staymunthernovell.blogg.se

 

Fråga ett: självklart kan jag göra det i fortsättningen! tackar! visste du att det är två stycken som skriver den? :)

Fråga två: har skrivit det redan, och skriver det igen. det finns en facebook-sida att gilla som heter likadant som novellen, där uppdataterar vi så fort nytt kapitel har kommit ut! men om ni nu inte skulle ha facebook, ha möjlighet att gilla sidan, så får man tyvärr hålla koll själv! :)

_____________________________________________________________________________________________

 

 

 

Tess verkade inte ens märka att hon stött till mig, och fortsatte därför att prata med Mimmi som satt vid en bänk snett bakom oss. Mitt hjärta slog nog i 200 km/h och jag kunde höra inuti mitt huvud hur det bankade i bröstet på mig. Jag trodde ett tag att mobilen skulle glida ur händerna på mig, p.g.a. handsvetten som kom fram när jag spänt väntade på svar. Efter några sekunder vibrerade mobilen i mina händer. Hjärtat gick från 200 km/h till det dubbla, och jag tog några djupa andetag. Jag låste upp mobilen och med ett skakigt finger, tryckte jag fram Ulriks konversation. Med mitt hjärta fast i halsen, kollade jag ner mot sms:et. ”Vad pratar du om? Det har jag aldrig sagt” Hjärtat återgick till där det ska vara och jag pustade ut. Jag som trodde det skulle stå något ännu värre. Jag markerade i skriv-rutan och funderade några sekunder. ”Du sa ju att det inte kändes rätt…” Jag kollade på mobil-klockan och såg att lektionen var slut om bara några minuter, sen var det lunch och då skulle jag slippa höra Tess tjat om sin hunger. Mobilen slocknade sekunden innan den vibrerade igen. Hjärtat ökade takten och jag låste återigen upp mobilen och hans sms laddade. ”Ja, det sa jag. Men jag syftade på att det inte kändes rätt riktigt än. Vi känner knappt varandra och har träffats, vadå? Två gånger? Men det verkade som om ingen av oss var riktigt redo, det var helt enkelt för tidigt” Hjärtat rusade som aldrig förr i min kropp och fjärilarna i min mage flög också runt som aldrig förr.

- Då så, dags att plocka ihop och gå och få i oss lite mat!

Jag tittade upp mot lärarinnan som stod med händerna ihop och log mot hela klassen. Alla reste sig upp och stolar tjöt emot golvet. Alla försvann snabbt mot matsalen och jag gick lugnt och stilla ut ifrån klassrummet med ett stort leende på läpparna. Tess nästan sprang till matsalen, med Mimmi joggandes efter sig. Jag såg Lina komma ut från sitt klassrum, med hela hennes klass bakom sig. Sist ut kom Jonathan och mitt leende försvann.

- Jonathan!

Min röst lät över hela uppehållsrummet och den lät väldigt sur. Han och hans så kallade kompisar stannade upp. Jonathan sökte mig med blicken och när våra blickar möttes, vände han sig mot sitt lilla gäng och sa någonting till dem. Jag gick med bestämda steg mot honom och hans gäng sprang mot matsalen. Han satte armarna i kors över bröstet och lutade sig mot skåpen som var bakom honom.

- Vad vill du?

- Vad jag vill? Du verkar vara skit förbannad på mig, men jag har ingen aning om varför? Skulle du kunna vara snäll och uppdatera mig?

Hans blick åkte runt i rummet, han vägrade tydligen kolla på mig. Hans tunna blonda hår hängde lite över ögonen och resten var under den svarta ”NY-kepsen”. Jag granskade honom från topp till tå medan jag väntade på svar. Jag harklade mig och han vände sig mot mig. Hans blick var hård, precis som hans spända ansikte.

- Jag är inte ”skit förbannad” på dig, sa han och lyfte händerna för att markera ”skit förbannad” med fingrarna. Var det allt jag fick? Nu satte jag armarna i kors över bröstet och stampade irriterat med ena foten i golvet. En kille i hans klass stack in huvudet i dörren och sa att Jonathan skulle komma innan maten tog slut.

- Jag måste dra.

Han puttade undan mig en bit för att komma fram.

- Varför är du så himla sur på mig? ropade jag efter honom.  Han vände sig om och stirrade surt på mig. Han slog ut med armarna som en dramatisk gest.

- Du kan väl fråga din vän Adam?

Han vände sig om och försvann ut i matsalen. Jag stirrade länge på dörröppningen och försökte samla ihop tankarna. Mobilen i min hand vibrerade och jag lyfte den mot mitt ansikte. ”Ulrik”. Just det! Jag öppnade det nya sms:et och läste snabbt ”Eller har jag fel? Du kanske var redo?”

Gud ja. Enda sen jag insåg att jag var kär i honom, är allt jag velat är att kyssa honom, att känna hans läppar emot mina, att känna att avståndet mellan oss inte är så långt som det känns. Men hur skulle jag kunna säga det utan att verka för desperat? ”Jag tror det. I alla fall i stunden, då kändes det liksom som pricken över i” Jag chansade och tryckte på skicka. Lät det alldeles för konstigt? Det hoppas jag inte. Med långsamma steg gick jag in i matsalen, rädd att möta Jonathan, rädd att avslöja min inre lycka.

 

Under sista lektionen hade jag helt glömt bort Ulrik, att kolla om jag fått sms ifrån honom. Under lunchen hade jag inte haft chansen att göra det, med tanke på att mina två nyfikna kompisar inte skulle låta mig göra det, och Lina och hennes kompisar satt vid bordet bredvid, då kanske Lina skulle avslöjat mig. Sen hade vi idrott, då hade jag inte heller chansen att kolla mobilen. Så sista lektionen var min chans, och jag tog den. Herregud, tre missade sms ifrån honom. Första: ”Aha, men varför sa du inget för?” Andra: ”Nu känns det som om jag är den som borde be om förlåtelse” Och sista: ”Jag hoppas inte jag sårade dina känslor eller någonting nu” Sen hade jag även missat ett samtal från mamma. Henne får jag ringa efter lektionen, men Ulriks sms kan jag svara på nu. ”Nej då, ingen större skada skedd. Är i skolan, därför har jag inte kunnat svara” Bara någon sekund gick ”Vaddå? Jag är i studion, men jag pratar med dig ändå ;) ” Jag kunde inte rå för att le för mig själv.

