staymunthernovell.blogg.se

 

 

Jag tog sats och nästan flög upp från marken. Jag stod och såg på när han kravlade sig upp från marken. Ju mer jag kollade på honom när han borstade bort smuts från sina kläder, ju mer blev jag varm om kinderna. Han skrattade tyst.

- Är du såhär du försöker få killar att falla för dig?

Jag kollade snabbt upp mot honom och såg hans skämtsamma flin och kollade genast ner i marken igen. Jag försökte komma på något att säga för att göra stämningen mindre obekväm, men jag hade ingen aning om vad.

- Men…vad gör du här? Bor inte du inne i stan?

Det kändes som att orden skulle samla sig i munnen och komma ut som om jag pratade på ett språk som ingen förstod, men som tur var lyckades jag faktiskt få ut det normalt. Jag råkade kolla upp igen och möta hans choklad-bruna ögon, varför var det så svårt att försöka bete sig någorlunda normalt i hans närhet? Jag visste varför, men detta ville jag gärna förneka ett tag till.

- Jo men alltså…

Hans blick flackade och han kliade sig nervöst i hårbotten. Sedan fortsatte han.

- Öhm.. Jag är ute på… En promenad…

Han log något nervöst och jag svär på att jag hade kunnat ”smälla av” just då. Men något var jag tvungen att göra, så jag tvingade fram ett leende. Han verkade märka att jag fejkade och kollade besvärat ner på min skateboard som jag rullade fram och tillbaka med den ena foten.

- Men… Varför promenerar du här då?

Frågade jag nyfiket.

- Eeh.. Jag brukar.. Liksom… Jag ska göra ett projektarbete tillsammans med Lina!

Han kollade upp igen och log lite smått, nu var det min tur att kolla ner. Jag kollade på min skateboard och insåg att jag behövde åka.

- Ääh.. Vad.. Trevligt… Men jag måste åka nu… Till min… Farfar! F.. Förlåt.. Vi ses!

Utan att kolla på honom och jag dröjde mig knappast kvar, så tog jag sats och åkte snabbt iväg.

 

När jag väl var hemma, stötte jag på Lina i hallen. Då kom jag plötsligt att tänka på vad Jonathan tidigare sagt och kollade diskret efter honom, när jag inte såg honom så frågade jag Lina.

- Du.. Jag träffade Jonathan för en stund sedan och han sa att han var på väg hit för att arbeta med dig på något..

Lina kollade förvirrat på mig innan hon sade:

- Nä, inte vad jag vet.

Då blev jag väldigt förvirrad. Om han inte skulle hit, vad gjorde han då här?

- Aa okej.

Svarade jag, Lina gick upp på sitt rum igen och jag tog av mig mina skor innan jag gick in i köket. Där inne stod mamma och diskade.

- Hallå du!

Mamma vände sig om och lade ifrån sig diskborsten.

- Vart har du varit?

- Nä, ute..

- Jaha, vad trevligt.

Sade hon nonchalant och kollade fortfarande på mig, då såklart pep mobilen till, jag tog upp den och såg att det var ifrån Ulrik. Ett leende bredde ut sig över hela mitt ansikte.

- Vem sms:ar du med då?

Frågade mamma lurigt.

- Öhm.. Personen som jag hoppades på att min underbara mamma kunde låta mig gå på bio i Göteborg med?

Jag log ett tillgjort, fast samtidigt frågande leende, mot henne. Hon kollade misstänksamt på mig.

- Vem är den ”personen” då?

Jag funderade en stund på om jag skulle säga hela sanningen eller bara berätta halva.

- En.. Kille..

Mamma kollade glatt på mig, om det handlade om killar, så gick det NÄSTAN alltid.

- Hur sent blir det?

Det fick jag fundera på en liten stund, jag visste ju faktiskt inte det än.Jag höjde pekfingret och menade att hon skulle vänta medan jag fick upp Ulriks konversation och skickade iväg ett sms. Det dröjde inte lång tid innan mobilen pep till, jag läste högt:

- Bion börjar klockan sju, så jag hämtar dig strax efter fem, och så kommer du nog hem förhoppningsvis, innan elva.

Mamma kollade uppskattande på mig innan hon sade:

- En kille med koll, bra val!

- Det tar jag som ett ja.

Vi log mot varandra innan mamma återgick till diskandet och jag gick upp på rummet för att sms:a med Ulrik.

 

Resterande dagar i skolan, undvek jag Jonathan så gott det gick.

Sista lektionen på fredagen hade varit och jag var inne vid mitt skåp. Då hörde jag dörren bakom mig öppnas, Jag vände mig om lite snabbt och såg att det var Jonathan som kom in, han log mot mig men jag bara vände mig om igen. Jag drog ner jackan från kroken i skåpet där den brukade hänga och slängde både den och väskan över axeln innan jag smällde igen skåpet, låste det och gick/sprang ut från rummet.

Jag gick helt själv hem, Lina hade hängt med en kompis hem så det var en tyst och dyster stämning hela vägen hem.

 

Lördag eftermiddag, bara 3 timmar kvar tills Ulrik skulle komma och hämta mig. Jag hade precis ätit och skulle snart gå in i duschen då jag funderade på vad jag skulle ha på mig. Jag bestämde mig för en vit blus och ett par jeans sedan gick jag in i duschen.

Cirka 40 minuter senare steg jag ur. Jag gjorde mig iordning på 1 och en halv timme, men då segade jag dessutom väldigt mycket. När jag var helt klar var det bara 30 minuter kvar, jag undvek att logga in på Facebook, för då skulle jag bara vara tvungen att hitta på en ursäkt till varför jag skulle åka och jag var kanske inte så duktig på att ljuga.

Efter 30 minuter stod jag i hallen och fipplade med skorna, jag räknade sekunderna innan Ulrik skulle knacka på vår dörr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8… Där kom det, tre knackningar och jag var redan framme vid dörren. Ett djupt andetag, sedan skulle jag öppna dörren. Då öppnade jag dörren, där ute stod han och grejade med mobilen. Efter någon sekund kollade han upp och rykte till, han kollade på mig upp ifrån och ner innan han sade:

- Hej!

Han avfyrade ett leende mot mig som kunde döda.

- Hej.

