staymunthernovell.blogg.se

 

- Vad snackar du om? Och vad gör du här?

- SPELA INTE DUM DIN JÄVLA IDIOT!

Okej, om farsan hör detta kommer han undra vad som pågår. Bäst att ta detta utomhus… Jag puttade försiktigt ut Lina från huset och stannade framför henne utanför. Hon gick runt i cirklar, mumlade massa saker och tillslut stannade hon framför mig igen. Hon höjde handen för att drämma till mig i ansiktet, men jag lyckades få tag om hennes handled precis innan slaget skulle inträffa.

- Vet du vad som kommer hända nu? Vet du hur jäkla ledsen Alice är?!

- För vad? Vad har jag gjort? Det är ju hennes fel att vi är med på SE&HÖR!

- Jag snackar inte om nån jävla tidning! Jag pratar om vad du gjort mot henne!

- Jag har inte gjort nåt mot henne!

- Nähä, det har du inte? Det som hände i Grekland då? Det som gjorde henne gravid?!

Jag stirrade mållöst på henne. Fick ett lätt slag emot bröstet och kunde inte tänka normalt. Hon måste skämta, hon måste skämta, hon måste skämta! Jag menar… jag är bara arton och hon är bara sexton… hon kan inte vara gravid. Det är omöjligt. Fast å andra sidan så kanske det förklarar att… den var sönder efteråt…? Men nej, detta är inte sant. Jag drömmer en hemsk mardröm. Alice sitter hemma och tittar på tv och mår toppen, snart kommer vi träffas igen och allt kommer vara som vanligt. Ja, precis så kommer det vara.

- Förstår du vad det innebär?!

- Du ljuger… mumlade jag.

- Ulrik, du ska för fan bli farsa!

Okej, när jag hör det sådär så inser jag faktiskt allvaret. Jag kan inte bli farsa, inte nu. Inte förens om flera år. Inte mitt i karriären. Inte när jag är 18. Och hon är bara 16… Jag kan knappt ta ansvar över mig själv, hur ska jag kunna ta hand om ett barn? Nej, detta går inte.

- Vi använde ju skydd…

- Alice berättade att du såg orolig ut precis efter, är det nåt du döljer för henne?

- Döljer jag nåt? Hon är antagligen gravid och skickar dig för att säga det?!

 

Alice's perspektiv

 

Jag låg på min säng och stirrade upp i taket, armarna vilade på min mage. Jag hade slutat gråta för någon timme sen, söndergråten. Jag rörde sakta fingrarna på magen. Är detta verkligen sant? Jag menar, jag har spytt ett antal gånger, min mens har inte kommit och den borde ha gjort det för flera dagar sen, jag har ont i magen och vill varken äta eller sova ungefär. Jag ligger mest här och stirrar upp i taket och funderar. Om jag nu är gravid… vad händer härnäst? Massa möten på ungdomsmottagningen. Massa läkarbesök. Massa bråk med Ulrik. Men den största frågan är: vad ska jag… vi göra med barnet? Jag är på tok för ung för att skaffa barn, Ulrik har knappt tid för mig, så barnet kommer ju inte få en så bra relation med sin pappa isåfall. Jag slog till mig själv i pannan, jag är ju inte klok. Klart jag inte kan ha barn nu. Patetiskt.

Jag reste mig upp från sängen för att gå till köket, någonting borde jag försöka äta. Jag rättade till min bruna, långa, mysiga tröja och lämnade mitt rum. På väggen intill köket hängde bebisbilder på mig och Lina och det fick mig att bli tårögd. Jag tittade länge på bilderna och började tänka att om ett år kanske det är mitt barn som hänger där på väggen… Rätt som det var knackade det på dörren och eftersom jag var ensam hemma, så var jag enda personen som kunde öppna. Det är väl någon liten tjej som vill sälja Majblommor, det är väl den tiden på året nu. Jag försökte torka bort tårarna men orkade knappt bry mig. Jag tryckte ner handtaget, klistrade på ett leende och var redo att se en liten flicka. Mitt hjärta knep till då jag såg Ulrik. Han såg arg ut men så fort han såg mig, slappnade han av. Jag började genast gråta på nytt. Bröt ihop totalt mitt framför ögonen på honom. Jag gömde ansiktet i händerna och bara grät. Ulrik omfamnade mig snabbt och strök mig tröstande på ryggen.

