Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
”Jag kan inte fatta att jag tappade bort dig säg vart är du nånstans, står o skriker ditt namn”
Norlie & KKV’s låt ”Där jag hänger min hatt” fick bli min göra-mig-i-ordning-låt för tillfället. Jag gjorde några små dansrörelser framför spegeln medan jag plattade mitt hår. Musiken dunkade i hela rummet, ingen skulle få förstöra mitt humör just nu. Jag hade tillochmed puttat ut Bella ifrån mitt rum, hon skulle bara förstört för mig. Nyduschad och sminkad, håret höll jag på med och påklädd var jag icke. Kläderna var super viktiga och fick därför vänta till sist.
Så fort vi hade slutat skratta i Göteborg, hade Mimmi och Tess kastat sig över mig med sina frågor. De frågade saker som ”hur känner du Ulrik?” ”Varför kramade han dig?” ”Varför har du inte sagt något?” Men jag svarade inte på deras frågor, jag hade tagit deras händer och dragit med dem in i Femman, lite shopping skulle vi hinna med innan vi skulle åka tillbaka till Uddevalla. Men att påstå att de glömde det kan jag absolut inte säga. Dem viskade hela tiden och så fort jag ville ha ett normalt samtal med någon av dem, så började dem ösa frågor över mig igen. Lönlöst.
Nu stängde jag av plattången och startade istället ”California King Bed” med Rihanna på datorn. Jag slängde en snabb blick mot mitt fönster. Solen sken, men det var knappast med än typ tio grader ute. Det var ju trots allt slutet av april bara. Jag sköt undan min spegel som var dörren på garderoben och letade fram något som skulle duga under dagen. Jeans och en stickad tröja kanske? Nä, det blir för varmt med stickat. Jeansen med hål fick det bli, och de slängde jag på sängen som var bakom mig. Tröja, tröja, tröja! Jag sköt spegeln åt andra hållet och kollade på galgarna som hängde där. En mysig skjorta kanske? Ja! Jag slet ut min röda skjorta och vände mig mot sängen. Detta får duga.
Jag skuttade ner för trappan och fortsatte skutta till hallen.
- Varför så munter?
Lina kom ut från arbetsrummet som ligger precis intill hallen, lutade sig mot dörröppningen med armarna i kors och flinade retsamt mot mig. Jag böjde mig ner och kämpade med att få på skorna. Det slutade med att jag satt på golvet och kollade upp mot Lina och himlade med ögonen. Då kände jag i golvet att mobilen bredvid mig vibrerade, jag slutade automatiskt med att knyta skon och öppnade mobilen.
”Hos dig om några minuter”
Jag log stort åt displayen och la ifrån mig mobilen, måste knyta skorna fort som attan nu!
- Vad ska ni göra nu då?
Jag log stort samtidigt som jag sa:
- Skate:a!
Hon höjde på ögonbrynen som om jag sagt något fel.
- Skämtar du?
Jag sänkte istället mina ögonbryn och reste mig upp från golvet.
- Nej?
Jag borstade bort lite smuts ifrån mina kläder, tog upp min svarta jacka från golvet, la ner lite pengar och mobilen i fickan och gick ut. Ibland är det synd att jag bara har en skateboard, men bara för att Lina är så tjejig och inte gillar att åka skateboard köpte mamma och pappa bara en. Men jag håller på att spara pengar till en till, så förhoppningsvis har jag två till sommarn! Jag såg en röd liten SAAB stanna vid trottoaren framför mitt hus och ut kom han. Han sa något till kvinnan bakom ratten innan han smällde igen bildörren och stannade när han såg mig.
- Hallå! sa han glatt när jag gick mot honom.
- Hej! sa jag och innan jag hann reagera, stod jag tätt intill hans bröst med hans armar runt mig.
- Känns helt lönlöst att vi gymmade för några veckor sen om vi ändå bara ska äta godis!
Ulrik höll upp sin godispåse framför mig medan vi gick över vägen. Skateboarden under armen och godis i andra handen, bästa som finns. Jag vände mig mot honom och såg hans ansiktsuttryck som var en blandning mellan retsam och förvåning. Jag knuffade till honom med axeln och log. Nu var vi framme vid den gamla skateparken som nästan ingen använde längre. Kommunen hade nog tagit bort mer än hälften, fanns två mindre ramper kvar och en lite högre. Några små hopp och räcken i mitten men annars var det rätt tomt. Stor åker bredvid och lite träd runt omkring, bilvägen syntes mellan träden tillochmed. Det finns även en stor gräsplan bredvid, så varför inte bygga en riktig skatepark där? Jaja. Jag la ner skateborden på asfalten, godiset bredvid, backade några steg och sprang upp för den högsta rampen och klättrade ”smidigt” upp.
- Kan jag få mitt godis?
Min bebisröst fick Ulrik att skratta. Jag sträckte ut armarna i luften och tog emot mitt älskade godis från ÖB.
- Hur tusan ska jag komma upp nu då?
- Gör som jag! Super enkelt.
Jag började genast äta på mitt godis och märkte knappt att han klättrade upp bredvid mig. Han stirrade ut mot gräsplanen och la sitt godis bredvid sig. Gubbkepsen var kvar i Göteborg, vilket jag var glad för, och han hade inga kängor på sig som han brukar. Nu var det mer… en tonårs-kille som satt bredvid mig om man säger så. Jeans, vitt linne och en mörk skjorta. Hur ska jag någonsin kunna berätta för honom hur jag känner? Jag kommer bara ställa till allting, förlora en vän och aldrig mer få se honom.
Hans skjorta låg nu på marken och han åkte runt på asfalten i mitten på min skateboard. Jag hade ingen aning om att han ens kunde åka, men det kunde han. Utan att ramla också! Håret och linnet fladdrade i vinden när han åkte och jag såg hans stora leende, han såg ut att riktigt njuta. Min mobil, som inte var på ljudlöst, började ringa. Ulrik vände huvudet bakåt mot mig, jag log och tog upp min mobil. ”Mimmi ringer” Jag klickade upptaget och la ifrån mig godiset. Ulrik närmade sig med skateboarden och stannade precis framför rampen. Han böjde sig ner och tog upp sin skjorta. Han drog smidigt på sig den och kollade på mig som satt där och bara stirrade på marken.
http://www.youtube.com/watch?v=diaHnF-zfEg
(lyssna på låten för att få bäst feeling, och om länken inte fungerar, låten heter "Cut" med Plumb.)
- Vad är det?
- Detta kommer låta ur löjligt, men jag vågar inte klättra ner. Jag brukar ofta ramla när jag ska ner.
