staymunthernovell.blogg.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mobilen vibrerade på nattduksbordet. Jag suckade djupt och sträckte mig efter den. ”Ulrik” jag klickade upp konversationen. ”Vaken?” Jag log lite smått åt det innan jag svarade ”Jadå” sedan lade jag ifrån mig mobilen, lade mig själv till rätta och blundade. Men bara efter ett par sekunder vibrerade mobilen igen. ”Blunda inte då!” Jag satte mig snabbt upp och kollade yrvaket runt mig, han kunde väl inte vara här någon stans? ”Nu antar jag att du är vaken, så vill du hänga med på en middag med mina polare?”  Jag funderade en stund. Att käka, med Ulrik och hans kompisar, det skulle kunna bli väldigt pinsamt men samtidigt kunde det bli bra. ”Men kommer inte jag bara vara i vägen då?” det tog några sekunder innan jag fick ett svar på det igen ”Nä I VÄGEN ska du inte vara, du ska sitta i en soffa eller på en stol.” Det tog en stund innan jag förstod vitsen ”Haha, där var du allt rolig!” jag log fortfarande när jag fick ett nytt svar. ”Så gör dig i ordning, ha på dig lila (helst klänning och sånna klackskor eller vad det nu heter)”

”Jag kommer ramla! :o” det var den första tanken som dök upp i mitt huvud. Jag ställde mig framför spegeln och fixade i ordning allt inför att jag skulle använda det. När jag tog upp mobilen hade jag fått ett nytt sms ”Jag stödjer dig, men gör dig i ordning nu och sedan kommer du hit så fort du är klar”

 

Tåget skakade och jag kände mig ganska osäker där jag satt i klänning. Jag hade fått många konstiga blickar, både när jag var på väg till tågstationen, när jag väl var där och på tåget.

 

Tåget stannade och jag vacklade ut genom ”dörrarna” eller hur man nu ska beskriva de. Jag stannade kanske 10 cm från själva tåget och drog ner klänningen, så klart kollade jag efter Ulrik också. Någon sekund efter var det som folket skingrade sig och där stod han, iklädd i en lila skjorta och blåa byxor och UTAN gubbkepsen. Han gick mot mig och jag gick mot honom, men det skulle jag verkligen inte gjort… Kontroll över fötter var något jag saknade, alltså var det livsfarligt att placera mig i klackar och Lina visste ju det men ändå (hon hade fått välja vad jag skulle ha på mig) så hade hon tagit fram ett par jätte höga klackar – eller ja, jag tyckte att de var höga. I alla fall så snubblade jag över mina egna fötter, men jag ramlade kanske inte, jag vacklade bara till. Hela mitt ansikte blev rött på bara en sekund och jag ställde mig med händerna för ansiktet, kunde man bara inte få försvinna? Jag kände ett par armar runt min midja och Ulrik andades lugnt mot min hand som var för mitt ansikte.

- Det är olagligt att vara så snygg som du är..

Viskade han in i mitt öra efter några sekunder. Jag fnissade till innan jag lossade armarna från mitt ansikte och lade de runt hans hals istället. Skulle vi pussas nu, här i folkmassan eller skulle han bara sluta krama mig? Hans armar släppte mig och tätt efter släppte jag honom, vi var ju trotsallt inte ihop än, eller?

 

Vi hade gått en stund och jag hade fått någorlunda koll på vart jag skulle sätta fötterna. Plötsligt stannade Ulrik och jag fortsatte gå ett halvt steg innan jag liksom snubblade tillbaka till honom. Han skrattade till och helt plötsligt var vi bara någon centimeter från varandra, världen blev helt stilla och vi var i centrum. Var det bara jag eller kom hans läppar närmre?

- TJAAAAA ULLE!

Nu var vi cirka en meter ifrån varandra, jaha… Tack…

- Tjenare!

Ulrik log mot de och jag tvingade fram ett leende. På väg mot oss var (uppenbarligen) två par, sedan en tjej med två killar tätt bakom sig. Var det bara jag eller kollade tjejen med två killar bakom sig argt på mig?

 

En stund senare satt vi inne på restaurangen. Ulrik kollade i en meny som alla andra och det gjorde ju jag med men jag läste nog inte så mycket.

- Är du hungrig?

Ulrik kollade ömt på mig.

- Jo, det är jag väl..

- Du verkar inte så hungrig eller är du som jag och inte tycker maten verkar så god?

Jag kollade på honom i några sekunder och han nickade ner mot menyn och jag läste vad den första rätten var: paprika, tomat och basilika- stoppad bläckfisk. Jag ryckte till, om det började så, så kommer det inte bli mycket bättre. Jag kollade äcklat upp mot Ulrik och hela gänget små skrattade förutom tjejen som verkade (till skillnad från alla vanliga människor) ha 2 killar i stället för 1. Hon satt istället och stirrade argt på mig.

- Jag tycker att vi ska dela på en pizza då.

Ulrik log nöjt mot mig.

- Du är såå romantisk Ulrik!

En tjej med vinrött, kort hår och en lila/röd klänning och blek hy skrattade.

Ulrik rätade till kragen på skjortan och skrattade, sedan vände han sig mot mig och kollade frågande på mig.

- Vad säger du?

- Visst..

En kille kom och tog våra beställningar och direkt efter han gått så frågade tjejen med rött hår:

- Så.. Det är en fråga som vi vid detta bordet velat fråga er två.

Hon kollade först på Ulrik och sedan fastnade hennes blick på mig.

- Hur träffades ni?

Tjejen med två killar drog efter andan och jag såg bokstavligen hur hennes ögon blev svarta med en nyans av rött i. Hon var blond och hade en ljuslila, kort, tajt klänning och hon var ju snygg (NEJ, jag är hetero men jag har inget emot homosexualitet) men man kan ju se vilka som drar till sig killar och vilka som inte gör det. Ulrik verkade inte bry sig om henne utan skrattade generat.

- För ni är väl ihop?

Ulrik kliade sig i nacken och jag kollade ner på mina knän, rättade till klänningen.

- Åh..

Maten kom och vi började äta i tysthet. Sedan gick Ulrik och två av killarna på toaletten så kvar satt jag, tjejen med blont hår och en av hennes killar, den rödhåriga tjejen och det andra paret som hade suttit tysta hela tiden.

- Hur länge har du känt Ulrik nu då?

Den rödhåriga tjejen kollade på mig och jag tänkte efter lite.

- En och en halv månad typ.

Jag log blygt mot henne. Ulrik och de två andra killarna kom tillbaka.

- Vart träffades ni då?

- På en spelning i Uddevalla.

- Är du en så kallad ”munther” då?

Den rödhåriga tjejen kollade lite sammanbitet på mig och hela gänget stannade upp och kollade spänt på mig.

- Ehm.. Nä egentligen inte..

De ryckte till och stirrade förvirrat på mig.

- Men ni träffades på en spelning?

- Jo, men jag var bara där med några kompisar som är fans av honom, jag var liksom.. ehh.. sällskap typ…

- Hur la du märke till henne då Ulrik?

Nu var det en av killarna som var med blondie som ställde frågan. Ulrik skrattade hest och kollade på mig.

- Du kan ju berätta..

Han kvävde skrattet och jag kollade på honom, det var faktiskt inte kul… Eller jo, men ändå.. Blickarna vändes mot mig istället för Ulrik.

- Jo ehm.. Jag blev typ knuffad så staketet ramlade och jag… hängde liksom med…

Folk hade ganska kul åt det och jag kände något som tog tag i min hand. Jag kollade ner och såg Ulriks fingrar sammanflätade med mina.

 

Vi stod utanför restaurangen och kollade på varandra, de andra hade redan gått och jag stod och kollade tågtider. Ulrik kollade oroligt på mig, han ville egentligen inte att jag skulle åka tåg men det blev inte bättre av att tågen slutat gå och nästa gick kockan 8 imorgon. Ulrik tog upp mobilen och gjorde något med den.

 

Efter 15 minuter satt vi i Ulriks pappas bil, Kjell kollade misstänksamt på oss.

- Okej, ni är ju bara kompisar så du får sova på soffan, Alice.

Ulrik suckade tungt.

 

Direkt när vi kommit in på Ulriks rum gick Ulrik fram till sin garderob. Helt plötsligt kastade han en T-shirt på mig. Jag kollade frågande på honom.

- Jag tror att du är ganska liten i den tröjan så du behöver nog inte ha byxor under.

Kjell kom in och lade lakan, påslakan och två örngott på en soffa som Ulrik hade mot väggen. Ulrik gick och stängde dörren.

- Byt om lite snabbt nu, jag har två lillebröder här.

Han flinade och kollade på mig, det gick några sekunder och jag kollade menande på honom. Han vände sig om väldigt snabbt och jag bytte om. Jag kände en stark doft, Ulriks doft och jag log så fort tröjan var emot min hud. När jag var klar vände sig Ulrik om och kollade på mig från topp till tå.

- Hur lyckas du vara så snygg hela tiden?

Han gick mot mig och lade sina händer vid mina höfter, jag kollade generat ner i golvet. Ulrik nickade mot sängen och paniken grep tag om mig. Vad ville han nu? Han gick och lade sig på sängen och kollade på mig. Jag gick sakta till honom och lade mig bredvid på sängen.

- Du och Vera verkade komma bra överrens idag.

Jag var tyst en stund som tecken för att jag inte viste vem han pratade om.

- Du vet hon med rött hår?

- Aaaahaaaa! Men hon var ju snäll.. Vem var hon blonda tjejen?

Ulrik rynkade på näsan, sedan öppnades dörren, vi kollade dit. Där stod en liten blond kille med en plast action figur i händerna och tittade undrade på oss.

- Hej.

Ulrik kravlade sig upp halvt och lutade armbågarna mot sängen. Jag däremot satte mig upp och lutade mig mot väggen bakom mig.

- Detta är en av mina lillebröder Gustav, sa Ulrik och vände sig snabbt mot mig. Han vände huvudet snabbt mot killen i dörröppningen så hans hår flög.

- Jag skulle hälsa från pappa att det är läggdags nu.

Ulrik suckade tungt. Sedan dök Kjell upp bakom Gustav och han stirrade först chockat och sedan en aning surt på oss.

- Sa inte jag att Alice skulle sova på soffan? frågade han. Han slängde en blick mot soffan och satte armarna i kors.

- Du har ju inte ens bäddat än! utbrast han surt.

Ulrik suckade tungt och reste sig upp från sängen och traskade bort mot soffan. Gustav och Kjell lämnade rummet och det blev tyst. Han höll på ett bra tag med att försöka få i täcket i påslakanet, tillslut gick jag dit bort.

- Behöver du hjälp? frågade jag och försökte hålla undan skrattet.

- Absolut inte! Jag klarar att få i ett dumt täcke.

Jag började fnissa och drog täcket ur hans händer.

- Ta kuddarna istället.

 

Jag kröp ner i soffan, under duntäcket och lade mig till rätta. Trots det tjocka täcket, blev huden på mina bara ben alldeles knottriga. Ulrik hade precis släckt sin lampa vid sängen och rummet blev kolsvart och tyst. Så tyst att jag kunde höra Ulriks djupa andetag. Jag knöt mina händer över bröstet och stirrade upp i taket, i det svarta rummet. Jag funderade på om vi var tillsammans eller inte, om jag skulle våga fråga honom… Men hur frågar man? Jag kan ju knappast fråga ”får jag chans på dig?” som man gjorde när man var liten. Jag har aldrig haft en riktig pojkvän, så jag vet inte sånt här. Lina vet sånt, men hon är ju inte här. Och det tog ju ett tag för mig att övertala min mamma om att jag skulle få sova här. Hon hade tillslut gått med på det, men varnade mig: ”se till så ingenting händer bara”.

- Vad gör du?

Jag hörde plötsligt Ulriks hesa låga röst i mörkret. Jag sköt undan mina tankar och låg tyst, andades knappt.

- Va?

Han tände lampan vid sängen igen och det gula ljuset lös upp hela rummet. Jag vred mig en bit så jag kunde se honom.

- Kom hit, viskade han.

Han släckte lampan igen och jag låg kvar. Skulle jag eller inte? Han tände lampan igen och jag hörde hur han suckade.

- Men kom då!

Han lät nästan irriterad. Jag kastade av mig täcket och reste mig sakta upp från soffan och smög bort till hans säng. Hans säng var en lite bredare säng, fast ingen dubbelsäng precis, men om han nu ville att jag skulle sova bredvid honom så duger väl detta åt lilla mig. Jag stirrade ner på honom där han låg halvt under täcket och halvt utanför. Han hade ett vitt pösigt linne på sig och hans hår var jätte rufsigt (och gulligt). Jag vände mig snabbt om och gick tillbaka till soffan.

- Meeeeen…

Jag kunde inte låta bli att le åt hans suckning, böjde mig ner och drog upp täcket från soffan. Jag skuttade tyst bort till hans säng igen och han sken upp. Han flyttade sig in mot väggen och gjorde plats åt mig. Jag kröp ner intill honom och lade mitt täcke över mig och lade mig på rygg och slöt ögonen. Jag kände hur han andades mot min kind och jag rös till. Även om jag inte såg, så kände jag hur han stirrade på mig. Jag öppnade ögonen, vred ansiktet mot hans och upptäckte först då hur nära hans ansikte faktiskt var. Bara några centimeter ifrån mitt. Mina ögon hade vant sig vid mörkret i rummet nu och jag kunde nästan se hans klara ögon. Jag slöt ögonen igen, ansiktet mot hans denna gång. När det blev tyst igen, vred jag huvudet.

- God natt älskling.

Jag spärrade upp ögonen, och hoppades att han inte såg det. Sa han precis ”älskling”?! Hjärtat skenade iväg och jag blev helt varm i kroppen.

- När någon säger något sånt, vill man gärna höra något liknande tillbaka, retades han.

Okej, han förstörde stunden.

- Ehm… Eh…

Jag kom inte på något bra ord, så fortsatte bara ”ehm..” en lång stund. Tillslut suckade Ulrik.

- Äsch, strunt samma.

Jag kände plötsligt ett par mjuka läppar mot min kind och sedan minns jag ingenting mer.

 

Jag öppnade sakta ögonen och stirrade upp i taket. Vart är jag? Jag hörde andetag bredvid mig och vände mig om. Där låg han, han påminde nästan om en ängel. Han låg på sidan mot mig, våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandras. Jag stirrade först på hans slutna ögon och sedan på hans läppar. Jag ville luta mig mot honom och röra vid hans läppar, men var rädd för att väcka honom. Jag sträckte mig efter hans mobil som låg på nattduksbordet på andra sidan om mig för att kolla klockan. 06.37. Jag vände mig återigen mot Ulrik, höjde ena handen och flyttade undan en bit hår som låg för hans ansikte. Han rynkade enkelt på pannan och jag drog genast bort handen. Hans ansikte blev mjukt igen och han andades ut tungt. Först då kände jag hur hans arm vilade mot min mage, vilket var otroligt mysigt. Men trots det, flyttade jag försiktigt undan hans arm och smög mig ur sängen. Han vred sig in mot väggen och verkade inte vilja vakna. Jag smög bort mot soffan och hittade mina kläder liggandes på golvet bredvid. Jag bytte snabbt om, satte upp håret i en hästsvans och gick fram till hans skrivbord, som var fullt med färgglada gosedjur och massa papper. Gåvor från sina fans antar jag. Jag drog ljudlöst ut översta skrivbordslådan och insåg att min plan sprack. Jag hade tänkt skriva en lapp, men hans låda var tom och eftersom det var den enda lådan som fanns, så fick jag helt enkelt ge upp. Jag letade upp min mobil och kontrollerade att jag hade allt jag behövde. Jag höll hårt om hans tröja för att inte glömma kvar den hos honom, kände att jag behöver tvätta den åt honom. Jag gick fram till hans säng igen och lutade mig ner, han låg nu på rygg. Jag rörde lätt hans fingrar med mina fingertoppar och backade sedan undan från sängen. Jag lämnade huset och tog första bästa bussen mot centralstationen.

När tåget hem hade börjat rulla, lutade jag mig mot fönstret och tittade ut på morgonsolen som började stiga upp över Göteborg. Hade jag verkligen gjort rätt val att lämna honom?

__________________________

Låt: Chasing cars

Förlåt för den dåliga uppdateringen, men det är då inte lätt när ena åker utomlands och den andras dator kraschar! Men nu har jag tvingat den andra som skriver att skriva på löspapper hemma, eftersom hennes dator är fixad (och hel) i december igen.. så uppdateringen kommer vara kass ett tag, men gilla sidan på facebook (heter likadant som bloggen) där kommer det ALLTID ut när nytt kapitel finns, men nu ska jag börja på kapitel 15, så vi hörs! :)

 

 

Hejsan! Det är så att vi har stött på ett problem..Amanda skulle ju lagt ut kapitel 14 nu när jag var i Turkiet, och hon skrev klart det, men när hon skulle lägga upp det, krascha hennes dator! Den är död och går inte att komma in på.. Så jag får helt enkelt bjuda hem Amanda till mig..så kapitlet kommer såsmåningom! 

 

Kram från Sandra.

 

 

”Jag kan inte fatta att jag tappade bort dig säg vart är du nånstans, står o skriker ditt namn”

Norlie & KKV’s låt ”Där jag hänger min hatt” fick bli min göra-mig-i-ordning-låt för tillfället. Jag gjorde några små dansrörelser framför spegeln medan jag plattade mitt hår. Musiken dunkade i hela rummet, ingen skulle få förstöra mitt humör just nu. Jag hade tillochmed puttat ut Bella ifrån mitt rum, hon skulle bara förstört för mig. Nyduschad och sminkad, håret höll jag på med och påklädd var jag icke. Kläderna var super viktiga och fick därför vänta till sist.

 

Så fort vi hade slutat skratta i Göteborg, hade Mimmi och Tess kastat sig över mig med sina frågor. De frågade saker som ”hur känner du Ulrik?” ”Varför kramade han dig?” ”Varför har du inte sagt något?” Men jag svarade inte på deras frågor, jag hade tagit deras händer och dragit med dem in i Femman, lite shopping skulle vi hinna med innan vi skulle åka tillbaka till Uddevalla. Men att påstå att de glömde det kan jag absolut inte säga. Dem viskade hela tiden och så fort jag ville ha ett normalt samtal med någon av dem, så började dem ösa frågor över mig igen. Lönlöst.

