staymunthernovell.blogg.se

 

De kommande dagarna var allmänt mysiga. Vi gick omkring på Greklands gator och gjorde allt som typiska turister gör. Ulrik hade sett något i en affär och han bad mig vänta utanför, och det hade jag gjort också. Efter en stund hade han kommit ut från affären och hade smugit sig på mig bakifrån och samtidigt som han lyfte på mitt hår med en hand så pussade han mig på nacken. Jag vände mig om och kollade in i hans underbara ögon, han kan inte komma från vår jord… Ingen vanlig människa kan vara så perfekt som han är, det måste vara omöjligt. Han räckte plötsligt fram ett litet svart kuvert med något tjockt inuti. Jag kollade på det i någon sekund innan jag kollade upp och mötte frågande Ulriks ögon, de skimrade medan solen sakta gled ner för att kunna lysa upp en annan del av jordklotet.

- Nå?

- Vadå?

- Det är till dig vet du va?

Han flinade retsamt men det ömma i hans blick var fortfarande kvar.

- Va?

Jag kunde inte hitta något som tidigare fanns i mitt huvud, men mitt hjärta bankade, hade han köpt något? ÅT MIG?!

- Haha, öppna det bara.

Han log och räckte över det, när jag inte reagerade sa han:

- Jag ska inte öppna det, jag köpte det till dig så ta det nu.

Jag tog emot det sakta och öppnade det försiktigt. Där i låg ett svart pärlarmband med små silver berlocker och två kedjor på det. Jag tittade på det länge och kunde inte hitta ord, han hade verkligen köpt ett armband till mig. Ett jättefint dessutom.

- Det är verkligen... Jätte fint!

Jag sträckte mig och gav honom en puss på munnen, jag skulle vilja säga så mycket mer om att jag skulle använda det varje dag och att det var det finaste jag nånsin fått men det kändes som orden inte räckte till.

- Vad bra, ta på dig det!

Han log nöjt, jag vände mig så Ulrik bara såg profilen av mig och jag kollade undrande på armbandet, tänk om det skulle gå sönder? Men i ögonvrån såg jag hur Ulrik började tvivla så jag blundade och drog ner det över min hand tills det hamnade runt min handled, det var någon sorts bredare uttöjnings tråd så den skulle inte gå sönder men nu stod jag här och stirrade förtrollat på det. Jag kände mig bortskämt som inte sagt något om det och jag ville så gärna men orden stannade i halsen på mig, Ulrik kollade på mig och jag vände mig mot honom igen och kysste honom.

 

Jag slog klarvaket upp ögonen, bara några centimeter från mig låg Ulrik med ett avslappnat ansiktsuttryck. Och vet ni vad min första tanke blir? ”Jag vet att du sover, känner värmen från din hud. Bara lukten gör mig svag, men jag, vågar inte väcka dig nu” Känner ni igen det?

Kent – Utan dina andetag. Ulrik drog armen för ögonen och kollade sedan trött på mig.

- Är du hungrig?

- Haha god morgon på dig med, sa jag och pussade på hans panna.

En stund senare satt vi på sängen och åt frukost som room service hade kommit upp med till oss, jag hade fått hoppa upp och dragit på mig ett par shorts och ett linne, vilket jag fick leta efter ett tag, när de knackade på dörren eftersom det kanske gick någon minut bara och då hade man ju legat och myst med Ulrik den stunden. Ulrik hade fått gå och öppna eftersom han bara dragit på sig det närmaste paret byxor och en t-shirt han hittat och jag hade väl typ gjort likadant. En äldre kvinna hade vandrat in och Ulrik hade sagt att hon bara kunde ställa det på sängen, då var jag i gång med att sätta upp håret i en bulle. Kvinnan kollade på mig som om hon sett ett spöke när hon kom in i rummet, hon la snabbt ner en bricka med bröd och massa godsaker på, på sängen. Sedan nästan sprang hon ut. Ulrik hade stängt dörren efter henne och först nu när han kom in i rummet så reagerade han likadant.