Han satte armarna i kors och skrattade.
- Du skojar väl?
Jag bet mig i underläppen och skakade på huvudet, det var faktiskt sant. Jag är rätt klumpig om jag ska erkänna det själv. Han tog några kliv mot mig så han stod en bit upp på rampen, sen sträckte han händerna mot mig.
- Du vågar åka upp och ner för rampen, men klättra ner…
Jag tittade upp mot honom.
- Livsfarligt!! utbrast han.
- Ja! gnällde jag.
- Kom, jag tar emot dig.
Jag tvekade en sekund innan jag sakta flyttade mig närmare kanten. Jag kollade in i hans ögon, han menade det.
”Alice! Skärp dig! Du litar på honom!” sa en röst i mitt huvud.
Jag flyttade fötterna längre ner och tog sakta hans händer. Han drog försiktigt i mig och jag nästan flög fram. Han backade snabbt och tog emot mig precis som han hade sagt. Jag hamnade i fallet med armarna runt hans hals och hans armar var i ett fast grepp runt mig. Han skrattade kort, precis som jag. Vi slutade skratta och tittade istället in i varandras ögon. Både jag och han log stort. Jag flyttade upp händerna en bit. Jag kunde inte låta bli! Jag drog sakta händerna genom hans blonda hår och hans leende blev större. Min blick fastnade på hans hår och jag märkte knappt att han kom närmare. Jag flyttade snabbt blicken mot hans ögon, självsäkra och glada. När jag såg att hans ögon började stängas, stängdes mina sakta automatiskt också. Jag kände plötsligt ett par mjuka läppar emot mina. Mina händer gled ner en bit och jag grävde in fingrar i hans nackhår. Pirr i knäna, pirr i magen, ja… pirr i hela kroppen. Känslan är helt obeskrivlig. Hans omfamning blev tajtare och jag trycktes emot honom. Han drog ljudlöst bort sina läppar, vred huvudet och kysste mig igen. Inte lika försiktigt, mer bestämt. Som om han visste vad han ville, vad han ville ha. Men jag visste vad jag ville ha. Jag grävde fingrarna längre in i hans hår och han flyttade sakta händerna och placerade de vid min hals. Han drog bort sina läppar och tog ett andetag innan jag kände hans läppar emot mina igen. Mönstret höll på så i någon minut. Med tanke på att jag är kortare än honom, så efter en stund ställde jag mig på tå för att kunna… jag vet inte, nå bättre. Jag knöt fast armarna runt hans hals och kunde inte låta bli att le. Jag kände att han också log. Den perfekta kyssen.
Åh nej, detta är inte sant. Både jag och Ulrik stelnade till när musik strömmade ur min bakficka på jeansen. Jag drog sakta bort mina läppar ifrån hans och tittade in i hans ögon. Han såg förvånad ut. Jag flyttade bort armarna ifrån honom och fiskade upp mobilen. ”Mimmi ringer”
- Seriöst…
Jag viskade fram ordet och tryckte upptaget.
- Något fel?
Jag kände hur han smekte mig på ryggen, som om han försökte trösta mig. Jag la ner mobilen och vände mig mot honom. Han log.
- Det var bara Mimmi, inget viktigt.
- Mimmi… var det en av tjejerna du var med i Göteborg?
Han flyttade undan sin arm och stoppade ner händerna i fickorna på jeansen. Jag nickade.
- Hon med det asiatiska utseendet typ.
Han nickade och det blev tyst. Jag tittade ner på mina fötter. Borde jag typ… kyssa honom igen? Borde jag säga någonting om det som precis hände? För det är väl inget som kompisar gör? Kysser varandra bara sådär? Inte senast jag kollade i alla fall.
Jag letade fram min nyckel medan vi gick mot mitt hus.
- Blir vi ensamma hemma hos dig nu?
- Japp. Min syster och mamma är hos mormor och morfar, pappa jobbar.
- Just det, du och din syster är läskigt lika, vet du det?
Jag vände mig snabbt mot honom och flinade retsamt samtidigt som jag låste upp dörren.
- Lina och jag är tvillingar.
Det tog några sekunder, sen slog han till sig själv i pannan.
- Åh, vad dum jag är!
- Nej då!
Jag stängde dörren efter honom och tog av mig skorna. Han försökte sträcka på sig för att se mer utav huset. Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
- Ta av dig, så visar jag dig runt.
Han vände sig mot mig och böjde ögonbrynen och flinade.
- Vill du att jag ska ta av mig?
Jag kom på mig själv hur fel det lät, slog till honom med armarna och grimaserade. Han skrattade och fångade mina armar, tog ett hårt grepp om mina handleder och tittade mig djupt i ögonen. Jag stannade upp och blev förtrollad av hans blick. Jag skakade lätt på huvudet och min blick sjönk ner mot hans läppar. Då släppte han mig och började ta av sig sina skor. Jag flyttade mig en bit bort och gjorde samma sak.
Jag puttade upp dörren till mitt sovrum med en stor popcorn skål i händerna.
- Har du valt någon film?
Jag ställde ner skålen bredvid honom och satte mig sedan bredvid honom. Han höll upp ett DVD-fodral. Självklart, en skräckfilm. Jag pekade mot honom och kände mig jätte löjlig.
- Förvarning, jag kommer skrika.
Han skrattade och jag satte i filmen. Jag la mig till rätta en bit ifrån honom, jag var för förvirrad för att lägga mig närmare honom.
Efter en bit in i filmen, blev jag så klart rädd, skrek och hoppade till.
- Du vet att jag bara är en halvmeter ifrån dig.
Jag flyttade undan fingrarna från ögonen och kollade på honom.
- Va?
- Ja, jag är här. Jag är inte farlig direkt.
Han la ut armen vid min nacke. Okej, han erbjuder mig att ligga nära honom, den chansen kan jag ju inte gå miste om. Han log sådär gulligt mot mig och försiktigt kröp jag närmare. Jag la mig liksom mot hans axel och han la sin arm runt mig. Så sjukt mysigt så jag vet inte vad. Kolsvart rum, mysa med Ulrik, kunde det bli bättre?
- Alice?
Jag öppnade sakta ögonen, och min första tanke var att allting bara hade varit en dröm, men sen såg jag att han låg där bredvid mig. Jag sträckte lite på mig och la automatiskt min ena arm på hans mage och kramade om honom, som en nallebjörn när man var mindre.
- Min morsa är här om några minuter.