Jag log blygt mot honom och han fick sedan komma in i hallen där jag till sist fick fixat snörningen på mina converse och tog upp min jacka ifrån golvet. Varken mamma eller Lina kom och störde som tur var, men de hade redan terrat mig hela dagen. När jag var färdig så gick vi ut genom dörren, Ulrik gick först och då hade jag chans att kunna granska HONOM. Han hade ingen gubbkeps, en svart och vit randig, uppvikt tröja med svarta byxor och slarvigt knutna kängor. När han kom fram höll han upp bildörren för mig och lät mig hoppa in, sedan stängde han dörren, gick runt och hoppade in på andra sidan.

- Hallå där! Är det du som är Alice?

Mannen satt fram i förarsätet och kollade nyfiket bak på mig. Innan jag hann svara, sade Ulrik:   

- Nej, jag har hämtat upp en random tjej istället för Alice!

Mannen skrockade lite grann innan han sade:

- Så detta är Alice alltså?

Innan Ulrik hann säga något, sade jag snabbt:

- Jo, hej!

Han skrattade och sade:

- Hej, jag är Kjell och är Ulriks pappa.

Sedan var nästan hela bilfärden tyst, men halvvägs till Göteborg så bröt Kjell tystnade genom att säga:

- Jaha du Ulrik, ingen blondin denna gång alltså?

Ulrik kollade besvärat ner på sina fötter och jag kollade frågande på Kjell, eftersom vad det verkade så skulle Ulrik inte kunna berätta varför det plötsligt blev så jobbigt.

- Jo du förstår Alice…

Han fortsatte:

- Alla Ulriks förra flickvänner har varit blondiner, du är nog den första som varit brunett.

Han skrockade lågt och sedan hörde jag Ulrik säga lågt:

- Pappa, hon är inte min flickvän…

- Jaha, vad är hon då? Hon är ju en flicka och din vän?

Ulrik suckade tungt och begravde ansiktet i händerna, resten av resan var pinsamt tyst.

 

När vi klev ut ur bilen efter att ha fått höra på Kjell när han hållit ett pinsamt ”tal” om vad vi fick och inte fick göra nu när vi inte var ”under uppsyn av målsman och jag var mindre årig”. Jag tror ni förstår vad han hade pratat om…

- Du får ursäkta min farsa.. Han är lite… ”klämcheck”.

Vi skrattade lite nervöst och gick sedan in för att fixa biljetter och godis. Tjejen i kassan som vi handlade av, spärrade nervöst upp ögonen när hon såg Ulrik, men han låssades som ingenting. Jag kollade ner och försökte dölja mig så gott det gick medan Ulrik handlade.

- Vill du ha något?

Hörde jag plötsligt och kollade upp på honom.

- Ehm.. Ska inte jag handla själv?

- Nää, klart att jag bjuder! Vad vill du ha?

- Ehm..

Kassörskan kollade misstänksamt på mig medan jag stod där och flackade med blicken fram och tillbaka mellan hon och Ulrik.

- En.. Cola då…

- Jaha? Bara det? Då tar jag två stora color och en stor popcorn bara för att.

Ulrik log ett brett leende mot kassörskan som långsamt flyttade sig mot popcorn-maskinen.

Efter en stund när hon i kassan ÄNTLIGEN var klar, så kunde vi så klart få gå där ifrån, det var lägligt eftersom de precis hade öppnat dörren in till bio-salongen. Vi gick dit och satte oss på våra platser, då trailer:sarna precis hade börjat, så kände jag att någon kollade på mig. Jag vände mig snabbt om men lika snabbt vände jag bort huvudet. Jonathan… Åh detta helvete...

 

 

 

Jag såg på hur min mobil skickade iväg sms:et. När det väl var skickat, satt jag och läste sms:et om och om igen och funderade på om jag verkligen gjort rätt val att skicka det. Tänk om han inte kan träffas på lördag? Tänk om han har en spelning, eller ska iväg... eller värst av allt, han kanske inte VILL träffa mig? Jag skulle inte klara av att få ett nej. Jag kände hur ångesten steg ju fler minuter som passerade. Jag la ifrån mig mobilen och grävde in ansiktet i kudden. Nu hade jag definitivt förstört allt jag någonsin skulle kunna få med Ulrik, om det var vänskap eller mer, det skulle jag aldrig få veta nu. Han kommer inte vilja träffa mig, och då kommer jag bli förkrossad och deprimerad. De långa, tysta minutrana passerade och jag önskade mer än någonting annat nu, att man kunde spola tillbaka tiden och inte göra misstag. Men allt var för sent.

 

Sekunder blev till minuter, minuter blev till timmar, timmar blev till dagar. Nä, riktigt så farligt var det inte. Jag låg fortfarande helt orörlig i min säng, med en sovande Bella bredvid mig och stirrade på mobilen som också låg helt orörlig och tyst. Det enda som hördes, var Bellas tysta andetag och Linas fotsteg i rummet intill. Ångesten tog kål mig, även väntan. Tänk om han inte ens svarar?

Jag klarade inte av mer, så jag satte mig upp i sängen, och märkte först nu att min kind var våt. Jag drog mina fingrar under ögonen och slängde en sista blick mot mobilen, lika svart fortfarande. Jag gick till fönstret och såg att solen börjat gå ner. Hur länge hade jag legat här egentligen? Det var ju ljust när jag la mig ner från första början.

Jag hörde min sms-signal, men reagerade inte. Min hjärna förstod att det ändå inte var han, det var troligen bara Mimmi som undrade vad vi har för läxor, hon brukar skicka iväg ett sms till mig på kvällen och fråga. Jag suckade och la mig ner på mage på sängen och stirrade åter igen på den svarta displayen. Skulle jag ta upp den och bli besviken eller strunta i det? Mimmi kan fråga Tess i värsta fall. Bella hade tydligen vaknat till liv och stod bredvid mig. Hennes fridfulla tystnad fick mig att le och hon drog sakta sin lurviga svans i mitt ansikte. Sen la hon sig pladask ner på sängen igen. Jag tryckte på den runda knappen på mobilen och den lös genast upp hela rummet. Jag kollade försiktigt vems namn som stod på displayen.