 

Med sakta steg gick jag mot skåpet, min stora rädsla nu var att möta Jonathan där. Nu hade jag ingenting att komma med, vad skulle jag säga? Jag förstod inte varför han var sur. Om det har med Ulrik att göra, förstår jag verkligen inte varför han är sur. Ulrik är ju bara en kompis, för tillfället i alla fall. Okej, nu ska jag kanske inte ha några för höga förhoppningar. Bara någon meter ifrån dörren in till skåpen, öppnades den och ut kom Jonathan med en mopedhjälm under ena armen och en mindre variant av en sport-bag över andra axeln. Han slängde en blick mot mitt håll och kollade bort igen. Jag stannade upp utanför dörren och följde honom med blicken när han gick mot cykel och moped parkeringen. När han åkt iväg, kom Lina skuttandes mot mig och undrade varför jag inte hämtat grejerna i mitt skåp.

- Har mamma ringt dig? Blev mitt svar på hennes fråga.

- Nä, hur så? Har hon ringt dig?

Jag nickade, öppnade dörren och gick med henne hack i häl till mitt skåp. Jag drog av hårsnodden runt handleden, låste upp skåpet och la sedan ner nyckeln i väskan, bland några böcker och andra onödiga saker. Jag drog ner jackan från kroken i skåpet och vi gick ut. Jag fiskade upp mobilen ifrån fickan och såg att jag hade ett nytt sms ifrån Ulrik. Istället för att klicka fram hans sms, klickade jag fram mammas nummer. Det gick ett par signaler innan jag hörde hennes trötta röst.

- Hallå?

- Hej mamma, du hade ringt?

- Åh, hej Alice.

Hennes röst lät inte som den brukade, nu lät den sorgsen och väldigt deprimerande att höra på. Ingen glädje alls.

- Ville du något speciellt?

- Ja. Tänkte bara hälsa att det står mat i kylen hemma.

- Men jag trodde du och pappa var hemma nu?

Hon blev tyst och det verkade som om hon funderade på vad hon skulle svara.

- Jo, egentligen skulle vi det. Men pappa fick, eh… ett akut möte på jobbet och jag… är ute och går.

Jag kollade konstigt på Lina. Det var något som inte stämde. Lina mimade att jag skulle sätta på högtalare, och eftersom det bara var jag och hon i närheten, gjorde jag det.

- Ett akut möte, när han jobbar som restaurang-chef?

 En tung suck hördes från andra änden av telefonen och jag och Lina kollade undrade på varandra.

- Vi pratar mer när vi kommer hem, okej?

Varken jag eller Lina hann säga någonting innan samtalet avbröts.

- Vad var det där om?

Jag la ner mobilen i fickan och svarade på Linas fråga:

- Jag har ingen aning, men det är någonting som inte står rätt till.

- De kanske har ordnat ett överrasknings-kalas åt oss!

- Varför skulle dem göra det?

- Våran födelsedag!

- Lina…vi fyllde år för två månader sen.

Min kära tvillingsyster må vara en av mina bästa vänner, men hon är nog den trögaste av alla jag känner.

 

Vi möttes av en sprallig Bella när vi kom innanför dörren. Lina slängde av sig väskan och jackan på golvet och skorna sparkade hon av sig och sprang mot badrummet. Jag satte mig på huk och klappade Bella med ena handen, medan jag knöt upp skorna med andra. Jag sparkade iväg ena skon och den andra smällde in i dörren bakom mig. Rätt smidigt om jag måste erkänna det själv. Jag ställde skorna in mot väggen när jag hämtat dem och gick in i köket med Bella strax efter mig. Hon strök sig mot mina ben när jag öppnade kylskåpet och tog fram två mat-lådor. Den ena innehöll pasta och den andra köttfärssås. Jag ställde in den ena lådan efter den andra i mikron och värmde maten åt mig och Lina. Det kändes tomt utan våra föräldrar hemma. Jag tog upp mobilen ur fickan medan jag väntade på att mikron skulle tjuta i hela köket. Ulriks sms väntade på att bli öppnat, och jag öppnade det. ”Har du slutat än? Jag fick rast i en timme nu och är på prathumör” Jag log. ”Japp, slutade för 20 minuter sen!” Mikrons ljud fick mig att hoppa till och jag öppnade den för att slippa höra samma ljud om en minut igen. Jag ställde fram lådorna på bordet och dukade fram resten. Undra om Lina hade svimmat på badrummet. Jaja, mer mat till mig! Mobilen vibrerade på bordet när jag la upp mat på min tallrik. När jag gjort det, och läst sms:et ökade mitt hjärtas takt igen. ”Bra, då ringer jag!” Jag var inte alls redo att prata med honom efter det vi sms:ade om. Tänk om han nämner det? Tänk om han säger NU att han inte vill ses längre. Panik-attacken startade och jag reste mig upp från köks-stolen. Jag gick fram och tillbaka i köket och bara väntade på att mobilen skulle börja vibrera på bordet. Jag hörde hur badrumsdörren öppnades och Lina kom in precis i rättan tid. Mobilen började vibrera och jag tog snabbt upp den.

- Oh, jag ser att Ulrik ringer! retades Lina och försökte ta mobilen ifrån mig.

- Lägg av!

Jag sprang in i vardagsrummet och öppnade altandörren. Jag tvekade en sekund, men svarade sedan.