Någon minut senare stod vi i hallen. Han höll på att ta på sig sina skor och jag tog upp mobilen och öppnade ytterdörren när han var klar. Jag låste upp mobilen, klockan var halv tolv. Tiden har bara flugit förbi. Sen såg jag att en anteckning eller något dök upp på skärmen. Jag stängde ytterdörren bakom mig och såg att Ulrik stannade framför mig.
- Men hallå… jag har inte skrivit någon anteckning?
Jag tittade snabbt upp mot Ulrik, han kollade på min mobil och sedan upp mot mig. Han såg typ… orolig ut. Jag tittade ner igen och skulle precis läsa då jag kände Ulriks kalla händer mot min hals. Han kysste mig snabbt på munnen innan jag hann läsa anteckningen. Där stod vi i några sekunder innan han drog bort läpparna. Han la sin kind emot min och viskade: ”Jag saknar dig redan”
Sen gick han utan att säga något mer och satte sig i den röda SAAB: en. När bilen var borta, tittade jag ner mot mobilen och låste upp den och läste.
”The leaves were golden when I kissed your lips goodbye // Ulrik”
____________________________
Låt: Kiss me slowly
Amanda lägger förhoppningsvis upp sitt kapitel på torsdag, mitt (alltså kapitel 15) kommer lite senare.
Kategori: Allmänt
Jonathan kollade bekymrat på mig. Var det nu jag skulle bli orolig? För det var jag.
- Varför han?
- Vadå varför han?
- Varför han och inte mig?
- Va?
Jonatan ryckte till och kliade sig nervöst i nacken, han kollade ner i marken en stund och sedan kollade han upp och mötte min blick. Han kollade desperat på mig och jag kände hur osäkerheten steg mer och mer, kunde man drunkna i osäkerheten?
- Nej men… På bion typ…
Då såg jag mammas bil, på någon sekund stod jag upp och Jonathan kollade chockat på mig.
- Vi kan prata mer om det någon annan gång, ses!
Jag småsprang bort till bilen, öppnade dörren, satte mig, stängde dörren och spände fast bältet medan mamma började köra. När vi åkte förbi Jonathan tog jag upp min mobil (som egentligen var död men det kunde ju inte han se) och fokuserade på att stirra rakt ner i den svarta displayen, jag kände hur jag egentligen ville kolla ut genom fönstret, ut på Jonathan men jag höll kvar blicken på displayen tills vi var på säkert avstånd från honom. Varför skulle det där med killar vara så komplicerat? Ulrik hade ju till och med backat bort ifrån mig… Och vad var det Jonathan sa och varför hade han sagt så som han gjorde? Inget pinsamt eller konstigt hade ju hänt? eller?
Veckorna rullade iallafall på och jag höll kontakten med Ulrik samtidigt som jag försökte undvika Jonathan så gott det gick, varför? Ska jag vara ärlig så viste jag inte varför, jag bara kände på mig att jag inte skulle tycka det var nödvändigt att prata med honom eftersom då skulle säkert det ämnet som vi haft uppe sist gång komma upp igen och jag fattade ju faktiskt ingenting sedan sist så varför lägga någon energi på det? Men tillbaka till det jag skulle säga: Nu var det ju dags för den efterlängtade skolresan så nu satt jag här, bredvid Tess som satt och ivrigt pladdrade på med Mimmi som satt på sätet framför oss i bussen. Jag suckade och stack ner handen i väskan för att hitta mitt headset, det tog en stund men till sist så hittade jag det, drog upp det, kopplade i det i mobilen och startade någon random låt. Jag satt en stund och funderade på vad det var för låt sedan hörde jag rösten. Det var Ulriks låt ju! Jag ansträngde mig för att kunna lyssna på texten ”I’m a fool, I’m a fool, I’m a fool for you” ojdå… Lite fel låtval kanske? Jag låste upp mobilen och bytte snabbt låt. Den nya verkade inte handla om sånt så den dög, jag satte mig tillrätta och stirrade ut genom fönstret på min högra sida för att kunna komma till min egna värld och slippa höra allt onödigt skvaller som bubblade ur munnen på Tess som satt på min vänstra sida.
Någon timme hade gått och nu satt Tess och petade på min axel.
- Vi är framme.
Sa hon och log.
- Äntligen.
Jag sträckte på mig och gäspade, Tess fnittrade och tog tag i sin väska innan on reste sig upp och gick igenom gången. Den långa tröjan fladdrade runt benen då hon gick, tröjan som jag gett henne i julklapp hade nu lite senare blivit en favorit om jag inte tänkte fel, ungefär 1-2 gånger i veckan hade hon på sig den. Nu reste jag mig också upp och gick ut ur bussen och ut i vackra Göteborg.
Lärarna hade egentligen ingen koll på oss, killarna bara sprang runt och tjejerna satt och tog egobilder med deras mobiler så man såg någon bit av Göteborg bakom de. Jag, Tess och Mimmi var inte såna, visst vi var ju inte ur töntiga som hela tiden höll oss till lärarna men vi var åtminstone tysta ibland.
Efter några stopp på olika ”se-värdigheter” så fick vi några timmar fritt i Göteborg, efter 10 minuter var jag, Tess och Mimmi vilse.
- Vad fan ska vi göra?
Mimmi kollade uppgivet på mig och Tess.
- Jag är säker på att vi varit här förut.
Tess kollade sig omkring
- Få inte panik nu, sa jag lugnt.
- Hur tror du vi ska undvika att få panik när vi är vilse i Göteborg? Varför låter de små uddevallabor som inte ens kan sin egen stad gå fritt i Göteborg?!
Mimmi kollade upprört på mig, hon var den som brukade bryta ihop först av oss.
- Det var ju faktiskt vi som ville gå runt själva i Göteborg.
Nu var både Tess och Mimmi tysta, de försökte komma på något att säga för att de skulle vinna argumentet. Men Tess gav upp efter en stund och sa:
- Vi måste ju kunna ringa någon väl?
- Men jag känner ju ingen här.
Mimmi gestikulerade med armarna för att klargöra att hon verkligen inte kände någon i Göteborg. Men det gjorde jag.
- Jag vet precis vem vi ska ringa.