 

Nu stängde jag av plattången och startade istället ”California King Bed” med Rihanna på datorn. Jag slängde en snabb blick mot mitt fönster. Solen sken, men det var knappast med än typ tio grader ute. Det var ju trots allt slutet av april bara. Jag sköt undan min spegel som var dörren på garderoben och letade fram något som skulle duga under dagen. Jeans och en stickad tröja kanske? Nä, det blir för varmt med stickat. Jeansen med hål fick det bli, och de slängde jag på sängen som var bakom mig. Tröja, tröja, tröja! Jag sköt spegeln åt andra hållet och kollade på galgarna som hängde där. En mysig skjorta kanske? Ja! Jag slet ut min röda skjorta och vände mig mot sängen. Detta får duga.

 

Jag skuttade ner för trappan och fortsatte skutta till hallen.

- Varför så munter?

Lina kom ut från arbetsrummet som ligger precis intill hallen, lutade sig mot dörröppningen med armarna i kors och flinade retsamt mot mig. Jag böjde mig ner och kämpade med att få på skorna. Det slutade med att jag satt på golvet och kollade upp mot Lina och himlade med ögonen. Då kände jag i golvet att mobilen bredvid mig vibrerade, jag slutade automatiskt med att knyta skon och öppnade mobilen.

”Hos dig om några minuter”

Jag log stort åt displayen och la ifrån mig mobilen, måste knyta skorna fort som attan nu!

- Vad ska ni göra nu då?

Jag log stort samtidigt som jag sa:

- Skate:a!

Hon höjde på ögonbrynen som om jag sagt något fel.

- Skämtar du?

Jag sänkte istället mina ögonbryn och reste mig upp från golvet.

- Nej?

Jag borstade bort lite smuts ifrån mina kläder, tog upp min svarta jacka från golvet, la ner lite pengar och mobilen i fickan och gick ut. Ibland är det synd att jag bara har en skateboard, men bara för att Lina är så tjejig och inte gillar att åka skateboard köpte mamma och pappa bara en. Men jag håller på att spara pengar till en till, så förhoppningsvis har jag två till sommarn! Jag såg en röd liten SAAB stanna vid trottoaren framför mitt hus och ut kom han. Han sa något till kvinnan bakom ratten innan han smällde igen bildörren och stannade när han såg mig.

- Hallå! sa han glatt när jag gick mot honom.

- Hej! sa jag och innan jag hann reagera, stod jag tätt intill hans bröst med hans armar runt mig.

 

- Känns helt lönlöst att vi gymmade för några veckor sen om vi ändå bara ska äta godis!

Ulrik höll upp sin godispåse framför mig medan vi gick över vägen. Skateboarden under armen och godis i andra handen, bästa som finns. Jag vände mig mot honom och såg hans ansiktsuttryck som var en blandning mellan retsam och förvåning.  Jag knuffade till honom med axeln och log. Nu var vi framme vid den gamla skateparken som nästan ingen använde längre. Kommunen hade nog tagit bort mer än hälften, fanns två mindre ramper kvar och en lite högre. Några små hopp och räcken i mitten men annars var det rätt tomt. Stor åker bredvid och lite träd runt omkring, bilvägen syntes mellan träden tillochmed. Det finns även en stor gräsplan bredvid, så varför inte bygga en riktig skatepark där? Jaja. Jag la ner skateborden på asfalten, godiset bredvid, backade några steg och sprang upp för den högsta rampen och klättrade ”smidigt” upp.

- Kan jag få mitt godis?

Min bebisröst fick Ulrik att skratta. Jag sträckte ut armarna i luften och tog emot mitt älskade godis från ÖB.

- Hur tusan ska jag komma upp nu då?

- Gör som jag! Super enkelt.

Jag började genast äta på mitt godis och märkte knappt att han klättrade upp bredvid mig. Han stirrade ut mot gräsplanen och la sitt godis bredvid sig. Gubbkepsen var kvar i Göteborg, vilket jag var glad för, och han hade inga kängor på sig som han brukar. Nu var det mer… en tonårs-kille som satt bredvid mig om man säger så. Jeans, vitt linne och en mörk skjorta. Hur ska jag någonsin kunna berätta för honom hur jag känner? Jag kommer bara ställa till allting, förlora en vän och aldrig mer få se honom.

 

Hans skjorta låg nu på marken och han åkte runt på asfalten i mitten på min skateboard. Jag hade ingen aning om att han ens kunde åka, men det kunde han. Utan att ramla också! Håret och linnet fladdrade i vinden när han åkte och jag såg hans stora leende, han såg ut att riktigt njuta. Min mobil, som inte var på ljudlöst, började ringa. Ulrik vände huvudet bakåt mot mig, jag log och tog upp min mobil. ”Mimmi ringer” Jag klickade upptaget och la ifrån mig godiset. Ulrik närmade sig med skateboarden och stannade precis framför rampen. Han böjde sig ner och tog upp sin skjorta. Han drog smidigt på sig den och kollade på mig som satt där och bara stirrade på marken.

 

http://www.youtube.com/watch?v=diaHnF-zfEg

(lyssna på låten för att få bäst feeling, och om länken inte fungerar, låten heter "Cut" med Plumb.)

 

- Vad är det?

- Detta kommer låta ur löjligt, men jag vågar inte klättra ner. Jag brukar ofta ramla när jag ska ner.

Han satte armarna i kors och skrattade.

- Du skojar väl?

Jag bet mig i underläppen och skakade på huvudet, det var faktiskt sant. Jag är rätt klumpig om jag ska erkänna det själv. Han tog några kliv mot mig så han stod en bit upp på rampen, sen sträckte han händerna mot mig.

- Du vågar åka upp och ner för rampen, men klättra ner…

Jag tittade upp mot honom.

- Livsfarligt!! utbrast han.

- Ja! gnällde jag.

- Kom, jag tar emot dig.

Jag tvekade en sekund innan jag sakta flyttade mig närmare kanten. Jag kollade in i hans ögon, han menade det.

”Alice! Skärp dig! Du litar på honom!” sa en röst i mitt huvud.

Jag flyttade fötterna längre ner och tog sakta hans händer. Han drog försiktigt i mig och jag nästan flög fram. Han backade snabbt och tog emot mig precis som han hade sagt. Jag hamnade i fallet med armarna runt hans hals och hans armar var i ett fast grepp runt mig. Han skrattade kort, precis som jag. Vi slutade skratta och tittade istället in i varandras ögon. Både jag och han log stort. Jag flyttade upp händerna en bit. Jag kunde inte låta bli! Jag drog sakta händerna genom hans blonda hår och hans leende blev större. Min blick fastnade på hans hår och jag märkte knappt att han kom närmare. Jag flyttade snabbt blicken mot hans ögon, självsäkra och glada. När jag såg att hans ögon började stängas, stängdes mina sakta automatiskt också. Jag kände plötsligt ett par mjuka läppar emot mina. Mina händer gled ner en bit och jag grävde in fingrar i hans nackhår. Pirr i knäna, pirr i magen, ja… pirr i hela kroppen. Känslan är helt obeskrivlig. Hans omfamning blev tajtare och jag trycktes emot honom. Han drog ljudlöst bort sina läppar, vred huvudet och kysste mig igen. Inte lika försiktigt, mer bestämt. Som om han visste vad han ville, vad han ville ha. Men jag visste vad jag ville ha. Jag grävde fingrarna längre in i hans hår och han flyttade sakta händerna och placerade de vid min hals. Han drog bort sina läppar och tog ett andetag innan jag kände hans läppar emot mina igen. Mönstret höll på så i någon minut. Med tanke på att jag är kortare än honom, så efter en stund ställde jag mig på tå för att kunna… jag vet inte, nå bättre. Jag knöt fast armarna runt hans hals och kunde inte låta bli att le. Jag kände att han också log. Den perfekta kyssen.

Åh nej, detta är inte sant. Både jag och Ulrik stelnade till när musik strömmade ur min bakficka på jeansen. Jag drog sakta bort mina läppar ifrån hans och tittade in i hans ögon. Han såg förvånad ut. Jag flyttade bort armarna ifrån honom och fiskade upp mobilen. ”Mimmi ringer”

- Seriöst…

Jag viskade fram ordet och tryckte upptaget.

- Något fel?

Jag kände hur han smekte mig på ryggen, som om han försökte trösta mig. Jag la ner mobilen och vände mig mot honom. Han log.

- Det var bara Mimmi, inget viktigt.

- Mimmi… var det en av tjejerna du var med i Göteborg?

Han flyttade undan sin arm och stoppade ner händerna i fickorna på jeansen. Jag nickade.

- Hon med det asiatiska utseendet typ.

Han nickade och det blev tyst. Jag tittade ner på mina fötter. Borde jag typ… kyssa honom igen? Borde jag säga någonting om det som precis hände? För det är väl inget som kompisar gör? Kysser varandra bara sådär? Inte senast jag kollade i alla fall.

 

Jag letade fram min nyckel medan vi gick mot mitt hus.

- Blir vi ensamma hemma hos dig nu?

- Japp. Min syster och mamma är hos mormor och morfar, pappa jobbar.

- Just det, du och din syster är läskigt lika, vet du det?

Jag vände mig snabbt mot honom och flinade retsamt samtidigt som jag låste upp dörren.

- Lina och jag är tvillingar.

Det tog några sekunder, sen slog han till sig själv i pannan.

- Åh, vad dum jag är!

- Nej då!

Jag stängde dörren efter honom och tog av mig skorna. Han försökte sträcka på sig för att se mer utav huset.  Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.

- Ta av dig, så visar jag dig runt.

Han vände sig mot mig och böjde ögonbrynen och flinade.

- Vill du att jag ska ta av mig?

Jag kom på mig själv hur fel det lät, slog till honom med armarna och grimaserade. Han skrattade och fångade mina armar, tog ett hårt grepp om mina handleder och tittade mig djupt i ögonen. Jag stannade upp och blev förtrollad av hans blick. Jag skakade lätt på huvudet och min blick sjönk ner mot hans läppar. Då släppte han mig och började ta av sig sina skor. Jag flyttade mig en bit bort och gjorde samma sak.

 

Jag puttade upp dörren till mitt sovrum med en stor popcorn skål i händerna.

- Har du valt någon film?

Jag ställde ner skålen bredvid honom och satte mig sedan bredvid honom. Han höll upp ett DVD-fodral. Självklart, en skräckfilm. Jag pekade mot honom och kände mig jätte löjlig.

- Förvarning, jag kommer skrika.

Han skrattade och jag satte i filmen.  Jag la mig till rätta en bit ifrån honom, jag var för förvirrad för att lägga mig närmare honom.

Efter en bit in i filmen, blev jag så klart rädd, skrek och hoppade till.

- Du vet att jag bara är en halvmeter ifrån dig.

Jag flyttade undan fingrarna från ögonen och kollade på honom.

- Va?

- Ja, jag är här. Jag är inte farlig direkt.

Han la ut armen vid min nacke. Okej, han erbjuder mig att ligga nära honom, den chansen kan jag ju inte gå miste om. Han log sådär gulligt mot mig och försiktigt kröp jag närmare. Jag la mig liksom mot hans axel och han la sin arm runt mig. Så sjukt mysigt så jag vet inte vad. Kolsvart rum, mysa med Ulrik, kunde det bli bättre?

 

- Alice?

Jag öppnade sakta ögonen, och min första tanke var att allting bara hade varit en dröm, men sen såg jag att han låg där bredvid mig. Jag sträckte lite på mig och la automatiskt min ena arm på hans mage och kramade om honom, som en nallebjörn när man var mindre.

- Min morsa är här om några minuter.

Någon minut senare stod vi i hallen. Han höll på att ta på sig sina skor och jag tog upp mobilen och öppnade ytterdörren när han var klar. Jag låste upp mobilen, klockan var halv tolv. Tiden har bara flugit förbi. Sen såg jag att en anteckning eller något dök upp på skärmen. Jag stängde ytterdörren bakom mig och såg att Ulrik stannade framför mig.

- Men hallå… jag har inte skrivit någon anteckning?

Jag tittade snabbt upp mot Ulrik, han kollade på min mobil och sedan upp mot mig. Han såg typ… orolig ut. Jag tittade ner igen och skulle precis läsa då jag kände Ulriks kalla händer mot min hals. Han kysste mig snabbt på munnen innan jag hann läsa anteckningen. Där stod vi i några sekunder innan han drog bort läpparna. Han la sin kind emot min och viskade: ”Jag saknar dig redan”

Sen gick han utan att säga något mer och satte sig i den röda SAAB: en. När bilen var borta, tittade jag ner mot mobilen och låste upp den och läste.

”The leaves were golden when I kissed your lips goodbye // Ulrik”

____________________________

Låt: Kiss me slowly

Amanda lägger förhoppningsvis upp sitt kapitel på torsdag, mitt (alltså kapitel 15) kommer lite senare.

 

 

 

Jonathan kollade bekymrat på mig. Var det nu jag skulle bli orolig? För det var jag.

- Varför han?

- Vadå varför han?

- Varför han och inte mig?

- Va?

Jonatan ryckte till och kliade sig nervöst i nacken, han kollade ner i marken en stund och sedan kollade han upp och mötte min blick. Han kollade desperat på mig och jag kände hur osäkerheten steg mer och mer, kunde man drunkna i osäkerheten?

- Nej men… På bion typ…

Då såg jag mammas bil, på någon sekund stod jag upp och Jonathan kollade chockat på mig.

- Vi kan prata mer om det någon annan gång, ses!

Jag småsprang bort till bilen, öppnade dörren, satte mig, stängde dörren och spände fast bältet medan mamma började köra. När vi åkte förbi Jonathan tog jag upp min mobil (som egentligen var död men det kunde ju inte han se) och fokuserade på att stirra rakt ner i den svarta displayen, jag kände hur jag egentligen ville kolla ut genom fönstret, ut på Jonathan men jag höll kvar blicken på displayen tills vi var på säkert avstånd från honom. Varför skulle det där med killar vara så komplicerat? Ulrik hade ju till och med backat bort ifrån mig… Och vad var det Jonathan sa och varför hade han sagt så som han gjorde? Inget pinsamt eller konstigt hade ju hänt? eller?

 

Veckorna rullade iallafall på och jag höll kontakten med Ulrik samtidigt som jag försökte undvika Jonathan så gott det gick, varför? Ska jag vara ärlig så viste jag inte varför, jag bara kände på mig att jag inte skulle tycka det var nödvändigt att prata med honom eftersom då skulle säkert det ämnet som vi haft uppe sist gång komma upp igen och jag fattade ju faktiskt ingenting sedan sist så varför lägga någon energi på det? Men tillbaka till det jag skulle säga: Nu var det ju dags för den efterlängtade skolresan så nu satt jag här, bredvid Tess som satt och ivrigt pladdrade på med Mimmi som satt på sätet framför oss i bussen. Jag suckade och stack ner handen i väskan för att hitta mitt headset, det tog en stund men till sist så hittade jag det, drog upp det, kopplade i det i mobilen och startade någon random låt. Jag satt en stund och funderade på vad det var för låt sedan hörde jag rösten. Det var Ulriks låt ju! Jag ansträngde mig för att kunna lyssna på texten ”I’m a fool, I’m a fool, I’m a fool for you” ojdå… Lite fel låtval kanske? Jag låste upp mobilen och bytte snabbt låt. Den nya verkade inte handla om sånt så den dög, jag satte mig tillrätta och stirrade ut genom fönstret på min högra sida för att kunna komma till min egna värld och slippa höra allt onödigt skvaller som bubblade ur munnen på Tess som satt på min vänstra sida.

 

Någon timme hade gått och nu satt Tess och petade på min axel.

- Vi är framme.

Sa hon och log.

- Äntligen.

Jag sträckte på mig och gäspade, Tess fnittrade och tog tag i sin väska innan on reste sig upp och gick igenom gången. Den långa tröjan fladdrade runt benen då hon gick, tröjan som jag gett henne i julklapp hade nu lite senare blivit en favorit om jag inte tänkte fel, ungefär 1-2 gånger i veckan hade hon på sig den. Nu reste jag mig också upp och gick ut ur bussen och ut i vackra Göteborg.

 

Lärarna hade egentligen ingen koll på oss, killarna bara sprang runt och tjejerna satt och tog egobilder med deras mobiler så man såg någon bit av Göteborg bakom de. Jag, Tess och Mimmi var inte såna, visst vi var ju inte ur töntiga som hela tiden höll oss till lärarna men vi var åtminstone tysta ibland.

 

Efter några stopp på olika ”se-värdigheter” så fick vi några timmar fritt i Göteborg, efter 10 minuter var jag, Tess och Mimmi vilse.

- Vad fan ska vi göra?

Mimmi kollade uppgivet på mig och Tess.

- Jag är säker på att vi varit här förut.

Tess kollade sig omkring

- Få inte panik nu, sa jag lugnt.

- Hur tror du vi ska undvika att få panik när vi är vilse i Göteborg? Varför låter de små uddevallabor som inte ens kan sin egen stad gå fritt i Göteborg?!

Mimmi kollade upprört på mig, hon var den som brukade bryta ihop först av oss.

- Det var ju faktiskt vi som ville gå runt själva i Göteborg.

Nu var både Tess och Mimmi tysta, de försökte komma på något att säga för att de skulle vinna argumentet. Men Tess gav upp efter en stund och sa:

- Vi måste ju kunna ringa någon väl?

- Men jag känner ju ingen här.

Mimmi gestikulerade med armarna för att klargöra att hon verkligen inte kände någon i Göteborg. Men det gjorde jag.

- Jag vet precis vem vi ska ringa.