- Varför sa du inget? viskade han. Jag kramade honom länge innan jag släppte in honom. Jag ställde mig mot diskbänken i köket med ryggen mot dörröppningen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig, men jag visste att så fort jag skulle se hans ansikte skulle jag förlora det igen.

- Hur kan du veta…? viskade jag när jag insett att han var inne i köket.

- Lina åkte hem till mig, jag trodde du skickade henne?

Jag vände mig sakta om och såg att han stod en meter bakom mig, tittade på mig med händerna i fickorna. Vi fick ögonkontakt för ett par sekunder och jag tittade bort för att han skulle slippa se mig tårögd. Jag skakade på huvudet.

- Men varför har du inte sagt någonting? Jag åkte hit för att ge dig värsta utskällningen, men klarar det inte när du är sån här.

- Hur då? Förkrossad? Förvirrad? Rädd? Mitt liv är förstört…

- Det är inte bara ditt liv det där… barnet… förstör. Har du inte ens tänkt på mig? På min karriär? Fan Alice, jag kan inte bli farsa…

Han slog sig ner med en suck på en stol och tittade ut genom fönstret.

- Är du verkligen så dum att du tror att jag inte ens tänkt på dig? Bara för att du är kändis så blir det värre för dig? Jag är bara sexton år, går i nian och är nervös inför vilket gymnasium jag kommit in på, det är jag som är gravid, det är min kropp som förstörs av detta. Och vet du vems fel det är? Ditt! skrek jag med tårfyllda ögon. Han tittade mot mig med ett stelt ansiktsuttryck.

- Hur kan det vara mitt fel? mumlade han surt. Du är väl lika delaktig i detta som jag? Han höjde nu rösten.

- Båda var där när det hände, det är ju knappast mitt fel då eller? fortsatte han och reste sig upp från stolen och gick mot mig, han stannade en bit framför mig och stirrade in i mina ögon.

- Då kan du väl förklara varför du plötsligt blev så frånvarande efteråt? Huh?

Han flyttade bort blicken och vände ryggen till. Efter en stunds tystnad så mumlade han någonting för sig själv.

- Va?

- Jag tror den gick sönder, okej? röt han och vände sig snabbt mot mig.

 

Vi pratade otroligt länge om detta, och sedan beslöt vi oss för att gå till närmaste affär för att köpa ett graviditetstest. Vi gick under tystnad och Ulrik lämnade gubbkepsen hos mig för att bli mindre igenkänd. Även om jag inte tror folk hade brytt sig mycket om de såg att det var han. När vi kom tillbaka till mitt hus var vi fortfarande ensamma hemma, vilket var tur. Men ändå gick vi till övervåningen fall att någon skulle komma hem. Ulrik gick in till mitt rum och jag gick långsamt till badrummet. Tänk om det visar positivt, tänk om jag faktiskt är gravid? Men jag hann inte göra testet innan jag for ut genom badrumsdörren igen och sprang in till mitt rum. Ulrik tittade förvånat upp och jag kunde inte rå för att le.

- Vad? frågade han en aning ointressant.

- Jag behöver inte göra testet!

Han la sin mobil på mig säng, reste sig upp och gick fram till mig.

- Vad säger du? Klart du måste göra testet! Vi måste vara på den säkra sidan!

- Räcker det inte med att jag fått min mens alltså? frågade jag glatt. Han fortsatte titta på mig som om jag var en idiot.