En stund senare stod jag lutad mot en lyckstolpe och Tess och Mimmi satt ner på marken och kollade på allt folk, det började precis bli väldigt långtråkigt då Mimmis ögon blev stora som fälgar (googla på det om ni inte vet vad det är, det sitter i alla fall på bilens däck) Hon började slå på Tess arm, först lätt men sedan mer kraftfullt för varje slag. När Tess började klaga på henne så satt Mimmi där med fälg ögonen och hakan nere vid marken och stirrade rakt fram. Då slutade hon så och grep i stället hårt tag om Tess arm. Jag och Tess kollade först på varandra och skrattade lite åt Mimmi men vi var ju inte helt blinda, det var ju något som Mimmi kollade på. Tess kollade åt samma håll och snart reagerade hon likadant som Mimmi gjort. Fälg ögon, hakan vid marken och det våldsamma utbrottet. Jag tänkte efter lite, jag hade sett den reaktionen förut men från vadå? DÅ kom jag på det, jag vände mig åt hållet de kollade åt och såg Ulrik komma mott oss. Hans underbara leende fick solen att lysa starkare bara för att visa upp vilken snygg skapelse han var, okej kanske inte men ibland fick man lov att vara lite poetisk. När han kom fram till mig fick jag en stooor mysig kram.
- Viken tid det tog.
Log jag retsamt mot honom och han flinade tillbaka.
- Det är lite svårt när beskrivningen är ”Jo, vi står vid typ en lägenhet vid en väg med några bilar på och lite människor, och där borta är en taxi, där ser jag lite vatten bredvid gräset” Fast sen uppfattade jag inte det sista du sa.
- Ehm… jag är inte så bra på att förklara saker…
Sa jag och rodnade, tänkte tillbaka på när jag skulle beskriva hur det såg ut där jag var för honom och jag såg en gubbe med gubbkeps då hade jag nästan försagt mig.
- Nä, det är tur att du är söt!
Ulrik log ännu mer retsamt och rufsade sedan om i mitt hår.
- Vart skulle ni nu då?
Han kollade först ner på Mimmi och Tess som lyckats få till en relativt neutral och dessutom identisk min och sedan på mig.
- Femman tror jag.
Sa jag och han nickade. Mimmi och Tess reste sig upp och sedan gick vi, alla 4, tillsammans, något efter Ulrik eftersom vi inte kunde vägen, till femman.
När vi stod utanför så drog Ulrik upp ena ärmen på sin tröja och kollade klockan. Han drog efter andan när han såg hur mycket kockan var.
- Ja, nu måstejag verkligen skynda mig tillbaka till studion!
Han gav mig en stor kram, backade sedan undan lite och log mot Tess och Mimmi, sedan mig, då blev leendet ännu större och sedan vände han om och försvann i folkmassan.
Jag kollade efter honom även om det var omöjligt att se honom för allt folk, det var först när Mimmi suckade som jag kom tillbaka till verkligheten, jag vände mig om och kollade på henne och Tess, de såg ut som om de var de lyckligaste personerna i världen. Mimmi mötte sedan min blick, höll kvar den i 10 sekunder och sedan öppnade hon munnen och sa:
- Han vill jag ha som min Musse.
Då brast alla tre ut i skratt.
________________________________________
Låt: Just the way you are
Jag vet att detta kapitel egentligen skulle komma ut i torsdag, men det var så att Amandas dator dog då hon höll på att skriva kapitlet, så hon fick börja om på nytt gång på gång, så blev inte klart förens igår! Hoppas ni förstår och inte blir ledsna! Kapitel 13 kommer förhoppningsvis imorgon, om jag hinner skriva klart det.
Och jag (Sandra) åker bort nästa vecka, så kapitel 15 kommer inte då det ska, Amandas nästa kapitel, kapitel 14 kommer på torsdag, hon ska försöka fixa det iallafall! Ha de bra! :)
Psst, glöm inte att kommentera, gilla facebook-sidan och tipsa vänner!
Kategori: Allmänt
Jag kunde inte låta bli att andas in hans doft, med tanke på att min näsa var intill hans hals. En ganska fräsch doft, luktade fruktansvärt gott! Går inte riktigt att beskriva. Han kramade mig plötsligt hårdare och släppte mig sedan. Han stod framför mig, max en halvmeter ifrån mig och log stort. Han stoppade ner händerna i sina fickor på jeansen och höjde axlarna.
- Med tanke på att vi har en timme på oss innan vi ska dra till gymmet, ska vi gå någon annan stans så länge?
Jag visste att om jag öppnade munnen och skulle försöka få fram ord, skulle jag börja stamma. Så för att undvika något så pinsamt, så valde jag att nicka som svar. Han log och vände ryggen till. Det tog några sekunder innan jag insåg att jag stod kvar. Jag joggade snabbt ikapp honom, och han hade inte ens märkt att jag varit borta.
- Hur mår du då?
Han vände sig mot mig, men eftersom han kunde se mina ögon hur lätt som helst, och jag hade ingen aning om vart hans ögon var med tanke på hans solglasögon, vände jag bort blicken.
- Jodå, jag mår väl bra, ljög jag. Jag hade ingen lust att berätta all drama som händer hemma, och jag kunde slå vad om att han inte skulle vilja höra det heller. Han verkade inte köpa min lögn.
- Är något fel? frågade han oroligt.
Jag vände mig mot honom och upptäckte att han redan kollade på mig. Jag fick solen i ögonen och kisade mot honom.
- Lite problem hemma bara.
Han svängde utan förvarning till vänster och korsade min väg, vilket fick mig att gå rakt in i honom. Han stannade upp snabbt och la handen vid min midja och styrde mig mot gatan vi tydligen skulle mot. Snacka om flashback jag fick nu, med hans hand mot min midja och hur han hjälpte mig att gå. Han pekade mot en kiosk som var en bit upp för gatan och släppte mig.
- Det var ju tråkigt. Vad som än har hänt, så är jag säker på att det löser sig! sa han uppmuntrande.
Jag sparkade lite på stenarna på grusvägen där vi gick, riktigt släpade fötterna efter mig. Solen rakt i ögonen, en glasstrut i handen och Ulrik bredvid mig. Vi hade inte så mycket att prata om, och automatiskt antog jag att det var mitt fel. Jag hade ställt till det mellan oss med mitt ”kyss-prat”. Det var liksom en jobbig tyst stämning mellan oss nu. Han harklade sig och jag kunde höra hur han tyst började sjunga på en låt. Jag vände mig mot honom och betraktade hans profil. En sval vindpust fick hans hår att lyfta en bit och jag försökte placera vilken låt det var han sjöng på.
- Vad sjunger du? frågade jag försiktigt.
Han tystnade och stannade upp vid en bänk. Han visade med handen att han föreslog att vi skulle sätta oss på bänken. Jag satte mig på bänken och han satte sig en bit ifrån mig.
- En Ted Gärdestad låt.