En stund senare stod jag lutad mot en lyckstolpe och Tess och Mimmi satt ner på marken och kollade på allt folk, det började precis bli väldigt långtråkigt då Mimmis ögon blev stora som fälgar (googla på det om ni inte vet vad det är, det sitter i alla fall på bilens däck) Hon började slå på Tess arm, först lätt men sedan mer kraftfullt för varje slag. När Tess började klaga på henne så satt Mimmi där med fälg ögonen och hakan nere vid marken och stirrade rakt fram. Då slutade hon så och grep i stället hårt tag om Tess arm. Jag och Tess kollade först på varandra och skrattade lite åt Mimmi men vi var ju inte helt blinda, det var ju något som Mimmi kollade på. Tess kollade åt samma håll och snart reagerade hon likadant som Mimmi gjort. Fälg ögon, hakan vid marken och det våldsamma utbrottet. Jag tänkte efter lite, jag hade sett den reaktionen förut men från vadå? DÅ kom jag på det, jag vände mig åt hållet de kollade åt och såg Ulrik komma mott oss. Hans underbara leende fick solen att lysa starkare bara för att visa upp vilken snygg skapelse han var, okej kanske inte men ibland fick man lov att vara lite poetisk. När han kom fram till mig fick jag en stooor mysig kram.

- Viken tid det tog.

Log jag retsamt mot honom och han flinade tillbaka.

- Det är lite svårt när beskrivningen är ”Jo, vi står vid typ en lägenhet vid en väg med några bilar på och lite människor, och där borta är en taxi, där ser jag lite vatten bredvid gräset” Fast sen uppfattade jag inte det sista du sa.

- Ehm… jag är inte så bra på att förklara saker…

Sa jag och rodnade, tänkte tillbaka på när jag skulle beskriva hur det såg ut där jag var för honom och jag såg en gubbe med gubbkeps då hade jag nästan försagt mig.

- Nä, det är tur att du är söt!

Ulrik log ännu mer retsamt och rufsade sedan om i mitt hår.

- Vart skulle ni nu då?

Han kollade först ner på Mimmi och Tess som lyckats få till en relativt neutral och dessutom identisk min och sedan på mig.

- Femman tror jag.

Sa jag och han nickade. Mimmi och Tess reste sig upp och sedan gick vi, alla 4, tillsammans, något efter Ulrik eftersom vi inte kunde vägen, till femman.

 

När vi stod utanför så drog Ulrik upp ena ärmen på sin tröja och kollade klockan. Han drog efter andan när han såg hur mycket kockan var.

- Ja, nu måstejag verkligen skynda mig tillbaka till studion!

Han gav mig en stor kram, backade sedan undan lite och log mot Tess och Mimmi, sedan mig, då blev leendet ännu större och sedan vände han om och försvann i folkmassan.

Jag kollade efter honom även om det var omöjligt att se honom för allt folk, det var först när Mimmi suckade som jag kom tillbaka till verkligheten, jag vände mig om och kollade på henne och Tess, de såg ut som om de var de lyckligaste personerna i världen. Mimmi mötte sedan min blick, höll kvar den i 10 sekunder och sedan öppnade hon munnen och sa:

- Han vill jag ha som min Musse.

Då brast alla tre ut i skratt.

________________________________________

Låt: Just the way you are

Jag vet att detta kapitel egentligen skulle komma ut i torsdag, men det var så att Amandas dator dog då hon höll på att skriva kapitlet, så hon fick börja om på nytt gång på gång, så blev inte klart förens igår! Hoppas ni förstår och inte blir ledsna! Kapitel 13 kommer förhoppningsvis imorgon, om jag hinner skriva klart det.
Och jag (Sandra) åker bort nästa vecka, så kapitel 15 kommer inte då det ska, Amandas nästa kapitel, kapitel 14 kommer på torsdag, hon ska försöka fixa det iallafall! Ha de bra! :)

Psst, glöm inte att kommentera, gilla facebook-sidan och tipsa vänner!

 

 

Jag kunde inte låta bli att andas in hans doft, med tanke på att min näsa var intill hans hals. En ganska fräsch doft, luktade fruktansvärt gott! Går inte riktigt att beskriva. Han kramade mig plötsligt hårdare och släppte mig sedan. Han stod framför mig, max en halvmeter ifrån mig och log stort. Han stoppade ner händerna i sina fickor på jeansen och höjde axlarna.

- Med tanke på att vi har en timme på oss innan vi ska dra till gymmet, ska vi gå någon annan stans så länge?

Jag visste att om jag öppnade munnen och skulle försöka få fram ord, skulle jag börja stamma. Så för att undvika något så pinsamt, så valde jag att nicka som svar. Han log och vände ryggen till. Det tog några sekunder innan jag insåg att jag stod kvar. Jag joggade snabbt ikapp honom, och han hade inte ens märkt att jag varit borta.

- Hur mår du då?

Han vände sig mot mig, men eftersom han kunde se mina ögon hur lätt som helst, och jag hade ingen aning om vart hans ögon var med tanke på hans solglasögon, vände jag bort blicken.

- Jodå, jag mår väl bra, ljög jag. Jag hade ingen lust att berätta all drama som händer hemma, och jag kunde slå vad om att han inte skulle vilja höra det heller. Han verkade inte köpa min lögn.

- Är något fel? frågade han oroligt.

Jag vände mig mot honom och upptäckte att han redan kollade på mig. Jag fick solen i ögonen och kisade mot honom.

- Lite problem hemma bara.

Han svängde utan förvarning till vänster och korsade min väg, vilket fick mig att gå rakt in i honom. Han stannade upp snabbt och la handen vid min midja och styrde mig mot gatan vi tydligen skulle mot. Snacka om flashback jag fick nu, med hans hand mot min midja och hur han hjälpte mig att gå. Han pekade mot en kiosk som var en bit upp för gatan och släppte mig.

- Det var ju tråkigt. Vad som än har hänt, så är jag säker på att det löser sig! sa han uppmuntrande.

 

Jag sparkade lite på stenarna på grusvägen där vi gick, riktigt släpade fötterna efter mig. Solen rakt i ögonen, en glasstrut i handen och Ulrik bredvid mig. Vi hade inte så mycket att prata om, och automatiskt antog jag att det var mitt fel. Jag hade ställt till det mellan oss med mitt ”kyss-prat”. Det var liksom en jobbig tyst stämning mellan oss nu. Han harklade sig och jag kunde höra hur han tyst började sjunga på en låt. Jag vände mig mot honom och betraktade hans profil. En sval vindpust fick hans hår att lyfta en bit och jag försökte placera vilken låt det var han sjöng på.

- Vad sjunger du? frågade jag försiktigt.

Han tystnade och stannade upp vid en bänk. Han visade med handen att han föreslog att vi skulle sätta oss på bänken. Jag satte mig på bänken och han satte sig en bit ifrån mig.

- En Ted Gärdestad låt.

Han började sjunga igen, högre denna gång. Jag kände mycket väl igen den, men kunde inte komma på vilken det var. Han började sjunga ”lalalalala” och knuffade till mig med axeln. Då förstod jag att det var ”vilken härlig dag” och började automatiskt sjunga med. När både jag och han såg att folk stannade upp och kollade på oss, brast vi ut i skratt och människorna fortsatte gå. Jag kunde äntligen slappna av.

- Har inte du sjungit den på något TV program? frågade jag när vi slutat skratta.

- Jo, sjöng den i somras på Lotta på Liseberg, det var faktiskt otroligt roligt!

Då slog det mig.

- Just det! Mina bästa kompisar var där och kollade då, det är det enda dem tjatar om, det var deras första gång de såg dig live.

- Trogna fans och antagligen vänner? frågade han och log mot mig. Jag nickade och blickade ut över parken vi befann oss i.

- Nä, vad säger du? Ska vi dra oss mot gymmet nu?

Jag suckade.

- Kör till.

 

 

Jag stod i omklädningsrummet och öppnade skåpet jag hade hyrt. Jag kollade mig runt, knappt något folk här. Jag drog snabbt av mig min tröja och på med en mörkgrå t-shirt. Jag slängde in den andra tröjan i skåpet och letade efter shortsen jag hade packat ner. Jag fick lite panik när jag först inte hittade dem, men tillslut hittade jag de längst ner i väskan. Jag tog av mig jeansen och drog på mig de chock-rosa shortsen. Jag gillade verkligen inte att ha shorts på mig, speciellt inte efter vad jag fick höra när jag började sjuan för två år sedan. På idrotten hade jag haft shorts på mig och en kille i min klass hade frågat om jag hade anorexia bara för att jag var så smal. Jag hade tillochmed sprungit ifrån idrottslektionen och låst in mig på en toalett och börjat gråta. Under hela sjuan och halva åttan hade jag inte shorts på idrotten, men sen bytte han skola, så då kunde jag ha shorts på mig igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gillade det, men det får duga nu. Jag drog ur hårsnodden som redan satt i håret och gjorde en hästsvans istället. Jag låste skåpet och gick ut till den stora salen med träningsmaskinerna och där Ulrik redan var. Han satt ner på en av alla tusen maskiner och lyfte hantlar med händerna, för tillfället med vänster handen. Han märkte inte ens att jag gick mot honom. När jag satte mig i skräddarställning på golvet framför honom, DÅ märkte han mig.

- Det var på tiden! sa han ansträngande och la ifrån sig hanteln. Jag kollade på den, 2,5 kg. Bättre än vad jag kan i alla fall. Men för en artonårig kille kanske det var lite, vad vet jag om sånt? Jag studerade Ulrik i smyg. Ett vitt pösigt linne och gröna shorts som gick till knäna. Håret såg så rufs-vänligt ut att jag bara ville gräva in händerna i det. Men jag försökte tränga undan tänkarna då jag insåg att jag satt och stirrade på honom.

- Vad ska vi göra först?

Hans röst fick mig att rycka till, var inte alls beredd på att han skulle börja prata. Han stod framför mig med händerna vid midjan och tittade ner på lilla mig som satt på golvet.

- Jag… ehm… jag vet inte. Vad tycker du?

Han bet sig i underläppen och kisade upp i taket, tänkarmin.

- Jag vet! Kom! sa han plötsligt och sträckte händerna mot mig. Tveksamt sträckte jag mina händer emot hans och innan jag visste ordet av det, flög jag upp från golvet och stod nu bara någon decimeter ifrån honom. Jag kollade försiktigt upp mot honom och såg att han redan kollade på mig. Det kändes liksom som att tiden stannade. Vilket förstördes snabbt… En kvinna som skulle gå förbi, alltså bakom mig, råkade stöta till mig så jag bokstavligen ramlade in i Ulriks famn. Han skrattade sådär som bara han kan och hjälpte mig att hitta min balans igen. Han hade sin högra hand på min rygg och höll den andra rakt ut i luften och pekade mot en dörröppning.

- Efter dig.

Han gav mig en lätt knuff i ryggen och jag gick mot rummet han pekat mot. Jag stannade i dörröppningen när jag såg ett antal löpband. Han måste skämta med mig!

- Något fel? viskade Ulrik plötsligt i mitt öra. Hans kalla andedräkt mot min hals gav mig rysningar. Han knuffade mig återigen i ryggen, men jag stannade så fort jag flyttats ett steg.

- Jag tänker inte gå upp på den där, sa jag till honom och pekade på dödsmaskinen.

- Då tänker jag tvinga upp dig.

- Hur då?

Jag kände hur han la armarna runt min mage och mina fötter lyfte från marken. Detta händer inte, detta händer inte, det är bara en dröm. Ja, det är precis vad detta är, en dröm. Jag sparkade i luften och försökte bända loss hans armar. Han skrattade emot mitt huvud och släppte ner mig mitt på ett utav löpbanden.  Han klev upp på löpbandet bredvid mig och startade sitt. Han började jogga medan jag stod som fastfrusen på mitt. Musik spelades i rummet men Ulrik var ändå fullt koncentrerad på sitt. Låten som precis spelats, gick mot sitt slut och när nästa låt startade, startade jag även mitt löpband. Jag hade hört låten förr, det var jag bergssäker på. Jag måste ha hört den hemma hos Mimmi, detta var garanterat hennes musiksmak. Det var inte en utav Ulriks låtar, då borde han reagerat. Det var killar som sjöng. Jag ökade försiktigt tempot på mitt löpband och jag såg hur Ulrik vred på huvudet och log stolt när han såg att jag faktiskt sprang.

- Du kan ju! sa han andfått.

Jag log ett osäkert leende mot honom och riktade blicken rakt in i väggen framför mig. När refrängen på låten kom, blev jag plötsligt stel.

- ”It’s gotta be yooooooooou”

 Det var den där pojkgruppen som Mimmi var totalt förälskad i. Vad heter de? No Direction, Low Directions, eller bara Directions?

- Är inte detta de där One Direction? frågade Ulrik plötsligt.

Så hette de! ONE Direction. Jag lyssnade på texten till låten och nickade.

- Tror det. Mimmi älskar de!

Han kollade frågande på mig och saktade ner sitt tempo.

- Min bästa vän, jag var på torp med henne och Tess.

- Jaha, då du ramlade? frågade han retsamt.

Jag himlade med ögonen och koncentrerade mig på texten. Jag såg i ögonvrån att Ulrik gick av sitt löpband och försvann. Hade han seriöst lämnat mig här? Jag såg nu i vänstra ögonvrån att han närmade sig mig med två vattenflaskor. Den enda drack han ur, den andra ställde han ner bredvid mig. Han gick bakom mitt löpband på väg mot sitt, men han stannade. Varför? Jag kände mig genast obekväm med att han stod bakom mig och kollade när jag joggade. Jag kände att jag andades snabbare än jag borde och kände hur paniken steg inom mig. Varför står han och betraktar mig bakifrån så?! Jag kände att jag snubblade på mina egna fötter och försökte ta tag i handtagen, men föll istället rakt ner på löpbandet. Jag åkte med det enda ner och slog i golvet precis framför Ulriks fötter. Jag öppnade ögonen och såg hur han skrattade åt mig. Vaaaaarför måste jag alltid skämma ut mig?

- Jaså, det räcker inte att falla för mig en gång?

Hans retsamma kommentar gjorde så att mina kinder hettade till. Han försökte hålla tillbaka skrattet och sträckte händer återigen mot mig.

- Det där var ditt fel.

- Hur kan det vara mitt fel?

- Ett, du tvingade upp mig där. Två, du gjorde mig nervös när du stannade bakom mig.

Jag tog hans händer och han drog smidigt upp mig från golvet.

- Förlåt, det var inte meningen att göra dig nervös.

Han böjde sig ner och tog upp vattenflaskan han ställt bredvid mig. Han sträckte den mot mig och tog upp sin vattenflaska som stod bredvid honom.

- Nästa tränings… mojäng ligger där, sa han och pekade mot ett annat rum.

Snälla, döda mig någon?

 

Jag satt helt utmattad på en bänk utanför gymmet och väntade på Ulrik. Jag hade verkligen ingen lust, eller ork, att duscha här helt offentligt. Jag ska ändå bara sitta på en buss hem nu, ingen bryr sig nog om jag luktar lite. Men om någon gör det, så får de väl göra det. Inte mitt problem. Eller egentligen är det faktiskt det, kanske jag ska be Ulrik vänta här ute medan jag går in igen och…

- Stör jag dina tankar?

Jag ryckte till av hans röst bredvid mig. Jag vände mig mot honom och såg hans fuktiga hår. Självklart hade han duschat medan jag sitter här ute helt äcklig. Han hade sin sportbag över axeln och händerna återigen i fickorna på jeansen. Solen hade redan gått ner så han skippade solbrillorna nu, även gubbkepsen. Om jag ska vara ärlig så är han mycket snyggare utan. Men jag antar att det är hans grej, gubbkeps och blont hår. Jag reste mig upp från bänken och vi började gå gatan ner mot centralstationen. Gatubelysningen och strålkastarna på bilarna var det enda ljuset som fanns mitt i Göteborg. Jag andades ut ett djupt andetag, ungefär som att jag släppte ut alla mina tankar. Ett vitt moln skapades framför mig och jag satte armarna i kors.

- Fryser du?

Jag vände mig mot honom, vitt moln framför honom också. Jag rös till och nickade. Såklart att han inte frös, han hade ju en tjock jacka på sig, jag hade bara min gråa stora tjocktröja och ett par jeans. Han gick närmare mig och la plötsligt armen runt mina axlar. Jag log mot asfalten och blev helt varm inombords. Han rörde handen upp och ner mot min axel och la såsmåningom den andra handen vid min andra axel. Vi gick nu över sista övergångsstället innan vi kom fram till Nils Ericssons terminalen. Där min buss skulle gå ifrån. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men orkade inte bry mig. Ville bara hem nu, men ändå inte. Jag ville inte lämna Ulrik, vem vet… jag kanske inte träffar honom igen? När vi kom in släppte han taget om mig och vi letade reda på min buss. Bussen var redan här, så vi gick ut där den stod och väntade.

- Dåså.

Han ställde sig framför mig och kollade in i mina ögon. Nu vet han att jag är redo, förmodligen är han också redo. Redo att ta nästa steg, steget då våra läppar möts. Jag bet mig i underläppen och kunde inte låta bli att kolla på hans läppar. Jag såg i ögonvrån att busschauffören väntade på att jag skulle kliva på. Ulrik slog upp armarna som ett tecken på att jag skulle krama honom. Jag tog ett steg mot honom och la armarna runt hans mage. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och jag kände hur han lutade huvudet mot min axel då han omfamnade mig mjukt. Han släppte mig, men höll kvar i mig och kollade mig i ögonen. Jag får väl ta nästa steg då. Jag började sakta luta mig framåt, men då backade han undan. Mina armar åkte ifrån honom och han log mot mig. Märkte han inte?

- Men vi hörs väl, antar jag.

Han ryckte på axlarna och log ett stort leende och började backa mot dörren in igen.

- Jaha, bara sådär? sa jag lågt.

- Va?

Ville han att jag skulle upprepa det? Knappast.

- Ja, vi hörs.

Han log och höjde ena handen och vinkade innan han vände sig om och försvann. Jag stirrade på dörren som sakta åkte igen och klev sedan på bussen. När den rullat iväg en bit, kom vi till ett rödljus. Jag tittade besviket ut genom rutan. Jag trodde han skulle kyssa mig… han var väl också redo? Eller hade jag missförstått allt? Är vi bara… vänner? Plötsligt såg jag honom gå mot övergångsstället där bussen stod. Jag sken upp och rätade på mig. Jag vinkade ivrigt mot honom, men hans blick var djupt inne i hans mobil han höll på med. Bussen rullade sakta iväg och han tittade upp i sista sekund och hann inte se mig.