- Hej!

Jag försökte dölja min nervositet och försökte istället låta så glad som möjligt. Jag vandrade runt på altanen och bet mig osäkert i läppen.

- Hallå hallå! Vad gör du?

Han lät lika glad som alltid och jag hörde att han var ute och gick. Bilarna hördes i bakgrunden och han andades snabbare än vanligt, lät nästan ansträngande.

- Värmde precis mat som jag och min syster ska äta. Vad gör du själv?

- Mums, det låter gott! Får man komma eller? Har inte ätit något idag, förutom frukost!

Jag skrattade kort åt hans skämt.

- Självklart, det är bara att komma!

Hans skratt ekade i min mobil och jag trodde jag skulle svimma, jag visste inte ens att det fanns ett så vackert skratt.

- Naae, men jag är faktiskt på väg till Donken och ska käka onyttig mat nu! Jag får väl dra till gymmet någon dag nu i veckan och träna bort det.

- Du behöver inte träna, du ser bra ut precis som du är.

Sekunden efter jag avslutat min mening, ångrade jag mig verkligen. Han skrattade kort.

- Tack du! Du ser inte så dum ut du heller!

Jag trodde jag skulle smälta av hans ord.

- Det påminner mig…

Åh nej… nu kommer det med kyssen.

- Du har inte lust att hänga med mig till gymmet då? Vad sägs som onsdag eftermiddag, runt halv sex?

- Pttf, ska jag träna? Lycka till att få med mig dit säger jag bara!

- Jag är ju Batman, jag klarar allt!

Jag kunde verkligen höra hans självförtroende i hans röst. Fast man kanske måste ha mycket självförtroende när man jobbar som artist.

- Men ha ingen andra planer på onsdag då, så ska vi allt röra på fläsket lite!

 

Jag gick ner för trappan för att hämta ett glas med vatten och ett äpple, måste ha lite energi nu när jag pluggar inför de nationella proven. Lina gjorde det samma, hon satt faktiskt inne på mitt rum, i min säng och gjorde det. Vi brukade ofta plugga tillsammans, på något sätt pluggar jag bättre med sällskap. När jag kom till sista trappsteget, hörde jag mamma och pappas röster i köket. Jag hade inte ens märkt att någon av dem kommit hem. Jag smög till köksingången och ställde mig emot väggen för att tjuvlyssna.

- Vad har hänt med dig? Du lyssnar ju inte ens på mig!

Mamma skrek på pappa. Det här var första gången jag hörde dem bråka.

- För att det inte finns något att lyssna på! Du sitter ju bara och snackar strunt!

- Ursäkta mig? Påstår du att jag ljuger?!

- Ja!

Detta kändes fel. Det kändes fel att tjuvlyssna när dem bråkar. Försiktigt lämnade jag platsen där jag stod och smög upp för trappan.

- Du fick precis ett sms.

Lina kollade upp på mig och såg min chockade min.

- Vad har hänt?

Hon satte sig upp i sängen så att jag skulle få plats. Jag vände mig mot henne och sa med låg stämma:

- Mamma och pappa bråkar nere i köket.

- Är dem hemma?

Jag nickade.

 

Efter någon minut, stod både jag och Lina intryckta mot väggen och tjuvlyssnade. Jag vet, jag sa förut att detta kändes fel, men Lina lyckades på något sett övertala mig att gå ner igen. Ingen av oss förstod varför våra föräldrar bråkade, men vi hade insett att det var detta mamma försökte dölja för oss i telefon tidigare. Detta var nog inte första gången dem bråkade, de hade antagligen bråkat tidigare under dagen och båda hade lämnat huset.

- Vad bråkar de om? viskade Lina.

Jag vände mig mot henne och ryckte på axlarna. Sen såg jag hur Linas blick fastnade något bakom mig. Grälet ifrån köket hade tystnat och sakta vände jag mig om. Mamma och pappa stod med armarna i kors framför mig och kollade surt på oss.

- Tjuvlyssnar ni?

Låten: Stay - Erik Hassle

 

Kommentera gärna, vi blir vääääldigt glada då! :)

 

 

Jag hörde ett par fotsteg och kollade upp, där stod Lina. Perfekt, mitt glada humör försvann genast och jag kollade surt upp på henne där hon stod och flinade mot mig.

- Tack för det där.

Hon skrattade till innan hon sade:

- Inga kyssar förrän på 3:dje dejten är en regel som inte får brytas.

Hon flinade retsamt mot mig innan hon gick upp för trappan. Jag väntade tills jag hade hört hennes dörr smällas igen innan jag reste mig upp och tog av mina skor. Jackan var snart också av och jag gick upp i trappan. Då hörde jag något bakom mig och i ren reflex vände jag mig helt om för att kolla på vem som var bakom mig.

- Hej Bellis!

Sade jag med bäbis röst, gick ner några steg för trappan och tog upp henne. Hon jamade mjukt och jag bestämde mig för att ta med henne upp på rummet.