Han började sjunga igen, högre denna gång. Jag kände mycket väl igen den, men kunde inte komma på vilken det var. Han började sjunga ”lalalalala” och knuffade till mig med axeln. Då förstod jag att det var ”vilken härlig dag” och började automatiskt sjunga med. När både jag och han såg att folk stannade upp och kollade på oss, brast vi ut i skratt och människorna fortsatte gå. Jag kunde äntligen slappna av.
- Har inte du sjungit den på något TV program? frågade jag när vi slutat skratta.
- Jo, sjöng den i somras på Lotta på Liseberg, det var faktiskt otroligt roligt!
Då slog det mig.
- Just det! Mina bästa kompisar var där och kollade då, det är det enda dem tjatar om, det var deras första gång de såg dig live.
- Trogna fans och antagligen vänner? frågade han och log mot mig. Jag nickade och blickade ut över parken vi befann oss i.
- Nä, vad säger du? Ska vi dra oss mot gymmet nu?
Jag suckade.
- Kör till.
Jag stod i omklädningsrummet och öppnade skåpet jag hade hyrt. Jag kollade mig runt, knappt något folk här. Jag drog snabbt av mig min tröja och på med en mörkgrå t-shirt. Jag slängde in den andra tröjan i skåpet och letade efter shortsen jag hade packat ner. Jag fick lite panik när jag först inte hittade dem, men tillslut hittade jag de längst ner i väskan. Jag tog av mig jeansen och drog på mig de chock-rosa shortsen. Jag gillade verkligen inte att ha shorts på mig, speciellt inte efter vad jag fick höra när jag började sjuan för två år sedan. På idrotten hade jag haft shorts på mig och en kille i min klass hade frågat om jag hade anorexia bara för att jag var så smal. Jag hade tillochmed sprungit ifrån idrottslektionen och låst in mig på en toalett och börjat gråta. Under hela sjuan och halva åttan hade jag inte shorts på idrotten, men sen bytte han skola, så då kunde jag ha shorts på mig igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gillade det, men det får duga nu. Jag drog ur hårsnodden som redan satt i håret och gjorde en hästsvans istället. Jag låste skåpet och gick ut till den stora salen med träningsmaskinerna och där Ulrik redan var. Han satt ner på en av alla tusen maskiner och lyfte hantlar med händerna, för tillfället med vänster handen. Han märkte inte ens att jag gick mot honom. När jag satte mig i skräddarställning på golvet framför honom, DÅ märkte han mig.
- Det var på tiden! sa han ansträngande och la ifrån sig hanteln. Jag kollade på den, 2,5 kg. Bättre än vad jag kan i alla fall. Men för en artonårig kille kanske det var lite, vad vet jag om sånt? Jag studerade Ulrik i smyg. Ett vitt pösigt linne och gröna shorts som gick till knäna. Håret såg så rufs-vänligt ut att jag bara ville gräva in händerna i det. Men jag försökte tränga undan tänkarna då jag insåg att jag satt och stirrade på honom.
- Vad ska vi göra först?
Hans röst fick mig att rycka till, var inte alls beredd på att han skulle börja prata. Han stod framför mig med händerna vid midjan och tittade ner på lilla mig som satt på golvet.
- Jag… ehm… jag vet inte. Vad tycker du?
Han bet sig i underläppen och kisade upp i taket, tänkarmin.
- Jag vet! Kom! sa han plötsligt och sträckte händerna mot mig. Tveksamt sträckte jag mina händer emot hans och innan jag visste ordet av det, flög jag upp från golvet och stod nu bara någon decimeter ifrån honom. Jag kollade försiktigt upp mot honom och såg att han redan kollade på mig. Det kändes liksom som att tiden stannade. Vilket förstördes snabbt… En kvinna som skulle gå förbi, alltså bakom mig, råkade stöta till mig så jag bokstavligen ramlade in i Ulriks famn. Han skrattade sådär som bara han kan och hjälpte mig att hitta min balans igen. Han hade sin högra hand på min rygg och höll den andra rakt ut i luften och pekade mot en dörröppning.
- Efter dig.
Han gav mig en lätt knuff i ryggen och jag gick mot rummet han pekat mot. Jag stannade i dörröppningen när jag såg ett antal löpband. Han måste skämta med mig!
- Något fel? viskade Ulrik plötsligt i mitt öra. Hans kalla andedräkt mot min hals gav mig rysningar. Han knuffade mig återigen i ryggen, men jag stannade så fort jag flyttats ett steg.
- Jag tänker inte gå upp på den där, sa jag till honom och pekade på dödsmaskinen.
- Då tänker jag tvinga upp dig.
- Hur då?
Jag kände hur han la armarna runt min mage och mina fötter lyfte från marken. Detta händer inte, detta händer inte, det är bara en dröm. Ja, det är precis vad detta är, en dröm. Jag sparkade i luften och försökte bända loss hans armar. Han skrattade emot mitt huvud och släppte ner mig mitt på ett utav löpbanden. Han klev upp på löpbandet bredvid mig och startade sitt. Han började jogga medan jag stod som fastfrusen på mitt. Musik spelades i rummet men Ulrik var ändå fullt koncentrerad på sitt. Låten som precis spelats, gick mot sitt slut och när nästa låt startade, startade jag även mitt löpband. Jag hade hört låten förr, det var jag bergssäker på. Jag måste ha hört den hemma hos Mimmi, detta var garanterat hennes musiksmak. Det var inte en utav Ulriks låtar, då borde han reagerat. Det var killar som sjöng. Jag ökade försiktigt tempot på mitt löpband och jag såg hur Ulrik vred på huvudet och log stolt när han såg att jag faktiskt sprang.
- Du kan ju! sa han andfått.
Jag log ett osäkert leende mot honom och riktade blicken rakt in i väggen framför mig. När refrängen på låten kom, blev jag plötsligt stel.
- ”It’s gotta be yooooooooou”
Det var den där pojkgruppen som Mimmi var totalt förälskad i. Vad heter de? No Direction, Low Directions, eller bara Directions?
- Är inte detta de där One Direction? frågade Ulrik plötsligt.
Så hette de! ONE Direction. Jag lyssnade på texten till låten och nickade.
- Tror det. Mimmi älskar de!
Han kollade frågande på mig och saktade ner sitt tempo.
- Min bästa vän, jag var på torp med henne och Tess.
- Jaha, då du ramlade? frågade han retsamt.