 

Jag satte mig i busskuren och försökte hålla värmen uppe. Om en kvart kommer mamma och hämtar mig, en kvart står jag väl ut i kylan. Mobilen var död för längesedan, mitt sista sms för idag blev till mamma, om när jag var framme och hon skulle komma. Jag kollade ut genom rutan på busskuren och såg att någon kom emot mig, eller emot busskuren där jag satt. Någon som var i min ålder, en kille definitivt. Han tittade upp från marken och saktade ner då han fick syn på mig.

- Alice?

Nej, det kan inte vara sant. Inte nu.

- Vad gör du här nu? Klockan är halv tio, du bor väl inte här inne i stan?

Självklart var det han. Jonathan gick in i busskuren och sjönk ner bredvid mig.

- Jag har varit… i Göteborg.

- Göteborg? Idag? Varför?

Jo, men du vet. Träffade min ”bästa-vän-Adam-som-inte-finns-utan-det-är-bara-Ulrik-Munther-som-jag-har-varit-och-gymmat-med”. Jag valde att inte svara, ingen lust att småprata om saker som inte han behöver veta.

- Har du tränat?

Jag spärrade upp ögonen. Åh nej, säg inte att jag stinker så mycket! Jag blundade kort och vände mig mot honom. Han nickade mot min proppfulla väska som stod framför mig på marken.

- Aha. Ja, det har jag.

Båda tittade en stund ner i marken. Stel stämning.

- Du.

Jag tittade upp mot honom. Hans urgulliga mössa var det första jag såg, sen hans underbart bruna ögon. Jag väntade på att han skulle fortsätta.

- Det där med han Adam…

__________________________________

Låt: Utan dina andetag

Kapitel tolv kommer (förhoppningsvis) på torsdag! men håll utkik för mer info, om det blir någon ändring!

Glöm inte gilla facebook sidan som heter likadant som novellen!

(fick lite bildbrist, men hoppas det duger!)

 

 

Jag visste att detta skulle sluta illa, jag stod där som om jag aldrig sett mina föräldrar innan och hade glömt bort hur man öppnade munnen. Typiskt men nu skulle Lina få sköta snacket, det var trotsallt hennes idé. Hon gick ner några trappsteg som att markera att det var hennes fel och kollade på dem.

- Ehm… Jag tyckte att jag hörde en råtta i väggen, eller hur Alice?

Lina kollade bak på mig, likaså våra föräldrar. Jag nickade stumt mot de, Lina vände sig om och kollade på dem.

- Men vi har läxa tills imorgon så nu måste vi göra den.

Lina vände sig om och rusade upp för trappan, i farten ryckte hon tag i min ärm och drog med mig upp på övervåningen och in på hennes rum.

- Hann du höra något?

Det var det första jag lyckades säga, jag satte mig ner på Linas säng medan hon gick fram och tillbaka på golvet, det gjorde mig inte precis lugnare.

- Nä, men detta känns verkligen inte bra…

Jag drog uppgivet efter andan, kollade ner i golvet på mina strumpor och kände obehaget i kroppen, nåt stod verkligen inte rätt till.

 

När kvällen kom så hade mamma flyttat ut täcke och kudde till soffan i vardagsrummet, när jag och Lina gick förbi kollade vi först på mammas bäddning och sedan oroligt på varandra, det här var verkligen inte bra. När vi skulle gå in på toaletten var det låst. Lina knackade på dörren.

- Vi måste borsta tänderna, får vi komma in?

Vi hörde några snyftningar, sedan låstes dörren upp och mamma kom ut därifrån, helt svullen runt de rödgråtna ögonen. Jag kollade oroligt på hennes ryggtavla medan jag och Lina gick in på toaletten, vad hade hänt i vårat annars så glada hem?

 

Morgonen därpå hade jag inte sovit något alls, jag hade tänkt, säkert mycket mer än vad som var nödvändigt men jag hade sett min mamma vara helt förstörd och det var nog första gången och DÅ brukade de flesta vara ganska oroliga. Jag fixade i ordning mig och sedan gick jag ut ur rummet och ner för att försöka få i mig lite frukost. När jag kom ner förbi vardagsrummet, självklart kollade jag in där men mamma syntes inte till. Hade jag drömt om igår? Jag gick in till mammas och pappas sovrum och öppnade dörren på glänt. Där låg pappa helt själv i den stora dubbelsängen, då gick jag till köket, mamma började alltid jobba senare än pappa och det oroade mig att hon nu var borta. Jag hörde steg på övervåningen och stannade till, lyssnade tyst på vem det kunde vara. Snart knakade det i trappan och jag vände mig om, där stod Lina.

- Varför så spänd?

Hon gnuggade sig trött i ögat, verkade glömt att hon hade mascara.

- Mamma är borta.

Lina tog bort handen från ögat, den föll mot hennes höft. Hon gick snabbt ner för trappan och gick före mig in i köket. Där var hon inte heller, paniken grep tag i mig, vart var min mamma? Då hörde vi ytterdörren öppnas och stängas, vi rusade ut i hallen och möttes av en mycket märkbart trött mamma.

- VART FAN HAR DU VARIT?!

Lina skrek, upprörd precis som jag men jag skrek ju så klart inte.

- Men Lina… Som du ser ut..

Sluddrade mamma trött fram.

- SVARA PÅ MIN JÄKLA FRÅGA!

Men Lina kollade sig ändå i hallspegeln, helt kolsvart under högra ögat. Hon drog upprört efter andan men verkade tänka att hon var tvungen att prata med sin mamma först.

- Jag har varit ute på en kvällspromenad men skynda er nu, ni måste till skolan ju.

Mamma log, trött och ledset men vi kunde inte protestera, det var ändå vår mamma som sade åt oss att göra som hon sade och gå till skolan. Lina nickade och sprang genast upp på rummet för att sminka om sig, jag själv kollade på medan min mamma tog av sig jacka och skor. Sliten var hon ju, det märktes tydligt. Mamma rätade upp sig från att tagit av sig sina skor och kollade på mig en stund.

- Ta det lugnt Alice, det löser sig, det gör det alltid.

Hon gick fram emot mig och gav mig en stor kram och jag kände hur klumpen i halsen bildades.

- Jag älskar dig mamma...viskade jag tyst.

- Jag älskar dig också Alice.

 

I skolan var det precis som vanligt, alla var glada och muntr… Ulrik ja… vad var det för dag idag? Tisdag… Imorgon gällde det att hoppa på tåget efter skolan och åka till Göteborg för att sedan ”gymma” med Ulrik. Klart att jag såg fram emot det men om sanningen skulle fram så var jag ju inte så sportslig av mig, stod helst och kollade på de andra medan de gjorde övningarna. Mimmi och Tess var ju anledningarna till varför jag ens var med men var det styrka vi skulle köra så orkade jag max 2 armhävningar om inte mindre. Mitt i mina tankar ställde sig någon framför mig, mina ögon som fastnat på en list några meter ifrån mig hade nu ett par ben i vägen. Jag kollade upp och där stod Jonathan, när han mötte min blick var det som en stöt gick rakt igenom mig, jag vet inte om han såg eller om jag verkligen gjorde det men jag ryckte till i alla fall.

- Förstod du vad jag menade om det med Adam?

- Ehm…

Han lät arg men ledsen och tonarten han hade var det som fick mig att inte få fram ett ord, jag kollade bara mållöst på honom tills han suckade och sade:

- Vad? Har du svalt din tunga? Ja eller nej? Så enkelt är det.

- Ehm.. nej..

- Tänkte väl det.

Sedan gick han, jag kollade på hans ryggtavla tills han försvunnit bakom ett hörn.

- Han gillar dig, det är jag rätt säker på.

Mimmi kollade glatt på mig.

- Ja, ni är skitsöta tillsammans!

Fortsatte Tess. Om vi var söta eller inte tillsammans spelade ingen roll, det var kemin som räknades och jag var inte säker på om jag längre ville ”ha” Jonathan, nu fanns ju Ulrik där.

 

Dagen gick, de gånger jag såg Jonathan och han såg mig så kollade han åt ett annat håll. Tillslut var dagen slut och nu stod jag vid skåpet, tog ut väska, jacka och lade i läxor i väskan innan jag stängde igen skåpet med en smäll. Lina gick med mig hem och stämningen var ganska ansträngd, båda var spända på vad som väntade hemma.

 

Lina öppnade dörren försiktigt och vi gick in. Vi hittade både mamma och pappa i köket, på var sin sida av rummet. De kollade stint ner i sina kaffekoppar, stämningen var kall och jag kände obehaget stiga för var sekund som gick. Jag och Lina stod en stund i dörröppningen och kollade på de men ingen sade något så tillslut tog Lina tag runt min arm och drog tyst men försiktigt med mig upp.

- Det här kommer inte sluta bra...

Sade Lina lågt när vi satt mitt emot varandra på min säng. Tårarna brände innanför mina ögonlock och innan jag visste ordet av så rann de längs mina kinder Lina tecknade åt mig att sätta mig närmare henne. Jag satte mig tätt intill henne och hon slog armarna runt om mig och jag gjorde samma sak, där satt vi en stund och även om jag inte såg hennes ansikte så var jag säker på att hon också grät. Min dörr knarrade och någon trippade in och satte sig framför oss, jag kollade fram lite under håret och såg att det var mamma. Hon lade armarna runt oss och lutade sitt huvud mellan våra.

- Vad som än händer, flickor... Så vill jag att ni ska veta att jag älskar er mer än allt annat i världen och det som händer just nu kan vara väldigt obehagligt men det som händer nu är nödvändigt.

Mammas röst gjorde att mina tårar bara forsade fram och jag drog häftigt under andan, det hackade till och snart hörde jag Lina göra samma sak. Varför var detta tvunget att hända?

 

Nästa morgon gick jag snabbt runt i huset och packade ner det som behövdes för att kunna åka till Göteborg, till Ulrik efter skolan. Onsdag, jag slutade vid 2 och skulle in till tågstationen direkt efter och åka till Göteborg. 15.07 skulle jag åka och komma dit ungefär 16.17. Lina kom ner efter en stund och sedan gick vi. Idag hade vi bråttom till skolan och kunde inte kolla efter mamma, jag hoppades att hon i alla fall var hemma.

 

Mycket sånt här har jag skrivit det senaste men: Dagen rullade på som vanligt. Jag tror att Jonathan var sjuk för jag såg honom inte någon gång under dagen. Men nu stod jag här igen, smällde igen skåpet och gick ut till busskuren utanför skolan och väntade på bussen som skulle ta mig in till tågstationen. Då kom bussen och det var dags att fippla fram busskortet.

 

Jag hoppade av en bit från tågstationen en bit ifrån en gaturestaurang och regions teatern, jag gick en bit och sen var jag framme. Precis utanför tågstationen låg pressbyrån, 150 kr fiskade jag upp ur fickan för tur och retur från Göteborg. Busskort – check! Kläder – check! Jag – check! Nu gällde det att inte missa tåget.

 

När jag klev upp för den lilla trappan stod jag där en stund vid busskorts apparaten, innan jag gav upp och satte mig i en stol. Tåget började åka och en fet gubbe i blått gick och kollade tågbiljetter och busskort. När han kom till mig var jag tvungen att fråga:

- Jo.. Ehm.. jag brukar liksom inte åka tåg så jag undrar om du kunde hjälpa mig med det?

Frågade jag blygt, mannen kollade på mig som om jag vore en idiot, suckade och tecknade med handen att följa efter honom tillbaka till apparaten.

Hans beskrivning var helt... Jag förstod absolut ingenting men när han fixat allt så tackade jag och så gick jag och satte mig. Tågresan gick segt, under resan satte sig en kille bredvid mig. Jag satt och kollade lite i smyg, rätt snygg var han. Lång, snygg frisyr, fint ansikte (vad jag kunde se då eftersom jag bara såg i profil) det fick mig att bli lite generad, att jag alltid skulle bli det när snygga killar var nära visste jag nog redan.

- Hello!

Killen bredvid mig kollade plötsligt på mig. Var han inte svensk?

- Ehm.. Hi..

- Are you from Sweden?

De skogs gröna ögonen kollade nyfiket in i mina.

- Y.. Yes…

- Jag också.

Killen kollade elakt in i mina ögon och dem vänliga skogs gröna ögonen var borta (det vänliga i de alltså) nu var de bara retsamma och jag kände obehag. Jag himlade med ögonen som för att markera att han var en tönt men jag kände innerst inne att jag verkligen skämdes för det. Resten av tågresan var tyst och obehaglig, jag satt och kollade ut genom fönstret, spände fast blicken för att slippa möta killen som satt bredvid mig: s blick. Men till sist så var jag äntligen framme på centralstationen i Göteborg. Under tågresan hade jag och Ulrik kommit överens om att han skulle träffa mig på centralstationen och sen skulle vi till något ställe. Jag hade ingen aning om vart saker låg här i Göteborg, det var knappt att jag visste vart något fanns i ”min” stad, Uddevalla så jag förstod mig inte på de som kunde Göteborg eller Stockholm nästan utantill.

 

Så fort jag kom av tåget såg jag Ulrik, han hade på sig solglasögon och ingen gubbkeps. Han gick mot mig med ett leende på läpparna och jag kände hur det började pirra i knäna, efter det vi sms: at om, skulle jag ens våga prata något med honom? Var jag verkligen redo att träffa honom? Jag kände hur röd jag blev i ansiktet ju närmre han kom.

-          Hej!

Hälsade han glatt och kramade om mig. Mina armar skakade, varför var jag tvungen att vara så nervös?

_______________________

Låten: Bleeding love

Förlåt för usel uppdatering och jag skulle hälsa från Amanda att hon inte alls blev nöjd med detta kapitel. Men vi har kommit överens om en grej, vi har bestämt att det kommer komma ut två kapitel i veckan, någon gång varje torsdag och söndag, lite enklare för er att komma ihåg då! Antagligen kommer de upp efter klockan 15.00 och framåt på torsdagar, söndagar kan det komma upp lite när som helst! Hoppas det underlättar! :)

 

Fråga ett: självklart kan jag göra det i fortsättningen! tackar! visste du att det är två stycken som skriver den? :)

Fråga två: har skrivit det redan, och skriver det igen. det finns en facebook-sida att gilla som heter likadant som novellen, där uppdataterar vi så fort nytt kapitel har kommit ut! men om ni nu inte skulle ha facebook, ha möjlighet att gilla sidan, så får man tyvärr hålla koll själv! :)

_____________________________________________________________________________________________

 

 

 

Tess verkade inte ens märka att hon stött till mig, och fortsatte därför att prata med Mimmi som satt vid en bänk snett bakom oss. Mitt hjärta slog nog i 200 km/h och jag kunde höra inuti mitt huvud hur det bankade i bröstet på mig. Jag trodde ett tag att mobilen skulle glida ur händerna på mig, p.g.a. handsvetten som kom fram när jag spänt väntade på svar. Efter några sekunder vibrerade mobilen i mina händer. Hjärtat gick från 200 km/h till det dubbla, och jag tog några djupa andetag. Jag låste upp mobilen och med ett skakigt finger, tryckte jag fram Ulriks konversation. Med mitt hjärta fast i halsen, kollade jag ner mot sms:et. ”Vad pratar du om? Det har jag aldrig sagt” Hjärtat återgick till där det ska vara och jag pustade ut. Jag som trodde det skulle stå något ännu värre. Jag markerade i skriv-rutan och funderade några sekunder. ”Du sa ju att det inte kändes rätt…” Jag kollade på mobil-klockan och såg att lektionen var slut om bara några minuter, sen var det lunch och då skulle jag slippa höra Tess tjat om sin hunger. Mobilen slocknade sekunden innan den vibrerade igen. Hjärtat ökade takten och jag låste återigen upp mobilen och hans sms laddade. ”Ja, det sa jag. Men jag syftade på att det inte kändes rätt riktigt än. Vi känner knappt varandra och har träffats, vadå? Två gånger? Men det verkade som om ingen av oss var riktigt redo, det var helt enkelt för tidigt” Hjärtat rusade som aldrig förr i min kropp och fjärilarna i min mage flög också runt som aldrig förr.

- Då så, dags att plocka ihop och gå och få i oss lite mat!

Jag tittade upp mot lärarinnan som stod med händerna ihop och log mot hela klassen. Alla reste sig upp och stolar tjöt emot golvet. Alla försvann snabbt mot matsalen och jag gick lugnt och stilla ut ifrån klassrummet med ett stort leende på läpparna. Tess nästan sprang till matsalen, med Mimmi joggandes efter sig. Jag såg Lina komma ut från sitt klassrum, med hela hennes klass bakom sig. Sist ut kom Jonathan och mitt leende försvann.

- Jonathan!

Min röst lät över hela uppehållsrummet och den lät väldigt sur. Han och hans så kallade kompisar stannade upp. Jonathan sökte mig med blicken och när våra blickar möttes, vände han sig mot sitt lilla gäng och sa någonting till dem. Jag gick med bestämda steg mot honom och hans gäng sprang mot matsalen. Han satte armarna i kors över bröstet och lutade sig mot skåpen som var bakom honom.

- Vad vill du?

- Vad jag vill? Du verkar vara skit förbannad på mig, men jag har ingen aning om varför? Skulle du kunna vara snäll och uppdatera mig?

Hans blick åkte runt i rummet, han vägrade tydligen kolla på mig. Hans tunna blonda hår hängde lite över ögonen och resten var under den svarta ”NY-kepsen”. Jag granskade honom från topp till tå medan jag väntade på svar. Jag harklade mig och han vände sig mot mig. Hans blick var hård, precis som hans spända ansikte.

- Jag är inte ”skit förbannad” på dig, sa han och lyfte händerna för att markera ”skit förbannad” med fingrarna. Var det allt jag fick? Nu satte jag armarna i kors över bröstet och stampade irriterat med ena foten i golvet. En kille i hans klass stack in huvudet i dörren och sa att Jonathan skulle komma innan maten tog slut.