- Jag är inte gravid! skrek jag uppspelt. Nu förstod han och öppnade armarna, jag slängde mig runt hans hals och kände hur han pustade ut lättat.

- Tack gode gud!

Vi kramades länge, båda var så sjukt glada. Men ändå försvann mitt glada humör desto längre vi höll om varandra. Jag kunde inte släppa tanken av att ha en mini-Ulrik som springer runt mina ben och kallar mig för mamma och har Ulriks vackra ansikte och hans ögonfärg. Men Ulrik märkte det inte och gav mig en långsam kyss.

 

Jag och Lina tävlade ner för trappan och vi nästan kastade oss ner vid matbordet. Ingen av oss hade ätit sen skolan och mamma hade gjort sin så underbart goda lasagne. Vi la snabbt upp mat på våra tallrikar och båda tog en stor tugga samtidigt, och började direkt andas som en drake och behövde vatten fort. Mamma och pappa satt tysta bredvid varandra och verkade distraherade av någonting, men jag och Lina åt med god aptit.

- Vi måste prata med er, sa mamma långsamt. Jag och Lina tittade först på varandra och sedan mot våra föräldrar.

- Vi har beslutat oss för att skiljas.

Jag tappade bokstavligen min gaffel och strax därpå gjorde Lina detsamma. Vi vände snabbt blicken mot varandra och jag märkte att Lina - precis som jag - var helt tårögd.

- Jag har hittat en lägenhet inne i stan. Ni kommer tyvärr att få dela rum, det var det enda jag hade råd med just nu. Flytten sker nu till helgen och jag och er mamma har kommit fram till att ni får vara varannan vecka hos oss, varje fredag byter ni.

Jag var mållös. Kunde inte prata, kunde inte tänka klart. Visste inte vad jag skulle svara. Jag trodde allt var bra mellan dem, lite bråk bara… det är väl normalt?

- Snälla, säg någonting. Vad tycker ni?

- Vad vi tycker? Att det suger! skrek Lina och rusade från matbordet. Mamma och pappa flyttade ledsamt blickarna mot mig. Utan att säga någonting, reste jag mig också från bordet och gick långsamt därifrån. Jag stängde min dörr efter mig och tog fram mobilen, behövde prata med Ulrik. Det gick några signaler innan jag hörde hans röst. Åh, hans underbara röst. Den där klara, men ändå hesa rösten, med göteborgskdialekten som jag bara älskade. 

- Hej!

- Hej…

- Alice, har det hänt något?

- Mina föräldrar ska skiljas.

 

Jag stod och tittade ner på mina flyttlådor. Jag skulle såklart lämna några saker kvar hos mamma, men ändå behövde jag minst lika mycket saker hos pappa, i den nya lägenheten som jag nu skulle flytta till. Vi frågade varför pappa - och vi - skulle flytta ut så fort, och fick svaret att de inte tålde att bo tillsammans längre. Så under hela lördagen sa inte mamma och pappa ett enda ord till varandra, pappa sov på soffan hela natten och de åt frukost olika tider. Det kommer bli väldigt annorlunda att bo på två ställen i fortsättningen. Bara sådär liksom. Jag har bott i samma hus sen jag föddes och nu ska jag flytta ifrån det till att bara bo i det varannan vecka.

Några flyttgubbar kom in i mitt rum och frågade om lådorna var klara att bäras ut i lastbilen. Jag nickade sakta och vände mig sedan mot fönstret. Jag såg hur pappa och flyttgubbarna bar in lådor och möbler i lastbilen som stod utanför vårt hus. Jag hörde genom väggen hur Lina vankade frustrerat fram och tillbaka på sitt rum, hörde hur hon svor hela tiden och jag antar att hon nästan slängde ner alla saker i lådor. Hon ville verkligen inte flytta in till stan. Bo i en trång lägenhet där hon tvingas dela rum med mig. Visst, vi är jätte tajta, men lite privatliv måste man väl få ha. Tänk om jag bjuder hem Ulrik till pappa liksom och hon kommer inklampades på rummet, snacka om pinsamt.