Jag himlade med ögonen och koncentrerade mig på texten. Jag såg i ögonvrån att Ulrik gick av sitt löpband och försvann. Hade han seriöst lämnat mig här? Jag såg nu i vänstra ögonvrån att han närmade sig mig med två vattenflaskor. Den enda drack han ur, den andra ställde han ner bredvid mig. Han gick bakom mitt löpband på väg mot sitt, men han stannade. Varför? Jag kände mig genast obekväm med att han stod bakom mig och kollade när jag joggade. Jag kände att jag andades snabbare än jag borde och kände hur paniken steg inom mig. Varför står han och betraktar mig bakifrån så?! Jag kände att jag snubblade på mina egna fötter och försökte ta tag i handtagen, men föll istället rakt ner på löpbandet. Jag åkte med det enda ner och slog i golvet precis framför Ulriks fötter. Jag öppnade ögonen och såg hur han skrattade åt mig. Vaaaaarför måste jag alltid skämma ut mig?
- Jaså, det räcker inte att falla för mig en gång?
Hans retsamma kommentar gjorde så att mina kinder hettade till. Han försökte hålla tillbaka skrattet och sträckte händer återigen mot mig.
- Det där var ditt fel.
- Hur kan det vara mitt fel?
- Ett, du tvingade upp mig där. Två, du gjorde mig nervös när du stannade bakom mig.
Jag tog hans händer och han drog smidigt upp mig från golvet.
- Förlåt, det var inte meningen att göra dig nervös.
Han böjde sig ner och tog upp vattenflaskan han ställt bredvid mig. Han sträckte den mot mig och tog upp sin vattenflaska som stod bredvid honom.
- Nästa tränings… mojäng ligger där, sa han och pekade mot ett annat rum.
Snälla, döda mig någon?
Jag satt helt utmattad på en bänk utanför gymmet och väntade på Ulrik. Jag hade verkligen ingen lust, eller ork, att duscha här helt offentligt. Jag ska ändå bara sitta på en buss hem nu, ingen bryr sig nog om jag luktar lite. Men om någon gör det, så får de väl göra det. Inte mitt problem. Eller egentligen är det faktiskt det, kanske jag ska be Ulrik vänta här ute medan jag går in igen och…
- Stör jag dina tankar?
Jag ryckte till av hans röst bredvid mig. Jag vände mig mot honom och såg hans fuktiga hår. Självklart hade han duschat medan jag sitter här ute helt äcklig. Han hade sin sportbag över axeln och händerna återigen i fickorna på jeansen. Solen hade redan gått ner så han skippade solbrillorna nu, även gubbkepsen. Om jag ska vara ärlig så är han mycket snyggare utan. Men jag antar att det är hans grej, gubbkeps och blont hår. Jag reste mig upp från bänken och vi började gå gatan ner mot centralstationen. Gatubelysningen och strålkastarna på bilarna var det enda ljuset som fanns mitt i Göteborg. Jag andades ut ett djupt andetag, ungefär som att jag släppte ut alla mina tankar. Ett vitt moln skapades framför mig och jag satte armarna i kors.
- Fryser du?
Jag vände mig mot honom, vitt moln framför honom också. Jag rös till och nickade. Såklart att han inte frös, han hade ju en tjock jacka på sig, jag hade bara min gråa stora tjocktröja och ett par jeans. Han gick närmare mig och la plötsligt armen runt mina axlar. Jag log mot asfalten och blev helt varm inombords. Han rörde handen upp och ner mot min axel och la såsmåningom den andra handen vid min andra axel. Vi gick nu över sista övergångsstället innan vi kom fram till Nils Ericssons terminalen. Där min buss skulle gå ifrån. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men orkade inte bry mig. Ville bara hem nu, men ändå inte. Jag ville inte lämna Ulrik, vem vet… jag kanske inte träffar honom igen? När vi kom in släppte han taget om mig och vi letade reda på min buss. Bussen var redan här, så vi gick ut där den stod och väntade.
- Dåså.
Han ställde sig framför mig och kollade in i mina ögon. Nu vet han att jag är redo, förmodligen är han också redo. Redo att ta nästa steg, steget då våra läppar möts. Jag bet mig i underläppen och kunde inte låta bli att kolla på hans läppar. Jag såg i ögonvrån att busschauffören väntade på att jag skulle kliva på. Ulrik slog upp armarna som ett tecken på att jag skulle krama honom. Jag tog ett steg mot honom och la armarna runt hans mage. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och jag kände hur han lutade huvudet mot min axel då han omfamnade mig mjukt. Han släppte mig, men höll kvar i mig och kollade mig i ögonen. Jag får väl ta nästa steg då. Jag började sakta luta mig framåt, men då backade han undan. Mina armar åkte ifrån honom och han log mot mig. Märkte han inte?
- Men vi hörs väl, antar jag.
Han ryckte på axlarna och log ett stort leende och började backa mot dörren in igen.
- Jaha, bara sådär? sa jag lågt.
- Va?
Ville han att jag skulle upprepa det? Knappast.
- Ja, vi hörs.
Han log och höjde ena handen och vinkade innan han vände sig om och försvann. Jag stirrade på dörren som sakta åkte igen och klev sedan på bussen. När den rullat iväg en bit, kom vi till ett rödljus. Jag tittade besviket ut genom rutan. Jag trodde han skulle kyssa mig… han var väl också redo? Eller hade jag missförstått allt? Är vi bara… vänner? Plötsligt såg jag honom gå mot övergångsstället där bussen stod. Jag sken upp och rätade på mig. Jag vinkade ivrigt mot honom, men hans blick var djupt inne i hans mobil han höll på med. Bussen rullade sakta iväg och han tittade upp i sista sekund och hann inte se mig.
Jag satte mig i busskuren och försökte hålla värmen uppe. Om en kvart kommer mamma och hämtar mig, en kvart står jag väl ut i kylan. Mobilen var död för längesedan, mitt sista sms för idag blev till mamma, om när jag var framme och hon skulle komma. Jag kollade ut genom rutan på busskuren och såg att någon kom emot mig, eller emot busskuren där jag satt. Någon som var i min ålder, en kille definitivt. Han tittade upp från marken och saktade ner då han fick syn på mig.
- Alice?
Nej, det kan inte vara sant. Inte nu.
- Vad gör du här nu? Klockan är halv tio, du bor väl inte här inne i stan?
Självklart var det han. Jonathan gick in i busskuren och sjönk ner bredvid mig.
- Jag har varit… i Göteborg.
- Göteborg? Idag? Varför?
Jo, men du vet. Träffade min ”bästa-vän-Adam-som-inte-finns-utan-det-är-bara-Ulrik-Munther-som-jag-har-varit-och-gymmat-med”. Jag valde att inte svara, ingen lust att småprata om saker som inte han behöver veta.
