staymunthernovell.blogg.se

 

 

Jag visste att detta skulle sluta illa, jag stod där som om jag aldrig sett mina föräldrar innan och hade glömt bort hur man öppnade munnen. Typiskt men nu skulle Lina få sköta snacket, det var trotsallt hennes idé. Hon gick ner några trappsteg som att markera att det var hennes fel och kollade på dem.

- Ehm… Jag tyckte att jag hörde en råtta i väggen, eller hur Alice?

Lina kollade bak på mig, likaså våra föräldrar. Jag nickade stumt mot de, Lina vände sig om och kollade på dem.

- Men vi har läxa tills imorgon så nu måste vi göra den.

Lina vände sig om och rusade upp för trappan, i farten ryckte hon tag i min ärm och drog med mig upp på övervåningen och in på hennes rum.

- Hann du höra något?

Det var det första jag lyckades säga, jag satte mig ner på Linas säng medan hon gick fram och tillbaka på golvet, det gjorde mig inte precis lugnare.

- Nä, men detta känns verkligen inte bra…

Jag drog uppgivet efter andan, kollade ner i golvet på mina strumpor och kände obehaget i kroppen, nåt stod verkligen inte rätt till.

 

När kvällen kom så hade mamma flyttat ut täcke och kudde till soffan i vardagsrummet, när jag och Lina gick förbi kollade vi först på mammas bäddning och sedan oroligt på varandra, det här var verkligen inte bra. När vi skulle gå in på toaletten var det låst. Lina knackade på dörren.

- Vi måste borsta tänderna, får vi komma in?

Vi hörde några snyftningar, sedan låstes dörren upp och mamma kom ut därifrån, helt svullen runt de rödgråtna ögonen. Jag kollade oroligt på hennes ryggtavla medan jag och Lina gick in på toaletten, vad hade hänt i vårat annars så glada hem?

 

Morgonen därpå hade jag inte sovit något alls, jag hade tänkt, säkert mycket mer än vad som var nödvändigt men jag hade sett min mamma vara helt förstörd och det var nog första gången och DÅ brukade de flesta vara ganska oroliga. Jag fixade i ordning mig och sedan gick jag ut ur rummet och ner för att försöka få i mig lite frukost. När jag kom ner förbi vardagsrummet, självklart kollade jag in där men mamma syntes inte till. Hade jag drömt om igår? Jag gick in till mammas och pappas sovrum och öppnade dörren på glänt. Där låg pappa helt själv i den stora dubbelsängen, då gick jag till köket, mamma började alltid jobba senare än pappa och det oroade mig att hon nu var borta. Jag hörde steg på övervåningen och stannade till, lyssnade tyst på vem det kunde vara. Snart knakade det i trappan och jag vände mig om, där stod Lina.

- Varför så spänd?

Hon gnuggade sig trött i ögat, verkade glömt att hon hade mascara.

- Mamma är borta.

Lina tog bort handen från ögat, den föll mot hennes höft. Hon gick snabbt ner för trappan och gick före mig in i köket. Där var hon inte heller, paniken grep tag i mig, vart var min mamma? Då hörde vi ytterdörren öppnas och stängas, vi rusade ut i hallen och möttes av en mycket märkbart trött mamma.

- VART FAN HAR DU VARIT?!

Lina skrek, upprörd precis som jag men jag skrek ju så klart inte.

- Men Lina… Som du ser ut..

Sluddrade mamma trött fram.

- SVARA PÅ MIN JÄKLA FRÅGA!

Men Lina kollade sig ändå i hallspegeln, helt kolsvart under högra ögat. Hon drog upprört efter andan men verkade tänka att hon var tvungen att prata med sin mamma först.

- Jag har varit ute på en kvällspromenad men skynda er nu, ni måste till skolan ju.

Mamma log, trött och ledset men vi kunde inte protestera, det var ändå vår mamma som sade åt oss att göra som hon sade och gå till skolan. Lina nickade och sprang genast upp på rummet för att sminka om sig, jag själv kollade på medan min mamma tog av sig jacka och skor. Sliten var hon ju, det märktes tydligt. Mamma rätade upp sig från att tagit av sig sina skor och kollade på mig en stund.