- Vad är det du stirrar på?!

Han kollade generat ner i golvet men sa ingenting. Han gick och satte sig och det gjorde jag med. Efter en stund märkte jag vad det var, de shortsen jag tagit på mig var väldigt korta och visade väldigt mycket, troligtvis hade jag råkat få med något av Linas par shorts. För säkerhets skull så kollade jag så linnet var mitt och det var det så. Ulrik la plötsligt ifrån sig sin halv ätna macka och kollade på mig, vad var det i hans blick? Led han?

- Detta är väldigt pinsamt...

Jag kollade frågande på honom, han la huvudet på sned, snörpte munnen och kollade menande på min kropp.  Sedan kollade han upp på mig med valpögon. Jag satt där i några sekunder och kollade på honom med mackan i handen, efter en stund bestämde jag mig för att lägga ner mackan och le mot honom. Han gav ifrån sig något konstigt ljud och puttade ner brickan med allt bröd på golvet, när brickan slått i marken borde nästan hela hotellet hört det men tillfället var så förtrollande så jag ville inte (jag kunde rättare sagt inte) bry mig om den. Han drog mig över sig och ganska snart så var det dags för andra gången.

 

Precis innan jag skulle börja dra av hans tröja så ringde Ulriks telefon, han sträckte sig frustrerat efter den och suckade.

- Vad är det?

- Jag måste ta det, det är Johan...

- Jaha, men gör det då.

Jag fejkade mitt leende rejält när han log mot mig, sedan reste han sig, pussade mig på pannan, gick iväg och svarade.

 

ULRIKS PERSPEKTIV

 

Chocken satt fortfarande kvar, Johan sa att det var kris och jag måste verkligen hem NU, första planet som gick skulle vi ta. Jag vet inte varför men på något sätt så var jag riktigt förbannad på henne, var hon verkligen tvungen att göra såhär? Jag gick tyst och letade efter henne. Så såg jag henne, så otroligt vacker, så… Fullbordad? Ändå var jag så fruktansvärt arg på henne. Armbandet jag köpt åt henne blänkte i solen, håret hon missat att få upp i bullen fladdrade i den svaga brisen som kom från havet och hennes kropp... Det var som en ängel som tappat bort sig och kommit fram till mig. Ändå var jag så fruktansvärt arg så jag fick kontrollera rösten.

- Alice, packa, nu.

Sedan vände jag mig om och gick in på hotell rummet och började packa mina saker.

 

ALICE’S PERSPEKTIV

 

Och så satt vi här på planet, vi hade åkt i cirka 15 minuter och jag mådde så sjukt illa men vågade inte visa det eftersom Ulrik var så sur. Bredvid mig på den tredje stolen låg en spy påse och jag undrade om jag skulle vara tvungen att använda den sedan. Jag sneglade på honom i ögonvrån, han satt och stirrade ut ur flygplansfönstret. Jag kurade ihop mig och försökte förjäves glömma bort illamåendet.

- Vill du byta plats? Ulriks röst var liten, hes men fortfarande irriterad och det förstod jag verkligen varför, jag tvekade i några sekunder innan jag nickade. Jag satte mig vid fönstret men istället för att ta platsen bredvid mig så tog Ulrik stolen längst bort från mig, han flyttade på spypåsen och satte sig. Jag började gråta tyst, var jag verkligen tvungen att förstöra allt?

 

ULRIKS PERSPEKTIV

Jag kollade på bilderna igen, SE&HÖR hade bilder på oss och allt. Alice är verkligen jätte snygg på bilderna de tagit, som alltid, även om jag är sur på henne så kunde jag inte hjälpa att jag tyckte så, det hade jag förstått nu. ”ULRIK MUNTHER PÅ ÖVNINGSSMEKMÅNAD MED NYA FLICKVÄNNEN!” och en bild från flygplatsen och sedan ett kort på där vi bodde, det brände i kroppen av ilska. Jag kollade på henne i ögonvrån, var det rätt av mig att vara så arg på henne? Jag var ju trotsallt lika delaktig i allting... Jag tänker för mycket... Måste fokusera på att komma hem och komma iväg till Johan så fort som möjligt.

