staymunthernovell.blogg.se

 

 

Varför var han här? På bio i Göteborg? Hade han sett att det var jag? Skulle jag våga kolla bak mot honom igen? Var det verkligen han, eller bara någon som var lik honom?

- Vad är det?

Ulrik avbröt mina tankar och jag vände mig mot honom. Han kollade bekymrat på mig, samtidigt som han tog en klunk av sin cola.  Jag vred huvudet en liten bit och försökte kolla på Jonathan igen. Vi fick ögonkontakt… visst var det han. Jag kände igen hans bruna ögon på långa vägar. Nu vände sig även Ulrik för att kolla vart jag kollade. Jag vände mig snabbt om mot den vita duken och väste med sammanbitna tänder:

- Vänd dig om.

Ulrik gjorde som jag sa och lutade sig sedan en bit mot mig.

- Någon du känner?

Jag nickade stelt. Han lutade sig tillbaka och självklart var han tvungen att kolla bak ännu en gång. Jag satte fötterna mot sätet framför mig och sjönk sakta ner i sätet där jag satt. Jag begravde ansiktet i mina händer och ville bara försvinna därifrån.

- Ska jag be honom komma hit?

Jag vände mig med uppspärrade ögon mot Ulrik. Han flinade retsamt, och när han fick se mitt ansiktsuttryck, började han skratta så det lät över hela bio-salen.

- Lägg av! tjöt jag och började boxa mot hans arm.

Några som satt någon rad bakom, började skrika att vi skulle vara tysta. Vissa kastade även popcorn på oss.

- Se vad snälla dem är! Gratis popcorn!

Jag himlade med ögonen. Han var så löjlig, men ändå kunde jag inte hålla mig för skratt.

Lamporna gick från dimmigt ljus, till helt släckta. Hunger Games startade på den stora skärmen och hela bio-salen tystnade. Det enda jag hörde, var hur Ulrik smaskade i sig sina popcorn, de han hade köpt såklart.

 

Tror ni jag kunde koncentrera mig på filmen? Med Ulrik bredvid mig och Jonathan bakom mig. Visst, jag var medveten om allt som hände på filmen, men jag kunde inte riktigt slappna av. Ulrik hade lagt fötterna på sätet framför, precis som jag också hade gjort och jag låg fortfarande ner-sjunken i sätet. Colorna stod på golvet mellan mig och Ulrik, och Ulrik hade sina popcorn i knät. Han hade gång på gång frågat om jag ville ha, och jag hade tagit en näve varje gång, trots att det kändes fel. Jag blev helt torr i munnen och bestämde mig för att ta min cola. Jag drog ner fötterna ifrån sätet och ställde dem på golvet och lutade mig ner. Det var verkligen mörk vid mina fötter, så jag liksom letade i luften med handen efter colan. Jag träffade någonting och hörde en lätt duns. Det blev blött och klibbigt under mina fötter. Attans, jag hade vält ut någon av colorna.

- Vad håller du på med?

Ulrik satte nu ner fötterna och sedan började han skratta tyst.

- Du har vält ut colan, eller hur?

- Typ så.

Båda började skratta, och folk runt omkring, började viska om oss. Men jag brydde mig faktiskt inte om det.

- Frågan är bara vems jag välte ut…

Jag tog upp den som hade klarat sig och kollade på Ulrik.

- Ta den du.

Han log brett mot mig. Hans leende matchade på något sett med resten av hans ansikte. Jag log som tack och tog genast en stor klunk av drickan.

 

Jag såg i ögonvrån hur Ulrik rätade på sig och granskade mig. Jag försökte att koncentrera mig på filmen, men mest Peeta. Han var riktigt snygg, men det nämnde jag aldrig.

Plötsligt såg jag hur Ulrik gäspade tillgjort och hans arm närmade sig mig. Han la den på mitt säte, bakom min nacke. Han var aldrig när mig, han lät bara armen ligga bakom mig. Jag vände mig mot honom och såg ännu en gång hans retsamma flin.

- Du var bara tvungen, eller hur?

Jag höjde ögonbrynen och flinade mot honom.

- Så gör ju alltid killen på filmer, så jag tänkte ”why not”?

Han la andra armen mot det tomma sätet på hans högra sida och fortsatte flina mot mig. Sekunden efter, kollade han mot filmen igen. Jag himlade med ögonen och kollade också rakt fram. Om han vill ha sin arm där, ska jag inte stoppa honom.

Bara någon minut senare, blev Ulrik väldigt tyst. Han hade inte varit såhär tyst under hela bion. Inget smaskande ifrån hans popcorn, han sa ingenting, han bara satt helt tyst. Jag vände mig mot honom. Han hade lutat huvudet bak mot nackstödet på sätet och andades djupt. Men sötnos! Han hade ju somnat! Jag fick genast ett stort leende på läpparna. Jag hade aldrig sett något sötare! Jag lutade mig lite mot honom och kunde höra hans lugna, djupa andetag.

- Ulrik?

Inget svar. Jag kanske ska låta honom sova? Jag flyttade blicken mot popcornen som stod i hans knä. Han märker nog inte om jag ”lånar” dem lite. Jag tog popcornen och började genast smaska i mig de smörade, men samtidigt saltade, popcornen.