 

Känslan att verkligen se hans namn på displayen, är obeskrivlig. Jag kände hur lyckan spred sig i hela kroppen och ett brett leende uppstod i mitt ansikte. Sekunden därpå, insåg jag att han faktiskt kunde ha svarat nej, vilket fick mitt leende att försvinna direkt. Jag låste upp mobilen och hans konversation laddade. Jag blundade. Skulle jag våga chansa? Ja, jag måste, intalade jag mig själv. Jag öppnade försiktigt ögonen och blev först bländad av det starka ljuset. Mina ögon vande sig fort och jag kollade på displayen.
"Alice, it's your lucky day! Jag är faktiskt ledig på lördag, och vill såklart träffa dig, för jag antar att det var det du var ute efter?"
Jag läste sms:et flera gånger innan jag faktiskt förstod vad han hade skrivit. Jag hörde hur Linas dörr öppnades och hur hennes fotsteg närmade sig min dörr. Jag stelnade till och lyssnade skarpt efter hennes fotsteg. De upphörde utanför min dörr. Okej, hon är på väg in. Men till min förvåning, försvann fotstegen därifrån. Jag pustade ut och läste åter igen Ulriks sms. Vad skulle jag svara?
"När du äntligen är ledig, vill du inte göra nånting annat än att träffa mig då?"
"Härligt, ska vi träffas?"
"Så du vill träffa mig?"
Jag raderade rad efter rad och blev aldrig nöjd. Men någonting måste jag svara, han förtjänar ett svar. Mina tummar dansade lite över displayen och tillslut fick de någonting att göra.
"Haha, det var faktiskt det jag var ute efter!"
Jag skickade iväg det, men denna gång var jag inte lika nervös, men var fortfarande nervös. Det tog bara några minuter innan jag hörde min sms-signal igen.

 

”Tror du inte jag förstod det? ;) Vad säger du om att komma ner till Götet, så hittar vi på något skoj?”

Jag bet mig i underläppen, men inte för min nervositet, utan av lycka, ett sätt att dölja det fåniga leendet. Jag försökte snabbt tänka ut ett bra svar, men det blir aldrig någon succé när jag försöker tänka snabbt, det blir alltid dåligt och idiotiskt. Därför lät jag ännu en gång mina tummar dansa över displayen. Jag hörde hur någon klampade med trötta steg upp för trappan och mina tummar avslutade sin lyckliga dans.

- Alice? Är du vaken?

Innan jag visste ordet av det, så hade Lina tryckt ner handtaget och klivit in i mitt rum.

- Bra, du är vaken!

Jag la mobilen med displayen neråt och satte mig sakta upp och möttes av flera galgar kläder. Var jag förvånad? Inte ett dugg.

- Jag behöver hjälp med vad jag ska ha på mig till skolan imorgon.

- Kan du inte bara ta något imorgon?

Jag suckade och slängde mig bakåt i sängen och landade nästan på Bella. Hon ryckte till, men åter gick till sin djupa sömn sekunden därpå.

- Nej! För på håltimmen imorgon ska jag träffa Liam, då måste jag se bra ut!

- Du ser bra ut i allt, uppmuntrade jag henne.

Hon skrattade lätt.

- Du är gullig du. Men allvarligt. Ska jag ha jeans skjortan och ett par svarta jeans, eller beigea chinos och en röd, stickad tröja?

Hon höll fram jeans skjortan i ena handen och den röda, stickade tröjan i andra. Eftersom jag verkligen älskar stickade tröjor, svarade jag…

- Jeans skjortan.

Hon log glatt och lämnade mitt rum, utan att stänga dörren. Att alla ska göra så! Hon hatar när folk glömmer stänga hennes dörr, men gör det själv. Jag suckade irriterat och gick mot dörren.

- Varsågod! skrek jag mot hennes rum.

Jag gjorde alltid så, eftersom hon aldrig sa tack. Jag menar verkligen aldrig. Jag tog sats och slängde mig på sängen, och väckte åter igen Bella.

- Förlåt, sa jag tyst och pussade henne på huvudet.

Jag vände upp mobilen igen och kom äntligen på ett bra svar till Ulrik.

”Låter kanon! Vad vill du hitta på? =)”

 

När jag väl öppnade ögonen och fick syn på min mobil, kände jag på något sett skuldkänslor. Hade jag somnat mitt i min och Ulriks konversation? Tänk om han tror att JAG dissade honom nu? Jag och mina ”tänk om”…

Jag sträckte mig långsamt efter mobilen, och det första jag gjorde var att kolla klockan. 04.37. Jag såg sedan att jag hade två nya sms. Det ena från Mimmi och det andra från Ulrik. Jag kollade Mimmis först.

”Hej vännen. Hoppas du inte sover nu, för jag behöver VERKLIGEN veta vad vi har för läxor nu i veckan, puss!”

Jag skrattade till tyst. Min instinkt hade haft rätt, någon gång under kvällen skulle jag få ett sånt sms ifrån henne. Ingen idé att svara nu, tänkte jag och tryckte sedan fram Ulriks sms.

”Detta kommer säkert låta underligt, men Anders låter mig inte gå på stan med någon tjej, pga. av mitt så kallade ”kändisliv”. Så vad sägs om bio? Där är det mörkt, så fansen ser mig inte isåfall. Hoppas du förstår och inte tar illa upp!”

Mitt hjärta ökade takten. Jag, Ulrik, mörk bio-salong?! I’m living a dream! Men jag kan inte rå för att väcka honom mitt i natten, så jag får helt enkelt svara om några timmar.

 

Lunch i skolan en helt vanlig onsdag. Fast denna onsdag var faktiskt inte som vilken onsdag som helst. Jag satt och sms:ade med Ulrik hela lunchen. Han satt i sin minibuss på väg till en spelning och ville ha någon att prata med, så jag ställde utan tvekan upp. Tess och Mimmi hade gång på gång försökt kontakta mig, och jag ljög varje gång och sa att det var min kusin jag sms:ade med. Jag kunde inte berätta för dem än att det var deras idol jag sms:ade med. Men de fick mig att reagera en gång.

- Alice…Jonathan är på ingång.

Jag kollade genast upp från mobilen och såg mig omkring. Han bar på en tallrik med mat och närmade sig vårt bord. Ånej, vad tänker han göra?

- Tjena, får man slå sig ner?

Jag stirrade på honom som ett fån och kände hur mobilen vibrerade i mina händer. Han drog ut stolen bredvid mig och satte sig ner med ett stort leende. Jag lovar, om jag skulle stått upp, skulle jag blivit knäsvag och ramlat ihop i en hög på golvet. Jag kände hur den plågsamma hettan attackerade mitt ansikte och fjärilarna i min mage var som galna.

- Om du vill snacka tjejsnack, så visst, sa Tess och ryckte på axlarna och vände sig sedan mot Mimmi igen.