Jag stängde dörren med en smäll och släppte ner Bella på golvet men där stannade hon inte länge. 1, 2, 3 steg och ett hopp, sedan var hon uppe på min säng där hon sedan rullade ihop sig. Jag gick och startade datorn och kollade sedan på Bella, det såg mysigt ut så jag tog med mig datorn och satte mig bredvid henne på sängen. Jag kom att tänka på hur Lina stört mig och Ulrik och jag blev osäker på om jag kanske skulle skicka ett sms och kanske be om förlåtelse. Efter någon sekunds tänkande fiskade jag upp mobilen ur min jeans-ficka och började fundera på hur jag skulle formulera rätt min ursäkt till Ulrik. ”Alltså förlåt för det som hände förut, du vet ju hur systrar är… Eller det kanske du inte gör…” Jag suddade ut och började om: ”Haha, förlåt för min syster förut hon är lite speciell” Nä, det lät bara himla konstigt ”Förlåt jag vet inte vad jag ska säga men förlåt för det..” Det där lät desperat, tillslut nöjde jag mig med ett enkelt: ”Förlåt” datorn startades och jag klickade upp internet. Det tog en stund innan internet dök upp på skärmen, facebook var min startsida så allt jag behövde göra var att logga in. Det tog förstås också en stund och då passade jag på att kolla mobilen – Inget nytt meddelande. Jag suckade och lutade huvudet bakåt, efter någon sekund kollade jag åter på datorn. Jag hade 1 ny händelse. ”Oj, vad poppis jag känner mig nu. Undrar vilket spel jag har fått en inbjudan till nu?” Tänkte jag ironiskt medan jag klickade på iconen för att se. ”Jonathan Andersson har gjort ett inlägg på din tidslinje” Mitt hjärta stannade till och jag stirrade på skärmen som om den vore ett spöke. Var detta sant? Jag klickade på det för att se vad han hade lagt ut. Jonathan? Vad var detta? Frågorna svämmade över inuti mitt huvud och mobilen plingade. ”Varför säger du förlåt?” Innan jag hann svara dök en bild upp på min skärm, jag blinkade några gånger och kunde knappt tro vad det var jag kollade på. Jag satt där och stirrade på mitt och Ulriks bakhuvud när vi hade stått i kön för att köpa godis och en biljett till bion. Jonathan hade även skrivit något om den: ”Vem är killen?” Jag var nu tvungen att själv komma över chocken jag hade för att sedan be Ulrik ringa mig (för att jag bara hade fria sms och mina pengar var annars slut) för att berätta vad som hänt för honom.”Ring mig” bara någon sekund efter jag skickat iväg sms:et ljöd ringsignalen från min mobil.

- Hej...

- Hej, varför låter du så nedstämd för?

Ulriks röst hjälpte lite emot min chock.

- Det har hänt en sak nu…

Ulrik väntade en liten stund innan han sade:

- Ska du berätta eller förväntar du dig att jag ska läsa dina tankar?

Han skrattade lågt.

- Jo... En kille på min skola såg oss på bion.

Jag hörde hur Ulrik drog efter andan.

- Han tog även ett kort och… Lade ut det på facebook…

Ulrik suckade tungt.

- Och han undrar vem du är.

- Men då så, säg att jag är en bra vän ifall att han såg killen-som-lägger-armen-runt-tjejens-ryggstöds-skämtet och att jag heter Adam.

Sade han glatt och han verkade lättad. Jag kunde inte låta bli att skratta lite.

- Varför just Adam?

- Därför då ljuger du inte.

- Nu förstår jag absolut ingenting.

- Jag sade att jag hette Adam i en intervju för ett tag sedan.

- Jaha...

- Något mer?

- Nää…

Det var tomt i mitt huvud, det enda jag kunde tänka på var hur nära vi var på att kyssas. Just det ja! Kyssen! Lina! Det var ju det jag skulle sms:a om först, jag måste be om förl..

- Men då kan vi väl höras någon annan dag? Jag ska repa en liten stund innan jag drar mig.

Han lät glad.

- Ehm… Jo...

- Men då så, vi hörs!

- Jo, det gör vi…

Vi lade på men jag höll fortfarande i mobilen, skulle jag sms:a om det med Lina i stället? Jo, det skulle jag, men inte än, jag var tvungen att kommentera bilden på mig och… ”Adam” Jag antar att jag var något besviken över att jag inte kunde skriva att det var Ulrik som jag hade varit på bio med men jag förstod ju att det kunde sätta hela hans karriär på spel. ”Adam, go kille, jätte bra kompis från götet!” Blev mitt svar, avslappnat och rakt på sak. Påminde om något Ulrik eller Kjell kunde ha sagt men jag tänkte inte mer på det nu. Nu skulle jag skicka sms:et till Ulrik. ”Jo, jag glömde… Förlåt för det med min syster förut…” jag hade varit tvungen att skriva om det minst tusen gånger innan jag nöjde mig. Bara några sekunder efter jag skickat det ljöd sms-signalen. ”Haha det ska du inte säga förlåt för, det kändes ändå inte rätt” vänta, va?! Skulle det kännas fel att kyssa mig? Han kanske inte gillade mig ändå? Ångesten tog över allt mer och mer medan sekunderna gick. Vad skulle jag svara? Jag var både sur och ledsen på samma gång och resultatet blev att jag inte kunde tänka klart. Han ville ju gå på bio med mig och han betalade ju… Men det kunde ju kompisar också göra väl? Men jag ville ju inte bara vara en kompis till honom. JAG ville ju kyssa HONOM men på sms:et stod det att han inte ville kyssa mig. Jag lade mig ner och kollade upp i taket. Skulle jag sms:a tillbaka? Det måste jag ju, men vad? Det kändes som att väckarklockan på mitt nattduksbord tickade högre och högre. Sekunderna gick och blev till minuter som blev till timmar, kanske inte timmar men en timme i alla fall. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och hjärnan började bli disig sen måste jag ha somnat.

 

*BOOM!* dörren smälldes upp och där stod Lina. Jag kollade mig yrvaket omkring.

- ALICE! GÅ UPP FÖR FAN! DU ÄR SEN!

Jag hade tydligen somnat igår och lyckats försova mig idag, toppen. Jag hoppade upp och kollade panikslaget på min spegelbild, jag hade samma kläder som jag haft igår, var blek, hade en dregel-rand från mungipan och ner på kinden, håret var rufsigt och mascaran var runt ögonen så det såg ut som att jag hade sotat de. Oh vad kul detta skulle bli. Jag började i ren desperation torka bort mascaran med fingertopparna, då jag märkte hur Lina stod och fnissade, jag vände mig om och där stod hon i mjukisbyxor, ett linne och den välkända morgonfrisyren.