 

På filmen var det natt, i Ulriks värld också. Klockan kan inte ha varit mer än åtta eller något skulle jag tro. Det blev lite spännande/läskig musik på filmen och de zoomade in mot en buske. Någonting skulle hända, det kunde ju vem som helst förstå och plötsligt hoppade en stor svart hund fram. Jag ryckte till och lyckades väcka Ulrik. Han kollade sig yrvaket runt. De tog ett tag innan han förstod vart han var. Han sträckte på sig och drog tillbaka sina armar och la de i sitt knä. Han märkte att popcornen var borta och flyttade blicken mot mig.

- God morgon, sömntuta.

- Hur länge har jag sovit? frågade han en aning hest.

Jag ryckte på axlarna och höll fram popcornen mot honom.

- En kvart kanske.

 

Filmen gick mot sitt slut och alla köade för att komma ut från bio-salen. När Ulrik reste sig upp och började gå, tog jag tag i hans handled. Han kollade undrande på mig.

- Kan vi inte vänta lite? Tills det är mindre folk som ska ut?

Han ryckte på axlarna och tog upp mobilen ifrån sin ficka. Jag ville inte gå ut än, för jag ville inte stöta på Jonathan där ute. Salen blev tom och jag reste mig upp från stolen.

- Jaså, nu kan vi gå?

Jag slog till Ulrik på armen och han tog täten ut. Vi kom ut till kassan, där det också var tomt.

- Jag ska bara gå på toa, stanna här.

- Nä, jag tror jag går runt här i Göteborg helt ensam. Såklart jag väntar.

Ulrik försvann och jag tog upp mobilen för att kolla klockan. 21.07. Jag klickade fram Facebook och kollade runt lite.

- Alice, vad gör du?

Jag ryckte till och kollade genast upp. Det var ingen där.

- Vadå? frågade någon.

Jag vände mig om mot kassan. Det stod en kille och en tjej bakom disken.

- Du skulle ha slutat för en timme sen!

Jaha, det var hon tjejen som hette Alice. Jag blev nästan rädd att det var Jonathan. Jag hörde fotsteg bakom mig, och vände mig därför om. Ulrik.

 

Vi gick längs gatan på väg mot parkeringen där Ulriks pappa väntade. Nu när Jonathan var borta, kunde jag äntligen slappna av. Jag och Ulrik gick med blickarna ner mot marken och pratade om filmen. Eller… vi pratade om det som han faktiskt såg. Ni ska bara veta hur mycket han skämdes över att han somnat! Själv tyckte jag bara det var gulligt. Nu fick jag någon slags energi-kick och började vifta med händerna i luften och sjunga någon konstig låt jag alltid lyssnade på när jag var mindre. Ulrik kollade underligt på mig, han måste ha trott att jag var dum i huvudet.

- Kom igen! Det är kul!

Jag tog tag i hans händer och försökte få igång honom att också dansa. Jag släppte hans händer, och de föll genast ner igen. Han var tydligen inte på humör att dansa. Jag började sjunga ”Call me maybe” för full hals. När jag väl kom på att det var den låten jag ”sjöng” för Ulrik förra helgen, slutade jag sjunga och lät händerna åka ner.

 

Kjell var till min förvåning, väldigt tyst på vägen hem till mig. Han satt tyst och körde. Jag och Ulrik babbla på en stund, tills jag blev trött. Jag kollade ut genom bilrutan och såg alla gatlyktor som åkte förbi. Jag lutade mig bak mot nackstödet och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Tillslut slöt jag ögonen och lät drömmarnas värld ta över min kropp.

En stund senare, i min värld kändes det som flera timmar, men i verkligheten handlade det nog om några minuter, så vaknade jag halvt. Jag kände någonting mot mitt huvud… en hand. Mitt huvud flyttades, men det var inte jag. Det var Ulrik. Han flyttade mitt huvud mot sin axel. När jag väl låg lutad mot hans axel, försvann hans hand och jag grävde in mina armar runt hans vänstra arm och sedan försvann jag återigen in i drömmarnas värld.

- Alice? Alice?

Jag öppnade sakta mina tunga ögon. Jag gnällde tyst och tryckte ansiktet mot hans axel, jag ville stänga ute omvärlden en liten stund till.

- Vi är framme.

Jag öppnade ögonen och kollade ut genom bilrutan. Jag släppte mot min vilja, taget om Ulrik arm. Han hjälpte mig till mitt hus, jag var fortfarande inte helt vaken. Men när vi närmade oss min dörr, då insåg jag att vi snart skulle säga hej då. Då piggnade jag till, vilket fick honom att skratta. Vi stannade utanför min dörr och vände oss mot varandra.

- Vi borde göra detta någon mer gång.

Jag log mot honom, sedan sa han:

- Instämmer!

Jag kollade in i hans ögon och kände suget i magen, som jag känt första gången jag såg in i hans ögon. Jag ville inte att dagen skulle ta slut, jag ville inte säga hej då. Skulle jag våga ge honom en kram, eller gick jag för fort fram då? Med tanke på att vi knappt känner varandra. Han kollade på något sett undrande på mig. Kunde jag se lite osäkerhet i hans ögon? Han kollade nervöst ner på sina fötter. Han såg ut att vara på väg att gå vilken sekund som helst.