Mimmi gav mig en ängslig blick. Jag mimade ”det går bra” för att lugna ner henne. Jag vände mig snabbt mot Jonathan och fick ögonkontakt. Har ni någon gång hört talas om ”Jag kan simma, men i dina ögon drunknar jag”? Exakt så kände jag nu. Jag kollade snabbt ner i min soppa igen och låtsades som ingenting. Jag såg i ögonvrån att Jonathan lutade sig närmare mig.

- Mår du bättre idag? viskade han.

Om jag mår bättre? Jag ska träffa Ulrik på lördag och antagligen se på bio, kan man må bättre? Jag kollade snabbt upp och såg hur Tess pratade med Mimmi, men allt Mimmi gjorde, var att kolla medlidande på mig. Jag gav henne en blick, som betydde ”det är okej”. Jag vände mig sedan mot Jonathan.

- Ja, jag mår bättre idag. Hur mår du själv?

Min nonchalanta fråga och min ton, fick honom att luta sig bakåt. Jag insåg precis hur kaxig jag lät.

- Nejnej, jag menade inte så! Jag mår bättre, hur mår du?

Jag gav honom ett brett leende, vilket fick honom att se mindre obekväm ut.

 - Jo, det rullar på.

”Det rullar på”. Exakt det uttrycket som Ulrik använt när jag frågade hur det gick i kändislivet. Jag log och vände blicken mot mitt knä där mobilen låg och Ulriks sms väntade. Jag öppnade sms:et och fick tillbaka leendet på mina läppar.

 

Ingen ork att göra läxorna idag heller. Istället gjorde jag det jag gillar bättre. Jag skuttade glatt ner för trappan och tog på mig skorna.

- Vart ska du? ropade mamma från köket.

- Ut!

Jag öppnade dörren innan mamma hann säga någonting mer, tog skateboarden som stod lutad mot husväggen, la den på marken och åkte iväg. Jag åkte runt i kvarteret en stund och kollade mig omkring. Jag måste ha sett ut som en turist som aldrig varit här förut. Jag kollade åt höger och vänster och kollade på alla hus som låg runt omkring mig.

Men smart som jag är, kollade jag inte vart jag åkte och insåg hur dumt det var, när jag låg över någon på trottoaren. Jag öppnade ögonen och fick en chock vem som låg där.

- Jonathan…pep jag nervöst fram.

__________________________________________________________________

Oh no...hur ska detta gå?

Fortsättningen kommer när vi fått minst 5 kommentarer, så kommentera om ni vill ha fortsättningen!

(Om ni inte redan förstått det, så texten jag/vi skriver över bilderna är alltid låt-texter!)

 

 

 

 

 

Timmarna gick, inget svar. Jag kollade mobilen var 5:te minut efter ett svar från honom, startade om mobilen, klickade in på konversationen, suckade och lade ifrån mig den igen. Ytterligare någon timme gick och jag höll på i samma mönster, tills mamma ropade nerifrån att maten var klar. Jag väntade i cirka 5 minuter efter att jag hört Linas dörr öppnas och stängas igen, samt dunsarna efter hennes fötter när hon gick ner för trappan. Sedan gick jag ner, jag visste att om man var först ner fick man det stora ”nöjet” att hjälpa till med dukningen och jag hade inte lust att ha onödigt småprat med mina föräldrar just nu.

 

Stämningen under maten var lättsam som tur var för mig, jag var ju inte den som syntes i familjen om man säger så. Vid såna här tillfällen var det en lättnad att min syster hade fått den rollen, då hon satt och pratade om sin dag och det som hänt under den. En mjuk duns hördes och jag kollade på stolen bredvid mig, innan hade den varit tom, men där satt nu Bella som satt och kollade nöjt på mig med hennes stora, blå ögon. Bella var vår katt av rasen Birma, hon brukade vara den som höll mig sällskap när jag var ledsen (när inte Lina kunde eller orkade) och sova i min säng på natten. Jag klappade henne lite smått på huvudet innan jag fortsatte äta.

 

När jag ätit färdigt och ställt bort min tallrik gick jag upp på rummet igen med Bella hack i häl. Jag stängde dörren, gick till mitt skrivbord, tog mobilen och lade mig på mage på sängen. Bella hoppade upp och lade sig bredvid mig där hon efter bara några sekunder låg och slumrade. Jag skrattade tyst åt henne och låste sedan upp mobilen. ETT NYTT SMS!!! Jag klickade snabbt upp det men såg till min besvikenhet att det bara var Tess ”Hej =) ” Jag orkade inte svara så jag bara klickade bort det, slängde bort mobilen och begravde ansiktet i min kudde. Det gjorde ont att han dissade mig så som han gjorde, varför gjorde han det? Vad var det han gjorde? Träffade han en annan tjej?? Jag visste att jag alltid föreställde mig det värsta, men man kunde ju aldrig veta säkert. Varför grubblade jag på detta? Efter en stund märkte jag att kudden började bli blöt, jag hade gråtit. Gråtit över en kille som jag inte borde gråta över, gråtit över en kille som 1000: tals andra tjejer redan gråtit över, gråtit över en kille som jag träffat endast en gång… Varför? Jag visste varför, det tog emot att erkänna det men jag är precis som alla andra tonårs tjejer. Jag hade blivit kär på sättet som så många andra kunde bli, jag hade fallit för en blond musiker från Göteborg på cirka 1 sekund… Jag var kär i Ulrik Munther…

 

Natten gick och om jag måste erkänna så var det inte precis världens bästa natt, massa deprimerande tankar och gråtande. När jag och Lina anlände till skolan var jag sjukt trött och max hade jag sovit någon timme. Tess och Mimmi verkade ha sovit bra, då de studsade runt som vanligt. Jag brukade vara rätt duktig på att dölja hur jag mådde och det verkade jag kunna göra nu också. Jag gick runt och log ett fejkat leende när jag egentligen storgrät på insidan. Två lektioner hade gått och jag stod inne vid mitt skåp, vi hade håltimme och jag tog så mycket tid på mig som jag kunde för att kunna sluta le i en stund och kunna vara så miserabel som jag egentligen var. Jag suckade tungt och lät hållningen och leendet sjunka. Där stod jag, ledsen som aldrig förut bara för att en kille inte svarat på mitt sms. Något patetiskt faktiskt och det fick mig att må ännu värre. Plötsligt harklade sig någon bakom mig. Jag ryckte till och vände mig snabbt om, där stod Jonathan och kollade oroligt på mig. Jag hade varit så inne i mina egna tankar så jag inte hade hört honom komma. Jag kollade runt om men såg inte hans kompis någonstans.

