staymunthernovell.blogg.se

 

 

Jag kunde inte låta bli att andas in hans doft, med tanke på att min näsa var intill hans hals. En ganska fräsch doft, luktade fruktansvärt gott! Går inte riktigt att beskriva. Han kramade mig plötsligt hårdare och släppte mig sedan. Han stod framför mig, max en halvmeter ifrån mig och log stort. Han stoppade ner händerna i sina fickor på jeansen och höjde axlarna.

- Med tanke på att vi har en timme på oss innan vi ska dra till gymmet, ska vi gå någon annan stans så länge?

Jag visste att om jag öppnade munnen och skulle försöka få fram ord, skulle jag börja stamma. Så för att undvika något så pinsamt, så valde jag att nicka som svar. Han log och vände ryggen till. Det tog några sekunder innan jag insåg att jag stod kvar. Jag joggade snabbt ikapp honom, och han hade inte ens märkt att jag varit borta.

- Hur mår du då?

Han vände sig mot mig, men eftersom han kunde se mina ögon hur lätt som helst, och jag hade ingen aning om vart hans ögon var med tanke på hans solglasögon, vände jag bort blicken.

- Jodå, jag mår väl bra, ljög jag. Jag hade ingen lust att berätta all drama som händer hemma, och jag kunde slå vad om att han inte skulle vilja höra det heller. Han verkade inte köpa min lögn.

- Är något fel? frågade han oroligt.

Jag vände mig mot honom och upptäckte att han redan kollade på mig. Jag fick solen i ögonen och kisade mot honom.

- Lite problem hemma bara.

Han svängde utan förvarning till vänster och korsade min väg, vilket fick mig att gå rakt in i honom. Han stannade upp snabbt och la handen vid min midja och styrde mig mot gatan vi tydligen skulle mot. Snacka om flashback jag fick nu, med hans hand mot min midja och hur han hjälpte mig att gå. Han pekade mot en kiosk som var en bit upp för gatan och släppte mig.

- Det var ju tråkigt. Vad som än har hänt, så är jag säker på att det löser sig! sa han uppmuntrande.

 

Jag sparkade lite på stenarna på grusvägen där vi gick, riktigt släpade fötterna efter mig. Solen rakt i ögonen, en glasstrut i handen och Ulrik bredvid mig. Vi hade inte så mycket att prata om, och automatiskt antog jag att det var mitt fel. Jag hade ställt till det mellan oss med mitt ”kyss-prat”. Det var liksom en jobbig tyst stämning mellan oss nu. Han harklade sig och jag kunde höra hur han tyst började sjunga på en låt. Jag vände mig mot honom och betraktade hans profil. En sval vindpust fick hans hår att lyfta en bit och jag försökte placera vilken låt det var han sjöng på.

- Vad sjunger du? frågade jag försiktigt.

Han tystnade och stannade upp vid en bänk. Han visade med handen att han föreslog att vi skulle sätta oss på bänken. Jag satte mig på bänken och han satte sig en bit ifrån mig.

- En Ted Gärdestad låt.

Han började sjunga igen, högre denna gång. Jag kände mycket väl igen den, men kunde inte komma på vilken det var. Han började sjunga ”lalalalala” och knuffade till mig med axeln. Då förstod jag att det var ”vilken härlig dag” och började automatiskt sjunga med. När både jag och han såg att folk stannade upp och kollade på oss, brast vi ut i skratt och människorna fortsatte gå. Jag kunde äntligen slappna av.

- Har inte du sjungit den på något TV program? frågade jag när vi slutat skratta.

- Jo, sjöng den i somras på Lotta på Liseberg, det var faktiskt otroligt roligt!

Då slog det mig.

- Just det! Mina bästa kompisar var där och kollade då, det är det enda dem tjatar om, det var deras första gång de såg dig live.

- Trogna fans och antagligen vänner? frågade han och log mot mig. Jag nickade och blickade ut över parken vi befann oss i.

- Nä, vad säger du? Ska vi dra oss mot gymmet nu?

Jag suckade.

- Kör till.