- Ta det lugnt Alice, det löser sig, det gör det alltid.

Hon gick fram emot mig och gav mig en stor kram och jag kände hur klumpen i halsen bildades.

- Jag älskar dig mamma...viskade jag tyst.

- Jag älskar dig också Alice.

 

I skolan var det precis som vanligt, alla var glada och muntr… Ulrik ja… vad var det för dag idag? Tisdag… Imorgon gällde det att hoppa på tåget efter skolan och åka till Göteborg för att sedan ”gymma” med Ulrik. Klart att jag såg fram emot det men om sanningen skulle fram så var jag ju inte så sportslig av mig, stod helst och kollade på de andra medan de gjorde övningarna. Mimmi och Tess var ju anledningarna till varför jag ens var med men var det styrka vi skulle köra så orkade jag max 2 armhävningar om inte mindre. Mitt i mina tankar ställde sig någon framför mig, mina ögon som fastnat på en list några meter ifrån mig hade nu ett par ben i vägen. Jag kollade upp och där stod Jonathan, när han mötte min blick var det som en stöt gick rakt igenom mig, jag vet inte om han såg eller om jag verkligen gjorde det men jag ryckte till i alla fall.

- Förstod du vad jag menade om det med Adam?

- Ehm…

Han lät arg men ledsen och tonarten han hade var det som fick mig att inte få fram ett ord, jag kollade bara mållöst på honom tills han suckade och sade:

- Vad? Har du svalt din tunga? Ja eller nej? Så enkelt är det.

- Ehm.. nej..

- Tänkte väl det.

Sedan gick han, jag kollade på hans ryggtavla tills han försvunnit bakom ett hörn.

- Han gillar dig, det är jag rätt säker på.

Mimmi kollade glatt på mig.

- Ja, ni är skitsöta tillsammans!

Fortsatte Tess. Om vi var söta eller inte tillsammans spelade ingen roll, det var kemin som räknades och jag var inte säker på om jag längre ville ”ha” Jonathan, nu fanns ju Ulrik där.

 

Dagen gick, de gånger jag såg Jonathan och han såg mig så kollade han åt ett annat håll. Tillslut var dagen slut och nu stod jag vid skåpet, tog ut väska, jacka och lade i läxor i väskan innan jag stängde igen skåpet med en smäll. Lina gick med mig hem och stämningen var ganska ansträngd, båda var spända på vad som väntade hemma.

 

Lina öppnade dörren försiktigt och vi gick in. Vi hittade både mamma och pappa i köket, på var sin sida av rummet. De kollade stint ner i sina kaffekoppar, stämningen var kall och jag kände obehaget stiga för var sekund som gick. Jag och Lina stod en stund i dörröppningen och kollade på de men ingen sade något så tillslut tog Lina tag runt min arm och drog tyst men försiktigt med mig upp.

- Det här kommer inte sluta bra...

Sade Lina lågt när vi satt mitt emot varandra på min säng. Tårarna brände innanför mina ögonlock och innan jag visste ordet av så rann de längs mina kinder Lina tecknade åt mig att sätta mig närmare henne. Jag satte mig tätt intill henne och hon slog armarna runt om mig och jag gjorde samma sak, där satt vi en stund och även om jag inte såg hennes ansikte så var jag säker på att hon också grät. Min dörr knarrade och någon trippade in och satte sig framför oss, jag kollade fram lite under håret och såg att det var mamma. Hon lade armarna runt oss och lutade sitt huvud mellan våra.

- Vad som än händer, flickor... Så vill jag att ni ska veta att jag älskar er mer än allt annat i världen och det som händer just nu kan vara väldigt obehagligt men det som händer nu är nödvändigt.

Mammas röst gjorde att mina tårar bara forsade fram och jag drog häftigt under andan, det hackade till och snart hörde jag Lina göra samma sak. Varför var detta tvunget att hända?

 

Nästa morgon gick jag snabbt runt i huset och packade ner det som behövdes för att kunna åka till Göteborg, till Ulrik efter skolan. Onsdag, jag slutade vid 2 och skulle in till tågstationen direkt efter och åka till Göteborg. 15.07 skulle jag åka och komma dit ungefär 16.17. Lina kom ner efter en stund och sedan gick vi. Idag hade vi bråttom till skolan och kunde inte kolla efter mamma, jag hoppades att hon i alla fall var hemma.