- Har du tränat?
Jag spärrade upp ögonen. Åh nej, säg inte att jag stinker så mycket! Jag blundade kort och vände mig mot honom. Han nickade mot min proppfulla väska som stod framför mig på marken.
- Aha. Ja, det har jag.
Båda tittade en stund ner i marken. Stel stämning.
- Du.
Jag tittade upp mot honom. Hans urgulliga mössa var det första jag såg, sen hans underbart bruna ögon. Jag väntade på att han skulle fortsätta.
- Det där med han Adam…
__________________________________
Låt: Utan dina andetag
Kapitel tolv kommer (förhoppningsvis) på torsdag! men håll utkik för mer info, om det blir någon ändring!
Glöm inte gilla facebook sidan som heter likadant som novellen!
(fick lite bildbrist, men hoppas det duger!)
Kategori: Allmänt
Jag visste att detta skulle sluta illa, jag stod där som om jag aldrig sett mina föräldrar innan och hade glömt bort hur man öppnade munnen. Typiskt men nu skulle Lina få sköta snacket, det var trotsallt hennes idé. Hon gick ner några trappsteg som att markera att det var hennes fel och kollade på dem.
- Ehm… Jag tyckte att jag hörde en råtta i väggen, eller hur Alice?
Lina kollade bak på mig, likaså våra föräldrar. Jag nickade stumt mot de, Lina vände sig om och kollade på dem.
- Men vi har läxa tills imorgon så nu måste vi göra den.
Lina vände sig om och rusade upp för trappan, i farten ryckte hon tag i min ärm och drog med mig upp på övervåningen och in på hennes rum.
- Hann du höra något?
Det var det första jag lyckades säga, jag satte mig ner på Linas säng medan hon gick fram och tillbaka på golvet, det gjorde mig inte precis lugnare.
- Nä, men detta känns verkligen inte bra…
Jag drog uppgivet efter andan, kollade ner i golvet på mina strumpor och kände obehaget i kroppen, nåt stod verkligen inte rätt till.
När kvällen kom så hade mamma flyttat ut täcke och kudde till soffan i vardagsrummet, när jag och Lina gick förbi kollade vi först på mammas bäddning och sedan oroligt på varandra, det här var verkligen inte bra. När vi skulle gå in på toaletten var det låst. Lina knackade på dörren.
- Vi måste borsta tänderna, får vi komma in?
Vi hörde några snyftningar, sedan låstes dörren upp och mamma kom ut därifrån, helt svullen runt de rödgråtna ögonen. Jag kollade oroligt på hennes ryggtavla medan jag och Lina gick in på toaletten, vad hade hänt i vårat annars så glada hem?
Morgonen därpå hade jag inte sovit något alls, jag hade tänkt, säkert mycket mer än vad som var nödvändigt men jag hade sett min mamma vara helt förstörd och det var nog första gången och DÅ brukade de flesta vara ganska oroliga. Jag fixade i ordning mig och sedan gick jag ut ur rummet och ner för att försöka få i mig lite frukost. När jag kom ner förbi vardagsrummet, självklart kollade jag in där men mamma syntes inte till. Hade jag drömt om igår? Jag gick in till mammas och pappas sovrum och öppnade dörren på glänt. Där låg pappa helt själv i den stora dubbelsängen, då gick jag till köket, mamma började alltid jobba senare än pappa och det oroade mig att hon nu var borta. Jag hörde steg på övervåningen och stannade till, lyssnade tyst på vem det kunde vara. Snart knakade det i trappan och jag vände mig om, där stod Lina.
- Varför så spänd?
Hon gnuggade sig trött i ögat, verkade glömt att hon hade mascara.
- Mamma är borta.
Lina tog bort handen från ögat, den föll mot hennes höft. Hon gick snabbt ner för trappan och gick före mig in i köket. Där var hon inte heller, paniken grep tag i mig, vart var min mamma? Då hörde vi ytterdörren öppnas och stängas, vi rusade ut i hallen och möttes av en mycket märkbart trött mamma.
- VART FAN HAR DU VARIT?!
Lina skrek, upprörd precis som jag men jag skrek ju så klart inte.
- Men Lina… Som du ser ut..
Sluddrade mamma trött fram.
- SVARA PÅ MIN JÄKLA FRÅGA!
Men Lina kollade sig ändå i hallspegeln, helt kolsvart under högra ögat. Hon drog upprört efter andan men verkade tänka att hon var tvungen att prata med sin mamma först.
- Jag har varit ute på en kvällspromenad men skynda er nu, ni måste till skolan ju.
Mamma log, trött och ledset men vi kunde inte protestera, det var ändå vår mamma som sade åt oss att göra som hon sade och gå till skolan. Lina nickade och sprang genast upp på rummet för att sminka om sig, jag själv kollade på medan min mamma tog av sig jacka och skor. Sliten var hon ju, det märktes tydligt. Mamma rätade upp sig från att tagit av sig sina skor och kollade på mig en stund.
- Ta det lugnt Alice, det löser sig, det gör det alltid.
Hon gick fram emot mig och gav mig en stor kram och jag kände hur klumpen i halsen bildades.
- Jag älskar dig mamma...viskade jag tyst.
- Jag älskar dig också Alice.
I skolan var det precis som vanligt, alla var glada och muntr… Ulrik ja… vad var det för dag idag? Tisdag… Imorgon gällde det att hoppa på tåget efter skolan och åka till Göteborg för att sedan ”gymma” med Ulrik. Klart att jag såg fram emot det men om sanningen skulle fram så var jag ju inte så sportslig av mig, stod helst och kollade på de andra medan de gjorde övningarna. Mimmi och Tess var ju anledningarna till varför jag ens var med men var det styrka vi skulle köra så orkade jag max 2 armhävningar om inte mindre. Mitt i mina tankar ställde sig någon framför mig, mina ögon som fastnat på en list några meter ifrån mig hade nu ett par ben i vägen. Jag kollade upp och där stod Jonathan, när han mötte min blick var det som en stöt gick rakt igenom mig, jag vet inte om han såg eller om jag verkligen gjorde det men jag ryckte till i alla fall.
- Förstod du vad jag menade om det med Adam?
- Ehm…
Han lät arg men ledsen och tonarten han hade var det som fick mig att inte få fram ett ord, jag kollade bara mållöst på honom tills han suckade och sade:
- Vad? Har du svalt din tunga? Ja eller nej? Så enkelt är det.
- Ehm.. nej..
- Tänkte väl det.
Sedan gick han, jag kollade på hans ryggtavla tills han försvunnit bakom ett hörn.