- Hur känns det?

Jag vände mig om och såg mamma stå i dörröppningen in till mitt rum.

- Skumt… Konstigt…

- Jag kommer sakna att inte ha er hemma hela tiden.

Jag gick mot henne och kramade om henne länge. Hon strök mitt hår och pussade mig lätt på hjässan.

- Ni klarar detta. Ni är inte särskilt långt borta. Sen kommer ni ju alltid hem varannan vecka.

- Hem… mumlade jag dystert.

Jag hörde hur Lina smällde upp sin dörr och klampade till badrummet. Hon rev ner massa saker i handfatet och lät det ligga där. Hon fortsatte bara till sitt rum med händerna fulla med hennes saker från badrummet, jag kunde se ilskan i hennes ögon när hon passerade mitt rum.

- Mamma! skrek hon från sitt rum. Mamma släppte mig, suckade och gick vidare till Linas rum. Jag gick bort till min säng och satte mig. På nåt sätt kändes det som om det var sista gången jag skulle se mitt rum, som om jag skulle flytta härifrån för gott. Men jag är tillbaka här om en vecka igen.

Jag och Lina satt kvar i bilen medan flyttgubbarna bar in möblerna och lådorna in i höghuset. Pappa stod vid dörröppningen och berättade för alla vart allt skulle, vilken lägenhet osv. Vi skulle bo på tredje våningen tydligen.

- Vafan gör vi här egentligen? muttrade Lina surt med armarna i kors samtidigt som hon tittade ut genom bilrutan på pappa. Jag suckade. Nytt hem, ny start… på sätt och vis. Efter någon timme hade Lina somnade med huvudet emot bilrutan och jag emot hennes axel. Båda vaknade med ett ryck då pappa öppnade bildörren vid mig och sa ”nu får ni vakna och kolla in ert nya hem!” Vi satt kvar i ett par minuter innan vi följde pappa upp för trapporna. Vi mötte ett par flyttgubbar i trapporna som tydligen var klara och tillslut kom vi fram till vår lägenhet, dörren stod öppen och ännu ett gäng flyttgubbar lämnade lägenheten. En simpel hall med klädhängare på vänster sida. Ett kök direkt till vänster, pappas sovrum mittemot. Vägg i vägg med pappas sovrum var mitt och Linas, mittemot det ett hyffsat stort vardagsrum och längst in bort, i slutet av hallen var det ett badrum.  Mycket vitt, inga färger. Balkong vid vardagsrummet också, ingen stor men den duger, utsikt mot en lekplats på framsidan av huset. Alla möbler stod på plats, bara massa lådor och kartonger överallt. Jag och Lina gick in i vårt nya rum, stängde dörren efter oss och satte oss mittemot varandra på våra sängar.

- Lina, är det dumt att… jag nästan önskat att jag var gravid…?

- Alice! Du är väl ändå inte så dum att du önska du var gravid? Förstår du inte konsekvenserna?

- Jo, men tänk att ha en mini-Ulrik som…

- Chilla, ni har typ precis blivit tillsammans, vad som helst kan hända. Lugna ner er lite alltså.

Vi släppte ämnet och började packa upp våra saker istället.

 

Måndag morgon, jag och Lina satt på bussen mot skolan. Detta är första gången vi åker buss till skolan och det kändes väldigt konstigt måste jag medge. Men nu satt vi i alla fall här med en massa andra människor från skolan, kände dock ingen. Lina kände en hel del så jag satt mest i bakgrunden tills vi var framme. Jag skyndade mig till mitt skåp och när jag vridit om nyckeln, ramlade en liten papperslapp ner på golvet. Jag plockade upp den och läste ”Vi måste prata / J”

_____________________________________________________________

Låt: It's not over

Kom ihåg att detta "utspelar" sig våren 2012 och inte 2013 :)