 

ALICE’S PERSPEKTIV

Jag kom in genom dörren och kollade i smyg ut på vägen, Kjell och Ulrik åkte därifrån. Det hade varit en riktigt pinsam tystnad i bilen på väg hem från Arlanda.

Jag gick ut i vardagsrummet där mamma, pappa och Lina satt. De kollade chockat på mig när jag gick in i rummet.

- Men hej, är du redan hemma?

Jag började känna mig illamående igen, som på flygplanet. Jag sprang in på toaletten och spydde upp den halva mackan jag ätit tidigare. Någon tog tag i mitt hår när jag låg och hulkade över toalettsitsen. Parfymen var bekant, Linas favorit parfym.

- Jag såg bilderna i tidningen, sa hon när jag hade lugnat mig. Vill du prata om det?

Så låg vi här på golvet i vår gamla ”trädkoja” utan väggar och tak, inte ens ett staket runt det fanns. Jag bara pratade och pratade och någon gång ibland mm:ade Lina men nu började jag närma mig slutet och jag hade inte berättat om det där som hände och om jag ska vara ärlig så visste jag inte om jag skulle erkänna det för henne, men hade jag inte berättat så hade jag brutit mot tvillingkoden.

- Och sen kom jag hem... Jag bet mig i läppen, jag ville verkligen inte prata om vad som hade hänt i Grekland.

- Vad är det du inte berättar?

- Inget…

- Du, jag känner dig syrran, kom igen.. Du vet ju att du kan berätta allt för mig?

- Okej ehm.. Första dagen i Grekland så.. Vi… Vi…

- Vad är det?? Lina hade spärrat upp ögonen och kollade oroligt på mig.

- Vi förlorade… Kontrollen..

- MEN VAFAN?!

Jag vände mig om så jag slapp se henne när hon blev så arg.

 

En stund senare när hon hade lugnat sig så började hon fråga massa.

- Okej, hade ni skydd?

- Ja..

- Och du är säker på att den inte gick sönder?

Det krampade i magen på mig. En flash back på Ulrik när han gick in på badrummet och hans frånvarande och oroliga ansiktsuttryck när vi stod på balkongen. Plötsligt började jag undra varför min mens inte kommit. Det fick inte vara så.. Nä, det var inte möjligt..

 

 

ULRIKS PERSPEKTIV

 

Tre knackningar på dörren.
- Ulrik, kan du öppna?!
- Visst!
Egentligen så var jag inte så himla fräsch eftersom jag inte hunnit duscha än och så hade jag mjukisbyxor på mig och ett linne. Men vad gör man inte för sin farsa som betalat för tågbiljett till och från Stockholm igår, några reportrar hade frågat om bilderna och jag hade sagt att jag inte visste något om de. Som tur var, hade de inte märkt den naturliga, svaga solbrännan jag lyckats dra på mig och gått uttråkade där ifrån. Okej, framme vid dörren. Tar tag i handtaget och drar upp den med ett fejkat leende på läpparna. Leendet sjunker ner och där står jag som en gapande fisk. Vad gör hon här?
- HUR FAN STÅR DU UT MED DIG SJÄLV?!
Orden var så hårda så man nästan kunde tro att jag skulle få blåmärken av de.
- HUR TROR DU ATT JAG SKA KUNNA ACCEPTERA VAD DU GJORT?!

_________________________________________________________________

Låt: När orden inte räcker till

Vi ber så hemskt mycket om ursäkt!! Jag trodde uppdateringen skulle bli bättre nu när båda har dator att skriva på, men tyvärr inte... Men jag har skrivit klart nästa kapitel så det lovar jag att det slänger jag upp om ett par dagar. Båda har dessutom tyvärr tröttnat på novellen, men vi kommer såklart skriva klart den! Det är nu allt börjar hända, så vi ska verkligen försöka uppdatera så ofta vi kan! :)