 

 

Jag stod i omklädningsrummet och öppnade skåpet jag hade hyrt. Jag kollade mig runt, knappt något folk här. Jag drog snabbt av mig min tröja och på med en mörkgrå t-shirt. Jag slängde in den andra tröjan i skåpet och letade efter shortsen jag hade packat ner. Jag fick lite panik när jag först inte hittade dem, men tillslut hittade jag de längst ner i väskan. Jag tog av mig jeansen och drog på mig de chock-rosa shortsen. Jag gillade verkligen inte att ha shorts på mig, speciellt inte efter vad jag fick höra när jag började sjuan för två år sedan. På idrotten hade jag haft shorts på mig och en kille i min klass hade frågat om jag hade anorexia bara för att jag var så smal. Jag hade tillochmed sprungit ifrån idrottslektionen och låst in mig på en toalett och börjat gråta. Under hela sjuan och halva åttan hade jag inte shorts på idrotten, men sen bytte han skola, så då kunde jag ha shorts på mig igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gillade det, men det får duga nu. Jag drog ur hårsnodden som redan satt i håret och gjorde en hästsvans istället. Jag låste skåpet och gick ut till den stora salen med träningsmaskinerna och där Ulrik redan var. Han satt ner på en av alla tusen maskiner och lyfte hantlar med händerna, för tillfället med vänster handen. Han märkte inte ens att jag gick mot honom. När jag satte mig i skräddarställning på golvet framför honom, DÅ märkte han mig.

- Det var på tiden! sa han ansträngande och la ifrån sig hanteln. Jag kollade på den, 2,5 kg. Bättre än vad jag kan i alla fall. Men för en artonårig kille kanske det var lite, vad vet jag om sånt? Jag studerade Ulrik i smyg. Ett vitt pösigt linne och gröna shorts som gick till knäna. Håret såg så rufs-vänligt ut att jag bara ville gräva in händerna i det. Men jag försökte tränga undan tänkarna då jag insåg att jag satt och stirrade på honom.

- Vad ska vi göra först?

Hans röst fick mig att rycka till, var inte alls beredd på att han skulle börja prata. Han stod framför mig med händerna vid midjan och tittade ner på lilla mig som satt på golvet.

- Jag… ehm… jag vet inte. Vad tycker du?

Han bet sig i underläppen och kisade upp i taket, tänkarmin.

- Jag vet! Kom! sa han plötsligt och sträckte händerna mot mig. Tveksamt sträckte jag mina händer emot hans och innan jag visste ordet av det, flög jag upp från golvet och stod nu bara någon decimeter ifrån honom. Jag kollade försiktigt upp mot honom och såg att han redan kollade på mig. Det kändes liksom som att tiden stannade. Vilket förstördes snabbt… En kvinna som skulle gå förbi, alltså bakom mig, råkade stöta till mig så jag bokstavligen ramlade in i Ulriks famn. Han skrattade sådär som bara han kan och hjälpte mig att hitta min balans igen. Han hade sin högra hand på min rygg och höll den andra rakt ut i luften och pekade mot en dörröppning.

- Efter dig.

Han gav mig en lätt knuff i ryggen och jag gick mot rummet han pekat mot. Jag stannade i dörröppningen när jag såg ett antal löpband. Han måste skämta med mig!

- Något fel? viskade Ulrik plötsligt i mitt öra. Hans kalla andedräkt mot min hals gav mig rysningar. Han knuffade mig återigen i ryggen, men jag stannade så fort jag flyttats ett steg.

- Jag tänker inte gå upp på den där, sa jag till honom och pekade på dödsmaskinen.

- Då tänker jag tvinga upp dig.

- Hur då?

Jag kände hur han la armarna runt min mage och mina fötter lyfte från marken. Detta händer inte, detta händer inte, det är bara en dröm. Ja, det är precis vad detta är, en dröm. Jag sparkade i luften och försökte bända loss hans armar. Han skrattade emot mitt huvud och släppte ner mig mitt på ett utav löpbanden.  Han klev upp på löpbandet bredvid mig och startade sitt. Han började jogga medan jag stod som fastfrusen på mitt. Musik spelades i rummet men Ulrik var ändå fullt koncentrerad på sitt. Låten som precis spelats, gick mot sitt slut och när nästa låt startade, startade jag även mitt löpband. Jag hade hört låten förr, det var jag bergssäker på. Jag måste ha hört den hemma hos Mimmi, detta var garanterat hennes musiksmak. Det var inte en utav Ulriks låtar, då borde han reagerat. Det var killar som sjöng. Jag ökade försiktigt tempot på mitt löpband och jag såg hur Ulrik vred på huvudet och log stolt när han såg att jag faktiskt sprang.