- Ehh.. Jag kom hit ensam om du undrar.

Han log lite osäkert mot mig.

- Jaha…
När jag märkte hur ynklig min röst var så harklade jag mig och kollade bort.

- Du har inte verkat så glad idag.

Jag vände mig chockat mot honom och kollade in i hans varma, chokladbruna ögon och kände hur det började pirra i knäna igen. Hade han märkt det? Han måste ju bry sig om mig om han märker det.  Jag vände mig mot skåpet och ställde rätt några böcker. Det dröjde en stund innan jag kom på att jag skulle svara också.

- Okej, fast det har jag varit.

Sade jag så självsäkert som jag kunde innan jag fixade med de lösa papprena som låg i skåpet. Jonathan stod tyst bakom mig medan jag blev klar med papprena och började sortera pennor i storleks ordning, jag hade slut på idéer om vad jag skulle göra efter det så då skulle jag vara tvungen att gå. Jonathan var fortfarande tyst när jag var klar med pennorna, läskigt tyst. Han kanske hade gått igen? Jag stängde skåpet och vände mig om. Nej, där stod han. Han kollade misstänksamt på mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag råkade kolla in i hans ögon igen, det kändes som att jag skulle smälta och jag stod där i några sekunder innan jag kom på att jag borde gå så att det inte blir något konstigt läge – konstigare än vad det redan var.

- Jag ska gå till mina vänner nu… Trevligt att prata med dig.

Jag log ett tillgjort leende och kom på mig själv med att det jag sagt lät väldigt tantigt och jag hade liksom viskat fram det. ÅÅÅÅH vad pinsam jag var.. Jag gick snabbt ut genom dörren men bara någon sekund senare var Jonathan ifatt mig. Han lade sin hand på min axel och det pirrade till av hans beröring, han tryckte ner mig på en bänk som var alldeles bredvid oss och satte sig bredvid mig.

- Du vet att man blir orolig för dig va?

Jag var tvungen att kolla rakt fram, jag visste inte hur jag skulle reagera när han sade så. När jag inte svarade så fortsatte han.

- Du är duktig på att fejka saker men sånt märker man när han kollat på dig ett tag, man ser vad som är fake och vad som är riktigt då.

Vaddå kollat på mig ett tag? Hade HAN kollat på MIG?

- Typ som nu, du ryckte till och ögonen blev en aning större.

Jag vände mig mot honom men undvek ögonkontakt

- Likadant när du försöker le, man ser ditt leende men ögonen är ledsna.

Några sjuor kom ut ur dörren bredvid oss och jag vände mig om för att kolla på de. Det gick en stund och 7orna försvann neråt mot ÖoB.

- Så?

Jonathan lät något irriterad.

- Vaddå så?

Jag satte mig rakt fram och kollade ner i marken.

- Vad är du ledsen för?

-En sak.

Han suckade

-Lyssna, jag bryr mig om dig, kanske lite mer än vad jag borde göra… Så jag vill veta vad som är fel.

WAIT WHAT?!  Vad hade han nyss sagt?! Jag vände mig mot honom igen. Han såg något generad ut, hans kinder var nästan som Ulriks. VARFÖR TÄNKTE JAG PÅ DET? Han brydde sig om mig… Som Ulr… Vad höll jag på med?! Enkelt svar: Jag jämförde Ulrik och Jonathan, varför? Då vibrerade mobilen som låg i min jeans ficka.  Jonathan gav mig en frågande blick, jag vände bort huvudet och började tänka på ett svar.

Då öppnades en dörr lite längre bort som ledde in till matsalen. Tess sprang mot oss med Mimmi tätt efter sig.

- FÖRLÅT!!! DETTA ÄR SJUKT VIKTIGT OCH JAG MÅSTE VERKLIGEN PRATA MED DIG ALICE!!!!

Tess såg galen ut då hon sprang mot mig, men jag visste varför. Vi hade sagt för ett tag sedan att om någon av oss såg obekväm ut eller liknande när vi satt vid en kille, så skulle vi helt plötsligt behöva prata om något väldigt viktigt. Tess högg tag i min handled och drog upp mig från bänken.

- SORRY JONATHAN!!!

Tess skrek det och sedan sprang vi in i matsalen och lämnade en chockad Jonathan som hade rest sig och chockat kollat efter oss.

5 minuter bestod av frågor och sedan var det nog, då hade de redan fått reda på allt och de kunde gå vidare. Efter en stund hade jag kommit på att jag fått ett sms, jag fiskade upp mobilen och kollade vem som hade skrivigt. ”Ulrik” mitt hjärta hoppade över några slag, jag öppnade den och läste sms:et.

”FÖRLÅÅÅT! Jag var i studion hela kvällen och jag somnade innan jag hann kolla mobilen =( ”

All min oro i onödan, jag kände hur ett enormt leende tog upp hela mitt ansikte.

- Seriöst, jag vill verkligen veta vem du sms:ar med!

Jag kollade upp och in i Tess missnöjda ögon och sedan på Mimmi som log lurigt och sedan kollade något snett bakom mig. Jag vände mig om och där stod Jonathan. Jag ryckte till och började i ren desperathet gå därifrån.

 

Jag hade sms:at med Ulrik nästan hela dagen, och nästan längtat ihjäl mig efter honom. Nu låg jag här på min säng och kollade osäkert på displayen där jag skrivit ett sms men inte skickat än. Skulle jag våga skicka eller skulle jag inte? Nu eller aldrig, livet går ut på att ta risker. Okej, det kan inte gå mer än åt helvete, tänkte jag och klickade på skicka.

Tjenare...

I det programet jag sätter ihop bilderna, Remby heter det (det finns här på bloggen) jag tänkte att man kunde ta bort de man gjort och redan använt, men jag hade visst fel. Så bilderna på kapitel 1 och 2 försvann... så tänkte lägga upp dom här igen, så ni kan se dom igen. Men det är så att jag har tagit bort bilderna från datorn också...hoppas ni klarar er utan bilder på de två första kapitlena. super ledsen för detta! / Sandra

 Äre lugnt om jag kallar dig baby?