- Han gillar dig, det är jag rätt säker på.
Mimmi kollade glatt på mig.
- Ja, ni är skitsöta tillsammans!
Fortsatte Tess. Om vi var söta eller inte tillsammans spelade ingen roll, det var kemin som räknades och jag var inte säker på om jag längre ville ”ha” Jonathan, nu fanns ju Ulrik där.
Dagen gick, de gånger jag såg Jonathan och han såg mig så kollade han åt ett annat håll. Tillslut var dagen slut och nu stod jag vid skåpet, tog ut väska, jacka och lade i läxor i väskan innan jag stängde igen skåpet med en smäll. Lina gick med mig hem och stämningen var ganska ansträngd, båda var spända på vad som väntade hemma.
Lina öppnade dörren försiktigt och vi gick in. Vi hittade både mamma och pappa i köket, på var sin sida av rummet. De kollade stint ner i sina kaffekoppar, stämningen var kall och jag kände obehaget stiga för var sekund som gick. Jag och Lina stod en stund i dörröppningen och kollade på de men ingen sade något så tillslut tog Lina tag runt min arm och drog tyst men försiktigt med mig upp.
- Det här kommer inte sluta bra...
Sade Lina lågt när vi satt mitt emot varandra på min säng. Tårarna brände innanför mina ögonlock och innan jag visste ordet av så rann de längs mina kinder Lina tecknade åt mig att sätta mig närmare henne. Jag satte mig tätt intill henne och hon slog armarna runt om mig och jag gjorde samma sak, där satt vi en stund och även om jag inte såg hennes ansikte så var jag säker på att hon också grät. Min dörr knarrade och någon trippade in och satte sig framför oss, jag kollade fram lite under håret och såg att det var mamma. Hon lade armarna runt oss och lutade sitt huvud mellan våra.
- Vad som än händer, flickor... Så vill jag att ni ska veta att jag älskar er mer än allt annat i världen och det som händer just nu kan vara väldigt obehagligt men det som händer nu är nödvändigt.
Mammas röst gjorde att mina tårar bara forsade fram och jag drog häftigt under andan, det hackade till och snart hörde jag Lina göra samma sak. Varför var detta tvunget att hända?
Nästa morgon gick jag snabbt runt i huset och packade ner det som behövdes för att kunna åka till Göteborg, till Ulrik efter skolan. Onsdag, jag slutade vid 2 och skulle in till tågstationen direkt efter och åka till Göteborg. 15.07 skulle jag åka och komma dit ungefär 16.17. Lina kom ner efter en stund och sedan gick vi. Idag hade vi bråttom till skolan och kunde inte kolla efter mamma, jag hoppades att hon i alla fall var hemma.
Mycket sånt här har jag skrivit det senaste men: Dagen rullade på som vanligt. Jag tror att Jonathan var sjuk för jag såg honom inte någon gång under dagen. Men nu stod jag här igen, smällde igen skåpet och gick ut till busskuren utanför skolan och väntade på bussen som skulle ta mig in till tågstationen. Då kom bussen och det var dags att fippla fram busskortet.
Jag hoppade av en bit från tågstationen en bit ifrån en gaturestaurang och regions teatern, jag gick en bit och sen var jag framme. Precis utanför tågstationen låg pressbyrån, 150 kr fiskade jag upp ur fickan för tur och retur från Göteborg. Busskort – check! Kläder – check! Jag – check! Nu gällde det att inte missa tåget.
När jag klev upp för den lilla trappan stod jag där en stund vid busskorts apparaten, innan jag gav upp och satte mig i en stol. Tåget började åka och en fet gubbe i blått gick och kollade tågbiljetter och busskort. När han kom till mig var jag tvungen att fråga:
- Jo.. Ehm.. jag brukar liksom inte åka tåg så jag undrar om du kunde hjälpa mig med det?
Frågade jag blygt, mannen kollade på mig som om jag vore en idiot, suckade och tecknade med handen att följa efter honom tillbaka till apparaten.
Hans beskrivning var helt... Jag förstod absolut ingenting men när han fixat allt så tackade jag och så gick jag och satte mig. Tågresan gick segt, under resan satte sig en kille bredvid mig. Jag satt och kollade lite i smyg, rätt snygg var han. Lång, snygg frisyr, fint ansikte (vad jag kunde se då eftersom jag bara såg i profil) det fick mig att bli lite generad, att jag alltid skulle bli det när snygga killar var nära visste jag nog redan.
- Hello!
Killen bredvid mig kollade plötsligt på mig. Var han inte svensk?
- Ehm.. Hi..
- Are you from Sweden?
De skogs gröna ögonen kollade nyfiket in i mina.
- Y.. Yes…
- Jag också.
Killen kollade elakt in i mina ögon och dem vänliga skogs gröna ögonen var borta (det vänliga i de alltså) nu var de bara retsamma och jag kände obehag. Jag himlade med ögonen som för att markera att han var en tönt men jag kände innerst inne att jag verkligen skämdes för det. Resten av tågresan var tyst och obehaglig, jag satt och kollade ut genom fönstret, spände fast blicken för att slippa möta killen som satt bredvid mig: s blick. Men till sist så var jag äntligen framme på centralstationen i Göteborg. Under tågresan hade jag och Ulrik kommit överens om att han skulle träffa mig på centralstationen och sen skulle vi till något ställe. Jag hade ingen aning om vart saker låg här i Göteborg, det var knappt att jag visste vart något fanns i ”min” stad, Uddevalla så jag förstod mig inte på de som kunde Göteborg eller Stockholm nästan utantill.
Så fort jag kom av tåget såg jag Ulrik, han hade på sig solglasögon och ingen gubbkeps. Han gick mot mig med ett leende på läpparna och jag kände hur det började pirra i knäna, efter det vi sms: at om, skulle jag ens våga prata något med honom? Var jag verkligen redo att träffa honom? Jag kände hur röd jag blev i ansiktet ju närmre han kom.
- Hej!
Hälsade han glatt och kramade om mig. Mina armar skakade, varför var jag tvungen att vara så nervös?
_______________________
Låten: Bleeding love
Förlåt för usel uppdatering och jag skulle hälsa från Amanda att hon inte alls blev nöjd med detta kapitel. Men vi har kommit överens om en grej, vi har bestämt att det kommer komma ut två kapitel i veckan, någon gång varje torsdag och söndag, lite enklare för er att komma ihåg då! Antagligen kommer de upp efter klockan 15.00 och framåt på torsdagar, söndagar kan det komma upp lite när som helst! Hoppas det underlättar! :)