- Du kan ju! sa han andfått.

Jag log ett osäkert leende mot honom och riktade blicken rakt in i väggen framför mig. När refrängen på låten kom, blev jag plötsligt stel.

- ”It’s gotta be yooooooooou”

 Det var den där pojkgruppen som Mimmi var totalt förälskad i. Vad heter de? No Direction, Low Directions, eller bara Directions?

- Är inte detta de där One Direction? frågade Ulrik plötsligt.

Så hette de! ONE Direction. Jag lyssnade på texten till låten och nickade.

- Tror det. Mimmi älskar de!

Han kollade frågande på mig och saktade ner sitt tempo.

- Min bästa vän, jag var på torp med henne och Tess.

- Jaha, då du ramlade? frågade han retsamt.

Jag himlade med ögonen och koncentrerade mig på texten. Jag såg i ögonvrån att Ulrik gick av sitt löpband och försvann. Hade han seriöst lämnat mig här? Jag såg nu i vänstra ögonvrån att han närmade sig mig med två vattenflaskor. Den enda drack han ur, den andra ställde han ner bredvid mig. Han gick bakom mitt löpband på väg mot sitt, men han stannade. Varför? Jag kände mig genast obekväm med att han stod bakom mig och kollade när jag joggade. Jag kände att jag andades snabbare än jag borde och kände hur paniken steg inom mig. Varför står han och betraktar mig bakifrån så?! Jag kände att jag snubblade på mina egna fötter och försökte ta tag i handtagen, men föll istället rakt ner på löpbandet. Jag åkte med det enda ner och slog i golvet precis framför Ulriks fötter. Jag öppnade ögonen och såg hur han skrattade åt mig. Vaaaaarför måste jag alltid skämma ut mig?

- Jaså, det räcker inte att falla för mig en gång?

Hans retsamma kommentar gjorde så att mina kinder hettade till. Han försökte hålla tillbaka skrattet och sträckte händer återigen mot mig.

- Det där var ditt fel.

- Hur kan det vara mitt fel?

- Ett, du tvingade upp mig där. Två, du gjorde mig nervös när du stannade bakom mig.

Jag tog hans händer och han drog smidigt upp mig från golvet.

- Förlåt, det var inte meningen att göra dig nervös.

Han böjde sig ner och tog upp vattenflaskan han ställt bredvid mig. Han sträckte den mot mig och tog upp sin vattenflaska som stod bredvid honom.

- Nästa tränings… mojäng ligger där, sa han och pekade mot ett annat rum.

Snälla, döda mig någon?

 

Jag satt helt utmattad på en bänk utanför gymmet och väntade på Ulrik. Jag hade verkligen ingen lust, eller ork, att duscha här helt offentligt. Jag ska ändå bara sitta på en buss hem nu, ingen bryr sig nog om jag luktar lite. Men om någon gör det, så får de väl göra det. Inte mitt problem. Eller egentligen är det faktiskt det, kanske jag ska be Ulrik vänta här ute medan jag går in igen och…

- Stör jag dina tankar?

Jag ryckte till av hans röst bredvid mig. Jag vände mig mot honom och såg hans fuktiga hår. Självklart hade han duschat medan jag sitter här ute helt äcklig. Han hade sin sportbag över axeln och händerna återigen i fickorna på jeansen. Solen hade redan gått ner så han skippade solbrillorna nu, även gubbkepsen. Om jag ska vara ärlig så är han mycket snyggare utan. Men jag antar att det är hans grej, gubbkeps och blont hår. Jag reste mig upp från bänken och vi började gå gatan ner mot centralstationen. Gatubelysningen och strålkastarna på bilarna var det enda ljuset som fanns mitt i Göteborg. Jag andades ut ett djupt andetag, ungefär som att jag släppte ut alla mina tankar. Ett vitt moln skapades framför mig och jag satte armarna i kors.

- Fryser du?

