staymunthernovell.blogg.se

Hey, I just met you, and this is crazy, but here’s my number, so call me maybe?

 

När jag väl fann kärleken, visste jag aldrig att jag skulle få så mycket drama på köpet. Jag visste aldrig att jag skulle få världens bästa pojkvän, men mista honom på bara en sekund. Men nu går jag händelserna i förväg. Vi spolar tillbaka till dagen då vi träffades. 25 mars 2012…en dag jag aldrig glömmer.

 

25 mars 2012. Torp Köpcentrum, Uddevalla

Kläderna på = check.

Håret fixat = check.

Frukost = inte check.

Jag letade fram mitt busskort och la det i fickan på de svarta jeansen jag hade på mig. Jag tog på mig mina vita converse och knöt de lätt runt foten. Mobilen hade jag i högsta hugg och headsetet runt halsen.

- Ingen frukost? frågade mamma och kom ut i hallen med en kopp kaffe i handen.

Jag skakade på huvudet, gav henne en snabb puss på kinden och rusade till bussen.

 

Jag, Mimmi och Tess stod längst fram och väntade. Halv tolv, alltså en halv timme kvar. Tjejerna bakom stod och tryckte på mig som om det brann och de skulle springa ut. De kommer inte längre fram än så här ändå. Jag hade lovat att stå med Mimmi och Tess hela tiden, och skaffa platser åt de längst fram. Jag tänker inte svika dem.

- Snälla, kan du följa med fram sen när jag ska få autograf? frågade Tess mig.

- Du har ju Mimmi.

- Men snääääälla! Hon började rycka i min vita tröja. Jag vet att du inte tycker om Ulrik, men…

- Han är okej, avbröt jag henne.

Jag förstod inte själv vad jag gjorde här. Jag har aldrig varit ett fan av honom. Visst, jag erkänner att han sjunger bra och har talang osv. Men ännu en söt kille som sjunger och spelar gitarr, inget märkvärdigt. Jag var bara här för mina vänners skull. Men det kändes fel mot honom om jag går fram åt Tess, helt ointresserad, och ber om autograf. Om jag var hon, och fick chansen att träffa min största ”idol”, skulle jag ta den chansen.

 

Mitt i ”Soldiers” hände allting. Tjejerna bakom tryckte mig bara hårdare och hårdare mot järn staketet jag stod tätt intill. Jag backade ett par gånger, men tror ni det hjälpte? Jag var lika tätt intill staketet lika snabbt igen. Jag kände hur staketet började skaka och plötsligt, PANG. Staketet föll mot golvet, och jag åkte med. Staketet träffade golvet med en smäll och jag slog i huvudet, hårt, i det. Jag kunde höra hur alla höll andan och gitarrspelandet från scenen, upphörde. Jag slocknade för ett par sekunder, tills jag kände en hand på min rygg. Jag vände mig mot personen på vänster sida om mig, med halv öppna ögon.

- Hur gick det? frågade personen vid min sida.

Jag vände mig mot Tess och Mimmi. De försökte kolla över axlarna på vakterna som ställt sig för hålet där biten av staketet, som nu låg på golvet, hade varit. Handen på min rygg flyttades och var nu en bit ifrån mig. Jag svepte blicken från handen och upp till ansiktet. Tiden stannade upp. Mitt hjärta slutade slå för en sekund. Jag kände hur blodet inom mig kokade av hans blick. Jag kände ett kraftigt sug i magen. Jag kände mig levande. Som om jag skulle klara av vad som helst, bara han var vid min sida. Mina mungipor gled upp automatiskt. Oron i hans ögon försvann och ett försiktigt leende dök fram på hans läppar. Jag greppade tag om hans hand. Jag kunde nästan kända hur en eld inom mig släpptes lös. Han hjälpte mig upp från golvet.

- Ulrik, jag tar över.

En man med grön tröja joggade fram till oss. Mannen drog bort mig från famnen jag var menad att vara i. Han förde mig bakom båten som stod bredvid scenen. Ja, en båt. Det är en gammal båt bredvid scenen, där alla kändisar sitter innan de går upp på scen. Han tryckte ner mig på en stol.

- Jag hämtar lite vatten till dig, och någon som kan kolla upp…det där, sa mannen och pekade på min panna.

Jag var fortfarande i chocktillstånd, och samtidigt förvirrad. Vad var det som nyss hände?

 

En tjej satt och pyssla om min panna som jag slagit emot staketet när jag föll. Jag satt och smuttade på vattenflaskan och insåg att jag var tvungen att gå därifrån. Jag mådde bra. Jag behövde inte bli ompysslad för ett litet slag mot huvudet. Plus att Tess och Mimmi väntade på mig. Tjejen reste sig upp från stolen bredvid mig.

- Jag kommer alldeles strax. Jag behöver lite mer bomull.

Hon log mot mig innan hon försvann. Nu hade jag chansen! Jag reste mig hastigt upp från stolen, alldeles för hastigt. Det var som en jordbävning inuti mitt huvud. Jag försökte hitta balansen och blundade hårt.

- Wow, wow, wow…sitt ner.

Rösten kom närmare och jag kände ett par händer mot mina armar. Han tryckte ner mig på stolen igen. Jag öppnade ögonen och fick tillbaka samma levande sug i magen. Han satte sig på huk framför mig och vilade armarna mot mina knän.