- Jag måste dra.

Han puttade undan mig en bit för att komma fram.

- Varför är du så himla sur på mig? ropade jag efter honom.  Han vände sig om och stirrade surt på mig. Han slog ut med armarna som en dramatisk gest.

- Du kan väl fråga din vän Adam?

Han vände sig om och försvann ut i matsalen. Jag stirrade länge på dörröppningen och försökte samla ihop tankarna. Mobilen i min hand vibrerade och jag lyfte den mot mitt ansikte. ”Ulrik”. Just det! Jag öppnade det nya sms:et och läste snabbt ”Eller har jag fel? Du kanske var redo?”

Gud ja. Enda sen jag insåg att jag var kär i honom, är allt jag velat är att kyssa honom, att känna hans läppar emot mina, att känna att avståndet mellan oss inte är så långt som det känns. Men hur skulle jag kunna säga det utan att verka för desperat? ”Jag tror det. I alla fall i stunden, då kändes det liksom som pricken över i” Jag chansade och tryckte på skicka. Lät det alldeles för konstigt? Det hoppas jag inte. Med långsamma steg gick jag in i matsalen, rädd att möta Jonathan, rädd att avslöja min inre lycka.

 

Under sista lektionen hade jag helt glömt bort Ulrik, att kolla om jag fått sms ifrån honom. Under lunchen hade jag inte haft chansen att göra det, med tanke på att mina två nyfikna kompisar inte skulle låta mig göra det, och Lina och hennes kompisar satt vid bordet bredvid, då kanske Lina skulle avslöjat mig. Sen hade vi idrott, då hade jag inte heller chansen att kolla mobilen. Så sista lektionen var min chans, och jag tog den. Herregud, tre missade sms ifrån honom. Första: ”Aha, men varför sa du inget för?” Andra: ”Nu känns det som om jag är den som borde be om förlåtelse” Och sista: ”Jag hoppas inte jag sårade dina känslor eller någonting nu” Sen hade jag även missat ett samtal från mamma. Henne får jag ringa efter lektionen, men Ulriks sms kan jag svara på nu. ”Nej då, ingen större skada skedd. Är i skolan, därför har jag inte kunnat svara” Bara någon sekund gick ”Vaddå? Jag är i studion, men jag pratar med dig ändå ;) ” Jag kunde inte rå för att le för mig själv.

 

Med sakta steg gick jag mot skåpet, min stora rädsla nu var att möta Jonathan där. Nu hade jag ingenting att komma med, vad skulle jag säga? Jag förstod inte varför han var sur. Om det har med Ulrik att göra, förstår jag verkligen inte varför han är sur. Ulrik är ju bara en kompis, för tillfället i alla fall. Okej, nu ska jag kanske inte ha några för höga förhoppningar. Bara någon meter ifrån dörren in till skåpen, öppnades den och ut kom Jonathan med en mopedhjälm under ena armen och en mindre variant av en sport-bag över andra axeln. Han slängde en blick mot mitt håll och kollade bort igen. Jag stannade upp utanför dörren och följde honom med blicken när han gick mot cykel och moped parkeringen. När han åkt iväg, kom Lina skuttandes mot mig och undrade varför jag inte hämtat grejerna i mitt skåp.

- Har mamma ringt dig? Blev mitt svar på hennes fråga.

- Nä, hur så? Har hon ringt dig?

Jag nickade, öppnade dörren och gick med henne hack i häl till mitt skåp. Jag drog av hårsnodden runt handleden, låste upp skåpet och la sedan ner nyckeln i väskan, bland några böcker och andra onödiga saker. Jag drog ner jackan från kroken i skåpet och vi gick ut. Jag fiskade upp mobilen ifrån fickan och såg att jag hade ett nytt sms ifrån Ulrik. Istället för att klicka fram hans sms, klickade jag fram mammas nummer. Det gick ett par signaler innan jag hörde hennes trötta röst.

- Hallå?

- Hej mamma, du hade ringt?

- Åh, hej Alice.

Hennes röst lät inte som den brukade, nu lät den sorgsen och väldigt deprimerande att höra på. Ingen glädje alls.

- Ville du något speciellt?

- Ja. Tänkte bara hälsa att det står mat i kylen hemma.

- Men jag trodde du och pappa var hemma nu?

Hon blev tyst och det verkade som om hon funderade på vad hon skulle svara.

- Jo, egentligen skulle vi det. Men pappa fick, eh… ett akut möte på jobbet och jag… är ute och går.

Jag kollade konstigt på Lina. Det var något som inte stämde. Lina mimade att jag skulle sätta på högtalare, och eftersom det bara var jag och hon i närheten, gjorde jag det.

- Ett akut möte, när han jobbar som restaurang-chef?

 En tung suck hördes från andra änden av telefonen och jag och Lina kollade undrade på varandra.

- Vi pratar mer när vi kommer hem, okej?

Varken jag eller Lina hann säga någonting innan samtalet avbröts.

- Vad var det där om?

Jag la ner mobilen i fickan och svarade på Linas fråga:

- Jag har ingen aning, men det är någonting som inte står rätt till.

- De kanske har ordnat ett överrasknings-kalas åt oss!

- Varför skulle dem göra det?

- Våran födelsedag!

- Lina…vi fyllde år för två månader sen.

Min kära tvillingsyster må vara en av mina bästa vänner, men hon är nog den trögaste av alla jag känner.

 

Vi möttes av en sprallig Bella när vi kom innanför dörren. Lina slängde av sig väskan och jackan på golvet och skorna sparkade hon av sig och sprang mot badrummet. Jag satte mig på huk och klappade Bella med ena handen, medan jag knöt upp skorna med andra. Jag sparkade iväg ena skon och den andra smällde in i dörren bakom mig. Rätt smidigt om jag måste erkänna det själv. Jag ställde skorna in mot väggen när jag hämtat dem och gick in i köket med Bella strax efter mig. Hon strök sig mot mina ben när jag öppnade kylskåpet och tog fram två mat-lådor. Den ena innehöll pasta och den andra köttfärssås. Jag ställde in den ena lådan efter den andra i mikron och värmde maten åt mig och Lina. Det kändes tomt utan våra föräldrar hemma. Jag tog upp mobilen ur fickan medan jag väntade på att mikron skulle tjuta i hela köket. Ulriks sms väntade på att bli öppnat, och jag öppnade det. ”Har du slutat än? Jag fick rast i en timme nu och är på prathumör” Jag log. ”Japp, slutade för 20 minuter sen!” Mikrons ljud fick mig att hoppa till och jag öppnade den för att slippa höra samma ljud om en minut igen. Jag ställde fram lådorna på bordet och dukade fram resten. Undra om Lina hade svimmat på badrummet. Jaja, mer mat till mig! Mobilen vibrerade på bordet när jag la upp mat på min tallrik. När jag gjort det, och läst sms:et ökade mitt hjärtas takt igen. ”Bra, då ringer jag!” Jag var inte alls redo att prata med honom efter det vi sms:ade om. Tänk om han nämner det? Tänk om han säger NU att han inte vill ses längre. Panik-attacken startade och jag reste mig upp från köks-stolen. Jag gick fram och tillbaka i köket och bara väntade på att mobilen skulle börja vibrera på bordet. Jag hörde hur badrumsdörren öppnades och Lina kom in precis i rättan tid. Mobilen började vibrera och jag tog snabbt upp den.

- Oh, jag ser att Ulrik ringer! retades Lina och försökte ta mobilen ifrån mig.

- Lägg av!

Jag sprang in i vardagsrummet och öppnade altandörren. Jag tvekade en sekund, men svarade sedan.

- Hej!

Jag försökte dölja min nervositet och försökte istället låta så glad som möjligt. Jag vandrade runt på altanen och bet mig osäkert i läppen.

- Hallå hallå! Vad gör du?

Han lät lika glad som alltid och jag hörde att han var ute och gick. Bilarna hördes i bakgrunden och han andades snabbare än vanligt, lät nästan ansträngande.

- Värmde precis mat som jag och min syster ska äta. Vad gör du själv?

- Mums, det låter gott! Får man komma eller? Har inte ätit något idag, förutom frukost!

Jag skrattade kort åt hans skämt.

- Självklart, det är bara att komma!

Hans skratt ekade i min mobil och jag trodde jag skulle svimma, jag visste inte ens att det fanns ett så vackert skratt.

- Naae, men jag är faktiskt på väg till Donken och ska käka onyttig mat nu! Jag får väl dra till gymmet någon dag nu i veckan och träna bort det.

- Du behöver inte träna, du ser bra ut precis som du är.

Sekunden efter jag avslutat min mening, ångrade jag mig verkligen. Han skrattade kort.

- Tack du! Du ser inte så dum ut du heller!

Jag trodde jag skulle smälta av hans ord.

- Det påminner mig…

Åh nej… nu kommer det med kyssen.

- Du har inte lust att hänga med mig till gymmet då? Vad sägs som onsdag eftermiddag, runt halv sex?

- Pttf, ska jag träna? Lycka till att få med mig dit säger jag bara!

- Jag är ju Batman, jag klarar allt!

Jag kunde verkligen höra hans självförtroende i hans röst. Fast man kanske måste ha mycket självförtroende när man jobbar som artist.

- Men ha ingen andra planer på onsdag då, så ska vi allt röra på fläsket lite!

 

Jag gick ner för trappan för att hämta ett glas med vatten och ett äpple, måste ha lite energi nu när jag pluggar inför de nationella proven. Lina gjorde det samma, hon satt faktiskt inne på mitt rum, i min säng och gjorde det. Vi brukade ofta plugga tillsammans, på något sätt pluggar jag bättre med sällskap. När jag kom till sista trappsteget, hörde jag mamma och pappas röster i köket. Jag hade inte ens märkt att någon av dem kommit hem. Jag smög till köksingången och ställde mig emot väggen för att tjuvlyssna.

- Vad har hänt med dig? Du lyssnar ju inte ens på mig!

Mamma skrek på pappa. Det här var första gången jag hörde dem bråka.

- För att det inte finns något att lyssna på! Du sitter ju bara och snackar strunt!

- Ursäkta mig? Påstår du att jag ljuger?!

- Ja!

Detta kändes fel. Det kändes fel att tjuvlyssna när dem bråkar. Försiktigt lämnade jag platsen där jag stod och smög upp för trappan.

- Du fick precis ett sms.

Lina kollade upp på mig och såg min chockade min.

- Vad har hänt?

Hon satte sig upp i sängen så att jag skulle få plats. Jag vände mig mot henne och sa med låg stämma:

- Mamma och pappa bråkar nere i köket.

- Är dem hemma?

Jag nickade.

 

Efter någon minut, stod både jag och Lina intryckta mot väggen och tjuvlyssnade. Jag vet, jag sa förut att detta kändes fel, men Lina lyckades på något sett övertala mig att gå ner igen. Ingen av oss förstod varför våra föräldrar bråkade, men vi hade insett att det var detta mamma försökte dölja för oss i telefon tidigare. Detta var nog inte första gången dem bråkade, de hade antagligen bråkat tidigare under dagen och båda hade lämnat huset.

- Vad bråkar de om? viskade Lina.

Jag vände mig mot henne och ryckte på axlarna. Sen såg jag hur Linas blick fastnade något bakom mig. Grälet ifrån köket hade tystnat och sakta vände jag mig om. Mamma och pappa stod med armarna i kors framför mig och kollade surt på oss.

- Tjuvlyssnar ni?

Låten: Stay - Erik Hassle

 

Kommentera gärna, vi blir vääääldigt glada då! :)

 

 

Jag hörde ett par fotsteg och kollade upp, där stod Lina. Perfekt, mitt glada humör försvann genast och jag kollade surt upp på henne där hon stod och flinade mot mig.

- Tack för det där.

Hon skrattade till innan hon sade:

- Inga kyssar förrän på 3:dje dejten är en regel som inte får brytas.

Hon flinade retsamt mot mig innan hon gick upp för trappan. Jag väntade tills jag hade hört hennes dörr smällas igen innan jag reste mig upp och tog av mina skor. Jackan var snart också av och jag gick upp i trappan. Då hörde jag något bakom mig och i ren reflex vände jag mig helt om för att kolla på vem som var bakom mig.

- Hej Bellis!

Sade jag med bäbis röst, gick ner några steg för trappan och tog upp henne. Hon jamade mjukt och jag bestämde mig för att ta med henne upp på rummet.

Jag stängde dörren med en smäll och släppte ner Bella på golvet men där stannade hon inte länge. 1, 2, 3 steg och ett hopp, sedan var hon uppe på min säng där hon sedan rullade ihop sig. Jag gick och startade datorn och kollade sedan på Bella, det såg mysigt ut så jag tog med mig datorn och satte mig bredvid henne på sängen. Jag kom att tänka på hur Lina stört mig och Ulrik och jag blev osäker på om jag kanske skulle skicka ett sms och kanske be om förlåtelse. Efter någon sekunds tänkande fiskade jag upp mobilen ur min jeans-ficka och började fundera på hur jag skulle formulera rätt min ursäkt till Ulrik. ”Alltså förlåt för det som hände förut, du vet ju hur systrar är… Eller det kanske du inte gör…” Jag suddade ut och började om: ”Haha, förlåt för min syster förut hon är lite speciell” Nä, det lät bara himla konstigt ”Förlåt jag vet inte vad jag ska säga men förlåt för det..” Det där lät desperat, tillslut nöjde jag mig med ett enkelt: ”Förlåt” datorn startades och jag klickade upp internet. Det tog en stund innan internet dök upp på skärmen, facebook var min startsida så allt jag behövde göra var att logga in. Det tog förstås också en stund och då passade jag på att kolla mobilen – Inget nytt meddelande. Jag suckade och lutade huvudet bakåt, efter någon sekund kollade jag åter på datorn. Jag hade 1 ny händelse. ”Oj, vad poppis jag känner mig nu. Undrar vilket spel jag har fått en inbjudan till nu?” Tänkte jag ironiskt medan jag klickade på iconen för att se. ”Jonathan Andersson har gjort ett inlägg på din tidslinje” Mitt hjärta stannade till och jag stirrade på skärmen som om den vore ett spöke. Var detta sant? Jag klickade på det för att se vad han hade lagt ut. Jonathan? Vad var detta? Frågorna svämmade över inuti mitt huvud och mobilen plingade. ”Varför säger du förlåt?” Innan jag hann svara dök en bild upp på min skärm, jag blinkade några gånger och kunde knappt tro vad det var jag kollade på. Jag satt där och stirrade på mitt och Ulriks bakhuvud när vi hade stått i kön för att köpa godis och en biljett till bion. Jonathan hade även skrivit något om den: ”Vem är killen?” Jag var nu tvungen att själv komma över chocken jag hade för att sedan be Ulrik ringa mig (för att jag bara hade fria sms och mina pengar var annars slut) för att berätta vad som hänt för honom.”Ring mig” bara någon sekund efter jag skickat iväg sms:et ljöd ringsignalen från min mobil.

- Hej...

- Hej, varför låter du så nedstämd för?

Ulriks röst hjälpte lite emot min chock.

- Det har hänt en sak nu…

Ulrik väntade en liten stund innan han sade:

- Ska du berätta eller förväntar du dig att jag ska läsa dina tankar?

Han skrattade lågt.

- Jo... En kille på min skola såg oss på bion.

Jag hörde hur Ulrik drog efter andan.

- Han tog även ett kort och… Lade ut det på facebook…

Ulrik suckade tungt.

- Och han undrar vem du är.

- Men då så, säg att jag är en bra vän ifall att han såg killen-som-lägger-armen-runt-tjejens-ryggstöds-skämtet och att jag heter Adam.

Sade han glatt och han verkade lättad. Jag kunde inte låta bli att skratta lite.

- Varför just Adam?

- Därför då ljuger du inte.

- Nu förstår jag absolut ingenting.

- Jag sade att jag hette Adam i en intervju för ett tag sedan.

- Jaha...

- Något mer?

- Nää…

Det var tomt i mitt huvud, det enda jag kunde tänka på var hur nära vi var på att kyssas. Just det ja! Kyssen! Lina! Det var ju det jag skulle sms:a om först, jag måste be om förl..

- Men då kan vi väl höras någon annan dag? Jag ska repa en liten stund innan jag drar mig.

Han lät glad.

- Ehm… Jo...

- Men då så, vi hörs!

- Jo, det gör vi…

Vi lade på men jag höll fortfarande i mobilen, skulle jag sms:a om det med Lina i stället? Jo, det skulle jag, men inte än, jag var tvungen att kommentera bilden på mig och… ”Adam” Jag antar att jag var något besviken över att jag inte kunde skriva att det var Ulrik som jag hade varit på bio med men jag förstod ju att det kunde sätta hela hans karriär på spel. ”Adam, go kille, jätte bra kompis från götet!” Blev mitt svar, avslappnat och rakt på sak. Påminde om något Ulrik eller Kjell kunde ha sagt men jag tänkte inte mer på det nu. Nu skulle jag skicka sms:et till Ulrik. ”Jo, jag glömde… Förlåt för det med min syster förut…” jag hade varit tvungen att skriva om det minst tusen gånger innan jag nöjde mig. Bara några sekunder efter jag skickat det ljöd sms-signalen. ”Haha det ska du inte säga förlåt för, det kändes ändå inte rätt” vänta, va?! Skulle det kännas fel att kyssa mig? Han kanske inte gillade mig ändå? Ångesten tog över allt mer och mer medan sekunderna gick. Vad skulle jag svara? Jag var både sur och ledsen på samma gång och resultatet blev att jag inte kunde tänka klart. Han ville ju gå på bio med mig och han betalade ju… Men det kunde ju kompisar också göra väl? Men jag ville ju inte bara vara en kompis till honom. JAG ville ju kyssa HONOM men på sms:et stod det att han inte ville kyssa mig. Jag lade mig ner och kollade upp i taket. Skulle jag sms:a tillbaka? Det måste jag ju, men vad? Det kändes som att väckarklockan på mitt nattduksbord tickade högre och högre. Sekunderna gick och blev till minuter som blev till timmar, kanske inte timmar men en timme i alla fall. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och hjärnan började bli disig sen måste jag ha somnat.