Jag vände mig mot honom, vitt moln framför honom också. Jag rös till och nickade. Såklart att han inte frös, han hade ju en tjock jacka på sig, jag hade bara min gråa stora tjocktröja och ett par jeans. Han gick närmare mig och la plötsligt armen runt mina axlar. Jag log mot asfalten och blev helt varm inombords. Han rörde handen upp och ner mot min axel och la såsmåningom den andra handen vid min andra axel. Vi gick nu över sista övergångsstället innan vi kom fram till Nils Ericssons terminalen. Där min buss skulle gå ifrån. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men orkade inte bry mig. Ville bara hem nu, men ändå inte. Jag ville inte lämna Ulrik, vem vet… jag kanske inte träffar honom igen? När vi kom in släppte han taget om mig och vi letade reda på min buss. Bussen var redan här, så vi gick ut där den stod och väntade.

- Dåså.

Han ställde sig framför mig och kollade in i mina ögon. Nu vet han att jag är redo, förmodligen är han också redo. Redo att ta nästa steg, steget då våra läppar möts. Jag bet mig i underläppen och kunde inte låta bli att kolla på hans läppar. Jag såg i ögonvrån att busschauffören väntade på att jag skulle kliva på. Ulrik slog upp armarna som ett tecken på att jag skulle krama honom. Jag tog ett steg mot honom och la armarna runt hans mage. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och jag kände hur han lutade huvudet mot min axel då han omfamnade mig mjukt. Han släppte mig, men höll kvar i mig och kollade mig i ögonen. Jag får väl ta nästa steg då. Jag började sakta luta mig framåt, men då backade han undan. Mina armar åkte ifrån honom och han log mot mig. Märkte han inte?

- Men vi hörs väl, antar jag.

Han ryckte på axlarna och log ett stort leende och började backa mot dörren in igen.

- Jaha, bara sådär? sa jag lågt.

- Va?

Ville han att jag skulle upprepa det? Knappast.

- Ja, vi hörs.

Han log och höjde ena handen och vinkade innan han vände sig om och försvann. Jag stirrade på dörren som sakta åkte igen och klev sedan på bussen. När den rullat iväg en bit, kom vi till ett rödljus. Jag tittade besviket ut genom rutan. Jag trodde han skulle kyssa mig… han var väl också redo? Eller hade jag missförstått allt? Är vi bara… vänner? Plötsligt såg jag honom gå mot övergångsstället där bussen stod. Jag sken upp och rätade på mig. Jag vinkade ivrigt mot honom, men hans blick var djupt inne i hans mobil han höll på med. Bussen rullade sakta iväg och han tittade upp i sista sekund och hann inte se mig.

 

Jag satte mig i busskuren och försökte hålla värmen uppe. Om en kvart kommer mamma och hämtar mig, en kvart står jag väl ut i kylan. Mobilen var död för längesedan, mitt sista sms för idag blev till mamma, om när jag var framme och hon skulle komma. Jag kollade ut genom rutan på busskuren och såg att någon kom emot mig, eller emot busskuren där jag satt. Någon som var i min ålder, en kille definitivt. Han tittade upp från marken och saktade ner då han fick syn på mig.

- Alice?

Nej, det kan inte vara sant. Inte nu.

- Vad gör du här nu? Klockan är halv tio, du bor väl inte här inne i stan?

Självklart var det han. Jonathan gick in i busskuren och sjönk ner bredvid mig.

- Jag har varit… i Göteborg.

- Göteborg? Idag? Varför?

Jo, men du vet. Träffade min ”bästa-vän-Adam-som-inte-finns-utan-det-är-bara-Ulrik-Munther-som-jag-har-varit-och-gymmat-med”. Jag valde att inte svara, ingen lust att småprata om saker som inte han behöver veta.

- Har du tränat?

Jag spärrade upp ögonen. Åh nej, säg inte att jag stinker så mycket! Jag blundade kort och vände mig mot honom. Han nickade mot min proppfulla väska som stod framför mig på marken.

- Aha. Ja, det har jag.

Båda tittade en stund ner i marken. Stel stämning.

- Du.

Jag tittade upp mot honom. Hans urgulliga mössa var det första jag såg, sen hans underbart bruna ögon. Jag väntade på att han skulle fortsätta.

- Det där med han Adam…

__________________________________

Låt: Utan dina andetag

Kapitel tolv kommer (förhoppningsvis) på torsdag! men håll utkik för mer info, om det blir någon ändring!

Glöm inte gilla facebook sidan som heter likadant som novellen!

(fick lite bildbrist, men hoppas det duger!)