- Stå inte där och skratta, gör dig i ordning också snabbar vi oss till skolan!

- Du vet att klockan är 7 och det är söndag va?

Lina försökte hålla tillbaka ett garv då jag stannade upp och insåg att det fortfarande var helg men lyckades inte så bra.

- SERIÖST LINA! DET VAR INTE KUL!

Jag försökte låta arg men jag lät som en tjurig liten 5:åring i stället. Lina slutade efter en liten stund och kollade på mig.

- Nu ska jag sova, och så kan du gå till skolan eftersom du längtade SÅ mycket till den.

Lina flinade busigt och gick ut ur mitt sovrum och jag smällde igen dörren efter henne. Hon visste verkligen hur man retades. Jag tog av mig kläderna från dagen innan och tog på mig en t-shirt och ett par shorts, sminket åkte av och sen gick jag och lade mig i sängen. Men så fort jag stängde ögonen så dök Ulrik upp innanför ögonlocken, jag hade inte hunnit sms:a tillbaka igår innan jag somnade, men vad skulle jag svara på hans diss egentligen? Jag hade ju en anledning till att vara ledsen och arg, eller hade jag? Jag hade ju troligtvis bara blivit ännu en av den stora skaran tjejer som föll för Ulrik. Då slog det mig att HAN kanske hade sms:at IGEN. På en sekund så stod jag upp bredvid min säng och kollade runt efter mobilen. DÄR på sängen i fotändan låg den, jag slängde mig efter den och klickade på den runda knappen. Jag väntade med spänning på att displayen skulle lysa. Inget hade hänt, inte ens på Facebook. Jag lade besviket ifrån mig mobilen på nattduksbordet och lade mig tillrätta med huvudet på kudden. Vem var JAG som trodde att Ulrik, självaste Ulrik Munther skulle gilla MIG?

 

Söndagen hade rullat på som vanligt och nu gick jag här igen, med Lina på min högra sida i kylan på väg mot skolan. Visst det var vår men nätterna var ändå kyliga och det gjorde så att även morgonarna var kalla. På skolgården på nedre delen av skolan lekte småbarnen innan de skulle gå in och ha lektion, deras största bekymmer var om de blev fångade i en lek, släppte in en boll i deras mål, eller att huvudet på deras finaste docka som de tagit med sig hemifrån trillat av. Men de kommer ha samma bekymmer som jag i framtiden, de kanske inte skulle hamna i PRECIS det läget som jag var i, att de blev kära i Ulrik men han inte ville kyssa de för att han inte var kär i dem. Eller jo, det kunde ju hända om man beskrev det så men… Ni förstår ju vad jag menar med det.

 

På morgonen såg jag hur Jonathan satt i en soffa och skrattade högt, sedan mötte han min blick, det kändes som en kniv i mitt hjärta, men det var inte för att han kollade på mig (för en gångs skull) utan det var känslan han visade: HAT. Då kom läraren och jag reste mig upp men Jonathan höll kvar min blick enda tills jag gick runt en krök och han inte syntes längre, jag kände hur argheten blossade upp som en hungrig eld inom mig och jag räknade långsamt till 10 innan lugnet återvände.

 

Dagen gick och det var bara någon liten fråga om ”Adam” men det var inget som var så spännande så Tess och Mimmi nöjde sig med att han bara var en bra kompis. Vi gick förbi matsalen och Tess klagade över att hon var så ”jävla utsvulten” men det var bara denna lektionen och sen skulle vi ju få ha lunch. Jag såg på avstånd hur Jonathan gick ut från matte/NO klassrummet och var på väg mot oss. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick då han gick förbi oss men det var inte den vanliga blicken som jag brukade få, den som brukade vilja säga något till mig. Nej, det här var ett skitsurt blängande jag fick. Helt plötsligt hade jag vänt mig om och tagit tag i hans axel och vänt honom mot mig. Han stirrade chockat men stint in i mina ögon, även om han verkade skitsur så kände jag ändå hur knäna höll på att vika sig då jag kollade in i hans chokladbruna ögon.

- Vad är det?!

Precis efter jag sagt det märkte jag hur sur och upprörd jag lät.

- Vad tror du?

Han lät lugn men man hörde ändå att han var sur.

- Hallå? Alice?

Tess och Mimmi sade det i kör och sedan fortsatte de:

- Vi har en lektion nu.

- Tro inte att jag kommer låta dig vara ifred nu.

Jag vände mig om och gick och då började jag även tänka. Han kanske inte var sur på mig ändå? Tänk om jag fick värsta aggressions utbrottet på honom för något som inte ens hade med mig att göra? Vad hade jag gjort?! Men nu var jag tvungen att prata med honom sedan och jag visste inte ens om jag kunde göra det utan att falla ihop, smälta, DÖ av hans ögon.

I slutet av lektionen vibrerade det i min jeans ficka, jag fiskade diskret upp mobilen och kollade vad det var om. ”Ulrik” jag slutade andas för en sekund och bara stirrade på namnet, vad ville han nu? Säga att vi skulle sluta ses överhuvudtaget? Jag låste spänt upp mobilen och läste sms:et. ”Dog du eller? Inte hört av dig på 2 dagar nu, börjar bli lite orolig ;)” Jag andades ut, han hade inte sagt att vi skulle sluta ses i alla fall. ”Nej jag är inte död, jag har tänkt lite =) ” Det var sanning ju, inte hela men det var en del av den. ”På vaddå?” Sms:et kom nästan på en gång efter att jag svarat, utan smiley, i normala fall skulle jag blivit orolig, men Ulrik verkar inte gilla att skriva smileys så det var inte konstigt. ”På…” Mobilen väntade på att jag skulle skriva färdigt sms:et, skulle jag skriva vad jag tänkt på eller ljuga? Att ljuga var fult och det var bättre att vara ärlig. ”På det som nästan hände utanför min dörr...” Lärarinnan gick förbi mig, men eftersom jag var en favorit som aldrig gjorde något fel så gav hon mig bara ett leende och gick vidare till Sofia och hennes gäng för att få de att sluta fnittra. Mobilen vibrerade igen och jag låste upp den. ”Din åsikt om det då?” Jo... Vad skulle jag svara nu? Ärligheten före allt annat. ”Jo... Jag känner mig dum när jag skriver detta, men ärlighet går före allt annat eller hur?” Det dröjde bara någon sekund innan jag fick ett svar från honom ”Jo, vad vill du komma fram till?” Jo det är ju det… ”Jo… Det är en fråga...” Det dröjde någon sekund innan jag fått ett svar, han var aktiv idag... ”Du verkar dyster, men fråga på bara!” nu gäller det: ”Varför vill du inte kyssa mig?” Jag kollade på skicka-knappen, det var jobbigt att bara kolla på den. Tess som satt bredvid mig, rykte till och fingret var när displayen ”Skickas...” Ja… Hur ska detta gå nu då?