 

*BOOM!* dörren smälldes upp och där stod Lina. Jag kollade mig yrvaket omkring.

- ALICE! GÅ UPP FÖR FAN! DU ÄR SEN!

Jag hade tydligen somnat igår och lyckats försova mig idag, toppen. Jag hoppade upp och kollade panikslaget på min spegelbild, jag hade samma kläder som jag haft igår, var blek, hade en dregel-rand från mungipan och ner på kinden, håret var rufsigt och mascaran var runt ögonen så det såg ut som att jag hade sotat de. Oh vad kul detta skulle bli. Jag började i ren desperation torka bort mascaran med fingertopparna, då jag märkte hur Lina stod och fnissade, jag vände mig om och där stod hon i mjukisbyxor, ett linne och den välkända morgonfrisyren.

- Stå inte där och skratta, gör dig i ordning också snabbar vi oss till skolan!

- Du vet att klockan är 7 och det är söndag va?

Lina försökte hålla tillbaka ett garv då jag stannade upp och insåg att det fortfarande var helg men lyckades inte så bra.

- SERIÖST LINA! DET VAR INTE KUL!

Jag försökte låta arg men jag lät som en tjurig liten 5:åring i stället. Lina slutade efter en liten stund och kollade på mig.

- Nu ska jag sova, och så kan du gå till skolan eftersom du längtade SÅ mycket till den.

Lina flinade busigt och gick ut ur mitt sovrum och jag smällde igen dörren efter henne. Hon visste verkligen hur man retades. Jag tog av mig kläderna från dagen innan och tog på mig en t-shirt och ett par shorts, sminket åkte av och sen gick jag och lade mig i sängen. Men så fort jag stängde ögonen så dök Ulrik upp innanför ögonlocken, jag hade inte hunnit sms:a tillbaka igår innan jag somnade, men vad skulle jag svara på hans diss egentligen? Jag hade ju en anledning till att vara ledsen och arg, eller hade jag? Jag hade ju troligtvis bara blivit ännu en av den stora skaran tjejer som föll för Ulrik. Då slog det mig att HAN kanske hade sms:at IGEN. På en sekund så stod jag upp bredvid min säng och kollade runt efter mobilen. DÄR på sängen i fotändan låg den, jag slängde mig efter den och klickade på den runda knappen. Jag väntade med spänning på att displayen skulle lysa. Inget hade hänt, inte ens på Facebook. Jag lade besviket ifrån mig mobilen på nattduksbordet och lade mig tillrätta med huvudet på kudden. Vem var JAG som trodde att Ulrik, självaste Ulrik Munther skulle gilla MIG?

 

Söndagen hade rullat på som vanligt och nu gick jag här igen, med Lina på min högra sida i kylan på väg mot skolan. Visst det var vår men nätterna var ändå kyliga och det gjorde så att även morgonarna var kalla. På skolgården på nedre delen av skolan lekte småbarnen innan de skulle gå in och ha lektion, deras största bekymmer var om de blev fångade i en lek, släppte in en boll i deras mål, eller att huvudet på deras finaste docka som de tagit med sig hemifrån trillat av. Men de kommer ha samma bekymmer som jag i framtiden, de kanske inte skulle hamna i PRECIS det läget som jag var i, att de blev kära i Ulrik men han inte ville kyssa de för att han inte var kär i dem. Eller jo, det kunde ju hända om man beskrev det så men… Ni förstår ju vad jag menar med det.

 

På morgonen såg jag hur Jonathan satt i en soffa och skrattade högt, sedan mötte han min blick, det kändes som en kniv i mitt hjärta, men det var inte för att han kollade på mig (för en gångs skull) utan det var känslan han visade: HAT. Då kom läraren och jag reste mig upp men Jonathan höll kvar min blick enda tills jag gick runt en krök och han inte syntes längre, jag kände hur argheten blossade upp som en hungrig eld inom mig och jag räknade långsamt till 10 innan lugnet återvände.

 

Dagen gick och det var bara någon liten fråga om ”Adam” men det var inget som var så spännande så Tess och Mimmi nöjde sig med att han bara var en bra kompis. Vi gick förbi matsalen och Tess klagade över att hon var så ”jävla utsvulten” men det var bara denna lektionen och sen skulle vi ju få ha lunch. Jag såg på avstånd hur Jonathan gick ut från matte/NO klassrummet och var på väg mot oss. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick då han gick förbi oss men det var inte den vanliga blicken som jag brukade få, den som brukade vilja säga något till mig. Nej, det här var ett skitsurt blängande jag fick. Helt plötsligt hade jag vänt mig om och tagit tag i hans axel och vänt honom mot mig. Han stirrade chockat men stint in i mina ögon, även om han verkade skitsur så kände jag ändå hur knäna höll på att vika sig då jag kollade in i hans chokladbruna ögon.

- Vad är det?!

Precis efter jag sagt det märkte jag hur sur och upprörd jag lät.

- Vad tror du?

Han lät lugn men man hörde ändå att han var sur.

- Hallå? Alice?

Tess och Mimmi sade det i kör och sedan fortsatte de:

- Vi har en lektion nu.

- Tro inte att jag kommer låta dig vara ifred nu.

Jag vände mig om och gick och då började jag även tänka. Han kanske inte var sur på mig ändå? Tänk om jag fick värsta aggressions utbrottet på honom för något som inte ens hade med mig att göra? Vad hade jag gjort?! Men nu var jag tvungen att prata med honom sedan och jag visste inte ens om jag kunde göra det utan att falla ihop, smälta, DÖ av hans ögon.

I slutet av lektionen vibrerade det i min jeans ficka, jag fiskade diskret upp mobilen och kollade vad det var om. ”Ulrik” jag slutade andas för en sekund och bara stirrade på namnet, vad ville han nu? Säga att vi skulle sluta ses överhuvudtaget? Jag låste spänt upp mobilen och läste sms:et. ”Dog du eller? Inte hört av dig på 2 dagar nu, börjar bli lite orolig ;)” Jag andades ut, han hade inte sagt att vi skulle sluta ses i alla fall. ”Nej jag är inte död, jag har tänkt lite =) ” Det var sanning ju, inte hela men det var en del av den. ”På vaddå?” Sms:et kom nästan på en gång efter att jag svarat, utan smiley, i normala fall skulle jag blivit orolig, men Ulrik verkar inte gilla att skriva smileys så det var inte konstigt. ”På…” Mobilen väntade på att jag skulle skriva färdigt sms:et, skulle jag skriva vad jag tänkt på eller ljuga? Att ljuga var fult och det var bättre att vara ärlig. ”På det som nästan hände utanför min dörr...” Lärarinnan gick förbi mig, men eftersom jag var en favorit som aldrig gjorde något fel så gav hon mig bara ett leende och gick vidare till Sofia och hennes gäng för att få de att sluta fnittra. Mobilen vibrerade igen och jag låste upp den. ”Din åsikt om det då?” Jo... Vad skulle jag svara nu? Ärligheten före allt annat. ”Jo... Jag känner mig dum när jag skriver detta, men ärlighet går före allt annat eller hur?” Det dröjde bara någon sekund innan jag fick ett svar från honom ”Jo, vad vill du komma fram till?” Jo det är ju det… ”Jo… Det är en fråga...” Det dröjde någon sekund innan jag fått ett svar, han var aktiv idag... ”Du verkar dyster, men fråga på bara!” nu gäller det: ”Varför vill du inte kyssa mig?” Jag kollade på skicka-knappen, det var jobbigt att bara kolla på den. Tess som satt bredvid mig, rykte till och fingret var när displayen ”Skickas...” Ja… Hur ska detta gå nu då?

_____________________________

Bättre sent än aldrig! Förra gången när vi bad er kommentera fem gånger innan nästa kapitel kom ut, fick vi sju kommentarer tror jag det var...vi kör därför på 10 kommentarer denna gång innan kapitel nio kommer, så skriv på!

Hallå alla fina munthers, även andra! Tuuuusen tack för att ni läser och även att vissa kommenterar! Det ligger mig och Amanda varmt om hjärtat! Och förlåt för den usla uppdateringen, men när jag är på mitt sommarställe och Amanda är ute med sin båt, blir det lite knepigt. Plus att det är Amanda som håller på med kapitel åtta, och jag har alla bilder...lite dåligt planerat sådär... menmen, håll utkik på bloggen eller på facebook-sidan "StayMuntherNovell.blogg.se" alltså heter facebook-sidan EXAKT likadant som bloggen, smart va? Men tack för att ni har en gnutta tålamod när vi är lite smått sega! Och vi vet att det inte är så mycket "roligt/drama/spännande" som händer just nu i novellen, men ni får ha tålamod till det också, vi lovar att det kommer!

 

 

Puss o kram på er underbaringar! // Sandra

 

 

 

 

 

Varför var han här? På bio i Göteborg? Hade han sett att det var jag? Skulle jag våga kolla bak mot honom igen? Var det verkligen han, eller bara någon som var lik honom?

- Vad är det?

Ulrik avbröt mina tankar och jag vände mig mot honom. Han kollade bekymrat på mig, samtidigt som han tog en klunk av sin cola.  Jag vred huvudet en liten bit och försökte kolla på Jonathan igen. Vi fick ögonkontakt… visst var det han. Jag kände igen hans bruna ögon på långa vägar. Nu vände sig även Ulrik för att kolla vart jag kollade. Jag vände mig snabbt om mot den vita duken och väste med sammanbitna tänder:

- Vänd dig om.

Ulrik gjorde som jag sa och lutade sig sedan en bit mot mig.

- Någon du känner?

Jag nickade stelt. Han lutade sig tillbaka och självklart var han tvungen att kolla bak ännu en gång. Jag satte fötterna mot sätet framför mig och sjönk sakta ner i sätet där jag satt. Jag begravde ansiktet i mina händer och ville bara försvinna därifrån.

- Ska jag be honom komma hit?

Jag vände mig med uppspärrade ögon mot Ulrik. Han flinade retsamt, och när han fick se mitt ansiktsuttryck, började han skratta så det lät över hela bio-salen.

- Lägg av! tjöt jag och började boxa mot hans arm.

Några som satt någon rad bakom, började skrika att vi skulle vara tysta. Vissa kastade även popcorn på oss.

- Se vad snälla dem är! Gratis popcorn!

Jag himlade med ögonen. Han var så löjlig, men ändå kunde jag inte hålla mig för skratt.

Lamporna gick från dimmigt ljus, till helt släckta. Hunger Games startade på den stora skärmen och hela bio-salen tystnade. Det enda jag hörde, var hur Ulrik smaskade i sig sina popcorn, de han hade köpt såklart.

 

Tror ni jag kunde koncentrera mig på filmen? Med Ulrik bredvid mig och Jonathan bakom mig. Visst, jag var medveten om allt som hände på filmen, men jag kunde inte riktigt slappna av. Ulrik hade lagt fötterna på sätet framför, precis som jag också hade gjort och jag låg fortfarande ner-sjunken i sätet. Colorna stod på golvet mellan mig och Ulrik, och Ulrik hade sina popcorn i knät. Han hade gång på gång frågat om jag ville ha, och jag hade tagit en näve varje gång, trots att det kändes fel. Jag blev helt torr i munnen och bestämde mig för att ta min cola. Jag drog ner fötterna ifrån sätet och ställde dem på golvet och lutade mig ner. Det var verkligen mörk vid mina fötter, så jag liksom letade i luften med handen efter colan. Jag träffade någonting och hörde en lätt duns. Det blev blött och klibbigt under mina fötter. Attans, jag hade vält ut någon av colorna.

- Vad håller du på med?

Ulrik satte nu ner fötterna och sedan började han skratta tyst.

- Du har vält ut colan, eller hur?

- Typ så.

Båda började skratta, och folk runt omkring, började viska om oss. Men jag brydde mig faktiskt inte om det.

- Frågan är bara vems jag välte ut…

Jag tog upp den som hade klarat sig och kollade på Ulrik.

- Ta den du.

Han log brett mot mig. Hans leende matchade på något sett med resten av hans ansikte. Jag log som tack och tog genast en stor klunk av drickan.

 

Jag såg i ögonvrån hur Ulrik rätade på sig och granskade mig. Jag försökte att koncentrera mig på filmen, men mest Peeta. Han var riktigt snygg, men det nämnde jag aldrig.

Plötsligt såg jag hur Ulrik gäspade tillgjort och hans arm närmade sig mig. Han la den på mitt säte, bakom min nacke. Han var aldrig när mig, han lät bara armen ligga bakom mig. Jag vände mig mot honom och såg ännu en gång hans retsamma flin.

- Du var bara tvungen, eller hur?

Jag höjde ögonbrynen och flinade mot honom.

- Så gör ju alltid killen på filmer, så jag tänkte ”why not”?

Han la andra armen mot det tomma sätet på hans högra sida och fortsatte flina mot mig. Sekunden efter, kollade han mot filmen igen. Jag himlade med ögonen och kollade också rakt fram. Om han vill ha sin arm där, ska jag inte stoppa honom.

Bara någon minut senare, blev Ulrik väldigt tyst. Han hade inte varit såhär tyst under hela bion. Inget smaskande ifrån hans popcorn, han sa ingenting, han bara satt helt tyst. Jag vände mig mot honom. Han hade lutat huvudet bak mot nackstödet på sätet och andades djupt. Men sötnos! Han hade ju somnat! Jag fick genast ett stort leende på läpparna. Jag hade aldrig sett något sötare! Jag lutade mig lite mot honom och kunde höra hans lugna, djupa andetag.

- Ulrik?

Inget svar. Jag kanske ska låta honom sova? Jag flyttade blicken mot popcornen som stod i hans knä. Han märker nog inte om jag ”lånar” dem lite. Jag tog popcornen och började genast smaska i mig de smörade, men samtidigt saltade, popcornen.

 

På filmen var det natt, i Ulriks värld också. Klockan kan inte ha varit mer än åtta eller något skulle jag tro. Det blev lite spännande/läskig musik på filmen och de zoomade in mot en buske. Någonting skulle hända, det kunde ju vem som helst förstå och plötsligt hoppade en stor svart hund fram. Jag ryckte till och lyckades väcka Ulrik. Han kollade sig yrvaket runt. De tog ett tag innan han förstod vart han var. Han sträckte på sig och drog tillbaka sina armar och la de i sitt knä. Han märkte att popcornen var borta och flyttade blicken mot mig.

- God morgon, sömntuta.

- Hur länge har jag sovit? frågade han en aning hest.

Jag ryckte på axlarna och höll fram popcornen mot honom.

- En kvart kanske.

 

Filmen gick mot sitt slut och alla köade för att komma ut från bio-salen. När Ulrik reste sig upp och började gå, tog jag tag i hans handled. Han kollade undrande på mig.

- Kan vi inte vänta lite? Tills det är mindre folk som ska ut?

Han ryckte på axlarna och tog upp mobilen ifrån sin ficka. Jag ville inte gå ut än, för jag ville inte stöta på Jonathan där ute. Salen blev tom och jag reste mig upp från stolen.

- Jaså, nu kan vi gå?

Jag slog till Ulrik på armen och han tog täten ut. Vi kom ut till kassan, där det också var tomt.

- Jag ska bara gå på toa, stanna här.

- Nä, jag tror jag går runt här i Göteborg helt ensam. Såklart jag väntar.

Ulrik försvann och jag tog upp mobilen för att kolla klockan. 21.07. Jag klickade fram Facebook och kollade runt lite.

- Alice, vad gör du?

Jag ryckte till och kollade genast upp. Det var ingen där.

- Vadå? frågade någon.

Jag vände mig om mot kassan. Det stod en kille och en tjej bakom disken.

- Du skulle ha slutat för en timme sen!

Jaha, det var hon tjejen som hette Alice. Jag blev nästan rädd att det var Jonathan. Jag hörde fotsteg bakom mig, och vände mig därför om. Ulrik.

 

Vi gick längs gatan på väg mot parkeringen där Ulriks pappa väntade. Nu när Jonathan var borta, kunde jag äntligen slappna av. Jag och Ulrik gick med blickarna ner mot marken och pratade om filmen. Eller… vi pratade om det som han faktiskt såg. Ni ska bara veta hur mycket han skämdes över att han somnat! Själv tyckte jag bara det var gulligt. Nu fick jag någon slags energi-kick och började vifta med händerna i luften och sjunga någon konstig låt jag alltid lyssnade på när jag var mindre. Ulrik kollade underligt på mig, han måste ha trott att jag var dum i huvudet.

- Kom igen! Det är kul!

Jag tog tag i hans händer och försökte få igång honom att också dansa. Jag släppte hans händer, och de föll genast ner igen. Han var tydligen inte på humör att dansa. Jag började sjunga ”Call me maybe” för full hals. När jag väl kom på att det var den låten jag ”sjöng” för Ulrik förra helgen, slutade jag sjunga och lät händerna åka ner.

 

Kjell var till min förvåning, väldigt tyst på vägen hem till mig. Han satt tyst och körde. Jag och Ulrik babbla på en stund, tills jag blev trött. Jag kollade ut genom bilrutan och såg alla gatlyktor som åkte förbi. Jag lutade mig bak mot nackstödet och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Tillslut slöt jag ögonen och lät drömmarnas värld ta över min kropp.

En stund senare, i min värld kändes det som flera timmar, men i verkligheten handlade det nog om några minuter, så vaknade jag halvt. Jag kände någonting mot mitt huvud… en hand. Mitt huvud flyttades, men det var inte jag. Det var Ulrik. Han flyttade mitt huvud mot sin axel. När jag väl låg lutad mot hans axel, försvann hans hand och jag grävde in mina armar runt hans vänstra arm och sedan försvann jag återigen in i drömmarnas värld.

- Alice? Alice?

Jag öppnade sakta mina tunga ögon. Jag gnällde tyst och tryckte ansiktet mot hans axel, jag ville stänga ute omvärlden en liten stund till.

- Vi är framme.

Jag öppnade ögonen och kollade ut genom bilrutan. Jag släppte mot min vilja, taget om Ulrik arm. Han hjälpte mig till mitt hus, jag var fortfarande inte helt vaken. Men när vi närmade oss min dörr, då insåg jag att vi snart skulle säga hej då. Då piggnade jag till, vilket fick honom att skratta. Vi stannade utanför min dörr och vände oss mot varandra.