 

 

 

 

Jag smällde igen skåpet, bara för att jag var ensam därinne. Jag brukade alltid göra så, men skåpet stängdes aldrig, det gled bara sakta och ljudlöst upp igen. Jag stängde det ordentligt och låste. Jag puttade upp dörren och fortsatte längs skolbyggnaden. Jag kisade med ögonen, för att inte få solen i ögonen. Tre tjejer i klassen under mig, alltså i åttan, satt på en bänk och tystnade så fort jag närmade mig. Jag försökte undvika dem, men hur lätt är det när de följer en med blicken? Så fort jag passerat dem, hörde jag hur de viskade om mig.

- Kolla vad smal hon är.

- Byxorna sitter ju inte tillräckligt tajt.

Okej, jag ska vara ärlig. Det kändes att höra sånt om mig. Det gjorde liksom ont inombords. Men jag var van, så jag försökte att inte bry mig så mycket om det.

Jag öppnade dörren och kastade en sista blick mot tjejerna. De satt tysta och kollade på mig. Jag fortsatte in genom dörren och var på väg att krocka med en lärare.

- Förlåt, mumlade jag lågt och fortsatte mot uppehållsrummet.

Halvvägs dit, kom Mimmi och Tess skuttandes. Jag stannade upp och kollade undrande på dem.

- Vi ska fråga om vi kan få lyssna på Ulrik! sa Mimmi överlyckligt.

Hennes ord fick mig att drömma mig bort och tänka på honom. Tänk att jag har hans mobilnummer…VÄNTA! Jag har hans mobilnummer! Diskret fiskade jag upp mobilen ifrån mina turkosa jeans och letade fram hans konversation. Tess sneglade mot mig och försökte läsa på min mobil. Jag reagerade som en ninja och vinklade mobilen mot golvet. Hon gav mig en konstig blick och gick till Mimmi som gick en bit längre fram. Jag saktade ner farten för att kunna skriva sms:et.

”Hallå! Vad händer i kändislivet då? ;) Hoppas jag inte väckte dig nu!”

Jag la ner mobilen och gick in i musiksalen.

 

Min musiklärare Hasse babblade på som vanligt, han borde ju förstå att ingen lyssnade. Han plockade fram olika instrument och ställde en massa frågor om dem. Jag var jätte dålig i musik och hade säkert inte mer än ett E i ämnet, därför räckte jag aldrig upp handen för att besvara hans frågor. Han plockade fram en gitarr och började spela någon visa. Jag stirrade på gitarren som ett fån och tänkte bara på en person, och jag tror ni vet vem. Jag kunde klart och tydligt se honom sitta på huk framför mig och luta armarna mot mina knän, se hans leende genom mitt fönster, känna hans armar runt min mage. Jag tänkte på känslan jag fått när jag kollat in i hans ögon för första gången. Om det skulle varit någon löjlig kärleksfilm, skulle väl det vara så de beskrev kärlek vid första ögonkastet. Men jag var ju inte kär i Ulrik, jag får inte vara kär i honom. Jag var inte kär i honom, han dök bara upp i mitt huvud, punkt slut. Jag försökte släppa tankarna och fokusera på Hasse, men jag kunde inte få bort Ulrik från mitt huvud. Jag kände plötsligt hur det kittlades mot mitt ben, ett sms. Varför hade jag valt att sitta längst fram? Hasse skulle ju ta min mobil och han såg mig använda den. Skulle jag chansa? Han vände ryggen mot klassen och började skriva någonting på tavlan. Jag tog snabbt upp mobilen och såg att det var ett nytt sms från den personen jag hade hoppats på. Tess försökte ännu en gång kolla på min mobil, men jag tryckte den mot bröstet. Hon kollade irriterat bort. Jag kollade försiktigt på displayen.

”Hallå du! Det rullar på, idag är jag ledig, så jag softar! Nej då! Är du i skolan?”

Jag såg i ögonvrån att Hasse vände sig om, så jag satte armarna i kors för att han inte skulle se mobilen och kollade upp.

- Kan du svaret på den frågan, Alice?

Hasse kollade nyfiket på mig och alla runt mig kollade på mig. Jag kände att hettan i ansiktet sakta smög sig tillbaka och jag kollade generat ner på mina skor och pep fram ett ”nej” som svar. Jag försökte få bort blickarna på mig, så jag låtsades som ingenting och vek istället upp ärmarna på min vita, stickade tröja.

 

Så fort jag lämnat musiksalen, lirkade jag fram mobilen och klickade fram Ulriks konversation.

- Vem är den hemliga personen du snackar med då?

Tess dök upp bredvid mig och försökte åter igen kolla på min mobil. Jag gömde mobilen och kollade undrade på henne.

- Är det en viss person i vår pararellklass? En viss kusin till mig?

Hon syftade så klart på Jonathan. Jag skakade på huvudet, för det var ju inte han. Jag hörde snabba fotsteg bakom mig, och innan jag visste ordet av det, hade Mimmi slitit mobilen ur handen på mig. Det skulle inte bli bra om hon såg att det var Ulrik, tänk vilka problem det skulle uppstå. För en gångs skull, hade jag turen att mobilen valde att somna innan hon hann se vad det stod på displayen. Hon försökte låsa upp min mobil, men lycka till att knäcka min kod! Hon suckade irriterat och gav tillbaka mobilen. När de inte kollade, svarade jag på Ulriks sms.

”Åh, sluta göra mig avundsjuk! Jag vill också softa, så med andra ord, är jag i skolan :( ”

Jag hann knappt lägga ner mobilen innan han svarade.

”Haha, det är bara att komma hit! ;) ”

Han var väl inte seriös?

”Tyvärr, min nästa lektion börjar om fem minuter :/ ”

 

Jag la ner min NO:bok i väskan och sedan, precis när jag skulle smälla igen skåpet, öppnades dörren bakom mig. Mitt hjärta hoppade till i bröstkorgen när jag fick syn på Jonathan. Bakom honom gick en annan kille i hans klass som hette Max. Max flinade retsamt mot mig och öppnade sitt skåp.

- Hej.

Jag ryckte till av Jonathans plötsliga röst. Jag vände mig mot honom, och såg att han bara var någon meter ifrån mig. Mitt hjärta ökade takten och jag fick fjärilar i magen, fast det var inte samma känsla som när jag kollade in i Ulriks ögon. Jag kände hur mina händer blev fuktiga och jag tog ett nervöst steg bakåt.