_____________________________

Bättre sent än aldrig! Förra gången när vi bad er kommentera fem gånger innan nästa kapitel kom ut, fick vi sju kommentarer tror jag det var...vi kör därför på 10 kommentarer denna gång innan kapitel nio kommer, så skriv på!

Hallå alla fina munthers, även andra! Tuuuusen tack för att ni läser och även att vissa kommenterar! Det ligger mig och Amanda varmt om hjärtat! Och förlåt för den usla uppdateringen, men när jag är på mitt sommarställe och Amanda är ute med sin båt, blir det lite knepigt. Plus att det är Amanda som håller på med kapitel åtta, och jag har alla bilder...lite dåligt planerat sådär... menmen, håll utkik på bloggen eller på facebook-sidan "StayMuntherNovell.blogg.se" alltså heter facebook-sidan EXAKT likadant som bloggen, smart va? Men tack för att ni har en gnutta tålamod när vi är lite smått sega! Och vi vet att det inte är så mycket "roligt/drama/spännande" som händer just nu i novellen, men ni får ha tålamod till det också, vi lovar att det kommer!

 

 

Puss o kram på er underbaringar! // Sandra

 

 

 

 

 

Varför var han här? På bio i Göteborg? Hade han sett att det var jag? Skulle jag våga kolla bak mot honom igen? Var det verkligen han, eller bara någon som var lik honom?

- Vad är det?

Ulrik avbröt mina tankar och jag vände mig mot honom. Han kollade bekymrat på mig, samtidigt som han tog en klunk av sin cola.  Jag vred huvudet en liten bit och försökte kolla på Jonathan igen. Vi fick ögonkontakt… visst var det han. Jag kände igen hans bruna ögon på långa vägar. Nu vände sig även Ulrik för att kolla vart jag kollade. Jag vände mig snabbt om mot den vita duken och väste med sammanbitna tänder:

- Vänd dig om.

Ulrik gjorde som jag sa och lutade sig sedan en bit mot mig.

- Någon du känner?

Jag nickade stelt. Han lutade sig tillbaka och självklart var han tvungen att kolla bak ännu en gång. Jag satte fötterna mot sätet framför mig och sjönk sakta ner i sätet där jag satt. Jag begravde ansiktet i mina händer och ville bara försvinna därifrån.

- Ska jag be honom komma hit?

Jag vände mig med uppspärrade ögon mot Ulrik. Han flinade retsamt, och när han fick se mitt ansiktsuttryck, började han skratta så det lät över hela bio-salen.

- Lägg av! tjöt jag och började boxa mot hans arm.

Några som satt någon rad bakom, började skrika att vi skulle vara tysta. Vissa kastade även popcorn på oss.

- Se vad snälla dem är! Gratis popcorn!

Jag himlade med ögonen. Han var så löjlig, men ändå kunde jag inte hålla mig för skratt.

Lamporna gick från dimmigt ljus, till helt släckta. Hunger Games startade på den stora skärmen och hela bio-salen tystnade. Det enda jag hörde, var hur Ulrik smaskade i sig sina popcorn, de han hade köpt såklart.

 

Tror ni jag kunde koncentrera mig på filmen? Med Ulrik bredvid mig och Jonathan bakom mig. Visst, jag var medveten om allt som hände på filmen, men jag kunde inte riktigt slappna av. Ulrik hade lagt fötterna på sätet framför, precis som jag också hade gjort och jag låg fortfarande ner-sjunken i sätet. Colorna stod på golvet mellan mig och Ulrik, och Ulrik hade sina popcorn i knät. Han hade gång på gång frågat om jag ville ha, och jag hade tagit en näve varje gång, trots att det kändes fel. Jag blev helt torr i munnen och bestämde mig för att ta min cola. Jag drog ner fötterna ifrån sätet och ställde dem på golvet och lutade mig ner. Det var verkligen mörk vid mina fötter, så jag liksom letade i luften med handen efter colan. Jag träffade någonting och hörde en lätt duns. Det blev blött och klibbigt under mina fötter. Attans, jag hade vält ut någon av colorna.

- Vad håller du på med?

Ulrik satte nu ner fötterna och sedan började han skratta tyst.

- Du har vält ut colan, eller hur?

- Typ så.

Båda började skratta, och folk runt omkring, började viska om oss. Men jag brydde mig faktiskt inte om det.

- Frågan är bara vems jag välte ut…

Jag tog upp den som hade klarat sig och kollade på Ulrik.

- Ta den du.

Han log brett mot mig. Hans leende matchade på något sett med resten av hans ansikte. Jag log som tack och tog genast en stor klunk av drickan.

 

Jag såg i ögonvrån hur Ulrik rätade på sig och granskade mig. Jag försökte att koncentrera mig på filmen, men mest Peeta. Han var riktigt snygg, men det nämnde jag aldrig.