- Hur är det?

- Bättre, svarade jag och ett leende kom fram automatiskt.

- Är du medveten om att du blöder i pannan? frågade han och skrattade kort.

Gud, hans skratt. Jag skulle kunna lyssna på det om och om igen, utan att tröttna. Han sträckte upp ena handen och flyttade undan en hårslinga som låg över mitt ansikte. Jag höjde handen och kände med fingrarna. Jag snuddade hans hand och drog genast tillbaka min. Lite blod på fingret hade jag allt.

- Ulrik, kom nu!

Mannen som fört mig bakom scenen, kollade fram från andra sidan båten. Han vinkade att Ulrik skulle gå dit.

- Jag kommer snart, sa han till mig.

 

Cirka 45 minuter senare, kom han tillbaka. Han la ner signeringspennan i sin ficka på de svarta jeansen och lutade sig mot båten. En annan kille, tog Ulriks gitarr och bar ut till bilen. Han kom in och ställde sig bredvid Ulrik och kollade på mig.

- Åker du med oss eller? frågade killen och satte armarna i kors.

Jag höjde ena ögonbrynet.

- Jag har inte frågat henne än, sa Ulrik till killen.

- Vi tänkte erbjuda dig skjuts hem, sa Ulrik och vände sig mot mig.

- Varför? Jag mår bra!

Jag reste mig upp, men kände först nu huvudvärken, och att jag var hungrig. Jag borde ha ätit frukost iallafall. Jag satte mig ner på stolen igen.

- Okej då, muttrade jag.

- Men det står några fans ute vid bilen och väntar på dig, och du vet vad Anders skulle tycka om du tog med dig henne i bilen framför dina fans, sa killen.

- Vi får väl lösa det på nåt sätt, sa Ulrik och ryckte på axlarna.

 

- Kommer du?

Ulrik sträckte handen mot mig. Han hjälpte mig upp från stolen.

- Tror du verkligen att fansen går på att du skulle stanna och köpa godis?

Jag höll mig i staketet som fortfarande var kvar vid scenen, för att inte ramla. Mina ben var fortfarande skakiga sen smällen. Sean Banan skulle inta scenen klockan tre, därför var staketen kvar.

- Jadå… Men du, staketet tar slut nu, så håll i mig i stället.

Jag hann knappt reagera innan han hade lagt sin hand vid min midja. Jag kände hur ont i magen jag plötsligt fick, ett tecken på lågt blodsocker. Synen började även fladdra, med andra ord började jag se svart. Jag la armen på hans rygg och tog ett hårt grepp om hans blågråa skjorta. Jag blundade och lutade mig försiktigt mot hans arm när jag gick bredvid honom. Blunda och gå samtidigt, ingen bra idé. Jag snubblade på mina egna fötter och var på väg att attackera golvet, då han blixtsnabbt virade armarna runt min mage och stannade upp. Mitt hjärt-halsband slog till hans arm på vägen tillbaka. Jag lutade mig mot hans bröstkorg och slöt ögonen. Jag kände hans regelbundna hjärtslag i bakhuvudet.

- Är du beredd på att gå igen?

Jag nickade och vi fortsatte mot Bauhaus. Jag såg den svarta vanen genom fönstret, den jag strax skulle kliva in i. Dörrarna åkte upp för oss och Ulrik öppnade bil-dörren åt mig. Jag klev in och satte mig in mot fönstret. Han satte sig bredvid mig.

- Helt sjukt att fansen gick på det! De borde ju ha sett att du körde hit, sa Ulrik till mannen som tagit mig bakom scenen, som nu satt vid ratten.

- Säg bara vart du bor, så kör vi dit dig, sa mannen och kollade på mig i backspegeln.

Jag nickade och tog fram mobilen. Ett nytt sms från Mimmi. Jag hade inte ens orken att läsa det.

- Förresten.

Jag vände mig mot Ulrik och väntade på att han skulle fortsätta.

- Vad heter du?

- Alice.

- Jag är Ulrik, om du inte redan visste det, sa han och skrattade kort.

 Jag kommer aldrig att tröttna på hans skratt.

 

- Det gula huset till vänster där framme, sa jag till mannen som körde.

 Han svängde in åt sidan och Ulrik öppnade bil-dörren för mig, plus att han följde mig till dörren.

 - Tack Alice, för denna udda spelning. Det är faktiskt inte ofta tjejer svimmar när de ser mig, sa han och flinade retsamt.

Jag flinade retsamt mot honom. Utan att tänka igenom min idé, stoppade jag ner handen i hans ficka och fiskade upp signeringspennan. Han följde varje rörelse jag gjorde med blicken. Jag tog tag i hans arm och började klottra lite. Jag skrev ner mitt nummer och avslutade med att skriva mitt namn. Jag gav tillbaka pennan och log mot honom.

- Hey, I just met you, and this is crazy. But here’s my number, so call me maybe? sjöng jag tillgjort.

Jag log stort mot honom, men sa ingenting mer, utan stängde bara dörren efter mig. Jag kollade diskret ut genom fönstret bredvid dörren. Jag såg hur hans leende blev större när han läste på sin arm.