet hade släppt litegrann.
- Men frågan är ju om det är värt att chansa på. Jag menar, du bor i Uddevalla och jag i Göteborg. Och jag är bortrest en hel del som du kanske redan förstått. Så vi kanske inte komma kunna träffas så ofta som jag skulle vilja.
Nervositeten ökade då han fortsatte.
- Och jag har förstått att vissa fans inte gillar att jag… har flickvän. Så fort det kommer rykten om sånt så liksom lämnar de mig.
Jag blev tårögd, men jag vet inte varför. Jag borde inte känna såhär. Såklart jag inte hade någon chans med Ulrik, en utav Sveriges största artister för tillfället. Såklart han inte skulle kunna skaffa flickvän nu bara sådär. Jag tittade upp i himlen och såg att det drog in mörka moln över Göteborg. Jag kände hur Ulrik tog min hand, därför vred jag sakta huvudet mot hans. Hans ansiktsuttryck avslöjade att han blev chockad när han såg mitt ansikte. Attans, det syntes att jag var på väg att börja gråta.
- Alice, förstår du vad jag säger?
Jag drog bort min hand ifrån hans och nickade.
- Nej, jag tror inte du förstår. Jag säger att jag har gillat dig sen första stunden jag såg dig…
- Men att du inte vill ha något förhållande, jag förstår visst, avbröt jag.
Han satte snabbt händerna på mina axlar och hindrade mig från att resa mig upp från bänken.
- Lyssna på mig! Jag vill få detta att fungera, du anar inte. Men vi får inte glömma bort konsekvenserna. Om mina fans får reda på att du är min flickvän, några kommer nog… hata dig. Vissa riktigt hängivna fans kommer nog bli glada för vår skull, men du måste veta en sak. Just nu bryr jag mig inte om mina fans, du är viktigare just nu. Hör du det?
Jag blev rörd, kände mig speciell. Jag kastade mig runt hans hals och kramade om honom hårt.
- Vill du chansa? viskade han mot min axel.
- Ja, viskade jag tillbaka. Jag kände hur en vattendroppe slog ner i mitt huvud och jag släppte Ulrik för att titta upp i himlen. Det började regna, lagom typiskt?
- Ska vi dra hem till mig? frågade Ulrik och försökte tränga bort sitt skratt då regnet blev mer och mer. Trädet skyddade oss inte ett dugg, så vi blev genomvåta på bara ett par minuter. Vi reste oss upp från bänken, jag drog upp väskan från marken och började gå med snabba steg bredvid Ulrik.
- Den här vägen.
Ulrik la sin hand vid min höft och styrde mig åt rätt håll. Jag skymtade någon med blont hår bakom ett av träden, men hann aldrig se vem det var. Bara att det var en tjej, hon iakttog oss, det var jag säker på. Kanske ett utav Ulriks fans? Vi kom ut på gatan och Ulrik stannade plötsligt upp.
- Varför stannar vi? frågade jag och kunde knappt se honom för regnet. Det rann ner för mina kinder, som om jag grät, mitt hår var genomblött och kläderna ska vi inte ens prata om. Ulriks hår däremot var nog blötare än mitt, hans egna fel att skippa gubbkepsen.
- Jag måste testa detta.
Han tog tag i min hand och drog mig snabbt närmare. Jag krockade in i hans bröst och jag kände hans iskalla händer mot min hals. Jag tittade upp mot honom och så fort våra blickar möttes, tryckte han sina läppar mot mina. En mjuk men samtidigt intensiv kyss.
Jag hade precis tagit på mig ett par gråa mjukisbyxor, ett vitt linne och satt upp mitt blöta hår i en knut. Jag stod vid Ulriks skrivbord och studerade alla hans saker från fansen. Hittade några ramar med bilder i på en hylla på skrivbordet och sträckte mig efter en. En liten blond kille som spelade piano, trots det korta håret kunde jag inte missa att det var min… pojkvän som var på bilden. Hjärtat hoppade upp i min hals när Ulrik omfamnade mig bakifrån.
- Förlåt om jag skrämde dig, mumlade han emot min hals och tryckte sina läppar emot halsen. Han kanske är en vampyr trots allt?
- Skrämde mig?!
Jag slet mig ur hans grepp.
- Du gav mig en hjärtattack! utbrast jag när jag stod framför honom.
- Jag sa ju förlåt, sa han lågt och tog ett steg fram till mig. Hans hår var fortfarande blött från hans dusch och min kind blev alldeles blöt när han kramade om mig. Han luktade nyduschad och inte regn som jag luktade. Ni vet lukten av blöt asfalt? Så luktade jag, fast lukten hade försvunnit litegrann då jag bytte kläder. Jag vred mig ur hans grepp och ställde undan bilden jag fortfarande hade i händerna. Jag såg en utav hans gubbkepsar som låg på skrivbordet och tog upp den. Jag satte den på mitt huvud och satte armarna i kors.
- Nåt emot om att jag lånar den lite?
- Ja, faktiskt.
Han log busigt mot mig och tog snabbt ett steg mot mig. Jag sprang bort till andra sidan rummet och Ulrik var tätt bakom mig. Hans rum var ganska litet, så det tog inte lång tid innan jag var fast i ett hörn. Ulrik log brett mot mig då han stod framför mig.
- Vart ska du ta vägen nu då? Han var andfådd, precis som jag. Jag drog djupa andetag och såg bara hur han kom närmare. Han drog snabbt av mig gubbkepsen, kastade den bakom axeln och la händerna vid mina höfter. Han tryckte in mig mot väggen och gav mig en intensiv kyss.
____________________________
Låt: Fool