- En kram skadar väl inte? frågade jag snabbt för att få honom att stanna.

Han kollade upp mot mig.

- Jag gillar kramar, sa han och log stort.

Jag tog ett nervöst steg mot honom och la försiktigt armarna runt hans hals. Han blev tvungen att böja sig ner, eftersom att jag var en bit kortare än honom. Jag kände hur han sakta smekte mig på ryggen med sina händer. Jag blev alldeles varm i kroppen av att stå intryckt emot honom. Tillslut kände jag hur han lättade lite på sina händer på min rygg, men släppte mig inte helt. Jag placerade mina händer på hans axlar och han hade kvar sina händer på min rygg. Våra ansikten var bara någon decimeter ifrån varandra och jag blev helt knäsvag av hans blick, jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Jag flyttade min blick mellan hans ögon och helt automatiskt hamnade min blick på hans ljusrosa läppar. De var något öppna, så jag skymtade hans tänder. Jag flyttade återigen upp blicken mot hans ögon, men fick inte ögonkontakt. Han tittade en aning nedanför mina ögon, jag anade att han kollade på mina läppar. Tillslut kollade han också upp och tiden stannade. Jag kände hur mina kinder blev röda och jag såg nästan att hans blev en aning röda också. Vi stod där i cirka en minut och flyttade blickarna mellan den andras ögon och läppar. Skulle jag våga ta nästa steg, eller inbillade jag mig bara att han kollade på mina läppar? Då inbillade jag mig säkert att han lutade sig sakta emot mig också... Men nej, han lutade sig faktiskt emot mig. Min blick flyttades snabbt mellan hans ögon. Han kollade mig djupt i ögonen men stannade inte upp. Tillslut var han så nära, att mina ögon korsade varandra när jag kollade i hans. Jag kunde andas in hans andedräkt. Den doftade konstigt nog mint, trots att vi åt popcorn, kanske han hade tagit ett tuggummi i bilen när jag sov? Hans kalla andedräkt kylde ner mina läppar, så nära stod han. Våra läppar var bara några centimeter ifrån att röra varandras. Ville han verkligen detta? Hans ögon som brukade se så självsäkra ut, såg nu osäkra och rädda ut. Borde jag göra detta eller avbryta honom? Men hur skulle jag kunna avbryta honom, när jag ville så himla gärna? Jag vara stod där, fastlimmad i marken och stirrade på hans läppar. Varför tog han sån tid på sig? Var han rädd att han skulle ångra sig så fort våra läppar möttes, att det inte skulle bli som förväntat...? Varför? Men våra läppar var så nära varandra som de kunde innan de slutligen skulle mötas. Nu gäller det. Jag kunde bokstavligen höra mitt hjärtas hårda slag. Det bankade som aldrig förr, vilket gjorde väldigt ont. Snälla, avsluta mitt lidande. Hjärtat slog ännu hårdare, när dörren bredvid oss smälldes upp i en enda stor och snabb rörelse. Jag tog snabbt ett steg bakåt och Ulrik var nära på att ramla över mig innan han hittade sin balans. Båda vände sig mot dörren.
- Oj, förlåt. Stör jag?
Linas retsamma flin kunde inte vara mer irriterande än nu. Att hon ens vågade.
- Ja, svarade jag surt.
- Det var inte meningen, jag hade ingen aning om att ni var här.
Jag tog ett irriterat steg mot henne och puttade in henne i huset. Jag stängde dörren och stirrade på den. Ulrik stod bakom mig, skulle jag klara av att möta hans blick efter vad som precis hände? Sakta vände jag mig om, och till min förvåning, även besvikenhet, stod han längre bort ifrån mig än väntat.
- Förlåt för det där...sa jag osäkert.
Han log, men det var inte det vanliga leendet. Detta såg bekymrat och ledsamt ut.
- Det är ingen fara, jag måste ändå gå, sa han och pekade med tummen över axeln.
Vi sa ett enkelt hej då, och jag gick med sakta steg in i hallen. Jag drog undan gardinen i hallen och såg hur han stoppade ner händerna i fickorna och gick med huvudet ner mot marken. Han öppnade besviket dörren till bilen, kastade en sista blick mot mitt hus, men la inte märke till mig, och bilen rullade sakta därifrån. Jag ställde mig med ryggen mot dörren och lät mina ben vika sig under mig. Jag krokade fast mina händer runt mina ben, där jag satt på hall-golvet. Jag fick världens största leende på läpparna. Nu var jag 100 % säker… jag är verkligen kär i den där killen.

__________________________

Förlåt för dålig uppdatering...men det är så att mitt internet krånglar, så har inte kunnat lagt upp kapitel sju, hoppas ni förstår! Och glöm inte att gilla sidan på Facebook, så ser ni när nytt kapitel har kommit! Sidan heter precis som bloggen, " StayMuntherNovell.blogg.se " ( utan " " tecken )

Kram på er! // Sandra