- Vi borde göra detta någon mer gång.

Jag log mot honom, sedan sa han:

- Instämmer!

Jag kollade in i hans ögon och kände suget i magen, som jag känt första gången jag såg in i hans ögon. Jag ville inte att dagen skulle ta slut, jag ville inte säga hej då. Skulle jag våga ge honom en kram, eller gick jag för fort fram då? Med tanke på att vi knappt känner varandra. Han kollade på något sett undrande på mig. Kunde jag se lite osäkerhet i hans ögon? Han kollade nervöst ner på sina fötter. Han såg ut att vara på väg att gå vilken sekund som helst.

- En kram skadar väl inte? frågade jag snabbt för att få honom att stanna.

Han kollade upp mot mig.

- Jag gillar kramar, sa han och log stort.

Jag tog ett nervöst steg mot honom och la försiktigt armarna runt hans hals. Han blev tvungen att böja sig ner, eftersom att jag var en bit kortare än honom. Jag kände hur han sakta smekte mig på ryggen med sina händer. Jag blev alldeles varm i kroppen av att stå intryckt emot honom. Tillslut kände jag hur han lättade lite på sina händer på min rygg, men släppte mig inte helt. Jag placerade mina händer på hans axlar och han hade kvar sina händer på min rygg. Våra ansikten var bara någon decimeter ifrån varandra och jag blev helt knäsvag av hans blick, jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Jag flyttade min blick mellan hans ögon och helt automatiskt hamnade min blick på hans ljusrosa läppar. De var något öppna, så jag skymtade hans tänder. Jag flyttade återigen upp blicken mot hans ögon, men fick inte ögonkontakt. Han tittade en aning nedanför mina ögon, jag anade att han kollade på mina läppar. Tillslut kollade han också upp och tiden stannade. Jag kände hur mina kinder blev röda och jag såg nästan att hans blev en aning röda också. Vi stod där i cirka en minut och flyttade blickarna mellan den andras ögon och läppar. Skulle jag våga ta nästa steg, eller inbillade jag mig bara att han kollade på mina läppar? Då inbillade jag mig säkert att han lutade sig sakta emot mig också... Men nej, han lutade sig faktiskt emot mig. Min blick flyttades snabbt mellan hans ögon. Han kollade mig djupt i ögonen men stannade inte upp. Tillslut var han så nära, att mina ögon korsade varandra när jag kollade i hans. Jag kunde andas in hans andedräkt. Den doftade konstigt nog mint, trots att vi åt popcorn, kanske han hade tagit ett tuggummi i bilen när jag sov? Hans kalla andedräkt kylde ner mina läppar, så nära stod han. Våra läppar var bara några centimeter ifrån att röra varandras. Ville han verkligen detta? Hans ögon som brukade se så självsäkra ut, såg nu osäkra och rädda ut. Borde jag göra detta eller avbryta honom? Men hur skulle jag kunna avbryta honom, när jag ville så himla gärna? Jag vara stod där, fastlimmad i marken och stirrade på hans läppar. Varför tog han sån tid på sig? Var han rädd att han skulle ångra sig så fort våra läppar möttes, att det inte skulle bli som förväntat...? Varför? Men våra läppar var så nära varandra som de kunde innan de slutligen skulle mötas. Nu gäller det. Jag kunde bokstavligen höra mitt hjärtas hårda slag. Det bankade som aldrig förr, vilket gjorde väldigt ont. Snälla, avsluta mitt lidande. Hjärtat slog ännu hårdare, när dörren bredvid oss smälldes upp i en enda stor och snabb rörelse. Jag tog snabbt ett steg bakåt och Ulrik var nära på att ramla över mig innan han hittade sin balans. Båda vände sig mot dörren.
- Oj, förlåt. Stör jag?
Linas retsamma flin kunde inte vara mer irriterande än nu. Att hon ens vågade.
- Ja, svarade jag surt.
- Det var inte meningen, jag hade ingen aning om att ni var här.
Jag tog ett irriterat steg mot henne och puttade in henne i huset. Jag stängde dörren och stirrade på den. Ulrik stod bakom mig, skulle jag klara av att möta hans blick efter vad som precis hände? Sakta vände jag mig om, och till min förvåning, även besvikenhet, stod han längre bort ifrån mig än väntat.
- Förlåt för det där...sa jag osäkert.
Han log, men det var inte det vanliga leendet. Detta såg bekymrat och ledsamt ut.
- Det är ingen fara, jag måste ändå gå, sa han och pekade med tummen över axeln.
Vi sa ett enkelt hej då, och jag gick med sakta steg in i hallen. Jag drog undan gardinen i hallen och såg hur han stoppade ner händerna i fickorna och gick med huvudet ner mot marken. Han öppnade besviket dörren till bilen, kastade en sista blick mot mitt hus, men la inte märke till mig, och bilen rullade sakta därifrån. Jag ställde mig med ryggen mot dörren och lät mina ben vika sig under mig. Jag krokade fast mina händer runt mina ben, där jag satt på hall-golvet. Jag fick världens största leende på läpparna. Nu var jag 100 % säker… jag är verkligen kär i den där killen.

__________________________

Förlåt för dålig uppdatering...men det är så att mitt internet krånglar, så har inte kunnat lagt upp kapitel sju, hoppas ni förstår! Och glöm inte att gilla sidan på Facebook, så ser ni när nytt kapitel har kommit! Sidan heter precis som bloggen, " StayMuntherNovell.blogg.se " ( utan " " tecken )

Kram på er! // Sandra

 

 

 

Jag tog sats och nästan flög upp från marken. Jag stod och såg på när han kravlade sig upp från marken. Ju mer jag kollade på honom när han borstade bort smuts från sina kläder, ju mer blev jag varm om kinderna. Han skrattade tyst.

- Är du såhär du försöker få killar att falla för dig?

Jag kollade snabbt upp mot honom och såg hans skämtsamma flin och kollade genast ner i marken igen. Jag försökte komma på något att säga för att göra stämningen mindre obekväm, men jag hade ingen aning om vad.

- Men…vad gör du här? Bor inte du inne i stan?

Det kändes som att orden skulle samla sig i munnen och komma ut som om jag pratade på ett språk som ingen förstod, men som tur var lyckades jag faktiskt få ut det normalt. Jag råkade kolla upp igen och möta hans choklad-bruna ögon, varför var det så svårt att försöka bete sig någorlunda normalt i hans närhet? Jag visste varför, men detta ville jag gärna förneka ett tag till.

- Jo men alltså…

Hans blick flackade och han kliade sig nervöst i hårbotten. Sedan fortsatte han.

- Öhm.. Jag är ute på… En promenad…

Han log något nervöst och jag svär på att jag hade kunnat ”smälla av” just då. Men något var jag tvungen att göra, så jag tvingade fram ett leende. Han verkade märka att jag fejkade och kollade besvärat ner på min skateboard som jag rullade fram och tillbaka med den ena foten.

- Men… Varför promenerar du här då?

Frågade jag nyfiket.

- Eeh.. Jag brukar.. Liksom… Jag ska göra ett projektarbete tillsammans med Lina!

Han kollade upp igen och log lite smått, nu var det min tur att kolla ner. Jag kollade på min skateboard och insåg att jag behövde åka.

- Ääh.. Vad.. Trevligt… Men jag måste åka nu… Till min… Farfar! F.. Förlåt.. Vi ses!

Utan att kolla på honom och jag dröjde mig knappast kvar, så tog jag sats och åkte snabbt iväg.

 

När jag väl var hemma, stötte jag på Lina i hallen. Då kom jag plötsligt att tänka på vad Jonathan tidigare sagt och kollade diskret efter honom, när jag inte såg honom så frågade jag Lina.

- Du.. Jag träffade Jonathan för en stund sedan och han sa att han var på väg hit för att arbeta med dig på något..

Lina kollade förvirrat på mig innan hon sade:

- Nä, inte vad jag vet.

Då blev jag väldigt förvirrad. Om han inte skulle hit, vad gjorde han då här?

- Aa okej.

Svarade jag, Lina gick upp på sitt rum igen och jag tog av mig mina skor innan jag gick in i köket. Där inne stod mamma och diskade.

- Hallå du!

Mamma vände sig om och lade ifrån sig diskborsten.

- Vart har du varit?

- Nä, ute..

- Jaha, vad trevligt.

Sade hon nonchalant och kollade fortfarande på mig, då såklart pep mobilen till, jag tog upp den och såg att det var ifrån Ulrik. Ett leende bredde ut sig över hela mitt ansikte.

- Vem sms:ar du med då?

Frågade mamma lurigt.

- Öhm.. Personen som jag hoppades på att min underbara mamma kunde låta mig gå på bio i Göteborg med?

Jag log ett tillgjort, fast samtidigt frågande leende, mot henne. Hon kollade misstänksamt på mig.

- Vem är den ”personen” då?

Jag funderade en stund på om jag skulle säga hela sanningen eller bara berätta halva.

- En.. Kille..

Mamma kollade glatt på mig, om det handlade om killar, så gick det NÄSTAN alltid.

- Hur sent blir det?

Det fick jag fundera på en liten stund, jag visste ju faktiskt inte det än.Jag höjde pekfingret och menade att hon skulle vänta medan jag fick upp Ulriks konversation och skickade iväg ett sms. Det dröjde inte lång tid innan mobilen pep till, jag läste högt:

- Bion börjar klockan sju, så jag hämtar dig strax efter fem, och så kommer du nog hem förhoppningsvis, innan elva.

Mamma kollade uppskattande på mig innan hon sade:

- En kille med koll, bra val!

- Det tar jag som ett ja.

Vi log mot varandra innan mamma återgick till diskandet och jag gick upp på rummet för att sms:a med Ulrik.

 

Resterande dagar i skolan, undvek jag Jonathan så gott det gick.

Sista lektionen på fredagen hade varit och jag var inne vid mitt skåp. Då hörde jag dörren bakom mig öppnas, Jag vände mig om lite snabbt och såg att det var Jonathan som kom in, han log mot mig men jag bara vände mig om igen. Jag drog ner jackan från kroken i skåpet där den brukade hänga och slängde både den och väskan över axeln innan jag smällde igen skåpet, låste det och gick/sprang ut från rummet.

Jag gick helt själv hem, Lina hade hängt med en kompis hem så det var en tyst och dyster stämning hela vägen hem.

 

Lördag eftermiddag, bara 3 timmar kvar tills Ulrik skulle komma och hämta mig. Jag hade precis ätit och skulle snart gå in i duschen då jag funderade på vad jag skulle ha på mig. Jag bestämde mig för en vit blus och ett par jeans sedan gick jag in i duschen.

Cirka 40 minuter senare steg jag ur. Jag gjorde mig iordning på 1 och en halv timme, men då segade jag dessutom väldigt mycket. När jag var helt klar var det bara 30 minuter kvar, jag undvek att logga in på Facebook, för då skulle jag bara vara tvungen att hitta på en ursäkt till varför jag skulle åka och jag var kanske inte så duktig på att ljuga.

Efter 30 minuter stod jag i hallen och fipplade med skorna, jag räknade sekunderna innan Ulrik skulle knacka på vår dörr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8… Där kom det, tre knackningar och jag var redan framme vid dörren. Ett djupt andetag, sedan skulle jag öppna dörren. Då öppnade jag dörren, där ute stod han och grejade med mobilen. Efter någon sekund kollade han upp och rykte till, han kollade på mig upp ifrån och ner innan han sade:

- Hej!

Han avfyrade ett leende mot mig som kunde döda.

- Hej.

Jag log blygt mot honom och han fick sedan komma in i hallen där jag till sist fick fixat snörningen på mina converse och tog upp min jacka ifrån golvet. Varken mamma eller Lina kom och störde som tur var, men de hade redan terrat mig hela dagen. När jag var färdig så gick vi ut genom dörren, Ulrik gick först och då hade jag chans att kunna granska HONOM. Han hade ingen gubbkeps, en svart och vit randig, uppvikt tröja med svarta byxor och slarvigt knutna kängor. När han kom fram höll han upp bildörren för mig och lät mig hoppa in, sedan stängde han dörren, gick runt och hoppade in på andra sidan.

- Hallå där! Är det du som är Alice?

Mannen satt fram i förarsätet och kollade nyfiket bak på mig. Innan jag hann svara, sade Ulrik:   

- Nej, jag har hämtat upp en random tjej istället för Alice!

Mannen skrockade lite grann innan han sade:

- Så detta är Alice alltså?

Innan Ulrik hann säga något, sade jag snabbt:

- Jo, hej!

Han skrattade och sade:

- Hej, jag är Kjell och är Ulriks pappa.

Sedan var nästan hela bilfärden tyst, men halvvägs till Göteborg så bröt Kjell tystnade genom att säga:

- Jaha du Ulrik, ingen blondin denna gång alltså?

Ulrik kollade besvärat ner på sina fötter och jag kollade frågande på Kjell, eftersom vad det verkade så skulle Ulrik inte kunna berätta varför det plötsligt blev så jobbigt.

- Jo du förstår Alice…

Han fortsatte:

- Alla Ulriks förra flickvänner har varit blondiner, du är nog den första som varit brunett.

Han skrockade lågt och sedan hörde jag Ulrik säga lågt:

- Pappa, hon är inte min flickvän…

- Jaha, vad är hon då? Hon är ju en flicka och din vän?

Ulrik suckade tungt och begravde ansiktet i händerna, resten av resan var pinsamt tyst.

 

När vi klev ut ur bilen efter att ha fått höra på Kjell när han hållit ett pinsamt ”tal” om vad vi fick och inte fick göra nu när vi inte var ”under uppsyn av målsman och jag var mindre årig”. Jag tror ni förstår vad han hade pratat om…

- Du får ursäkta min farsa.. Han är lite… ”klämcheck”.

Vi skrattade lite nervöst och gick sedan in för att fixa biljetter och godis. Tjejen i kassan som vi handlade av, spärrade nervöst upp ögonen när hon såg Ulrik, men han låssades som ingenting. Jag kollade ner och försökte dölja mig så gott det gick medan Ulrik handlade.

- Vill du ha något?

Hörde jag plötsligt och kollade upp på honom.

- Ehm.. Ska inte jag handla själv?

- Nää, klart att jag bjuder! Vad vill du ha?

- Ehm..

Kassörskan kollade misstänksamt på mig medan jag stod där och flackade med blicken fram och tillbaka mellan hon och Ulrik.

- En.. Cola då…

- Jaha? Bara det? Då tar jag två stora color och en stor popcorn bara för att.

Ulrik log ett brett leende mot kassörskan som långsamt flyttade sig mot popcorn-maskinen.

Efter en stund när hon i kassan ÄNTLIGEN var klar, så kunde vi så klart få gå där ifrån, det var lägligt eftersom de precis hade öppnat dörren in till bio-salongen. Vi gick dit och satte oss på våra platser, då trailer:sarna precis hade börjat, så kände jag att någon kollade på mig. Jag vände mig snabbt om men lika snabbt vände jag bort huvudet. Jonathan… Åh detta helvete...

 

 

 

Jag såg på hur min mobil skickade iväg sms:et. När det väl var skickat, satt jag och läste sms:et om och om igen och funderade på om jag verkligen gjort rätt val att skicka det. Tänk om han inte kan träffas på lördag? Tänk om han har en spelning, eller ska iväg... eller värst av allt, han kanske inte VILL träffa mig? Jag skulle inte klara av att få ett nej. Jag kände hur ångesten steg ju fler minuter som passerade. Jag la ifrån mig mobilen och grävde in ansiktet i kudden. Nu hade jag definitivt förstört allt jag någonsin skulle kunna få med Ulrik, om det var vänskap eller mer, det skulle jag aldrig få veta nu. Han kommer inte vilja träffa mig, och då kommer jag bli förkrossad och deprimerad. De långa, tysta minutrana passerade och jag önskade mer än någonting annat nu, att man kunde spola tillbaka tiden och inte göra misstag. Men allt var för sent.

 

Sekunder blev till minuter, minuter blev till timmar, timmar blev till dagar. Nä, riktigt så farligt var det inte. Jag låg fortfarande helt orörlig i min säng, med en sovande Bella bredvid mig och stirrade på mobilen som också låg helt orörlig och tyst. Det enda som hördes, var Bellas tysta andetag och Linas fotsteg i rummet intill. Ångesten tog kål mig, även väntan. Tänk om han inte ens svarar?

Jag klarade inte av mer, så jag satte mig upp i sängen, och märkte först nu att min kind var våt. Jag drog mina fingrar under ögonen och slängde en sista blick mot mobilen, lika svart fortfarande. Jag gick till fönstret och såg att solen börjat gå ner. Hur länge hade jag legat här egentligen? Det var ju ljust när jag la mig ner från första början.

Jag hörde min sms-signal, men reagerade inte. Min hjärna förstod att det ändå inte var han, det var troligen bara Mimmi som undrade vad vi har för läxor, hon brukar skicka iväg ett sms till mig på kvällen och fråga. Jag suckade och la mig ner på mage på sängen och stirrade åter igen på den svarta displayen. Skulle jag ta upp den och bli besviken eller strunta i det? Mimmi kan fråga Tess i värsta fall. Bella hade tydligen vaknat till liv och stod bredvid mig. Hennes fridfulla tystnad fick mig att le och hon drog sakta sin lurviga svans i mitt ansikte. Sen la hon sig pladask ner på sängen igen. Jag tryckte på den runda knappen på mobilen och den lös genast upp hela rummet. Jag kollade försiktigt vems namn som stod på displayen.