Plötsligt såg jag hur Ulrik gäspade tillgjort och hans arm närmade sig mig. Han la den på mitt säte, bakom min nacke. Han var aldrig när mig, han lät bara armen ligga bakom mig. Jag vände mig mot honom och såg ännu en gång hans retsamma flin.

- Du var bara tvungen, eller hur?

Jag höjde ögonbrynen och flinade mot honom.

- Så gör ju alltid killen på filmer, så jag tänkte ”why not”?

Han la andra armen mot det tomma sätet på hans högra sida och fortsatte flina mot mig. Sekunden efter, kollade han mot filmen igen. Jag himlade med ögonen och kollade också rakt fram. Om han vill ha sin arm där, ska jag inte stoppa honom.

Bara någon minut senare, blev Ulrik väldigt tyst. Han hade inte varit såhär tyst under hela bion. Inget smaskande ifrån hans popcorn, han sa ingenting, han bara satt helt tyst. Jag vände mig mot honom. Han hade lutat huvudet bak mot nackstödet på sätet och andades djupt. Men sötnos! Han hade ju somnat! Jag fick genast ett stort leende på läpparna. Jag hade aldrig sett något sötare! Jag lutade mig lite mot honom och kunde höra hans lugna, djupa andetag.

- Ulrik?

Inget svar. Jag kanske ska låta honom sova? Jag flyttade blicken mot popcornen som stod i hans knä. Han märker nog inte om jag ”lånar” dem lite. Jag tog popcornen och började genast smaska i mig de smörade, men samtidigt saltade, popcornen.

 

På filmen var det natt, i Ulriks värld också. Klockan kan inte ha varit mer än åtta eller något skulle jag tro. Det blev lite spännande/läskig musik på filmen och de zoomade in mot en buske. Någonting skulle hända, det kunde ju vem som helst förstå och plötsligt hoppade en stor svart hund fram. Jag ryckte till och lyckades väcka Ulrik. Han kollade sig yrvaket runt. De tog ett tag innan han förstod vart han var. Han sträckte på sig och drog tillbaka sina armar och la de i sitt knä. Han märkte att popcornen var borta och flyttade blicken mot mig.

- God morgon, sömntuta.

- Hur länge har jag sovit? frågade han en aning hest.

Jag ryckte på axlarna och höll fram popcornen mot honom.

- En kvart kanske.

 

Filmen gick mot sitt slut och alla köade för att komma ut från bio-salen. När Ulrik reste sig upp och började gå, tog jag tag i hans handled. Han kollade undrande på mig.

- Kan vi inte vänta lite? Tills det är mindre folk som ska ut?

Han ryckte på axlarna och tog upp mobilen ifrån sin ficka. Jag ville inte gå ut än, för jag ville inte stöta på Jonathan där ute. Salen blev tom och jag reste mig upp från stolen.

- Jaså, nu kan vi gå?

Jag slog till Ulrik på armen och han tog täten ut. Vi kom ut till kassan, där det också var tomt.

- Jag ska bara gå på toa, stanna här.

- Nä, jag tror jag går runt här i Göteborg helt ensam. Såklart jag väntar.

Ulrik försvann och jag tog upp mobilen för att kolla klockan. 21.07. Jag klickade fram Facebook och kollade runt lite.

- Alice, vad gör du?

Jag ryckte till och kollade genast upp. Det var ingen där.

- Vadå? frågade någon.

Jag vände mig om mot kassan. Det stod en kille och en tjej bakom disken.

- Du skulle ha slutat för en timme sen!

Jaha, det var hon tjejen som hette Alice. Jag blev nästan rädd att det var Jonathan. Jag hörde fotsteg bakom mig, och vände mig därför om. Ulrik.

 

Vi gick längs gatan på väg mot parkeringen där Ulriks pappa väntade. Nu när Jonathan var borta, kunde jag äntligen slappna av. Jag och Ulrik gick med blickarna ner mot marken och pratade om filmen. Eller… vi pratade om det som han faktiskt såg. Ni ska bara veta hur mycket han skämdes över att han somnat! Själv tyckte jag bara det var gulligt. Nu fick jag någon slags energi-kick och började vifta med händerna i luften och sjunga någon konstig låt jag alltid lyssnade på när jag var mindre. Ulrik kollade underligt på mig, han måste ha trott att jag var dum i huvudet.

- Kom igen! Det är kul!

Jag tog tag i hans händer och försökte få igång honom att också dansa. Jag släppte hans händer, och de föll genast ner igen. Han var tydligen inte på humör att dansa. Jag började sjunga ”Call me maybe” för full hals. När jag väl kom på att det var den låten jag ”sjöng” för Ulrik förra helgen, slutade jag sjunga och lät händerna åka ner.

 

Kjell var till min förvåning, väldigt tyst på vägen hem till mig. Han satt tyst och körde. Jag och Ulrik babbla på en stund, tills jag blev trött. Jag kollade ut genom bilrutan och såg alla gatlyktor som åkte förbi. Jag lutade mig bak mot nackstödet och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Tillslut slöt jag ögonen och lät drömmarnas värld ta över min kropp.

En stund senare, i min värld kändes det som flera timmar, men i verkligheten handlade det nog om några minuter, så vaknade jag halvt. Jag kände någonting mot mitt huvud… en hand. Mitt huvud flyttades, men det var inte jag. Det var Ulrik. Han flyttade mitt huvud mot sin axel. När jag väl låg lutad mot hans axel, försvann hans hand och jag grävde in mina armar runt hans vänstra arm och sedan försvann jag återigen in i drömmarnas värld.

- Alice? Alice?

Jag öppnade sakta mina tunga ögon. Jag gnällde tyst och tryckte ansiktet mot hans axel, jag ville stänga ute omvärlden en liten stund till.

- Vi är framme.