 

Mycket sånt här har jag skrivit det senaste men: Dagen rullade på som vanligt. Jag tror att Jonathan var sjuk för jag såg honom inte någon gång under dagen. Men nu stod jag här igen, smällde igen skåpet och gick ut till busskuren utanför skolan och väntade på bussen som skulle ta mig in till tågstationen. Då kom bussen och det var dags att fippla fram busskortet.

 

Jag hoppade av en bit från tågstationen en bit ifrån en gaturestaurang och regions teatern, jag gick en bit och sen var jag framme. Precis utanför tågstationen låg pressbyrån, 150 kr fiskade jag upp ur fickan för tur och retur från Göteborg. Busskort – check! Kläder – check! Jag – check! Nu gällde det att inte missa tåget.

 

När jag klev upp för den lilla trappan stod jag där en stund vid busskorts apparaten, innan jag gav upp och satte mig i en stol. Tåget började åka och en fet gubbe i blått gick och kollade tågbiljetter och busskort. När han kom till mig var jag tvungen att fråga:

- Jo.. Ehm.. jag brukar liksom inte åka tåg så jag undrar om du kunde hjälpa mig med det?

Frågade jag blygt, mannen kollade på mig som om jag vore en idiot, suckade och tecknade med handen att följa efter honom tillbaka till apparaten.

Hans beskrivning var helt... Jag förstod absolut ingenting men när han fixat allt så tackade jag och så gick jag och satte mig. Tågresan gick segt, under resan satte sig en kille bredvid mig. Jag satt och kollade lite i smyg, rätt snygg var han. Lång, snygg frisyr, fint ansikte (vad jag kunde se då eftersom jag bara såg i profil) det fick mig att bli lite generad, att jag alltid skulle bli det när snygga killar var nära visste jag nog redan.

- Hello!

Killen bredvid mig kollade plötsligt på mig. Var han inte svensk?

- Ehm.. Hi..

- Are you from Sweden?

De skogs gröna ögonen kollade nyfiket in i mina.

- Y.. Yes…

- Jag också.

Killen kollade elakt in i mina ögon och dem vänliga skogs gröna ögonen var borta (det vänliga i de alltså) nu var de bara retsamma och jag kände obehag. Jag himlade med ögonen som för att markera att han var en tönt men jag kände innerst inne att jag verkligen skämdes för det. Resten av tågresan var tyst och obehaglig, jag satt och kollade ut genom fönstret, spände fast blicken för att slippa möta killen som satt bredvid mig: s blick. Men till sist så var jag äntligen framme på centralstationen i Göteborg. Under tågresan hade jag och Ulrik kommit överens om att han skulle träffa mig på centralstationen och sen skulle vi till något ställe. Jag hade ingen aning om vart saker låg här i Göteborg, det var knappt att jag visste vart något fanns i ”min” stad, Uddevalla så jag förstod mig inte på de som kunde Göteborg eller Stockholm nästan utantill.

 

Så fort jag kom av tåget såg jag Ulrik, han hade på sig solglasögon och ingen gubbkeps. Han gick mot mig med ett leende på läpparna och jag kände hur det började pirra i knäna, efter det vi sms: at om, skulle jag ens våga prata något med honom? Var jag verkligen redo att träffa honom? Jag kände hur röd jag blev i ansiktet ju närmre han kom.

-          Hej!

Hälsade han glatt och kramade om mig. Mina armar skakade, varför var jag tvungen att vara så nervös?

_______________________

Låten: Bleeding love

Förlåt för usel uppdatering och jag skulle hälsa från Amanda att hon inte alls blev nöjd med detta kapitel. Men vi har kommit överens om en grej, vi har bestämt att det kommer komma ut två kapitel i veckan, någon gång varje torsdag och söndag, lite enklare för er att komma ihåg då! Antagligen kommer de upp efter klockan 15.00 och framåt på torsdagar, söndagar kan det komma upp lite när som helst! Hoppas det underlättar! :)