- H..hej.. stammade jag fram.

Han log så jag såg hans raka, normal-vita tänder. Undra om alla hans tänder var lika raka, eller om några var krokiga som Ulriks? Jag rynkade pannan och skakade bort tanken. Jonathan gav mig en undrande blick. Jag kämpade med att få på mig min svarta Everest jacka och skrattade till nervöst.

- Inget, sa jag och skakade på huvudet.

Dörren öppnades igen och Lina stod i dörröppningen.

- Kommer du?

Jonathan vände sig om och kollade på Lina. Vinden fick hennes blonda, platta hår att blåsa över hennes ansikte. Hon la frustrerat luggen bakom örat, resten av håret satt i en tajt hästsvans. Jag stängde snabbt mitt skåp och låste. Lina höll upp dörren för mig och jag gick ut.

- Hej då, Alice!

Jag hann inte svara Jonathan innan dörren stängdes. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade fått ett sms av Ulrik för cirka 3 timmar sedan.

”Kanske någon annan gång då =) ”

Det kändes fel att svara på det nu, men jag kunde inte låta bli.

”Självklart!”

Jag log för mig själv och la ner mobilen i fickan och fortsatte gå och lyssna på när Lina babblade på om sin dag.

 

Jag slängde jackan på golvet och gick upp. Mitt täcke låg fortfarande halvt på sängen och halvt på golvet. Det låg en liten gul lapp på min säng.

”SNÄLLA, bädda sängen på morgonen. Det ser så tråkigt ut när man går in på ditt rum! Mamma”

Jag knycka ihop lappen och slängde den på golvet. Jag drog av mig min stickade tröja, alldeles för varmt att ha den på sig! Jag letade fram en gul t-shirt och drog på mig den, lite svensk feeling! Gul tröja och blåa byxor! Jag satte upp mitt bruna hår i en knut och tog fram min NO:bok. Här ska pluggas! Jag la boken på mitt skrivbord och slog fram sidan jag skulle jobba på. Kolväten, superkul! Jag satte mig på stolen och stirrade länge på boken. Jag tog en blyerts-penna och började trumma lite på bordskanten. Jag hade verkligen ingen ork att göra läxorna. Jag tog fram mobilen och sms:ade till en väldigt söt kille, Ulrik.

___________________________

Header kommer så småning om, spänningen i novellen också ;)

Jag ryser när jag hör ditt namn, det bara e så

 

Hey, I just met you, and this is crazy, but here’s my number, so call me maybe?

 

När jag väl fann kärleken, visste jag aldrig att jag skulle få så mycket drama på köpet. Jag visste aldrig att jag skulle få världens bästa pojkvän, men mista honom på bara en sekund. Men nu går jag händelserna i förväg. Vi spolar tillbaka till dagen då vi träffades. 25 mars 2012…en dag jag aldrig glömmer.

 

25 mars 2012. Torp Köpcentrum, Uddevalla

Kläderna på = check.

Håret fixat = check.

Frukost = inte check.

Jag letade fram mitt busskort och la det i fickan på de svarta jeansen jag hade på mig. Jag tog på mig mina vita converse och knöt de lätt runt foten. Mobilen hade jag i högsta hugg och headsetet runt halsen.

- Ingen frukost? frågade mamma och kom ut i hallen med en kopp kaffe i handen.

Jag skakade på huvudet, gav henne en snabb puss på kinden och rusade till bussen.

 

Jag, Mimmi och Tess stod längst fram och väntade. Halv tolv, alltså en halv timme kvar. Tjejerna bakom stod och tryckte på mig som om det brann och de skulle springa ut. De kommer inte längre fram än så här ändå. Jag hade lovat att stå med Mimmi och Tess hela tiden, och skaffa platser åt de längst fram. Jag tänker inte svika dem.

- Snälla, kan du följa med fram sen när jag ska få autograf? frågade Tess mig.

- Du har ju Mimmi.

- Men snääääälla! Hon började rycka i min vita tröja. Jag vet att du inte tycker om Ulrik, men…

- Han är okej, avbröt jag henne.

Jag förstod inte själv vad jag gjorde här. Jag har aldrig varit ett fan av honom. Visst, jag erkänner att han sjunger bra och har talang osv. Men ännu en söt kille som sjunger och spelar gitarr, inget märkvärdigt. Jag var bara här för mina vänners skull. Men det kändes fel mot honom om jag går fram åt Tess, helt ointresserad, och ber om autograf. Om jag var hon, och fick chansen att träffa min största ”idol”, skulle jag ta den chansen.

 

Mitt i ”Soldiers” hände allting. Tjejerna bakom tryckte mig bara hårdare och hårdare mot järn staketet jag stod tätt intill. Jag backade ett par gånger, men tror ni det hjälpte? Jag var lika tätt intill staketet lika snabbt igen. Jag kände hur staketet började skaka och plötsligt, PANG. Staketet föll mot golvet, och jag åkte med. Staketet träffade golvet med en smäll och jag slog i huvudet, hårt, i det. Jag kunde höra hur alla höll andan och gitarrspelandet från scenen, upphörde. Jag slocknade för ett par sekunder, tills jag kände en hand på min rygg. Jag vände mig mot personen på vänster sida om mig, med halv öppna ögon.

- Hur gick det? frågade personen vid min sida.

Jag vände mig mot Tess och Mimmi. De försökte kolla över axlarna på vakterna som ställt sig för hålet där biten av staketet, som nu låg på golvet, hade varit. Handen på min rygg flyttades och var nu en bit ifrån mig. Jag svepte blicken från handen och upp till ansiktet. Tiden stannade upp. Mitt hjärta slutade slå för en sekund. Jag kände hur blodet inom mig kokade av hans blick. Jag kände ett kraftigt sug i magen. Jag kände mig levande. Som om jag skulle klara av vad som helst, bara han var vid min sida. Mina mungipor gled upp automatiskt. Oron i hans ögon försvann och ett försiktigt leende dök fram på hans läppar. Jag greppade tag om hans hand. Jag kunde nästan kända hur en eld inom mig släpptes lös. Han hjälpte mig upp från golvet.

- Ulrik, jag tar över.

En man med grön tröja joggade fram till oss. Mannen drog bort mig från famnen jag var menad att vara i. Han förde mig bakom båten som stod bredvid scenen. Ja, en båt. Det är en gammal båt bredvid scenen, där alla kändisar sitter innan de går upp på scen. Han tryckte ner mig på en stol.