Jag öppnade ögonen och kollade ut genom bilrutan. Jag släppte mot min vilja, taget om Ulrik arm. Han hjälpte mig till mitt hus, jag var fortfarande inte helt vaken. Men när vi närmade oss min dörr, då insåg jag att vi snart skulle säga hej då. Då piggnade jag till, vilket fick honom att skratta. Vi stannade utanför min dörr och vände oss mot varandra.

- Vi borde göra detta någon mer gång.

Jag log mot honom, sedan sa han:

- Instämmer!

Jag kollade in i hans ögon och kände suget i magen, som jag känt första gången jag såg in i hans ögon. Jag ville inte att dagen skulle ta slut, jag ville inte säga hej då. Skulle jag våga ge honom en kram, eller gick jag för fort fram då? Med tanke på att vi knappt känner varandra. Han kollade på något sett undrande på mig. Kunde jag se lite osäkerhet i hans ögon? Han kollade nervöst ner på sina fötter. Han såg ut att vara på väg att gå vilken sekund som helst.

- En kram skadar väl inte? frågade jag snabbt för att få honom att stanna.

Han kollade upp mot mig.

- Jag gillar kramar, sa han och log stort.

Jag tog ett nervöst steg mot honom och la försiktigt armarna runt hans hals. Han blev tvungen att böja sig ner, eftersom att jag var en bit kortare än honom. Jag kände hur han sakta smekte mig på ryggen med sina händer. Jag blev alldeles varm i kroppen av att stå intryckt emot honom. Tillslut kände jag hur han lättade lite på sina händer på min rygg, men släppte mig inte helt. Jag placerade mina händer på hans axlar och han hade kvar sina händer på min rygg. Våra ansikten var bara någon decimeter ifrån varandra och jag blev helt knäsvag av hans blick, jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Jag flyttade min blick mellan hans ögon och helt automatiskt hamnade min blick på hans ljusrosa läppar. De var något öppna, så jag skymtade hans tänder. Jag flyttade återigen upp blicken mot hans ögon, men fick inte ögonkontakt. Han tittade en aning nedanför mina ögon, jag anade att han kollade på mina läppar. Tillslut kollade han också upp och tiden stannade. Jag kände hur mina kinder blev röda och jag såg nästan att hans blev en aning röda också. Vi stod där i cirka en minut och flyttade blickarna mellan den andras ögon och läppar. Skulle jag våga ta nästa steg, eller inbillade jag mig bara att han kollade på mina läppar? Då inbillade jag mig säkert att han lutade sig sakta emot mig också... Men nej, han lutade sig faktiskt emot mig. Min blick flyttades snabbt mellan hans ögon. Han kollade mig djupt i ögonen men stannade inte upp. Tillslut var han så nära, att mina ögon korsade varandra när jag kollade i hans. Jag kunde andas in hans andedräkt. Den doftade konstigt nog mint, trots att vi åt popcorn, kanske han hade tagit ett tuggummi i bilen när jag sov? Hans kalla andedräkt kylde ner mina läppar, så nära stod han. Våra läppar var bara några centimeter ifrån att röra varandras. Ville han verkligen detta? Hans ögon som brukade se så självsäkra ut, såg nu osäkra och rädda ut. Borde jag göra detta eller avbryta honom? Men hur skulle jag kunna avbryta honom, när jag ville så himla gärna? Jag vara stod där, fastlimmad i marken och stirrade på hans läppar. Varför tog han sån tid på sig? Var han rädd att han skulle ångra sig så fort våra läppar möttes, att det inte skulle bli som förväntat...? Varför? Men våra läppar var så nära varandra som de kunde innan de slutligen skulle mötas. Nu gäller det. Jag kunde bokstavligen höra mitt hjärtas hårda slag. Det bankade som aldrig förr, vilket gjorde väldigt ont. Snälla, avsluta mitt lidande. Hjärtat slog ännu hårdare, när dörren bredvid oss smälldes upp i en enda stor och snabb rörelse. Jag tog snabbt ett steg bakåt och Ulrik var nära på att ramla över mig innan han hittade sin balans. Båda vände sig mot dörren.
- Oj, förlåt. Stör jag?
Linas retsamma flin kunde inte vara mer irriterande än nu. Att hon ens vågade.
- Ja, svarade jag surt.
- Det var inte meningen, jag hade ingen aning om att ni var här.
Jag tog ett irriterat steg mot henne och puttade in henne i huset. Jag stängde dörren och stirrade på den. Ulrik stod bakom mig, skulle jag klara av att möta hans blick efter vad som precis hände? Sakta vände jag mig om, och till min förvåning, även besvikenhet, stod han längre bort ifrån mig än väntat.
- Förlåt för det där...sa jag osäkert.
Han log, men det var inte det vanliga leendet. Detta såg bekymrat och ledsamt ut.
- Det är ingen fara, jag måste ändå gå, sa han och pekade med tummen över axeln.
Vi sa ett enkelt hej då, och jag gick med sakta steg in i hallen. Jag drog undan gardinen i hallen och såg hur han stoppade ner händerna i fickorna och gick med huvudet ner mot marken. Han öppnade besviket dörren till bilen, kastade en sista blick mot mitt hus, men la inte märke till mig, och bilen rullade sakta därifrån. Jag ställde mig med ryggen mot dörren och lät mina ben vika sig under mig. Jag krokade fast mina händer runt mina ben, där jag satt på hall-golvet. Jag fick världens största leende på läpparna. Nu var jag 100 % säker… jag är verkligen kär i den där killen.

__________________________

Förlåt för dålig uppdatering...men det är så att mitt internet krånglar, så har inte kunnat lagt upp kapitel sju, hoppas ni förstår! Och glöm inte att gilla sidan på Facebook, så ser ni när nytt kapitel har kommit! Sidan heter precis som bloggen, " StayMuntherNovell.blogg.se " ( utan " " tecken )

Kram på er! // Sandra