 

Känslan att verkligen se hans namn på displayen, är obeskrivlig. Jag kände hur lyckan spred sig i hela kroppen och ett brett leende uppstod i mitt ansikte. Sekunden därpå, insåg jag att han faktiskt kunde ha svarat nej, vilket fick mitt leende att försvinna direkt. Jag låste upp mobilen och hans konversation laddade. Jag blundade. Skulle jag våga chansa? Ja, jag måste, intalade jag mig själv. Jag öppnade försiktigt ögonen och blev först bländad av det starka ljuset. Mina ögon vande sig fort och jag kollade på displayen.
"Alice, it's your lucky day! Jag är faktiskt ledig på lördag, och vill såklart träffa dig, för jag antar att det var det du var ute efter?"
Jag läste sms:et flera gånger innan jag faktiskt förstod vad han hade skrivit. Jag hörde hur Linas dörr öppnades och hur hennes fotsteg närmade sig min dörr. Jag stelnade till och lyssnade skarpt efter hennes fotsteg. De upphörde utanför min dörr. Okej, hon är på väg in. Men till min förvåning, försvann fotstegen därifrån. Jag pustade ut och läste åter igen Ulriks sms. Vad skulle jag svara?
"När du äntligen är ledig, vill du inte göra nånting annat än att träffa mig då?"
"Härligt, ska vi träffas?"
"Så du vill träffa mig?"
Jag raderade rad efter rad och blev aldrig nöjd. Men någonting måste jag svara, han förtjänar ett svar. Mina tummar dansade lite över displayen och tillslut fick de någonting att göra.
"Haha, det var faktiskt det jag var ute efter!"
Jag skickade iväg det, men denna gång var jag inte lika nervös, men var fortfarande nervös. Det tog bara några minuter innan jag hörde min sms-signal igen.

 

”Tror du inte jag förstod det? ;) Vad säger du om att komma ner till Götet, så hittar vi på något skoj?”

Jag bet mig i underläppen, men inte för min nervositet, utan av lycka, ett sätt att dölja det fåniga leendet. Jag försökte snabbt tänka ut ett bra svar, men det blir aldrig någon succé när jag försöker tänka snabbt, det blir alltid dåligt och idiotiskt. Därför lät jag ännu en gång mina tummar dansa över displayen. Jag hörde hur någon klampade med trötta steg upp för trappan och mina tummar avslutade sin lyckliga dans.

- Alice? Är du vaken?

Innan jag visste ordet av det, så hade Lina tryckt ner handtaget och klivit in i mitt rum.

- Bra, du är vaken!

Jag la mobilen med displayen neråt och satte mig sakta upp och möttes av flera galgar kläder. Var jag förvånad? Inte ett dugg.

- Jag behöver hjälp med vad jag ska ha på mig till skolan imorgon.

- Kan du inte bara ta något imorgon?

Jag suckade och slängde mig bakåt i sängen och landade nästan på Bella. Hon ryckte till, men åter gick till sin djupa sömn sekunden därpå.

- Nej! För på håltimmen imorgon ska jag träffa Liam, då måste jag se bra ut!

- Du ser bra ut i allt, uppmuntrade jag henne.

Hon skrattade lätt.

- Du är gullig du. Men allvarligt. Ska jag ha jeans skjortan och ett par svarta jeans, eller beigea chinos och en röd, stickad tröja?

Hon höll fram jeans skjortan i ena handen och den röda, stickade tröjan i andra. Eftersom jag verkligen älskar stickade tröjor, svarade jag…

- Jeans skjortan.

Hon log glatt och lämnade mitt rum, utan att stänga dörren. Att alla ska göra så! Hon hatar när folk glömmer stänga hennes dörr, men gör det själv. Jag suckade irriterat och gick mot dörren.

- Varsågod! skrek jag mot hennes rum.

Jag gjorde alltid så, eftersom hon aldrig sa tack. Jag menar verkligen aldrig. Jag tog sats och slängde mig på sängen, och väckte åter igen Bella.

- Förlåt, sa jag tyst och pussade henne på huvudet.

Jag vände upp mobilen igen och kom äntligen på ett bra svar till Ulrik.

”Låter kanon! Vad vill du hitta på? =)”

 

När jag väl öppnade ögonen och fick syn på min mobil, kände jag på något sett skuldkänslor. Hade jag somnat mitt i min och Ulriks konversation? Tänk om han tror att JAG dissade honom nu? Jag och mina ”tänk om”…

Jag sträckte mig långsamt efter mobilen, och det första jag gjorde var att kolla klockan. 04.37. Jag såg sedan att jag hade två nya sms. Det ena från Mimmi och det andra från Ulrik. Jag kollade Mimmis först.

”Hej vännen. Hoppas du inte sover nu, för jag behöver VERKLIGEN veta vad vi har för läxor nu i veckan, puss!”

Jag skrattade till tyst. Min instinkt hade haft rätt, någon gång under kvällen skulle jag få ett sånt sms ifrån henne. Ingen idé att svara nu, tänkte jag och tryckte sedan fram Ulriks sms.

”Detta kommer säkert låta underligt, men Anders låter mig inte gå på stan med någon tjej, pga. av mitt så kallade ”kändisliv”. Så vad sägs om bio? Där är det mörkt, så fansen ser mig inte isåfall. Hoppas du förstår och inte tar illa upp!”

Mitt hjärta ökade takten. Jag, Ulrik, mörk bio-salong?! I’m living a dream! Men jag kan inte rå för att väcka honom mitt i natten, så jag får helt enkelt svara om några timmar.

 

Lunch i skolan en helt vanlig onsdag. Fast denna onsdag var faktiskt inte som vilken onsdag som helst. Jag satt och sms:ade med Ulrik hela lunchen. Han satt i sin minibuss på väg till en spelning och ville ha någon att prata med, så jag ställde utan tvekan upp. Tess och Mimmi hade gång på gång försökt kontakta mig, och jag ljög varje gång och sa att det var min kusin jag sms:ade med. Jag kunde inte berätta för dem än att det var deras idol jag sms:ade med. Men de fick mig att reagera en gång.

- Alice…Jonathan är på ingång.

Jag kollade genast upp från mobilen och såg mig omkring. Han bar på en tallrik med mat och närmade sig vårt bord. Ånej, vad tänker han göra?

- Tjena, får man slå sig ner?

Jag stirrade på honom som ett fån och kände hur mobilen vibrerade i mina händer. Han drog ut stolen bredvid mig och satte sig ner med ett stort leende. Jag lovar, om jag skulle stått upp, skulle jag blivit knäsvag och ramlat ihop i en hög på golvet. Jag kände hur den plågsamma hettan attackerade mitt ansikte och fjärilarna i min mage var som galna.

- Om du vill snacka tjejsnack, så visst, sa Tess och ryckte på axlarna och vände sig sedan mot Mimmi igen.

Mimmi gav mig en ängslig blick. Jag mimade ”det går bra” för att lugna ner henne. Jag vände mig snabbt mot Jonathan och fick ögonkontakt. Har ni någon gång hört talas om ”Jag kan simma, men i dina ögon drunknar jag”? Exakt så kände jag nu. Jag kollade snabbt ner i min soppa igen och låtsades som ingenting. Jag såg i ögonvrån att Jonathan lutade sig närmare mig.

- Mår du bättre idag? viskade han.

Om jag mår bättre? Jag ska träffa Ulrik på lördag och antagligen se på bio, kan man må bättre? Jag kollade snabbt upp och såg hur Tess pratade med Mimmi, men allt Mimmi gjorde, var att kolla medlidande på mig. Jag gav henne en blick, som betydde ”det är okej”. Jag vände mig sedan mot Jonathan.

- Ja, jag mår bättre idag. Hur mår du själv?

Min nonchalanta fråga och min ton, fick honom att luta sig bakåt. Jag insåg precis hur kaxig jag lät.

- Nejnej, jag menade inte så! Jag mår bättre, hur mår du?

Jag gav honom ett brett leende, vilket fick honom att se mindre obekväm ut.

 - Jo, det rullar på.

”Det rullar på”. Exakt det uttrycket som Ulrik använt när jag frågade hur det gick i kändislivet. Jag log och vände blicken mot mitt knä där mobilen låg och Ulriks sms väntade. Jag öppnade sms:et och fick tillbaka leendet på mina läppar.

 

Ingen ork att göra läxorna idag heller. Istället gjorde jag det jag gillar bättre. Jag skuttade glatt ner för trappan och tog på mig skorna.

- Vart ska du? ropade mamma från köket.

- Ut!

Jag öppnade dörren innan mamma hann säga någonting mer, tog skateboarden som stod lutad mot husväggen, la den på marken och åkte iväg. Jag åkte runt i kvarteret en stund och kollade mig omkring. Jag måste ha sett ut som en turist som aldrig varit här förut. Jag kollade åt höger och vänster och kollade på alla hus som låg runt omkring mig.

Men smart som jag är, kollade jag inte vart jag åkte och insåg hur dumt det var, när jag låg över någon på trottoaren. Jag öppnade ögonen och fick en chock vem som låg där.

- Jonathan…pep jag nervöst fram.

__________________________________________________________________

Oh no...hur ska detta gå?

Fortsättningen kommer när vi fått minst 5 kommentarer, så kommentera om ni vill ha fortsättningen!

(Om ni inte redan förstått det, så texten jag/vi skriver över bilderna är alltid låt-texter!)

 

 

 

 

 

Timmarna gick, inget svar. Jag kollade mobilen var 5:te minut efter ett svar från honom, startade om mobilen, klickade in på konversationen, suckade och lade ifrån mig den igen. Ytterligare någon timme gick och jag höll på i samma mönster, tills mamma ropade nerifrån att maten var klar. Jag väntade i cirka 5 minuter efter att jag hört Linas dörr öppnas och stängas igen, samt dunsarna efter hennes fötter när hon gick ner för trappan. Sedan gick jag ner, jag visste att om man var först ner fick man det stora ”nöjet” att hjälpa till med dukningen och jag hade inte lust att ha onödigt småprat med mina föräldrar just nu.

 

Stämningen under maten var lättsam som tur var för mig, jag var ju inte den som syntes i familjen om man säger så. Vid såna här tillfällen var det en lättnad att min syster hade fått den rollen, då hon satt och pratade om sin dag och det som hänt under den. En mjuk duns hördes och jag kollade på stolen bredvid mig, innan hade den varit tom, men där satt nu Bella som satt och kollade nöjt på mig med hennes stora, blå ögon. Bella var vår katt av rasen Birma, hon brukade vara den som höll mig sällskap när jag var ledsen (när inte Lina kunde eller orkade) och sova i min säng på natten. Jag klappade henne lite smått på huvudet innan jag fortsatte äta.

 

När jag ätit färdigt och ställt bort min tallrik gick jag upp på rummet igen med Bella hack i häl. Jag stängde dörren, gick till mitt skrivbord, tog mobilen och lade mig på mage på sängen. Bella hoppade upp och lade sig bredvid mig där hon efter bara några sekunder låg och slumrade. Jag skrattade tyst åt henne och låste sedan upp mobilen. ETT NYTT SMS!!! Jag klickade snabbt upp det men såg till min besvikenhet att det bara var Tess ”Hej =) ” Jag orkade inte svara så jag bara klickade bort det, slängde bort mobilen och begravde ansiktet i min kudde. Det gjorde ont att han dissade mig så som han gjorde, varför gjorde han det? Vad var det han gjorde? Träffade han en annan tjej?? Jag visste att jag alltid föreställde mig det värsta, men man kunde ju aldrig veta säkert. Varför grubblade jag på detta? Efter en stund märkte jag att kudden började bli blöt, jag hade gråtit. Gråtit över en kille som jag inte borde gråta över, gråtit över en kille som 1000: tals andra tjejer redan gråtit över, gråtit över en kille som jag träffat endast en gång… Varför? Jag visste varför, det tog emot att erkänna det men jag är precis som alla andra tonårs tjejer. Jag hade blivit kär på sättet som så många andra kunde bli, jag hade fallit för en blond musiker från Göteborg på cirka 1 sekund… Jag var kär i Ulrik Munther…

 

Natten gick och om jag måste erkänna så var det inte precis världens bästa natt, massa deprimerande tankar och gråtande. När jag och Lina anlände till skolan var jag sjukt trött och max hade jag sovit någon timme. Tess och Mimmi verkade ha sovit bra, då de studsade runt som vanligt. Jag brukade vara rätt duktig på att dölja hur jag mådde och det verkade jag kunna göra nu också. Jag gick runt och log ett fejkat leende när jag egentligen storgrät på insidan. Två lektioner hade gått och jag stod inne vid mitt skåp, vi hade håltimme och jag tog så mycket tid på mig som jag kunde för att kunna sluta le i en stund och kunna vara så miserabel som jag egentligen var. Jag suckade tungt och lät hållningen och leendet sjunka. Där stod jag, ledsen som aldrig förut bara för att en kille inte svarat på mitt sms. Något patetiskt faktiskt och det fick mig att må ännu värre. Plötsligt harklade sig någon bakom mig. Jag ryckte till och vände mig snabbt om, där stod Jonathan och kollade oroligt på mig. Jag hade varit så inne i mina egna tankar så jag inte hade hört honom komma. Jag kollade runt om men såg inte hans kompis någonstans.

- Ehh.. Jag kom hit ensam om du undrar.

Han log lite osäkert mot mig.

- Jaha…
När jag märkte hur ynklig min röst var så harklade jag mig och kollade bort.

- Du har inte verkat så glad idag.

Jag vände mig chockat mot honom och kollade in i hans varma, chokladbruna ögon och kände hur det började pirra i knäna igen. Hade han märkt det? Han måste ju bry sig om mig om han märker det.  Jag vände mig mot skåpet och ställde rätt några böcker. Det dröjde en stund innan jag kom på att jag skulle svara också.

- Okej, fast det har jag varit.

Sade jag så självsäkert som jag kunde innan jag fixade med de lösa papprena som låg i skåpet. Jonathan stod tyst bakom mig medan jag blev klar med papprena och började sortera pennor i storleks ordning, jag hade slut på idéer om vad jag skulle göra efter det så då skulle jag vara tvungen att gå. Jonathan var fortfarande tyst när jag var klar med pennorna, läskigt tyst. Han kanske hade gått igen? Jag stängde skåpet och vände mig om. Nej, där stod han. Han kollade misstänksamt på mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag råkade kolla in i hans ögon igen, det kändes som att jag skulle smälta och jag stod där i några sekunder innan jag kom på att jag borde gå så att det inte blir något konstigt läge – konstigare än vad det redan var.

- Jag ska gå till mina vänner nu… Trevligt att prata med dig.

Jag log ett tillgjort leende och kom på mig själv med att det jag sagt lät väldigt tantigt och jag hade liksom viskat fram det. ÅÅÅÅH vad pinsam jag var.. Jag gick snabbt ut genom dörren men bara någon sekund senare var Jonathan ifatt mig. Han lade sin hand på min axel och det pirrade till av hans beröring, han tryckte ner mig på en bänk som var alldeles bredvid oss och satte sig bredvid mig.

- Du vet att man blir orolig för dig va?

Jag var tvungen att kolla rakt fram, jag visste inte hur jag skulle reagera när han sade så. När jag inte svarade så fortsatte han.

- Du är duktig på att fejka saker men sånt märker man när han kollat på dig ett tag, man ser vad som är fake och vad som är riktigt då.

Vaddå kollat på mig ett tag? Hade HAN kollat på MIG?

- Typ som nu, du ryckte till och ögonen blev en aning större.

Jag vände mig mot honom men undvek ögonkontakt

- Likadant när du försöker le, man ser ditt leende men ögonen är ledsna.

Några sjuor kom ut ur dörren bredvid oss och jag vände mig om för att kolla på de. Det gick en stund och 7orna försvann neråt mot ÖoB.

- Så?

Jonathan lät något irriterad.

- Vaddå så?

Jag satte mig rakt fram och kollade ner i marken.

- Vad är du ledsen för?

-En sak.

Han suckade

-Lyssna, jag bryr mig om dig, kanske lite mer än vad jag borde göra… Så jag vill veta vad som är fel.

WAIT WHAT?!  Vad hade han nyss sagt?! Jag vände mig mot honom igen. Han såg något generad ut, hans kinder var nästan som Ulriks. VARFÖR TÄNKTE JAG PÅ DET? Han brydde sig om mig… Som Ulr… Vad höll jag på med?! Enkelt svar: Jag jämförde Ulrik och Jonathan, varför? Då vibrerade mobilen som låg i min jeans ficka.  Jonathan gav mig en frågande blick, jag vände bort huvudet och började tänka på ett svar.

Då öppnades en dörr lite längre bort som ledde in till matsalen. Tess sprang mot oss med Mimmi tätt efter sig.

- FÖRLÅT!!! DETTA ÄR SJUKT VIKTIGT OCH JAG MÅSTE VERKLIGEN PRATA MED DIG ALICE!!!!

Tess såg galen ut då hon sprang mot mig, men jag visste varför. Vi hade sagt för ett tag sedan att om någon av oss såg obekväm ut eller liknande när vi satt vid en kille, så skulle vi helt plötsligt behöva prata om något väldigt viktigt. Tess högg tag i min handled och drog upp mig från bänken.

- SORRY JONATHAN!!!

Tess skrek det och sedan sprang vi in i matsalen och lämnade en chockad Jonathan som hade rest sig och chockat kollat efter oss.

5 minuter bestod av frågor och sedan var det nog, då hade de redan fått reda på allt och de kunde gå vidare. Efter en stund hade jag kommit på att jag fått ett sms, jag fiskade upp mobilen och kollade vem som hade skrivigt. ”Ulrik” mitt hjärta hoppade över några slag, jag öppnade den och läste sms:et.

”FÖRLÅÅÅT! Jag var i studion hela kvällen och jag somnade innan jag hann kolla mobilen =( ”

All min oro i onödan, jag kände hur ett enormt leende tog upp hela mitt ansikte.

- Seriöst, jag vill verkligen veta vem du sms:ar med!

Jag kollade upp och in i Tess missnöjda ögon och sedan på Mimmi som log lurigt och sedan kollade något snett bakom mig. Jag vände mig om och där stod Jonathan. Jag ryckte till och började i ren desperathet gå därifrån.

 

Jag hade sms:at med Ulrik nästan hela dagen, och nästan längtat ihjäl mig efter honom. Nu låg jag här på min säng och kollade osäkert på displayen där jag skrivit ett sms men inte skickat än. Skulle jag våga skicka eller skulle jag inte? Nu eller aldrig, livet går ut på att ta risker. Okej, det kan inte gå mer än åt helvete, tänkte jag och klickade på skicka.