- Jag hämtar lite vatten till dig, och någon som kan kolla upp…det där, sa mannen och pekade på min panna.

Jag var fortfarande i chocktillstånd, och samtidigt förvirrad. Vad var det som nyss hände?

 

En tjej satt och pyssla om min panna som jag slagit emot staketet när jag föll. Jag satt och smuttade på vattenflaskan och insåg att jag var tvungen att gå därifrån. Jag mådde bra. Jag behövde inte bli ompysslad för ett litet slag mot huvudet. Plus att Tess och Mimmi väntade på mig. Tjejen reste sig upp från stolen bredvid mig.

- Jag kommer alldeles strax. Jag behöver lite mer bomull.

Hon log mot mig innan hon försvann. Nu hade jag chansen! Jag reste mig hastigt upp från stolen, alldeles för hastigt. Det var som en jordbävning inuti mitt huvud. Jag försökte hitta balansen och blundade hårt.

- Wow, wow, wow…sitt ner.

Rösten kom närmare och jag kände ett par händer mot mina armar. Han tryckte ner mig på stolen igen. Jag öppnade ögonen och fick tillbaka samma levande sug i magen. Han satte sig på huk framför mig och vilade armarna mot mina knän.

- Hur är det?

- Bättre, svarade jag och ett leende kom fram automatiskt.

- Är du medveten om att du blöder i pannan? frågade han och skrattade kort.

Gud, hans skratt. Jag skulle kunna lyssna på det om och om igen, utan att tröttna. Han sträckte upp ena handen och flyttade undan en hårslinga som låg över mitt ansikte. Jag höjde handen och kände med fingrarna. Jag snuddade hans hand och drog genast tillbaka min. Lite blod på fingret hade jag allt.

- Ulrik, kom nu!

Mannen som fört mig bakom scenen, kollade fram från andra sidan båten. Han vinkade att Ulrik skulle gå dit.

- Jag kommer snart, sa han till mig.

 

Cirka 45 minuter senare, kom han tillbaka. Han la ner signeringspennan i sin ficka på de svarta jeansen och lutade sig mot båten. En annan kille, tog Ulriks gitarr och bar ut till bilen. Han kom in och ställde sig bredvid Ulrik och kollade på mig.

- Åker du med oss eller? frågade killen och satte armarna i kors.

Jag höjde ena ögonbrynet.

- Jag har inte frågat henne än, sa Ulrik till killen.

- Vi tänkte erbjuda dig skjuts hem, sa Ulrik och vände sig mot mig.

- Varför? Jag mår bra!

Jag reste mig upp, men kände först nu huvudvärken, och att jag var hungrig. Jag borde ha ätit frukost iallafall. Jag satte mig ner på stolen igen.

- Okej då, muttrade jag.

- Men det står några fans ute vid bilen och väntar på dig, och du vet vad Anders skulle tycka om du tog med dig henne i bilen framför dina fans, sa killen.

- Vi får väl lösa det på nåt sätt, sa Ulrik och ryckte på axlarna.

 

- Kommer du?

Ulrik sträckte handen mot mig. Han hjälpte mig upp från stolen.

- Tror du verkligen att fansen går på att du skulle stanna och köpa godis?

Jag höll mig i staketet som fortfarande var kvar vid scenen, för att inte ramla. Mina ben var fortfarande skakiga sen smällen. Sean Banan skulle inta scenen klockan tre, därför var staketen kvar.

- Jadå… Men du, staketet tar slut nu, så håll i mig i stället.

Jag hann knappt reagera innan han hade lagt sin hand vid min midja. Jag kände hur ont i magen jag plötsligt fick, ett tecken på lågt blodsocker. Synen började även fladdra, med andra ord började jag se svart. Jag la armen på hans rygg och tog ett hårt grepp om hans blågråa skjorta. Jag blundade och lutade mig försiktigt mot hans arm när jag gick bredvid honom. Blunda och gå samtidigt, ingen bra idé. Jag snubblade på mina egna fötter och var på väg att attackera golvet, då han blixtsnabbt virade armarna runt min mage och stannade upp. Mitt hjärt-halsband slog till hans arm på vägen tillbaka. Jag lutade mig mot hans bröstkorg och slöt ögonen. Jag kände hans regelbundna hjärtslag i bakhuvudet.

- Är du beredd på att gå igen?

Jag nickade och vi fortsatte mot Bauhaus. Jag såg den svarta vanen genom fönstret, den jag strax skulle kliva in i. Dörrarna åkte upp för oss och Ulrik öppnade bil-dörren åt mig. Jag klev in och satte mig in mot fönstret. Han satte sig bredvid mig.

- Helt sjukt att fansen gick på det! De borde ju ha sett att du körde hit, sa Ulrik till mannen som tagit mig bakom scenen, som nu satt vid ratten.

- Säg bara vart du bor, så kör vi dit dig, sa mannen och kollade på mig i backspegeln.

Jag nickade och tog fram mobilen. Ett nytt sms från Mimmi. Jag hade inte ens orken att läsa det.

- Förresten.

Jag vände mig mot Ulrik och väntade på att han skulle fortsätta.

- Vad heter du?

- Alice.

- Jag är Ulrik, om du inte redan visste det, sa han och skrattade kort.

 Jag kommer aldrig att tröttna på hans skratt.

 

- Det gula huset till vänster där framme, sa jag till mannen som körde.

 Han svängde in åt sidan och Ulrik öppnade bil-dörren för mig, plus att han följde mig till dörren.

 - Tack Alice, för denna udda spelning. Det är faktiskt inte ofta tjejer svimmar när de ser mig, sa han och flinade retsamt.

Jag flinade retsamt mot honom. Utan att tänka igenom min idé, stoppade jag ner handen i hans ficka och fiskade upp signeringspennan. Han följde varje rörelse jag gjorde med blicken. Jag tog tag i hans arm och började klottra lite. Jag skrev ner mitt nummer och avslutade med att skriva mitt namn. Jag gav tillbaka pennan och log mot honom.

- Hey, I just met you, and this is crazy. But here’s my number, so call me maybe? sjöng jag tillgjort.

Jag log stort mot honom, men sa ingenting mer, utan stängde bara dörren efter mig. Jag kollade diskret ut genom fönstret bredvid dörren. Jag såg hur hans leende blev större när han läste på sin arm.